35. Gone,Gone, Gone (2007)

Artist: Robert Plant & Alison Krauss Kompositörer: Phil Everly & Don Everly

Utgivningsår: 2007 Album: Raising Sand

____________________________________________________________

Jag har en sån enorm respekt för Robert Plant! Han går sin egen väg trots allt!! Istället för att fylla på rockgudskontot med en återföreningsvända med Led Zeppelin stannar han vid ett enda gig. Miljontals sökte biljetter, få fick plats. Hela världen väntar fortfarande på en turnésväng med Zeppelin men Robert Plant struntar i vilket. Likt Ferdinand sitter han där vid eken och luktar på blommorna.

Fast på ett bra sätt. Plant har faktiskt varit riktigt kreativ de senaste åren, och istället för att ge ut halvmediokra plattor med eget material gräver han djupt i bluesträsket och simmar runt i skön americana. Inte minst på 2007 års Raising Sand, där han tillsammans med Alison Krauss och producenten T-Bone Burnett skapar fantastiska ljudkulisser byggda på just nämnda ingredienser.

Det är en makalös skiva, och om något spår sammanfattar svänget och ljudbilden på endast tre och en halv minut så är det “Gone Gone Gone”. En cover på The Everly Brothers, men här snackar vi verkligen förbättring – utan att röra sig nämnvärt långt från originalet. Det låter retro men ändå spännande, på något sätt – och när jag hör den här låten börjar till och med jag dansa som nån slags uppspeedad Vincent Vega.

“Some sunny day-hay baby
When everything seems okay, baby
Youll wake up and find out youre alone
Cause Ill be gone”

34. Powertrip (1998)

Artist: Monster Magnet Kompositör: Dave Wyndorf

Utgivningsår: 1998 Album: Powertrip

________________________________________________________

Nu kan det ju vara så att jag har fel, men om jag minns rätt så knackade nån skivbolagnisse på hemma hos Dave Wyndorf och påminde honom att den riktiga världen – den utanför hans nerknarkade lilla lya – krävde att han tog sig samman och spelade in en ny platta. Annars skulle kostymnissen se till att han inte hade något kontrakt med skivbolaget längre.

Dave lär ha tagit första flyg till Las Vegas och hög som ett hus checkat in på ett hotellrum där han krattade ner textraden “I’m never gonna work another day in my life”. Han stannade i det där hotellrummet i nästan tre veckor och skrev en låt om dagen. Det räckte till en fantastiskt platta, som blev bandets stora genombrott. Ja, och så fick han till den ultimata partylåten!

“Powertripp” är så hormonstinn och övertänd att inledningsriffet nästan självantänder. Texten är en smått humoristisk hyllning till att skita i alla andra och gå sin egen väg, som vilket partydjur som helst kan skrolla med i. Med sina “I’m never gonna work another day in my life” och sitt “I’m way too busy powertripping” och sina “the gods told me to relax” blir den smått klyschig men ändå fantastiskt underhållande.

Att verkligheten både är och blev en annan för Dave är kanske inte lika smickrande. Då han spenderat merparten av sin karriär med att sjunga om droger var det dock inte främst dessa utan ångestdämpande läkemedel som blev hans fall, då han 2006 nästan strök med på grund av att han överdoserat dessa. Det blev en lång väg tillbaka, men nu tror jag att han är på banan igen med ny platta och allt. Och kanske – kanske har han kraft och ork kvar att återigen vråla refrängen:

“I’m never gonna work another day in my life
The gods told me to relax
They said I’m gonna be fixed up right
I’m never gonna work another day in my life
I’m way too busy powertripping
But I’m gonna shed you some light”

33. Sunday Mornin’ Comin’ Down (1970)

Artist: Kris Kristofferson Kompositör: Kris Kristofferson

Utgivningsår: 1970 Album: Kristofferson

_____________________________________________________________

Kris Kristoffer verkar vara en stenhård snubbe. Som spelar country, på ett bra sätt. Och så har han varit med i galet många filmer och på samma vis framstått som en stenhård snubbe. Som spelar country, på ett bra sätt.

Vet inte så hemskt mycket om Kris men “Sunday Mornin’ Comin’ Down” är ett slags bakfylleepos på nåt sätt synonymt med Kristofferson, som låter plågad och härjad – på ett bra sätt. En låt han skrev redan 1969 och som har tolkats av många (t.ex. Johnny Cash och Willie Nelson – två andra ganska hårda snubbar som spelade och spelar country, på ett bra sätt). Låten hittar du iallafall på  debutplattan Kristofferson.

Vet inte om han någonsin överträffat dessa fyra minuter och trettio sekunder? Hur som helst,  jag tycker att Kristofferson gör låten bäst. Så enkelt, men ändå på nåt sätt stenhårt. Han vaknar en söndagsmorgon med en öl till frukost och snubblar in i garderoben efter en skjorta, rakar sig, tar en cigarett och betraktar söndagsmorgonen. Precis som i en film, där en hård snubbe spelar country. På ett bra sätt.

“And the beer I had for breakfast wasn’t bad so I had one more for dessert.
then I fumbled through my closet for my clothes, and found my cleanest dirty shirt.
and  I shaved my face and combed my hair, stumbled down the stairs to meet the day”

32. Solid Air (1973)

Artist: John Martyn Kompositör: John Martyn

Utgivningsår: 1973  Album: Solid Air

__________________________________________________________

Jag tror det var i nån sån där engelska musiktidning – kan ha varit Q – som jag upptäckte John Martyn. Som så ofta i engelska musiktidningar följde det med en cdskiva men istället för månadens skivsläpp innehöll den mer tillbakalutade låtar under rubriken Chill Out. (Letade precis efter plattan i min förra blogg – Skivhyllan – för att se om jag skrivit om den men verkar ha missat den helt).

Hursomhelst, det här var den första låten på skivan. Egentligen inte representativ för Martyn som artist då han är mer ringande gitarr och trubadurkille, fast med bra melodier. Men det är en fantastiskt skön låt. Inte minst den sugande basen och Johns mullrande och smått sluddrande stämma. Ibland undrar jag om han ens har en text? Som superextra och nördig bonusinfo kan jag väl också nämna att låten lär vara tillägnad polaren Nick Drake.

Den här låten passar hur som helst in under rubriken Chill Out. Tror nog att den kan plocka ner den mest stressade småbarnsfarsan  eller måttligt sena pendeltågsresenären på några sekunder. Ett tips alltså, till alla stressade själar där ute – kör “Solid Air” i lurarna när omvärlden stressar på. Och när ni ändå håller på så kan ni fortsätta lyssna på hela platta för den är alldeles utmärkt. Eller varför inte låna ett öra åt “Cocaine” från debutplattan London Conversation från 1967. Eller “Bless The Weather” från 1973. Det finns mycket att upptäcka mina vänner – John Martyn (som tyvärr gick bort 2009) är grymt bortglömd!

“I don’t know what’s going on in your mind
but I know you don’t like what you find
when you’re moving through solid air”

31. Twice As Hard (1990)

Artist: The Black Crowes Kompositörer: Chris Robinson & Rich Robinson

Utgivningsår: 1990 Album: Shake Your Money Maker

______________________________________________________________

Om förra inlägget handlade om sköna riff så kan jag säga att jag är kvar där, i riffen. Fast, från en annan tid (sisådär tio år senare) men som ändå låter tjugo år äldre. Jag är inte helt säker, men det här kan ha varit det allra första jag hörde med The Black Crowes? Den sköna, slidestinna inledningen som liksom inte stressar på och sedan de där sista anslagen innan resten av bandet dundrar in i låten. Det är magiskt och en nostalgisk rysning kryper längs ryggraden varje gång jag hör det.

När The Black Crowes släppte sin debutplatta 1990 var de faktiskt en frisk fläkt, trots sitt retrosträvande och sina, kanske i mångas tycke, Stones– och Faceskomplex? Jag var i varje fall alldeles för ung för att fatta det ändå, och i skuggan av pompösa och mer uppblåsta alternativ som Guns N Crues kändes de lite mer streetsmart. Aningen mer äkta vara.

Att de sedan hade en fantastisk sångare gjorde inte saken sämre, och även om jag följt gruppen sedan debuten och hört dem både tappa bort sig och överträffa sig själva så tror jag aldrig att bandet låtit bättre än i just “Twice As Hard”. Det låter faktiskt fortfarande coolt när riffet maler på över det stela trumkompet och Chris Robinson plötsligt glider in i låten med ett “clean as a whistle, smelling like a rose”. Grym nostalgi som fortfarande funkar!

“Tell me I’m wrong, eh aye”

30. No Surprize (1979)

Artist: Aerosmith Kompositörer: Steven Tyler & Joe Perry

Utgivningsår: 1979 Album: Night In The Ruts

_______________________________________________________________

Det är alldeles för lätt att glömma bort hur mycket skitig rock n roll Aerosmith doftade en gång i tiden.  Lätt att glömma tiden innan bandet omfamnades av MTV-generationen som rockveteraner. Lätt att glömma ett Aerosmith utan ambition att skapa listklängande låtkluster. Eller en tid när sångaren Steven Tyler inte behövde en personlig assisten för att knyta sina skosnören. Eller en tid då gitarristen  Joe Perry inte såg ut som en plastikopererad tvättbjörn.

Nu har de överhuvud taget tappat verklighetskontakten med den skitiga rocken och den mullrande rollen.

Men då – ja, alltså tiden innan allt det där ovannämnda – hade inte minst Joe Perry en enorma känsla för skitiga rockriff. En mästare i genren rent ut sagt, och bandets tidiga skivor innehåller lådvis med klassiska – och i många fall bortglömda – riff. Visst, med ett sneglande öga på mer erfarna herrar som Rolling Stones men ändå originellt nog. Inte minst om man jämför med tvättbjörnsPerrys riff.

“No Surprize” är ett utmärkt exempel på ett sånt där skitigt Perryriff. Jag säger inte att det är det bästa du kan höra med Aerosmith men som exempel duger det mer än gott. Sedan ligger det på en sån där ‘mellanplatta’ där just Perry hoppade av halvvägs in i inspelningsarbetet och sedan ersattes av någon annan. Men innan han slutade nitade han fast riffet i “No Surprize” och gjorde den till en Aerosmithklassiker.

“And then old Clive Davis said he’s surely gonna make us a star
I’m gonna make you a star just the way you are
but with all his style I could see in his eyes that we is goin’ to trial … it was no surprise”

29. Psycho Killer (1977)

Artist: Talking Heads Kompositörer: David Byrne, Chris Frantz & Tina Weymouth

Utgivningsår: 1977 Album: Talking Heads: 77

______________________________________________

David Byrne ser smått manisk ut i de filmklipp jag sett honom framföra låten. Det ligger något galet i blicken när han sjunger, precis som i låten. “Fa fa fa fa fa fa fa fa fa far, better run run run run run run away”. Seriemördarperspektivet inställt.

Låten lär ha funnits i flera versionen innan den slutligen hamnade på Talking Heads: 77. Ursprungligen tänkt som en ballad, men visst är den bättre i detta lunkande tempo med en pulserande Byrne som mässar om en psykostisk mördare. Och visst är det något visst med låtar om ‘bad guys’? Själv har Byrne sagt följande om vad som gav honom inspiration att skriva låten: “When I started writing this (I got help later), I imagined Alice Cooper doing a Randy Newman-type ballad. Both the Joker and Hannibal Lecter were much more fascinating than the good guys. Everybody sort of roots for the bad guys in movies.”

“Psycho killer …. Qu’est-ce que c’est ?”

28. Pale Blue Eyes (1969)

Artist: The Velvet Underground Kompositör: Lou Reed

Utgivningsår: 1969 Album: The Velvet Underground

___________________________________________________________________________________________

Det har väl inte undgått någon att Lou Reed lämnat oss? Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om hans musik – varken förr eller senare – men det är ju på något sätt tragiskt att det sista han gjorde innan han lämnade jordelivet var en – med rätta –  utskälld platta tillsammans med Metallica. Kan det bli mer fel än så?

Men, Lou har ju gjort en hel del för att förtjäna sin plats i rockhistorien. I eget namn men kanske inte minst tillsammans med de andra i The Velvet Underground, Gruppen har aldrig riktigt lyckats trollbinda mig men det går ju inte att förneka vackra balladen “Pale Blue Eyes” som Reed skrev redan 1969. Det är ju bara att lyssna på texten.

“Sometimes I feel so happy,
Sometimes I feel so sad.
Sometimes I feel so happy,
But mostly you just make me mad.
Baby, you just make me mad.
Linger on, your pale blue eyes”

27. Reflektor (2013)

Artist: Arcade Fire Kompositörer: Arcade Fire

Utgivningsår: 2013 Album: Reflektor

_________________________________________________________

Jösses vad mycket ny musik jag skriver om här på bloggen. När jag startade trodde jag att den skulle fyllas till bredden med gamla godingar från 70-, 80-, och 90-talet. Men det kommer alldeles för mycket bra ny musik just nu – och så har jag ju över tre hundra inlägg på mig att rätta till den ekvationen.

Arcade Fire har tidigare varit ett creddigt namn för mig men härom veckan kom en ny skiva som jag av en händelse lyssnade på. Och jag fastnade! Fick direkt en känsla av att det här är bra men kunde inte sätta fingret på vad – och det kan jag fortfarande inte, men plattan växer för varje genomlyssning. Och det är något speciellt med sådana skivor – och kanske ska man då passa sig för att skriva om enskilda spår?

Hur som helst, titelspåret har fastnat lite extra och jag tror att det är ganska representativt för hela plattan. “Reflektor” är ett över sju minuter långt dissonant discomanglande spår, där Regine Chassagne droppar några rader på franska i bryggan till refrängen.

Sköna melodislingor som återkommer och en refräng som bara nöter sig in i hjärnbarken och vägrar släppa taget. Jag tror bestämt att jag måste ta mig en mer noggrann titt på Arcade Fires diskografi för jag har nog minsann missat någonting stort.

“Entre la nuit, la nuit et l’aurore
Entre le royaume des vivants et des morts”

 

26. Miracle Worker (2011)

Artist: SuperHeavy Kompositörer: Jagger, Marley, Stone, Stewart & Rahman

Utgivningsår: 2011 Album: SuperHeavy

____________________________________________________________________

Första gången tidningarna skrev att Mick Jagger (eller om det var någon av de andra) dragit ihop en supergrupp tillsammans med souldivan Joss Stone, Eurythmicshjärnan Dave Stewart, en av Marleysönerna (Damian) och indiska kompositören  A. R. Rahman höjdes ett och annat ögonbryn. Förväntningar. Hur skulle denna brokiga skara låta? Vilket musikalist mishmash skulle de tillsammans skapa? Dessutom hade de döpt gruppen till SuperHeavy!

Kort därefter kom första smakprovet i form av “Miracle Worker” och det lät nog inte som någon hade tänkt sig. Nej, sparsmakat och laidback och visst kunde man höra Marleyinfluenserna, men sen då? Det var allt, men ändå inte. För när Mick Jagger liksom glider in i låten efter fyrtioåtta sekunder med versraden “there’s nothing wrong with you I can’t fix I come a runnin’ with my little bag o’ tricks” känns han nästintill odödlig. Som vore han samplad. Men inte; med snygg kostym och över femtioårs empirisk erfarenhet som rockgud påminner han om sin majestätiska rockstjärneglans bara genom att yttra ett par ord.

Jag är fullt medveten om att låten fallit platt i ett annat sammanhang. Att stjärnglansen förvränger och expanderar det som egentligen är ganska litet. Men det är ju så musiken funkar ibland; oftast tvärtom men det måste ju få finnas undantag, eller? Hursomhelst, när sedan plattan kom smulades alla förväntningar samman och SuperHeavy blev inte ens ett kommatecken i respektive medlems karriär. Men den här låten stannar kvar hos mig, som ett stort fett utropstecken.

“Ooohooo, you’re a Miracle Worker …. Yeahhh
Ooohoo, you’re a surgeon of love”