106. The Road

Artist: Nick Cave & Warren Ellis Kompositörer: Nick Cave & Warren Ellis

Utgivningsår: 2010 Album: The Road (Original Film Score)

_________________________________________________________

Det är rofyllt att lyssna på soundtrack. Jag gör det ibland, och det har inte så mycket med filmen eller mina upplevelser kring denna att göra. En del filmmusik är helt enkelt bra; även om den tas ur sitt sammanhang.

Nu råkar det slumpa sig så att The Road är en bra film baserad på en helt fantastisk bok. Om du inte läst boken gillar du förmodligen inte filmen alls. Om du läst boken tycker du förmodligen att filmen är ok, på sin höjd. Musiken är dock fantastisk och den får mig nog att minnas en läsupplevelse utöver det vanlig i Cormac Mccarthys dystopiska berättelse. Redan från första sidan tar den ett rejält grepp om dig och guidar dig in ett mörker där inga ljusglimtar syns utan bara leder till ännu mera mörker. Det är kolsvart hela vägen.

Nick Cave har alltså gjort filmmusik till denna berättelse tillsammans med Warren Ellis. Dessa herrar har känt varandra länge och spelat tillsammans i både The Bad Seeds (som kompar Cave) och gruppen Grinderman. Tillsammans har de gjort ett flertal soundtracks och inte minst sticker även The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford ut bland dessa.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. ‘Avskalat’ är kanske ett ord som passar, där pianot och stråkarna ofta står för stämningen. Just titelspåret “The Road” summerar det hela ganska bra. Och varenda gång jag lyssnar igenom detta soundtrack rycker jag till vid stycket “The Cannibals” som återigen får mig att uppleva det där huset med källaren. Hugah. Ska dock inte avslöja något – läs boken!

“People were always getting ready for tomorrow. I didn’t believe in that. Tomorrow wasn’t getting ready for them. It didn’t even know they were there.”

105. Midnight Sun (2012)

Artist: Black Country Communion  Kompositörer: Glenn Hughes, Jason Bonham, Joe Bonamassa & Derek Sherinian

Utgivningsår: 2012 Album: Afterglow

__________________________________________________

En så kallad supergrupp. Och precis som nästan alla andra supergrupper så finns den inte längre. Ni vet; bandskit. Stora egon som ska samsas på samma scen. Det är dömt att misslyckas – förr eller senare.

Black Country Communion bestod av Jason Bonham (son till Led Zeppelintrummisen John Bonham), Derek Sherinian (med ett förflutet som keybordist i Dream Theater), Glenn Hughes (som lirat med Deep Purple, Black Sabbath med flera) och bluesundret tillika gitarristen Joe Bonamassa. En femte medlem hittar vi även i producenten Kevin Shirley som rattade spakarna i studion och var nån slags kreativ  ledare. Och på det hela var de var rätt bra, faktiskt.

De släppte tre skivor i rask takt (mellan 2010 – 2012) och det var givetvis den första som fick mest uppmärksamhet. Bandet lutade sig tungt mot den klassiska 70-talshårdrocken och rörde sig ständigt i redan upptrampade stigar. Riffbaserade rockklossar fyllda till bredden med yviga rockgester. Som ett uppdaterat sound på låtar vi redan tidigare hört.

Runt den där sista skivan så började bandskiten. Tjafset! Gitarristen Joe Bonammassa var ju den ende som hade en karriär vid sidan av bandet och redan hade en fulltecknad kalender. Han var inte så sugen på att vid sidan av sin egna karriär turnera med BCC. Glenn Hughes, som ville turnera, vädrade sitt missnöje via media och så var cirkusen igång. Ja, för att göra en lång historia kort – Bonamassa hoppade av och resten av bandet upplöstes. (Nu har dock Hughes och Bonham bildat ett nytt band, California Breed, tillsammans med gitarristen Andrew Watt och släpper platta i dagarna.)

Hur som helst, min favoritplatta med detta gäng är sista plattan Afterglow. Delvis för att den har ett sånt där galet fett rocksound (som producenten Shirley är så förbannat bra på) men även för att alla låtarna inte är stöpta i riktigt samma form. Det är lite mer variation än på föregångarna. I “Midnight Sun” låter de dessutom Sherinians orgel stå för riffet. Det är tungt, med mycket bas, trummor och ett snyggt gitarrsolo – så klart. Och så Hughes wailande superröst på det. Då blir det bra (och så gillar jag trumfillen i slutet).

“Out here in the midnight sun
I’m miles away
and I am gone
and I taste the cinnamon
on my way to Avalon”

104. Wake Up and Smell The Coffee (2001)

Artist: The Cranberries  Kompositörer: Dolores O’Riordan & Noel Hogan

Utgivningsår: 2001 Album: Wake Up and Smell The Coffee

_____________________________________________________________

Väck inte den björn som sover. Som man bäddar får man ligga. Kasta inte sten i glashus. Wake up and smell the coffee.

Jag tror att de flesta låtskrivare försöker undvika de flesta – eller iallafall de mest uppenbara – ordstäven. För att göra texterna lite mera spännande; och kanske inte ge lyssnaren exakt den bildliga tolkningen som ett ordstäv faktiskt ger.

The Cranberries gör tvärtom på sin låt “Wake Up and Smell The Coffee”. Och jag gillar verkligen The Cranberries – inte minst Dolores O’Riordans säregna röst. Tror dock att hon delade in lyssnarna i två läger i och med nittiotalshitten “Zombie”. Men bandet är mer än bara O’Riordans röst; inte minst har de grymt snygga melodier – politiskt eller inte.

Den här låten har ett snyggt riff och ett ordstäv, och det funkar alldeles utmärkt. När de sedan bad Storm Thorgerson, som är galet känd för många omslag (inte minst Pink Floyd), att tolka albumtiteln med samma namn blev det kanske inte lika tydligt. Eller kanske ännu tydligare? Han tänkte givetvis på de bubbliga partiklar som bildas då man gör  kaffe i en perkolator och som sprider sig i luften  för att väcka din uppmärksamhet. Fast, dessa byttes givetvis ut mot bärröda medicinbollar för att symbolisera människornas gigantiska egon.

Hur som haver, en bra låt är det iallafall (bortsett det galet långa introt på nästa en och en halv minut). Ja, och skivan är inte kattskit den heller.

“Wake up, wake up, wake up, wake up
shut up, shut up, shut up, shut up
It’s time, smell the coffee, the coffee”

 

103. Slave To The Grind (1991)

Artist: Skid Row  Kompositörer: Rachel Bolan, Dave Sabo & Sebastian Bach

Utgivningsår: 1991 Album: Slave To The Grind

___________________________________________________________

Skid Row lanserades till en början som ännu ett melodiöst och friserat gäng amerikaner och fick hits med radiovänliga små trudelutter som “I Remember You”och “18 and Life”. De hade också en sångare med en osedvanligt vass rockpipa i Sebastian Bach som, inte minst i de stillsamma balladerna, kunde ta ton och framföra akrobatiska små vokalövningar.

När de sedan två år efter debuten släppte uppföljaren Slave To The Grind var det annat ljud i skällan. Tja, eller i alla fall i titelspåret. Som nog tveklöst är det bäst de presterat …. hitintills. Fast det innebär egentligen inte så mycket. Visst, skivan den ligger på innehåller en handfull hyfsade låtar och sålde ganska bra men är ingen helgjuten klassiker. Och när de sedan släppte sin tredje skiva (fyra år senare) försökte de uppdatera sitt sound eftersom grungen nu tagit över men misslyckades något oerhört – och därefter fick sångaren Bach kicken.

Sedan dess har denne ägnat 20 % av sin tid åt en solokarriär och resterande procent till att snacka skit om sitt gamla band. Om hur värdelösa de är utan honom och att de borde återförenas för fansens (*host host pengarnas) skull. Men de vägrar och säger att de är lyckliga med det band de har nu.

Och det är kanske precis där vi ska stanna. Vi kanske ska ta och skita i alla upplåsta rockegon som tror att världen blir bättre av en återförening. För det blir den inte. Det var bättre förr, iallafall då det gäller Skid Row – och det betyder ju inte att det blir bra igen bara för att man släpper upp en snart femtioårig Bach som vrålar “we are the youth gone wild” på de stora scenerna. Det blir ju bara löjligt!

Nej, vi låter det vara. Det var bra 1991 och är bra nu – som nostalgi. Det är allt jag behöver; tre och en halv minuts rockrens. Sedan tar jag mig tillbaka till nutiden och i den existerar varken Skid Row eller Sebastian Bach.

“The noose gets tighter around my throat
but I ain’t at the end of my rope ’cause
I won’t be the one left behind
can’t be king of the world
if you’re slave to the grind”

 

 

102. Summertime Blues (1958)

Artist: Eddie Cochran Kompositörer: Eddie Cochran & Jerry Capehart

Utgivningsår: 1958 Album: The Eddie Cochran Memorial Album

______________________________________________________

Det sägs att den här låten först gavs ut som en b-sida. Men jag vet inte; det låter ju löjligt!

Hur som helst, Eddie Cochran blev bara tjugoett år gammal då han dog i en trafikolycka i en taxi på turné i England 1960. Trots detta lever hans musik vidare än idag, och sedan hans död har mycket av den musik han skapade givits ut postumt. “Summertime Blues” skrev han dock tillsammans med sin manager redan 1958.

Och det är ju någonting speciellt med den här låten. Den har något ….. eh, extra. Spelar liksom ingen roll om den spelades in i mono och kan sorteras in i facket ‘skitgammal’. Det svänger om den. Och varenda gång jag hör den tänds en nostalgisk sommargnista i mig – vilket är oerhört lustigt då jag jag var långt ifrån ens påtänkt 1958.

Skulle säkerligen även kunna fylla detta inlägg med spaltmeter referenser på artister som tolkat just denna låt. Både på bra och dåliga sätt. Men ingenting rår liksom på originalet. Eddie Cochran gör den bäst – fortfarande!

 

“My boss says, “No dice son, you gotta work late”
sometimes I wonder what I’m a gonna do
but there ain’t no cure for the summertime blues”

 

101. Into My Arms (1997)

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds Kompositör: Nick Cave

Utgivningsår: 1997 Album: The Boatman’s Call

__________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att det här är deppigt. Men ändå …. Nick Cave ensam vid pianot inleder en fantastisk skiva. Och jag vet – den här bloggen handlar om låtar men det här sitter liksom ihop med resten. Det är så fantastiskt bra. Deppigt, ja! Men bra! Det går liksom inte att skilja “Into My Arms” från resten – så därför skriver jag om detta första spår på The Botman’s Call och hoppas bara att du därefter lyssnar vidare på en fantastiskt bra platta.

Som är deppig, ja. Men bra! Fast egentligen är texten en hyllning till någon, men trots detta slår han ann det melankoliska. Bara genom sin röst och anslaget på pianot.

Vet inte vad som pågick men Cave var säkert inte helt jättenöjd med tillvaron. I den här låten målar han upp en snudd på kyrklig bild av en trasig relation. Ja, eller hyllar någon. Fan vet vad. Hur som helst, ensam framme vid altaret sitter Nick Cave vid pianot och  vräker ur sig klassiska versrader. Bara sådär (spontant som det låter när det är riktigt bra).

Det sägs att han framförde denna låt på INXS-sångaren Michael Hutchence begravning men bad att den teveinspelade ceremonin skippade hans medverkan. Fan; när jag hör den här (om & om igen) så känns det som om jag skulle kunna ge vad som helst (nåja) för att få se/höra just den versionen.

Och det är precis det som gör den så bra. Ja, alltså den där ohörda versionen. Den här – den är bara deprimerande bra.

“I don’t believe in an interventionist God
but I know, darling, that you do”

 

100. Estranged (1991)

Artist: Guns N Roses Kompositör: Axl Rose

Utgivningsår: 1991 Album: Use You Illusion II

_________________________________________________________________

Trots att den här låten ligger på en platta som gavs ut 1991 släpptes den som singel först 1994. Den nionde singeln tagen från bandets dubbelsläpp Use Your Illusion I & II (två dubbelplattor) som släpptes samtidigt i september 1991. Guns N’ Roses fullkomligt dominerade musikkanaler som MTV under flera år och vräkte ur sig singlar, och även om ingenting på dessa två plattor riktigt kan mäta sig med det enkla rock n roll-slasket på debutplattan Appetite For Destruction så var det ju inget annat än succé.

Mycket av materialet på Use Your Illusion-plattorna består av stelbenta och rifftråkiga rockklossar eller överpretentiösa små smörgåsbord som angränsar till rockoperaland. Och stor del av denna senare galenskap stod ju såklart Axl Rose för, som vid den här tiden gärna förlorade sig i omotiverat långa pianostinna ballader som “November Rain”.

Men ibland blir även galenskap bra och så även i över nio minuter långa “Estrange”. Här förvandlas Guns N’ Roses plötsligt till Queen med en kärlekskrank Axl vid pianot som mässar om ett olyckligt äktenskap. Det är uppblåst, pretentiöst och snudd på fånigt men med grymt snygga gitarrslingor av Slash. Ja, och så är det på en och samma gång förbannat bra.

 “Old at heart but I’m only twenty eight
and I’m much too young
to let love break my heart”

99. Tommy och hans mamma (2004)

Artist: Tomas Andersson Wij Kompositörer:Tomas Andersson Wij 

Utgivningsår: 2004 Album: Stjärnorna i oss

__________________________________________________________________

Första gången jag hörde talas om Tomas Andersson Wij var när han klev in som uppvärmare till Lars Winnerbäck på ett knökfullt Münchenbryggeriet för många år sedan. Winnerbäck var mellan plattor och spelade nån ny låt från då outgivna plattan Singel, och även om konserten var bra så är det Andersson Wij jag minns allra bäst från den kvällen.

Hur han liksom bara klev in med sin gitarr och körde. Hur självsäkert som helst. Fast han kanske var skitnervös?

Hur som helst, efter denna kväll började jag lyssna på Tomas som kort därefter släppte sin andra platta; vilken kanske fortfarande är hans mest kommersiellt framgångsrika med tanke på hitten “Landet vi föddes i”, som stack ut rejält under det där uppvärmningsgiget. Och jag har sedan dess ett ‘från och till’-förhållande med denna artist.

FRÅN för att han med jämna mellanrum bara låter pretentiös och lågmält klagande. TILL för att han när han är bra är jävligt bra. Men jag tröttnar oftast efter ett tag och tar en paus.

En av de stunder då han är jävligt bra är “Tommy och hans mamma” som inleder den något mera avskalade plattan Stjärnorna i oss. Här målar han upp ett nostalgiskt sommarminne och myntar uttrycket “Aspuddensommar”. Tydligen lär han suttit framför teven med ett program där ett tidigare outgivet spår från Bob Dylans Oh Mercy-platta (“Series of Dreams”) använts som bakgrundsmusik – och sporrad av musiken sänkte han ljudet på teven, behöll takten och ändrade ackorden. Därefter sneglade han på en två år gammal anteckning i sitt block; ‘Aspuddensommar’ – och “Tommy och hans mamma” var född.

“Det fanns en tystnad mellan husen här
som jag aldrig riktigt kunde leva med
Jag minns en Aspuddensommar
jag minns skarpt ljus mot gula fasader
och att jag redan var på väg mot något annat
jag minns ett regn över tomma gator

Tommy hör du mig
Tommys mamma hör du mig”

98. Cedar Lane (2014)

Artist: First Aid Kit Kompositörer: Klara och Johanna Söderberg. 

Utgivningsår: 2014 Album: Stay Gold

____________________________________________________________________

Nämen nu får jag allt ta och vara lite aktuell här på bloggen då jag harvat i 90-talet ett tag. Och det tog mig en och en halv genomlyssning för att bestämma mig för att det här ska ut på bloggen. Eller egentligen bara en halv men jag ville väl försäkra mig om att det var exakt så där bra som den första minuten av låten utlovade. Ja, och någonstans tror jag kanske ändå att det var sista tredjedelens ‘how could I break away from you’-mässande som blev avgörande?

Ett förhastat beslut kan tyckas men det bjuder jag på. Det här är First Aid Kits alldeles purfärska singel “Cedar Lane” som jag alltså hörde för första gången alldeles nyss. Det är tydligen andra singeln från kommande plattan Stay Gold som släpps i juni – men den där första singeln har jag inte hört ännu. Sparar det till ett senare tillfälle. (Ja, det där kanske låter lite dumt men jag blev alldeles lycklig av denna låt och om den andra visar sig vara lika bra kan jag bli lycklig igen – fast en annan dag.)

“Cedar Lane” spelar på varenda melankolisk sträng i hela min kropp och den använder varenda knep som någonsin använts för att fånga in mig. Och den lyckas. Den här låten lägger sig som en varm och behaglig lägereldsfilt runt kroppen denna tisdagskväll, vilket verkligen behövs nu när sommarvädret slagit om till ett något kallare och dystrare alternativ.

Fantastiskt snygg låt som jag med största sannolikhet kommer att lyssna på många gånger den närmsta tiden. Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster är som balsam för skälen och deras vackra harmonier försätter mig i ett rysligt behagligt tillstånd. First Aid Kit får dessutom äran att vara första artist som omskrivs mer än en gång här på bloggen – och det är då sannerligen inte illa. 

“How could I break away from you”

97. Bullet With Butterfly Wings (1995)

Artist: The Smashing Pumpkins Kompositör: Billy Corgan

Utgivningsår: 1995 Album: Mellon Collie and the Infinite Sadness

_______________________________________________________________________

“The world is a vampire sent to drain” mässar Billy Corgan i denna 90-talsklassiker. Jag har kanske ett och annat att invända mot The Smashing Pumpkins vara eller inte vara men vissa stunder går inte att förneka. Som den här. Tror att det kanske är bandets största hit och även om de gjort bra prylar både före och efter så fastnar jag alltid i “Bullet With Butterfly Wings” när jag tänker på detta band.

Huruvida bandet ska sorteras i grungefacket eller inte är dock lite otydligt. Klart är ju att grungevågen gav bandet det kommersiella genombrott de tidigare saknat men frontmannen Billy Corgan har inte mycket till övers för denna teori och då det begav sig hade han följande att säga om saken: “We’ve graduated now from [being called] ‘the next Jane’s Addiction’ to ‘the next Nirvana,’ now we’re ‘the next Pearl Jam.'”

Fast det där spelar mindre roll. OM det är bra så är det ju bra – och det här är ju bra! Grunge eller inte!

Dessutom innehåller den här låten allt som är bra med The Smashing Pumpkins i en enda låt. Mässandet, den enerverande rösten, gitarrmanglandet och de riviga trummorna. I många fall är de lite väl stökiga för min smak men det här funkar alla dagar i veckan.

“Despite all my rage I am still just a rat in a cage”