365 låtar

som kräver en förklaring

92. Restless and Wild (1982)


Artist: Accept Kompositörer: Wolf Hoffmann, Peter Baltes, Stefan Kaufmann, Udo Dirkschneider & Robert A. Smith-Diesel

Utgivningsår: 1982 Album: Restless and Wild

____________________________________________________________________

Skivomslaget till Accepts Restless and Wild passar väl bra i dessa majbrastider? Två vita flying-Vgitarrer som bildar en rejäl brasa, va? Det är utan tvekan ett av de allra hårdaste och coolaste omslagen jag vet – för att det är så underbart klyschigt hårdrock, och kanske lite tyskt. Men kanske bara lite?

Nåväl, tyska Accept är ett sånt där band jag nästan lyssnade sönder i min ungdom. Från första låten jag någonsin hörde när jag gick i mellanstadiet (I Am Rebel”) till sista skivan (Russian Roulette) med den lille tjocke sångaren i militärkläder –  Udo DirkschneiderDe har sedan dess återförenats med Udo men denne kör nu ett eget race (med bandet U.D.O.) så resten av grabbarna tog inte en kopia, som dock inte alls är liten och tjock – men som låter lite som Udo.

Och det är väl egentligen inte så dåligt men jag förtränger det då jag genom en tävling vann en träff med bandet (när de var på gång att släppa första skivan med kopian) och det blev mestadels pinsamt att sitta och konversera Wolf Hoffmann och Peter Baltes. Den förstnämnda visade nämligen tydligt att han inte alls var intresserad av att hänga med nån tävlingsvinnare. Och jag, å andra sidan, upptäckte att jag inte hade nåt att säga honom. Så, nästa gång jag får chansen att träffa några gamla barndomsidoler skiter jag nog i det.

Men, det suddar dock inte ut det faktum att Accept var ett grymt tyskt hårdrocksband. En av mina favoritlåtar är just titelspåret från den här skivan – “Restless and Wild” – som har ett sånt där underbart galopperande riff. Och en Udo som i refrängen skriker stämbanden ur led ackompanjerat av den klassiska Acceptkören; som låter lite som en hockeykör som tänker att de egentligen är en maffig manskör. Typ.

Kan nog inte förklarar bättre.

Men, ut i aprilnatten med er och fira valborg. Tänd på ett gitarrbål och skandera “restless … restless and wild”! Det tänker jag göra!!

“They’re running wild
they’re on a down hill ride
like a rebel they look for more
too young to die

now you know your dreams are useless
and there ‘re lies You’ll never tell

’cause you’re so
restless – restless and wild”

Advertisements
Leave a comment »

91. Kingdom Come (1971)


Artist: Sir Lord Baltimore Kompositörer: Mike Appel, Jim Cretecos & Louis Dambra

Utgivningsår: 1970 Album: Kingdom Come

_____________________________________________________________________

Det kan tyckas konstigt att Sir Lord Baltimore fallit i glömska när man hör “Kingdom Come” från debutplattan med samma namn. Med tanke på att det gavs ut redan 1970 så var de minst lika tunga och riffbaserade som Black Sabbath. Vidare, Sir Lord Baltimore var en trio med något så ovanligt som en trummis som sångare men trots detta – som kanske gjorde att de stack ut en aning – försvann de och är idag i bästa fall ihågkomna som pionjärer.

Det är säkert rättvist, för även om det låter tungt är ju låtmaterialet inte riktigt i nivå med tidigare nämnda legendarer. Sir Lord Baltimore expanderade och blev en kvartett redan efter den här första platta men gav sedan upp efter några plattor då det aldrig riktigt ville sig – ja och så ska droger haft någonting med saken att göra.

Hur som helst, vill genom detta inlägg bara rikta ett pekfinger mot en skön låt och en bortglömd liten trio.

“I hear sirens calling me
I fell prey unto the wind
sail on, crimson majesty
turn, turn, wheel of fortune, spin”

Leave a comment »

90. I Gotta Get Shorty Out of Jail (2012)


Artist: Andre Williams & The Sadies Kompositör:

Utgivningsår: 2012 Album: Night and Day

__________________________________________________________

Andre Williams har skrivit låtar med Stevie Wonder och Ike & Tina Turner. Fast det där gjorde han redan på 60-talet, och därefter har han också hunnit med att bli nån slags punkblueslegend i Detroit. I eget namn har han dessutom krängt ur sig hits som “Bacon Fat” and “Jail Bait” ….. fast visst, det var då och nu är nu – och hur många minns det idag?

Hur som helst, Andre Williams har levt hårt och spenderade hela åttiotalet som en lodis på jakt efter nästa fix. Han liksom gled ner i lodislivet och försvann – för att komma tillbaka så smått på nittiotalet. Ja, och sedan fortsatte han på 2000-talet och- …. ok förlåt, jag svamlar.

Ni har rätt! Jag vet inte ett skit om Andre Williams. Men “I Gotta Get Shorty Out of Jail” fångade mig (av nån anledning). Och historien kring den är ganska kul. Det visar sig nämligen att ‘shorty’ är Andre Williams namn på en halvflaska rom, och när den här plattan spelades in ägnade Williams större delen av tiden till att supa sig full på rom. Så, när han till exempel satt i en taxi så bad han gärna chauffören att stanna utanför närmsta spritaffär för att köpa en halvflaska rom med repliken “I gotta get shorty out of jail”.

Simpelt och nästintill dumt, jag vet. Men den här låten har ett skönt driv och Andre Williams avslöjar bara genom att andas in in micken att han levt ett liv hårdare än både Keith Richards och Mikael Persbrandt tillsammans. Det, om något, är hårt!

“I like my rum ’cause I ain’t got no teeth
I let it float over my gum”

Leave a comment »

89. Sign ‘O’ The Times (1987)


Artist: Prince Kompositör:

Utgivningsår: 1987 Album: Sign ‘O’ The Times

___________________________________________________________________

Måste nog börja med att erkänna att jag verkligen gillar Prince. Eller, alltså — jag menar inte bara ‘gillar’ som i “han har schyssta låtar”. Nej, jag tillhör den där skaran som tycker att Prince är ett jävla geni! En galet begåvad musiker som även har en släng av det teatraliska. Ja, han är inte bara enormt begåvad och ett musikalist underbarn – han är och ser cool ut också. Vidare verkar han tycka att det ena är minst lika viktigt som det andra.

”Sign ‘o’ The Times” är ett ordentligt utropstecken och ett sorts nyckelspår i prinsen diskografi. Jag tänker dock inte på något sätt påstå att jag fattade detta när låten/plattan kom ut – nej, det kom något senare (runt Diamonds and Pearls). Men det spelar ingen roll för man kan gå tillbaka och återupptäcka; det är ju liksom det som är det fina med musik. Och när jag upptäckte Prince gick jag sedan både fram och tillbaka och sade många gånger WOW (och kanske flera gånger ähuuuee) men det är de där wow-tillfällena som sitter kvar. Och de är faktiskt ganska många.

Det här är alltså ett WOW. “Sign ‘O’ The Times” är kanske reducerat till en signaturmelodi på MTV för en del av er men om ni tillhör denna olycksaliga skara – tänk om! Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar  upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvass gitarrslinga. Prinsen presenterar textmässigt även en  pricksäker samhällsskildring som fortfarande rör om och berör.

Jag har absolut I-N-G-EN-T-I-N-G dåligt att säga om det här (eller plattan den ligger på). Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Det är stort.

“A sister killed her baby ’cause she couldn’t afford to feed it 
and yet we’re sending people to the moon 
in September, my cousin tried reefer for the very first time 
… now he’s doing horse – it’s June”

 

Leave a comment »

88. The Changeling (1971)


Artist: The Doors Kompositörer: Jim Morrison, Robby Krieger, Ray Manzarek & John Densmore

Utgivningsår: 1971 Album: L. A. Woman

_____________________________________________________________________

“The Changeling” är öppningsspåret på den sista riktiga skivan med The Doors. Bandet var mer eller mindre dysfunktionellt när plattan spelades in och kort efter inspelningen flydde sångaren Jim Morrison till Paris. Trött på att vara rockstjärna. Han hittades död i ett badkar några månader senare. Att jag hänvisar till L. A. Woman som den sista riktiga plattan beror ju på att bandet faktiskt släppte skivor även efter Morrisons död, men det är ju – sett i det lite större perspektivet – ganska ointressant.

Tillbaka till låten. “The Changeling” är enligt min mening en grymt underskattad The Doors-låt. Här lever de ut sina mest bångstyriga blueskänslor och manglar på med ett riktigt skönt grundriff. Lite synd bara att produktionen är så tunn då den verkligen förtjänar mer tyngd. Men hey, det var 70-tal och grabbarna hade precis gjort slut med sin producent. Skönt driv hela vägen hursomhelst, där Morrison låter precis som om han just knäckt sin tredje vinare för kvällen och låten till ära kommit i fin form.

Grymt bra!

“I live uptown
I live downtown
I live all around

I had money, and I had none
I had money, and I had none
but I never been so broke that I couldn’t leave town”

 

 

Leave a comment »

87. Kick The Chair (2004)


Artist: Megadeth Kompositör: Dave Mustaine

Utgivningsår:2004 Album: The System has Failed

____________________________________________________________________________

Jag tror att det var så att Dave Mustaine bestämt sig för att lägga ner sitt band Megadeth då detta mer eller mindre bara bestod av honom själv med roterande musiker. Han hade liksom tappat greppet och var långt ifrån fornstora dagars glans med låtar som “Hangar 18”, “Symphony of Destruction”, “Peace Sells” och en handfull andra.

Med en solokarriär i sikte skrev Mustaine sedan ett gäng låtar som skulle bli hans första soloplatta. Men skivbolaget – som hade kontrakt med Mustaine som Megadeth – tyckte annorlunda och det slutade iallafall som en Megadethplatta. Så klart. Och i ett desperat försök av skapa äkta bandkänsla samlade Mustaine ihop några av de medlemmar som varit med då bandet varit som störst. Det funkade givetvis inte, så det blev som vanligt – ett hopkok av musiker där Mustaine styrde och ställde.

Hur som helst, det stora utropstecknet på den här skivan är supertrummisen Vinnie Colaiuta, som tidigare mest spelat jazz och gjort sig känd som Stings trummis. Och för att vara en vikarierande jazztrummis i ett trashmetalband gör han sannerligen ett utmärkt jobb. The System Has Failed var kanske tänkt som en soloplatta men är en av Megadeths bästa skivor i modern tid. “Kick The Chair” är ett utmärkt exempel på detta.

Grymt underskattad låt med ett killerriff som vore det 1990.

“Kick the chair, the rope is tight
just like one quick wrench, the tooth is out
friend or foe, I gotta hang ’em dead
or they’ll come back around
kick it!”

2 Comments »

86. If It Wasn’t For Bad (2010)


Artist: Elton John & Leon Russell Kompositör: Leon Russell

Utgivningsår: 2010 Album: The Union

______________________________________________________________________

Jag vet; det här är så otroligt gubbigt. Att lyssna på Elton John och Leon Russell är verkligen som att dricka grädde – det tar liksom inte emot förrän det är för sent. I början är det alldeles underbart och musiken sköljer rent och känns luftig och mastig, och sedan – plötsligt – utan förvarning så har man överdoserat. Och då vänder det sig i magen.

Men fram tills dess. WOW! Skönt boggiewoggie-sväng med ett snudd på gospelaktigt och bluesigt tilltal i ett klyschigt “if it wasn’t for bad you’d be good”. Det ligger en fet vaxduk av AOR-mognad över det hela och jag liksom hör hur vuxenpoängen smattrar in i en virvel av imaginära” kaa shiing” bara genom att lyssna på de första ackorden.

En låt. kanske två. Men sedan räcker det. Och då är det ju alldeles fenomenalt passande att jag skriver detta på en blogg där själva temat är låtar – inte hela plattor. Du kan alltså själv välja och vraka bland låtarna på The Union; själv väljer jag öppningsspåret “If It Wasn’t For Bad” då den ger den där skönt mättande och behagliga känslan som uppstår precis innan bubblan av grädde spricker och vänder hela magen uppochner.

“If it wasn’t for you I’d be happy
if it wasn’t for lies you’d be true
I know you could be just like you should
if it wasn’t for bad you’d be good”

Leave a comment »

85. I Kissed A Girl (2010)


Artist: William Fitzsimmons Kompositörer: Katy Perry, Lukasz Gottwald, Max Martin & Cathy Dennis

Utgivningsår: 20120 Album: Derivatives

________________________________________________________________________________

När Katy Perry vräkte ur sig den här 2008 (med hjälp av bland annat Max Martin) blev den en jättehit som sålde i över fyra miljoner exemplar och var – i USA – kontroversiell i och med att Katy sjunger om att hon – gud bevars – kysste en flicka och gillade det.

När sedan amerikanska singer/songwritersnubben William Fitzsimmons plockar ner den två år senare så gör han den till något annat. Lite snyggare. Lite bättre.

Kanske beror det på kombinationen gigantiskt bikerskägg och skör röst? Fan vet, men jag gillar det här – som fan. Fitzsimmons gör någonting som så många andra gjort förr men får till det med sitt väna tilltal – där hans “I kissed a girl and I liked it” låter snudd på mer kontroversiellt än i självaste originalversionen.

Du kanske undrar hur jag hittade den här låten? Genom spotifylistan “indiecovers” såklart! Tack Spotify för den!

“I kissed a girl just to try it
I hope my girfriend don’t mind it
It felt so wrong
It felt so right
Don’t mean I’m in love tonight
I kissed a girl and I liked it”

Leave a comment »

84. Bullet The Blue Sky (1986)


Artist: U2 Kompositörer: U2

Utgivningsår: 1986 Album: The Joshua Tree

_____________________________________________________________________________

Det sägs att när U2 var på gång att skriva kontrakt inför sin första skiva krävde skivbolaget att de sparkade trummisen Larry Mullen. Detta struntade dock bandet i, viket var ett klokt beslut! Varför denna aversion mot Mullen? Jag vet inte, men visst – han dyker sällan upp på ‘bästa listor’ bland trummisar och producenten Brian Eno sade en gång i en intervju att Mullen, som är självlärd, gör allt fel men att det i sig blir en signatur.

Och om du lyssnar riktigt noga på U2 så blir det ganska tydligt att Larry Mullen har stor del i bandets sound. Kanske inte så mycket på första plattan men med tiden har han skapat ett slags u2-märkt trumsound med sköna pukrullningar, och kanske inte minst i ett avslappnat förhållande till just trumspelandet.Beatet går liksom alltid före glänsandet.

Allt det där lyser igenom i Mullens personlighet. Han har ju alltid sett minst tio år yngre ut än övriga bandmedlemmar trots att de är jämngamla. Och när övriga gått totalt bananas (med Bono i insektsglasögon, The Edge i klänning och Adam Clayton poserandes naken på skivomslag) så har Larry bara varit sig själv; i T-shirt och jeans, typ.

Larry Mullen är en stabil kille – som lägger ut rytmrälsen utan krusiduller. Ett skönt exempel på detta är det enkla men snygga kompet i “Bullet The Blue Sky”. Stabilt, snyggt och enkelt – men jävlar så bra. Rätt eller fel – vem bryr sig?

“See the face of fear
running scared in the valley below …. bullet the blue sky”

Leave a comment »

83. The Thing That Should Not Be (1986)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield, Kirk Hammett & Lars Ulrich

Utgivningsår: 1986 Album: Master of Puppets

____________________________________________

Master of Puppets var Metallicas tredje platta och den som verkligen satte bandet på metalkartan. Det är den som fortfarande ger dem epitetet viktigaste bandet i genren. När de sedan släppte The Black Album några år senare blev de även det största bandet – i hela världen. Men det är just Master of Puppets som är bandets stora mästerverk enligt de allra flesta.

Ett mästerverk har ju givetvis inga dåliga låtar, och precis så är det ju även med denna platta. Till och med instrumentalaren “Orion” är bra! Vidare, vissa av låtarna är sådana klassiker att de tjatats sönder och spelats så många gånger i radio att man knappt orkar uppskatta dem längre.

“The Thing That Should Not Be” är en lite mindre söndertjatad låt som i motsats till många av bandets låtar rör sig sakta och tungt framåt. Metallica har ju – i alla fall på sina första skivor – en förkärlek till att spela snabbt. Den här bryter av snyggt. Inspirerad av en H. P. Lovecraftnovell blir den en av Metallicas allra tyngsta låtar; beväpnad med sylvass dist och kruttorra trummor.

“Hunter of the shadows is rising
immortal
in madness you dwell”

 

Leave a comment »