365 låtar

som kräver en förklaring

252. Rosanna (2018)

Artist: Weezer Kompositör: David Paich

Utgivningsår: 2018  Album: –

_________________________________________________________________________

Det här kan vara årets mest oväntade cover! Weezer tolkar Toto!!

Ni känner ju till den här gamla dängan från 1982 som gjorde Toto till världstjärnor med Jeff Porcaros helt omänskligt svängiga shufflekomp som grund. Och nej, Weezers trummis Patrick Wilson lyckas inte riktigt komma i närheten av detta men i övrigt måste jag säga att det låter förvånansvärt bra. Trots att de inte gör något annat med “Rosanna” så låter det mer eller mindre som en Weezerlåt.

Det började dock med en helt annan låt – “Africa”, Totos kanske mest kända låt. Ett Weezerfan har tydligen i månader trakasserat bandet via ett Twitterkonto i hopp om att de ska spela in en version av just “Africa”. Som svar på detta lade bandet istället upp sin version av “Rosanna” på twitterkontot – @WeezerAfrica.  Allt i sanna Weezeranda, såklart.

Men, några dagar senare kom så även önskemålet – “Africa” med Weezer. Och jag måste säga att båda låtarna funkar riktigt bra men då “Rosanna” känns något mer oväntad sitter den helt enkelt lite bättre. Riktigt skönt driv – fan, jag gillar verkligen Weezer.

Och vem vet….. snart kommer det kanske en helt nyinspelad version av plattan Toto IV – som båda dessa låtar ligger på. Det har ju gjorts förr, av bl.a. Ryan Adams som spelade in sin egen version av Taylor Swifts album 1989.

Go Weezer, Go!!!!!

  “I never thought that losing you could ever hurt so bad”

Advertisements
Leave a comment »

249. Foundations (2007)


Artist: Kate Nash Kompositör: Kate Nash & Paul Epworth

Utgivningsår: 2007  Album: Made of Bricks

____________________________________________________________________________

Jag gillar verkligen Kate Nash. Och jag vet – hon har ganska nyligen släppt en platta så ni kanske undrar varför jag kommer dragandes med den här gamla låten från 2007? Jo, jag har lite svårt att bortse från den och när jag insåg att jag tidigare inte skrivit om Nash här på bloggen blir “Foundations” en naturlig ingång.

“Foundations” var (och är nog) Kates största hit hittills. En härligt skruvad ‘borde göra slut’-låt där Nash sjunger att hon verkligen enträget stannar kvar i ett destruktivt förhållande trots att hon inte borde (“my fingertips are holding onto the cracks in our foundation) men det är svårt att göra slut (“I know that I should let go but I can’t”).

Nash är en musikalisk kusin till Lily Allen – som på samma vis rör sig med skruvade texter och trallvänliga melodier. Hon må vara mindre framgångsrik än Allen men det finns mycket att upptäcka med Kate Nash. Främst rekommenderar jag debutplattan Made of Bricks från 2007 men senaste platta Yesterday Was Forever (2018) är också riktigt bra – om än något mer trallvänlig och kommersiell på det lite mer inställsamma sättet.

“You said I must eat so many lemons
’cause I am so bitter
I said “I’d rather be with your friends, mate
’cause they are much fitter”

Leave a comment »

246. Bone Dry (2018)


Artist: Eels Kompositör:  E (Mark Oliver Everett)

Utgivningsår: 2018 Album: The Deconstruction

___________________________________________________________________________

Efter fyra års tystnad – bortsett lite inhopp i småputtrigt roliga Netflixserien Love –  är E tillbaka. E är Mark Oliver Everett som sedan 00-talets början varit ensam herre på täppan i bandet Eels. Jag har hängt med sedan debuten 1996 – då de var en trio – och det har verkligen varit upp och ner. Inte minst på de senaste plattorna där vemodet tagit över lite väl mycket och hängt som en tung blöt handduk över låtarna.

Nu är han tillbaka med plattan The Deconstruction. Inte så mycket gladare men i “Bone Dry” – en låtformel han gjort många gånger tidigare – är iallafall musiken något mer upptempo. Men som vanligt är temat i texterna något svärtat; gärna sargade kärleksförhållande.

Under uppehållet lär E bildat familj och blivit pappa. Men säg den lycka som varar för evigt? Nu är han åter tillbaka i samma tillstånd som på deppsviten med album han släppte innan uppehållet; olyckligt övergiven. Fast musiken känns ändå lite piggare denna gång. Textmässigt är han bokstavligen dränerad då han sjunger om kvinnan som sög musten ur honom. Han har ingenting kvar att ge – hon tog allt. Och jag tror det är precis där han ska vara för att skapa sin musik.

Eels är tillbaka. Det känns bra. Och kanske ….. kanske, är jag också tillbaka och avslutar detta bloggprojekt. Lite mer än hundra låtar kvar nu bara.

“You drank all the blood
My heart is bone dry
Can’t give you more ’cause you took all of it”

 

Leave a comment »

245. On Top (2004)

Artist: The Killers Kompositörer: Brandon Flowers, Mark Stoermer, Dave Keuning & Ronnie Vannucci Jr

Utgivningsår: 2004 Album: Hot Fuss

_________________________________________________________________________

Hot Fuss är ett sjuhelvetes bra debutalbum.  Fy fan vilken start!! Tror inte att The Killers någonsin låtit bättre, och även om de kämpat på bra och försökt toppa detta album har de inte riktigt lyckats. De fyra första låtarna på plattan släpptes som singlar (fast inte i den ordningen).

Fast, den starka debuten till trots – The Killers har lyckats rada upp fler hitlåtar än de flesta. Exempel? “When We Were Young, “Human”, “Spaceman”, “Runaways” med flera.

Men någonstans tappade de bort ett av debutens allra starkaste spår. Det borde varit en singel. Ja, jag babblar om “On Top” som jag rankar som en av bandets allra bästa låtar. En smått töntig synthsliga inleder  – visst – men det stressiga kompet och Brandon Flowers desperata “Remember Rio and get down” gör hela låten. Det låter lite som om han sjunger för livet.

Och så en grymt skön refräng på det!

Jag hoppas verkligen att de levererar på kommande plattan Wonderful Wonderful. Senaste given Battle Born var ju en sorts besvikelse …. men senaste singeln “Run For Cover” lovar en del. Nåväl, tills dess får jag lyssna på “On Top”.

I can’t fake, we’re on top, we’re on top

Leave a comment »

244. Sign of the Times (2017)

Artist: Harry Styles Kompositörer: Harry Styles, Jeff Bhasker, Mitch Rowland, Ryan Nasci, Alex Salibian & Tyler Johnson

Utgivningsår: 2017 Album: Harry Styles

____________________________________________________________________________

Första gången jag såg låttiteln “Sign of The Times” trodde jag att det var en cover på Princelåten från 1987. Harry Styles kommer ju från ett slags pojkband – One Direction – och min första tanke var att han gjorde en Robbie Williams. Robbie lämnade ju framgångsrika pojkgruppen Take That (precis som Harrys One Direction) och debuterade med en cover av George Michael (‘Freedom’). Det lät förfärligt (men gick ju bra ändå… typ).

Jag tänkte att Harry gjorde samma sak.

Men inte!

Och när jag tänker efter på riktigt …. så inser jag att det är riktigt jävla bra. Ta bort Harry och hans historia och sätt in en annan artist (typ Prince) med den låten. Då blir det riktigt bra. Således, ‘Sign of The Times” är en av de bättre låtarna jag hört 2017. Ett fantastiskt låthantverk. Spelar roll vem som sjunger egentligen —- om det låter bra.

Och det gör det!

Ska dock inte pusha för resten av plattan. Men just den här låten; grymt bra ballad. En slags soft rockpianoballad … när den är som allra bäst. Harry or Not – grymt bra!

“Just stop your crying
it’s a sign of the times
we gotta get away from here”

Leave a comment »

242. Green Light (2017)

Artist: Lorde Kompositörer: Ella Marija Lani Yelich-O’Connor, Jack Antonoff & Joel Little

Utgivningsår: 2017 Album: Melodrama

______________________________________________________________________

All heder åt Lorde! Hon slog igenom och tokhyllades som sextonåring med avskalade och ganska tillbakalutade albumet Pure Heroine. En oväntad succé såklart – inga kalkylerade hits där inte, bara en 16-årings vision med hjälp av lokal producent (ja alltså, han och hon kommer från Nya Zeeland – är det lokalt nog?).

Nu har det gått fyra år – hon är tjugo bast – och det är dags för uppföljaren. Viss vånda i studion antar jag; hon har ju en del press på sig. Men hon klarar sig galant. Hon har visserligen bytt producent men verkar i precis samma egenartade anda. Producenten Jack Antonoff lär ha uppmanat henne att välkomna det konstiga och ta fram sin inre Kate Bush under inspelningen av Melodrama. Bra gjort!

Vidare, här finns ingen Pharrell Williams som ska fixa biffen och skapa hits. Och när Max Martin hörde förstasläppet  ”Green light” lär han kallat det ”inkorrekt låtskrivande”. Och ja, “Green Light” följer inte alls Martins matematiska musikformel. Han uttrycker den på följande vis (enligt tidningen SPIN): “I work a lot on getting it all as clear and distinct as possible. There should never be too many new elements introduced at the same time. One at a time. Like in a movie. You can’t introduce ten characters in the first scene. You want to get to know one before you’re ready for the next”.

Max Martin vet kanske bäst HUR man skapar hits men själv hyllar jag Lorde för att hon fullkomligt skiter i hans råd och visar att det faktiskt funkar ändå. Det blir bättre. Kanske inte lika höga listplaceringar men helt klart mer intressant. Man tröttar dessutom inte lika fort.

Jag uppmanar ALLA att ta fram sin inre Kate Bush. Våga vägra formelhitsen!

Lyssna på “Green Light”! En bra introduktion till Lordes nya skiva (den är bra rakt igenom). Och kanske (fast jag säger bara kanske) så kan hon hjälpa till att sprida Kate Bush-andan vidare. Så till den grad att kanske även Kate (eller någon annan som verkar i hennes anda) också kan få Polarpriset. Kanske Lorde själv får stå där och ta emot pris ur kungens hand om några år? (Om nu inte Max Martin och hans lärjungar tagit över och hjärntvättat hela världen).

“But I hear sounds in my mind
brand new sounds in my mind
but, honey, I’ll be seein’ you ‘ever I go
but, honey, I’ll be seein’ you down every road
I’m waiting for it, that green light, I want it”

Leave a comment »

233. She’s Always In My Hair (1985)


Artist: Prince Kompositör: Prince

Utgivningsår: 1985 Album: –

________________________________________________

Prince var ett geni, men det där vet ni. Spelade alla instrument och producerade redan på debutplattan. Han gav ut 39 album i eget namn (eller som nån symbol) och en hel del därtill. Det sägs också att han efterlämnade ett helt arkiv med outgivna låtar när han hastigt lämnade oss föra året.

Fattas bara annat. Karln mer eller mindre levde och andades musik.

Men, och det finns ju alltid ett men, allting var ju inte sådär tvärbra. Nej, Prince liksom bara körde på och gav kanske ut en hel del låtar, som om man räknar snart blir hela album, med mindre bra skit. En ganska ojämn produktion räknat i 39 album men fler klassiker än de flesta.

“She’s Always In My Hair” (från 1985) är dock ett utmärkt exempel på att Prince inte hade någon som helst koll på vad som var bra eller anus. Inget illa om 80-talssmockan Around The World In A Day men vissa skönhetsfläckar har den nog allt. Eller så här; den saknar en del! Ta bara det faktum att prinsen gav ut halvtråkiga “Paisley Park” som förstasingel i England. Och visst, han rättade till misstaget med andrasläppet (eller ja det första i USA) med klassikern “Rasberry Beret”. Men finn ett fel! Samma B-sida på båda singlarna – “She’s Always In My Hair”. En låt som inte ens kom med på plattan. Och som han inte ens brydde sig om att spela live förrän på nittiotalet.

Konstigt? Egentligen inte. Prince var nog kungen av s.k. ‘deep cuts’. Och det vackra med hela  historien är ju att låten givetvis blivit en klassiker – trots B-sidestämpeln – och sedermera hamnat på samlingsplattor.

Och så tänker jag på alla de där låtarna som ligger i arkivet. De som Prince aldrig gav ut. Det mesta är kanske inte ens  värda en genomlyssning, visst. Men hur många låtar kan det handla om? Alldeles för många, antagligen. Och av dessa, hur många “She’s Always In My Hair” finns det bland dem? Det är frågan!

“Whenever I feel like givin’ up
whenever my sunshine turns to rain
whenever my hopes and dreams
are aimed in the wrong direction
she’s always there
tellin’ me how much she cares
she’s always in my hair”

Leave a comment »

232. Changing


Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2017 Album: The Search For Everything

____________________________________________

John Mayer är tillbaka efter några års tystnad. Visst visst, är väl medveten om att han kuskat runt på vägarna med Greatful Dead-spinn offen Dead and Company ett bra tag, men intresset för detta band är – i mitt fall – häpnadsväckande lågt så jag har inte orkat engagera mig.

Under våren släpper han nytt material under samlingsnamnet The Search For Everything men drar ut på skivsläppet genom att småskvätta lite en gång i månaden si sådär. Nyligen kom förstaskvätten (eller Wave one, som han kallar det) i form av fyra låtar. Och visst, det är kanske singeln “Love On The Weekend” som sticker ut allra mest men jag fastnat totalt i snygga “Changing”.

Har sagt det förr men säger det igen: få kan som John Mayer göra enkel, snudd på intetsägande, musik så otroligt intressant. Tror att det har med den slitna klyschan ‘less is more’ att göra. Mayer är en fantastisk gitarrist som liksom balanserar sitt spel och istället för att briljera gör det enkelt och känslosamt. Fast det är ju inte enkelt.

Några andra saker som skiljer John Mayer från alla andra duktiga gitarrister där ute är ju följande: a) han sjunger riktigt jävla bra b) han ser fan bra ut (eller?) och inte minst c) han skriver bra låtar på riktigt!  Ta nu alla andra hjältegitarrister och försök applicera dessa a-b-c på dem! Hur går det?

Så lyssna på “Changing”. Snyggt, återhållsamt …. med känsla. Man kanske önskar att någonting fick skava eller sticka ut … aningen mer svärta? Jo, fast John Mayer jobbar inte så. Och det funkar.

“I may be old and I may be young
but I am not done changing”

Leave a comment »

226. Let Your Soul Be Your Pilot (1996)


Artist: Sting Kompositör: Sting

Utgivningsår: 1996 Album: Mercury Falling

_______________________________________________

Det började med att Sting släppte ny platta. Första rockplattan på hmm hmm år. Och jag tänker; okej – bring it on.

Sedan: besvikelsen. Det låter inte som förr.

Därefter: men vad hade jag väntat mig? Killen har spelat luta och tolkat 1600-talsklassiker. Släppt julalbum och komponerat musikal. Återförenats med The Police och gubbturnerat med Paul Simon. Go figure, typ.

Men ändå: det låter ändå Sting. Bättre ändå; än innan alltså. Fast … ändå inte.

Nåja, det slutar i vilket fall med att jag lyssnar på gamla grejer. Och jag vet; den här är kanske precis i början av den där gubbtrötta perioden men jag kan inte hjälpa det: gillar Mercury Falling. Visst, det är inte plattan med bäst låtar (lyssna på Ten Summoner’s Tales istället då’rå) men den hänger ihop som en helhet allra bäst i Stings diskografi. Inte minst nu, på hösten.

“Let Your Soul Be Your Pilot” är den exakta motsatsen till en 1600-talsaspirerande Sting. Den är ganska prestigelöst; halvseg och småsoulig men kanske lite “pretto” med sin bakgrundskör. Men vaddå, det är ju Sting vi pratar om. Den liksom bara flyter ut ur högtalarna och smittar av sig med krispigt gitarrhackande och souldämpat blås.

Svårt att motstå. Om du nånsin gillat Sting vill säga. Den är som honung i teet. Som grädde i potatismoset. Som en Kaffe latte. Som en semla…. i varm mjölk. Trivselfaktor tio med polotröja på, hemma hos svärföräldrarna.

“Just let your soul be your pilot
let your soul guide you
he’ll guide you well”

Leave a comment »

224. I Need You (2016)


Artist: Nick Cave and The Bad Seeds Kompositörer: Nick Cave & Warren Ellis

Utgivningsår: 2016 Album: Skeleton Tree

___________________________________________________

När Nick Cave och hans band var mitt uppe i arbetet med skivan Skeleton Tree inträffade en tragedi. En av hans tvillingsöner – Arthur – föll från en klippavsats i hemstaden Brighton. Sonens liv gick inte att rädda. Cave gjorde vad alla skulle gjort; avbröt arbetet med skivan.

Senare återupptogs arbetet, men majoriteten av låtarna skrevs innan tragedin. Det sägs att plattans första spår – “Jesus Alone” – med inledande textraden “You fell from the sky, crash landed in a field” skrevs innan den tragiska olyckan.

Hur som helst, den som lyssnat på Cave tidigare vet att han alltid haft ett mörker över sig och sin musik – nu kan ni ju tänka er hur det här låter. Deppigt? Ja, men ofantligt gripande och bra. Fast, till en början hade jag svårt för plattans dystra tilltal. I många fall saknas refränger och melodier. Det är iallafall så jag upplevde det i början av min bekantskap med Skeleton Tree.

Men för den som väntar och ger den lite tid finns en belöning. Efter ett tag vecklar fantastiska melodier och stämningar ut sig, och precis som när Cave gör filmmusik arbetar han tillsammans med parhästen Warren Ellis. Han har mycket riktigt stor del i detta projekt, och musiken påminner mycket om den musik de skapat tillsammans. De arbetar med små penseldrag som växer och blir skarpare vid närmare betraktelser.

En av de allra vackraste låtarna på plattan funkar precis så. “I Need You” kryper liksom på dig och efter några genomlyssningar vägrar den släppa taget. Det är som om Caves smärta tränger in i dig och bli kvar. Ett malande – likt katharsis funkar det som sköld mot det mesta. Förvånansvärt nog.

Det här kan mycket väl vara årets platta, mina vänner.

“Cause nothing really matters
On the night we wrecked like a train
Purring cars and pouring rain
Never felt right about, never again
Cause nothing really matters
Nothing really matters anymore, not even today
No matter how hard I try
When you’re standing in the aisle, and no, baby
Nothing, nothing, nothing
I need, I need, I need you”

Leave a comment »