365 låtar

som kräver en förklaring

242. Green Light (2017)

Artist: Lorde Kompositörer: Ella Marija Lani Yelich-O’Connor, Jack Antonoff & Joel Little

Utgivningsår: 2017 Album: Melodrama

______________________________________________________________________

All heder åt Lorde! Hon slog igenom och tokhyllades som sextonåring med avskalade och ganska tillbakalutade albumet Pure Heroine. En oväntad succé såklart – inga kalkylerade hits där inte, bara en 16-årings vision med hjälp av lokal producent (ja alltså, han och hon kommer från Nya Zeeland – är det lokalt nog?).

Nu har det gått fyra år – hon är tjugo bast – och det är dags för uppföljaren. Viss vånda i studion antar jag; hon har ju en del press på sig. Men hon klarar sig galant. Hon har visserligen bytt producent men verkar i precis samma egenartade anda. Producenten Jack Antonoff lär ha uppmanat henne att välkomna det konstiga och ta fram sin inre Kate Bush under inspelningen av Melodrama. Bra gjort!

Vidare, här finns ingen Pharrell Williams som ska fixa biffen och skapa hits. Och när Max Martin hörde förstasläppet  ”Green light” lär han kallat det ”inkorrekt låtskrivande”. Och ja, “Green Light” följer inte alls Martins matematiska musikformel. Han uttrycker den på följande vis (enligt tidningen SPIN): “I work a lot on getting it all as clear and distinct as possible. There should never be too many new elements introduced at the same time. One at a time. Like in a movie. You can’t introduce ten characters in the first scene. You want to get to know one before you’re ready for the next”.

Max Martin vet kanske bäst HUR man skapar hits men själv hyllar jag Lorde för att hon fullkomligt skiter i hans råd och visar att det faktiskt funkar ändå. Det blir bättre. Kanske inte lika höga listplaceringar men helt klart mer intressant. Man tröttar dessutom inte lika fort.

Jag uppmanar ALLA att ta fram sin inre Kate Bush. Våga vägra formelhitsen!

Lyssna på “Green Light”! En bra introduktion till Lordes nya skiva (den är bra rakt igenom). Och kanske (fast jag säger bara kanske) så kan hon hjälpa till att sprida Kate Bush-andan vidare. Så till den grad att kanske även Kate (eller någon annan som verkar i hennes anda) också kan få Polarpriset. Kanske Lorde själv får stå där och ta emot pris ur kungens hand om några år? (Om nu inte Max Martin och hans lärjungar tagit över och hjärntvättat hela världen).

“But I hear sounds in my mind
brand new sounds in my mind
but, honey, I’ll be seein’ you ‘ever I go
but, honey, I’ll be seein’ you down every road
I’m waiting for it, that green light, I want it”

Leave a comment »

233. She’s Always In My Hair (1985)


Artist: Prince Kompositör: Prince

Utgivningsår: 1985 Album: –

________________________________________________

Prince var ett geni, men det där vet ni. Spelade alla instrument och producerade redan på debutplattan. Han gav ut 39 album i eget namn (eller som nån symbol) och en hel del därtill. Det sägs också att han efterlämnade ett helt arkiv med outgivna låtar när han hastigt lämnade oss föra året.

Fattas bara annat. Karln mer eller mindre levde och andades musik.

Men, och det finns ju alltid ett men, allting var ju inte sådär tvärbra. Nej, Prince liksom bara körde på och gav kanske ut en hel del låtar, som om man räknar snart blir hela album, med mindre bra skit. En ganska ojämn produktion räknat i 39 album men fler klassiker än de flesta.

“She’s Always In My Hair” (från 1985) är dock ett utmärkt exempel på att Prince inte hade någon som helst koll på vad som var bra eller anus. Inget illa om 80-talssmockan Around The World In A Day men vissa skönhetsfläckar har den nog allt. Eller så här; den saknar en del! Ta bara det faktum att prinsen gav ut halvtråkiga “Paisley Park” som förstasingel i England. Och visst, han rättade till misstaget med andrasläppet (eller ja det första i USA) med klassikern “Rasberry Beret”. Men finn ett fel! Samma B-sida på båda singlarna – “She’s Always In My Hair”. En låt som inte ens kom med på plattan. Och som han inte ens brydde sig om att spela live förrän på nittiotalet.

Konstigt? Egentligen inte. Prince var nog kungen av s.k. ‘deep cuts’. Och det vackra med hela  historien är ju att låten givetvis blivit en klassiker – trots B-sidestämpeln – och sedermera hamnat på samlingsplattor.

Och så tänker jag på alla de där låtarna som ligger i arkivet. De som Prince aldrig gav ut. Det mesta är kanske inte ens  värda en genomlyssning, visst. Men hur många låtar kan det handla om? Alldeles för många, antagligen. Och av dessa, hur många “She’s Always In My Hair” finns det bland dem? Det är frågan!

“Whenever I feel like givin’ up
whenever my sunshine turns to rain
whenever my hopes and dreams
are aimed in the wrong direction
she’s always there
tellin’ me how much she cares
she’s always in my hair”

Leave a comment »

232. Changing


Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2017 Album: The Search For Everything

____________________________________________

John Mayer är tillbaka efter några års tystnad. Visst visst, är väl medveten om att han kuskat runt på vägarna med Greatful Dead-spinn offen Dead and Company ett bra tag, men intresset för detta band är – i mitt fall – häpnadsväckande lågt så jag har inte orkat engagera mig.

Under våren släpper han nytt material under samlingsnamnet The Search For Everything men drar ut på skivsläppet genom att småskvätta lite en gång i månaden si sådär. Nyligen kom förstaskvätten (eller Wave one, som han kallar det) i form av fyra låtar. Och visst, det är kanske singeln “Love On The Weekend” som sticker ut allra mest men jag fastnat totalt i snygga “Changing”.

Har sagt det förr men säger det igen: få kan som John Mayer göra enkel, snudd på intetsägande, musik så otroligt intressant. Tror att det har med den slitna klyschan ‘less is more’ att göra. Mayer är en fantastisk gitarrist som liksom balanserar sitt spel och istället för att briljera gör det enkelt och känslosamt. Fast det är ju inte enkelt.

Några andra saker som skiljer John Mayer från alla andra duktiga gitarrister där ute är ju följande: a) han sjunger riktigt jävla bra b) han ser fan bra ut (eller?) och inte minst c) han skriver bra låtar på riktigt!  Ta nu alla andra hjältegitarrister och försök applicera dessa a-b-c på dem! Hur går det?

Så lyssna på “Changing”. Snyggt, återhållsamt …. med känsla. Man kanske önskar att någonting fick skava eller sticka ut … aningen mer svärta? Jo, fast John Mayer jobbar inte så. Och det funkar.

“I may be old and I may be young
but I am not done changing”

Leave a comment »

226. Let Your Soul Be Your Pilot (1996)


Artist: Sting Kompositör: Sting

Utgivningsår: 1996 Album: Mercury Falling

_______________________________________________

Det började med att Sting släppte ny platta. Första rockplattan på hmm hmm år. Och jag tänker; okej – bring it on.

Sedan: besvikelsen. Det låter inte som förr.

Därefter: men vad hade jag väntat mig? Killen har spelat luta och tolkat 1600-talsklassiker. Släppt julalbum och komponerat musikal. Återförenats med The Police och gubbturnerat med Paul Simon. Go figure, typ.

Men ändå: det låter ändå Sting. Bättre ändå; än innan alltså. Fast … ändå inte.

Nåja, det slutar i vilket fall med att jag lyssnar på gamla grejer. Och jag vet; den här är kanske precis i början av den där gubbtrötta perioden men jag kan inte hjälpa det: gillar Mercury Falling. Visst, det är inte plattan med bäst låtar (lyssna på Ten Summoner’s Tales istället då’rå) men den hänger ihop som en helhet allra bäst i Stings diskografi. Inte minst nu, på hösten.

“Let Your Soul Be Your Pilot” är den exakta motsatsen till en 1600-talsaspirerande Sting. Den är ganska prestigelöst; halvseg och småsoulig men kanske lite “pretto” med sin bakgrundskör. Men vaddå, det är ju Sting vi pratar om. Den liksom bara flyter ut ur högtalarna och smittar av sig med krispigt gitarrhackande och souldämpat blås.

Svårt att motstå. Om du nånsin gillat Sting vill säga. Den är som honung i teet. Som grädde i potatismoset. Som en Kaffe latte. Som en semla…. i varm mjölk. Trivselfaktor tio med polotröja på, hemma hos svärföräldrarna.

“Just let your soul be your pilot
let your soul guide you
he’ll guide you well”

Leave a comment »

224. I Need You (2016)


Artist: Nick Cave and The Bad Seeds Kompositörer: Nick Cave & Warren Ellis

Utgivningsår: 2016 Album: Skeleton Tree

___________________________________________________

När Nick Cave och hans band var mitt uppe i arbetet med skivan Skeleton Tree inträffade en tragedi. En av hans tvillingsöner – Arthur – föll från en klippavsats i hemstaden Brighton. Sonens liv gick inte att rädda. Cave gjorde vad alla skulle gjort; avbröt arbetet med skivan.

Senare återupptogs arbetet, men majoriteten av låtarna skrevs innan tragedin. Det sägs att plattans första spår – “Jesus Alone” – med inledande textraden “You fell from the sky, crash landed in a field” skrevs innan den tragiska olyckan.

Hur som helst, den som lyssnat på Cave tidigare vet att han alltid haft ett mörker över sig och sin musik – nu kan ni ju tänka er hur det här låter. Deppigt? Ja, men ofantligt gripande och bra. Fast, till en början hade jag svårt för plattans dystra tilltal. I många fall saknas refränger och melodier. Det är iallafall så jag upplevde det i början av min bekantskap med Skeleton Tree.

Men för den som väntar och ger den lite tid finns en belöning. Efter ett tag vecklar fantastiska melodier och stämningar ut sig, och precis som när Cave gör filmmusik arbetar han tillsammans med parhästen Warren Ellis. Han har mycket riktigt stor del i detta projekt, och musiken påminner mycket om den musik de skapat tillsammans. De arbetar med små penseldrag som växer och blir skarpare vid närmare betraktelser.

En av de allra vackraste låtarna på plattan funkar precis så. “I Need You” kryper liksom på dig och efter några genomlyssningar vägrar den släppa taget. Det är som om Caves smärta tränger in i dig och bli kvar. Ett malande – likt katharsis funkar det som sköld mot det mesta. Förvånansvärt nog.

Det här kan mycket väl vara årets platta, mina vänner.

“Cause nothing really matters
On the night we wrecked like a train
Purring cars and pouring rain
Never felt right about, never again
Cause nothing really matters
Nothing really matters anymore, not even today
No matter how hard I try
When you’re standing in the aisle, and no, baby
Nothing, nothing, nothing
I need, I need, I need you”

Leave a comment »

222. Bara få va mig själv (2016)


Artist: Laleh Kompositörer: Laleh Pourkarim, Frank Nobel, Gustaf Thörn & Gino Yonan

Utgivningsår: 2016 Album: Kristaller

__________________________________________________

Tänker att jag borde skriva mer om svensk musik. Det finns ju trots allt så mycket bra musik; på svenska, av begåvade artister. Både nya och gamla. Och faktiskt, en av de bättre *nya låtarna  är just den här. (Ja, med ny menar jag alltså en låt från 2016.)

Laleh är ju sanslöst begåvad. Hon producerar, skriver låtar och spelar olika instrument på sina plattor. Tror också att hon just nu är bosatt i USA där hon jobbar som producent och låtskrivare. Kan i och för sig ledsna lite på den där skeva fraseringen hon för sig med ibland. Ett jobbigt exempel på detta är ju t.ex. den där Afzeliustolkningen “Tusen bitar” där det fungerar särdeles dåligt och bara gör låten konstig för sakens skull.

I “Bara få va mig själv” fungerar det dock alldeles utmärkt. Laleh snubblar fram på stavelserna och “ska aldrig ta skit igen”. Den är dessutom grymt snyggt producerad med en marschtakt som bas och fumliga pukor som fyller ut. Mycket bra!

Och som vanligt är hon bäst på svenska. Vet inte riktigt varför hon ständigt envisas med att blanda texter på svenska och engelska hela tiden. Kanske blir det helsvenskt på kommande plattan Kristaller? Ser hur som helst fram emot plattan.

“Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut

men jag ska aldrig mer titta ner igen

Nej, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen

Så, finns det nån här, finns du ens

För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen”

 

 

Leave a comment »

221. Din Pinãta (2016)


Artist: Bob Hund Kompositörer: Bob Hund

Utgivningsår: 2016 Album: Dödliga klassiker

____________________________________________________

Bob hund är ett alldeles utomordentligt band som, trots att storhetstiden är förbi, fortfarande känns relevanta. Under nittiotalet skapade de rubriker i kvällstidningarna som Sveriges bästa liveband och levererade finurliga hits, med skånsk touch. Fast de kändes mest Södermalm hela tiden.

Efter en stunds frånvaro återuppstod de med Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk 2009 (inte minst med storslagna singeln “Tinnitus i hjärtat”). De har sedan dess fortsatt att leverera finurliga hits, om än lite i skuggan. De har dock alltid gått sin egen väg. Sedan återkomsten har de auktionerat ut sina instrument för att de ville förnya sig. De genomförde sedan spelningar med lånade instrument (fansen ställde upp). De har gett ut en vinylsingel i endast ett exmepelar tillsammans med medföljande grammofon. De har spelat på operan – #bobhundopera. Och så vidare.

Nu är de aktuella med den ny singel. “Din Pinãta” känns omedelbart som en klassiker. Det krävs inte ens en hel genomlyssning för att inse det. Och i samma ögonblick låten slutar vill jag höra den igen – för att den påminner mig om hur bra Bob hund var. Eller, hur bra Bob hund är! Utan att bara spela på retromeriter gör de en låt som fångar upp mig men inte bara tar mig tillbaka till de gamla plattorna, som var bättre. Ni vet, som när Metallica släpper någonting nytt.

Nej, det här känns minst lika bra som 1993. Fantastiskt kul! Bob hund 2016 äger!

“Jag står i ett godisregn utan paraply, måste slå mig loss … måste slå mig fri

Jag vill inte vara din pinãta”

 

Leave a comment »

218. Wristband (2016)


Artist: Paul Simon Kompositör: Paul Simon

Utgivningsår: 2016 Album: Stranger to Stranger

___________________________________________

Jag bara älskar den snudd på nostalgiska, men i allra högsta grad sarkastiska ådra som genomsyrar Paul Simons 2000-tal. Allt han gett ut sedan, låt säga, 2006-års Surprise har nån slags sarkastisk genomgående röd tråd.

Inte minst förra plattans förstasingel – “The Afterlife” – dryper av dödsföraktande sarkasm, där Simon – eller hans alter ego – dör och hamnar i himmelen. Så lång allt väl, men väl där måste han ställa sig i kö – för att träffa Gud – och tvingas även att fylla i en massa formulär: “You got to fill out a form first, and then you wait in the line”.

Fast när jag tänker efter, det där började kanske redan 1986 när Simon på mästerverket Graceland frågade sig “why am I soft in the middle” i superhitten “You Can Call Me Al”?

Nåväl, på senaste plattan Stranger to Stranger (still going strong — after all these years) fortsätter Paul Simon på samma sätt som tidigare. En av höjdpunkterna på denna heter “Wristband” och kan nog sägas vara hans version av HellacoptersI’m In The Band“. På sedvanligt ironiskt Paul Simon-vis pratsjunger han om hur han glider ut för en röka, fumlar med skärmen på smartfånen och plötsligt hör ett igenkännande klick när dörren går igen. Vilket alltså betyder att han måste röra sig från backstageområdet och försöka ta sig in via huvudentrén – där ingen känner igen honom. Trots att hans namn står med stora bokstäver utanför arenan tänker den buttre vakten i dörren inte släppa in honom, om han inte kan visa upp ett armband – som berättigar honom entré.

På sedvanligt rythmfestligt vis glider Simon in med en skön melodi, som bara växer för varje genomlyssning. Kanske inte lika harmonisäkert och vackert som på Simon & Garfunkel-tiden, men ack så skönt, befriande och värdigt. Paul Simon har fortfarande ett finger på pulsen och berör – vilket inte kan sägas om alla haussade kompositörer sprugna ur samma tradition.

“I stepped outside the backstage door to breathe some nicotine
and maybe check my mailbox, see if I can read the screen
then I heard a click, the stage door lock – I knew just what that meant
I’m gonna have to walk around the block if I wanna get it in

Wristband, my man, you’ve got to have a wristband
If you don’t have a wristband, my man, you don’t get through the door”

 

Leave a comment »

216. The Most Beautiful Girl In The World (1995)

Artist: Prince  Kompositör: Prince

Utgivningsår:1995 Album: The Gold Experience

_______________________________________________________

http://www.ultimedia.com/swf/iframe_pub.php?width=480&height=385&id=lf8lv&url_artist=http://www.jukebo.com/prince/music-clip,the-most-beautiful-girl-in-the,lf8lv.html&autoplay=0&mdtk=04516441&site=.fr
See all music videos Prince

Prinsen är död. Jag svär, det tog mig exakt all den här tiden att återhämta mig.

Jag fattade nämligen ingenting. Prince. Han var ju felfri; hälsan själv. Geniet som spelade alla instrument redan på debutplattan For You 1978. Och jag hade tänkt att jag skulle se honom live minst en gång till, för när jag såg honom i Stockholm – turnerandes med oinspirerade plattan Newpower Soul i bagaget – tänkte jag att det här är okej, för att vara Prince. Men han är bättre än så (och detta trots att han vräkte iväg världens jävla gitarrsolo under “Purple Rain”).

Och jag kan hålla med förståsigpåare som säger att Prince hade sin storhetstid på 80-talet.  Fantastiska låtar! Och jag fattar, han dalade på 90-talet och kunde inte – trots MTV-hits som “Cream” och “Diamonds and Pearls” – ta tillbaka sitt 80-tal. Men jag gillade 90-talet också. Ja, jag gillade även resten… typ allt (nästan)  …. hur han bröt sig fri från skivbolaget i lite överviktiga Emancipation-trippeln och sedan fortsatte att skapa på musik på sitt sätt. Utan att kompromissa. På sitt sätt. Ibland ganska bra, andra gånger fantastiskt bra.

Hur som helst, en av de allra bästa låtarna han gjorde kom på 90-talet. “The Most Beautiful Girl In The World”. En fantastisk låt; en komplett Princeballad. Den har allt; och lite till. Fast det känns löjligt att prata Prince med en låt. Han var mer än så; ett geni. Ett unikum. En fantastiskt inspirationskälla – en sån där artist som kunde spela vad som helst för sin publik. Det spelade ingen roll att han hade galet många hits; det var hans omänskligt musikaliska personlighet som styrde repertoaren. Och vi andra – dödliga – kunde bara storögt titta på och förundras detta underverk.

Prince – RIP! Fan vad jag saknar dig! Now doves cry in your little red corvette and I’m gonna party like it’s 1999 – and say “cream, boogie bop Pretzelbodylogic is so much fun”. See you in the purple rain.

“Could U be (could U be) the most beautiful girl in the world?
So beautiful, beautiful.”

Leave a comment »

213. Love Potion No. 9 (1963)


Artist: The Searchers Kompositörer: Jerry Leiber & Mike Stoller

Utgivningsår:1963 Album: Meet The Searchers

______________________________________

En del låtar känns aldrig gamla eller omoderna. “Love Potion No. 9” är en sådan.

Skriven av Jerry LeiberMike Stoller – den tidens Dennis Pop och Max Martin – spelades den in redan 1959 av The Clovers men är väl  mest känd med The Searchers? Och den har en sån där catchy refräng – på ett  bra sätt.

Vidare – på den tiden kunde de konsten att berätta en historia kort och koncist. Under låtens knappa två minuter får vi följa en man som pga kärleksbekymmer söker upp en zigenerska (Madame Rue) som ger honom den magiska kärleksdrycken nr 9, varpå mannen blir upp över öronen förälskad i allt han ser – vilket i sin tur leder till att han euforiskt trycker läpparna mot allting omkring sig. Det hela får dock ett abrupt slut när han kysser en polis, som krossar flaskan och gör slut på det roliga.

Ha, så kan det gå!

Låten har framförts av en mängd artister och även om jag inte hört ens en fjärdedel av dessa så lovar jag och kan nog hävda att jag föredrar The Searchers version.

“I didn’t know if it was day or night
I started kissin’ everything in sight
But when I kissed a cop down on Thirty-Fourth and Vine
He broke my little bottle of Love Potion Number Nine”

Leave a comment »