365 låtar

som kräver en förklaring

248. If You Want My Love (1982)

Artist: Cheap Trick Kompositör: Rick Nielsen

Utgivningsår: 1982 Album: One On One

________________________________________________________________________________

Tror inte att jag skrivit om någonting med Cheap Trick hittills, vilket i sig inte är så konstigt då jag upptäckte bandet ganska sent. Ja, alltså – jag insåg inte hur bra de var (eller är?) förrän ganska nyligen.

Jag har egentligen ingen som helst relation till Cheap Trick. Konstaterar bara att de är bra och har en jävla massa schyssta låtar i diskografin – inte minst vräkte de ur sig bra låtar under sista delen av 70-talet och en bit in på 80-talet.

Kanske har jag missat bandet lite pga Rick Nielsens orockiga aura? Jag menar, vem fan har keps på sig och samtidigt spelar i ett seriöst rockband?  Se bara omslaget till plattan den här låten ligger på.

Men, döm inte boken efter omslaget och allt det där. Och det är just Nielsen som skrivit en av bandets skönare låtar; “If You Want My Love”. Ett fantastiskt skönt låtbygge med uppenbara Beatlesstölder – där bryggan till refrängen (som inleds med textraden “lonely is only a place you don’t know what it’s like..”) inte doftar så lite “While My Guitar Gently Weeps”. Men det gör den ju faktiskt bara bättre.

En låt som ofta dyket upp i mina spellistor. Lite mer än andra låtar med Cheap Trick!

Bonusinfo: om ni undrar varför stackars basisten Jon Brant (längst upp i vänsterhörnet) bara syns delvis på omslaget så beror det på att han var ny i bandet och bara medverkade på några låtar – så Nielsen med keps bredde ut sig lite extra eftersom han spelade bas på alla utom tre låtar.

“If you want my love you got it
When you need my love you got it
I won’t hide it
I won’t throw your love away”

Advertisements
Leave a comment »

247. Lightning Strike (2018)

Artist: Judas Priest Kompositörer: Glenn Tipton, Rob Halford & Richie Faulkner

Utgivningsår: 2018 Album: Firepower

__________________________________________________________________

Det finns de som hävdar att Judas Priest inte låtit så här bra sedan nittonhundranittio då de gav ut plattan Painkiller. Och de har förmodligen rätt. Personligen tappade jag bort dem redan på plattan innan – Ram It Down – som med sin vedervärdiga produktion (och sin hemska cover – “Johnny B Goode”) inte kändes speciellt rock. Men det där är ju glömt nu och Priest är ju ett av de få klassiska band som finns kvar. När de då släpper en bra platta 2018 blir man ju minst sagt förvånad.

För, nya skiva Firepower är riktigt bra. Kanske inte historiskt sett men med tanke på omständigheterna; en avhoppad nyckelmedlem (gitarristen K.K. Downing) i ett band som skivdebuterade redan för fyrtio år sedan. Lägg därtill att en annan nyckelmedlem (Glenn Tipton) tvingades hänga av sig gitarren pga Parkinsons kort efter att plattan släppts. Ett något skadat Priest befinner sig dock i skrivande stund på turné.

Tycker egentligen inte riktigt om utvecklingen med band som aldrig lägger av och ersätter gamla medlemmar med yngre förmågor, men Judas Priest anno 2018 funkar riktigt bra. Trummorna är fortfarande alldeles för Painkiller-stela men det beror kanske mest på tråkiga, men tekniskt skickliga, trummisen Scott Travis som tog över trummande på just Painkiller.

Nåväl, trots allt detta klagande, vad vill jag säga? Jo, att ni ska lyssna på Judas Priest igen. Det lönar sig. Börja med “Lightning Strike” för böveln. En skön dänga! Och just det, Rob Halford har inte låtit så här bra sedan …. just det; Painkiller.

Bonusinfo: Om du nu orkat läsa så här långt vill jag be om ursäkt för detta lite röriga inlägg. Har ju haft ett längre blogguppehåll och är aningen ringrostig. Men, precis som Halford och Co så kanske jag tar mig?

“I’ll bring you the head of the demon
I’m peeling the skin from his face
The life that you lead is inhuman
Its cause and effects a disgrace”

Leave a comment »

246. Bone Dry (2018)


Artist: Eels Kompositör:  E (Mark Oliver Everett)

Utgivningsår: 2018 Album: The Deconstruction

___________________________________________________________________________

Efter fyra års tystnad – bortsett lite inhopp i småputtrigt roliga Netflixserien Love –  är E tillbaka. E är Mark Oliver Everett som sedan 00-talets början varit ensam herre på täppan i bandet Eels. Jag har hängt med sedan debuten 1996 – då de var en trio – och det har verkligen varit upp och ner. Inte minst på de senaste plattorna där vemodet tagit över lite väl mycket och hängt som en tung blöt handduk över låtarna.

Nu är han tillbaka med plattan The Deconstruction. Inte så mycket gladare men i “Bone Dry” – en låtformel han gjort många gånger tidigare – är iallafall musiken något mer upptempo. Men som vanligt är temat i texterna något svärtat; gärna sargade kärleksförhållande.

Under uppehållet lär E bildat familj och blivit pappa. Men säg den lycka som varar för evigt? Nu är han åter tillbaka i samma tillstånd som på deppsviten med album han släppte innan uppehållet; olyckligt övergiven. Fast musiken känns ändå lite piggare denna gång. Textmässigt är han bokstavligen dränerad då han sjunger om kvinnan som sög musten ur honom. Han har ingenting kvar att ge – hon tog allt. Och jag tror det är precis där han ska vara för att skapa sin musik.

Eels är tillbaka. Det känns bra. Och kanske ….. kanske, är jag också tillbaka och avslutar detta bloggprojekt. Lite mer än hundra låtar kvar nu bara.

“You drank all the blood
My heart is bone dry
Can’t give you more ’cause you took all of it”

 

Leave a comment »