10. Utkast till ett brev (2013)

Artist: Lars Winnerbäck Kompositör: Lars Winnerbäck

Utgivningsår: 2013 Album: Hosianna

________________________________________________________________________________________

Jag vet inte om det har med mig eller Lars Winnerbäck att göra men jag har börjat lyssna på Lasse igen. Fast det klart, det är ju rätt smart att släppa den här singeln nu i slutet av augusti när molnen dragit in och skymmer sommaren. Nu när hösten står och väntar i kulissen. Det måste väl vara Lasses bästa tid, rent kommersiellt? Som sommaren för Gyllene Tider, typ.

Är dock förvånad att över att “Utkast till ett brev” hamnat här. Hörde den för första gången förra veckan och tänkte att ‘nu får han väl ta mej fan ge sig’. Det lät tråkigt, intetsägande och galet monotont. Ett läskigt dis av ‘har hör det förut’ låg och guppade i bakgrunden och sedan namndroppade han Greta Garbo på ett tämligen omusikaliskt sätt. Men sen var det något annat. Ett piano där någonstans, som fastnade. Sedan kom texten fram – ja, och sedan dess har den gått varm.

På det hela kanske ingen sensation men här finns en refräng som fastnar och en text som sakta etsar sig fast. Det är det vanliga Winnerbäck-territoriet där ensamheten och mörkret ligger i fokus. Men för första gången på länge talar han till mig. Han sjunger om en kräftskiva han hör nere från gatan, om att slänga bort allt och bara spara en fast telefon. Han läser böcker han borde ha läst, lyssnar mest på Jimmie Rodgers och sjunger om att odla hungarian hot wax. Ja, och ingen ska se honom gå ner sig – han kommer tillbaka.

Jag vet inte vad det är men den här låten har fastnat. Rejält. Och helt plötsligt ser jag fram mot kommande plattan Hosianna.

“Och när jag möter ensamheten i trappan
ska jag klä den i byxor och skor
jag ska ringa mina vänner igen
och vara nykter nästan varje kväll”

.

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/10459149/?claim=u4krzkbujja”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

9. Undertow (2011)

Artist: Mr Big Kompositörer: Eric Martin, Paul Gilbert, Billy Sheehan, PatTorpey & Kevin Dotson

Utgivningsår: 2011 Album: What If …

_____________________________________________________________________________________________

Ibland älskar jag det överdimensionerade ljudet av rock. Producenten Kevin Shirley är bra på det, och det är mycket riktigt han som producerat detta. Shirley besitter nämligen en fantastisk förmåga att få det som inte är bra att låta bra. Ja, missförstå mig nu inte; det behöver inte vara direkt dåligt men han lyfter det till en helt annan nivå.

Ett exempel: upplands väsby-pojkarna i folkhemshårdockarna Europe svävade ut i vida 70-talsdrömmar på senaste plattan Bag of Bones och anlitade givetvis Kevin Shirley som producent. Trots att låtmaterialet var deras sämsta någonsin fick han det att låta som deras bästa platta. Iallafall rent ljudmässigt.

Fattar ni? Vi pratar stort ljud här! Feta pukor och mullrande bas och en hyperslick ljudbild som är nedplockad i beståndsdelar och körd igenom så många filter och processorer att den – när den väl kommer ut – låter superäkta och megafet, på ett bra sätt. Och precis som ett sönderfiltrerat Instagramfoto kan det i vissa fall verkligen funka, trots att bilden egentligen inte är speciellt bra eller ens intressant till att börja med.

Där har vi Mr Bigs “Undertow” på pricken. Men visst, kvartetten består visserligen av en diger samling musiker. De kan spela bättre än de flesta (inklusive dig) om vi så hänger upp dem i taket och släcker lyset. Skickliga hantverkare. Riktiga musiker, och allt vad det innebär – men det är Kevin Shirleys förtjänst att det låter bra. Han kör det genom ett filter så att det blir större, fetare och bättre än vad det är. Och vissa dagar är det alldeles alldeles underbart.

“She sees the world through hazy blood-shot eyes just looking for another high, she lives by golden rules that don’t apply”

8. Warwick Avenue (2008)

Artist: Duffy Kompositörer: Jimmy Hogarth, Aimee Duffy & Eg White

Utgivningsår: 2008 Album: Rockferry

__________________________________________________________________________________________________________

Tja, vad ska man säga? Förutom att det här är en alldeles fantastisk låt?

Sångerskan Duffy slog igenom med dunder och brak och kanske var det först och främst de sköna retrovibbarna från låten “Mercy” som fick henne att bryta radiovågorna och guppa rakt in i vardagsrummen? Och så var det någonting med rösten; både barnslig och mogen på en och samma gång.

Och visst, “Mercy” i all ära men det är med “Warwick Avenue” hon består. Det är den allra bästa feelgood låten precis i slutet av en arbetsvecka. Smått melankolisk och till en början nästan naken i sin avskalade retrodoftande ljudbild, men så kommer de upplyftande stråkarna och jag bärs bokstavligen iväg på små puffiga weekendmoln. Varenda gång! Jösses vilken låt! Den är komplett!!

Varenda gång jag spelar den vecklar en retuscherad 60-talsvy upp framför mitt inre. Kanske inte så mycket tunnelbanestationen i London med samma namn utan snarare en stillsam gata fylld med rofyllda; bekymmerslösa och lyckliga människor – med puffiga klänningar och paraplyn. Ha, tja det låter kanske flummigt men det är så det känns när jag vandrar in i helgen; bekymmerslös och fri.

Men – när jag tänker efter – förmodligen behövs den mer än någonsin på andra dagar. När helgen eller ledigheten känns långt borta. Som på en måndag i slutet av augusti, när allt dragit igång igen och det är mörkt utanför fönstret där jag sitter och skriver.

” When I get to Warwick Avenue we’ll spend an hour, but no more than two
Our only chance to speak once more, I showed you the answers – now here’s the door”

7. On The Backs of Angels (2011)

Artist: Dream Theater Kompositörer: John Petrucci, John Myung & Jordan Rudess

Utgivningsår: 2011 Album: A Dramatic Turn of Events

__________________________________________________________________________________________________

Jag har smyglyssnat på Dream Theater sedan 1994 då en kompis med hjälp av ett ivrigt lufttrummande introducerade gruppen i låten “6:00”. Och visst, det var visserligen en fet och avig rytmräls som fond för en progressiv grund men jag och DT-soundet gifte oss inte riktigt (för att använda ett hopplöst uttryck) förrän långt senare.

Och JA, smyglyssnandet ter sig av att Dream Theater sysslar med den där sortens matematisk “Se på oss vi kan fan i mig spela”-rock som jag egentligen inte gillar, men med tiden utvecklade vi en relation – jag och Dream Theater. Jag vet inte riktigt när det sade ‘klick’ men jag vet definitivt när jag kom ut ur garderoben och öppet konstaterade att Dream Theater är riktigt bra. För att de faktiskt först då kändes helgjutna!

Det var 2011 och när bandet släppte första smakprovet från kommande plattan A Dramatic Turn of Events – ja, alltså den här låten. Vet inte om det har med trummisen Mike Portnoys avhopp att göra men den skivan är bandets bästa. Och allra bäst är de i just “On The Backs of Angels” som i sammanhanget är nästintill lättillgänglig i all sin sedvanliga matematiska trulighet. Åtta minuter och fyrtiotre sekunder, det är singellängd för de här grabbarna. De har riffen och refrängerna och kunde vara hemma där men tar det ytterligare ett steg utan att tappa fokus. Respect!

Men det jag gillar allra mest med Dream Theater anno 2011 är att de slutar i tid. Ja, ta bara den här låten som exempel. Ett sedvanligt intro med stämningsfulla pukor och klaviaturmattor som leder in i en tillsynes behaglig fondvägg av småaviga riff som sedan växer och rent taktmässigt blir någonting annat, och precis när man fattat galoppen och börjat klappa händer glider de in i något annat och strax därefter utvecklas kalaset till ett frustrerande taktkluster som i vanliga falla gör att jag tappar intresset. Men precis där och då bryter de mönstret och släpper in sångaren James LaBrie. Det känns nästan uträknat. Ha, klart det är – men jag gillar det!

Således, med samtliga Dream Theater-album i åtanke kan jag utan tvekan säga att bandet aldrig varit så bra som 2011 och i låten “On The Backs of Angels”. Återstår bara att se om de kan upprepa proceduren på kommande, självbetitlade, plattan. Det hoppas jag verkligen!

6. There’s A Break In The Road (1969)

Artist: Betty Harris Kompositör: Allen Toussaint

Utgivningsår: 1969 Album: –

_____________________________________________________________________________________

Jag fattar mig kort!

Om den gamla 60-talssoulen någonsin kan kallas ‘hard core’ så tror jag nog att Betty Harris satte fingret på uttrycket 1969. “There’s A Break In The Road” är stenhård soul. Går det över huvud taget att göra den hårdare, mer trulig och dissonant? Fan vet? Tror inte det.

Ta bara Bettys souldistade och smått desperata stämma och pussla ihop det med det stirriga, något hysteriska trumspelet. Vi är hemma redan där, men får även sköna körtjejer som bakas upp av både pumpande blåssektion och halvkvävda ‘sista sucken’-mistlurer från plågade blåsinstrument. Jag älskar det! Stenhårt!