365 låtar

som kräver en förklaring

150. Walk All Over You (1979)

Artist: AC/DC Kompositörer: Angus Young, Malcolm Young & Bon Scott

Utgivningsår: 1979 Album: Highway To Hell

____________________________________________

Precis som alla andra föredrar jag Bon Scott-versionen av AC/DC framför den med den där andra killen med kepsen. Äh, skämt och sido – Brian Johnson har ju varit med i bandet sedan 1980 och AC/DC har ju en och annan klassiker på sitt samvete även med honom (inte minst med eminenta plattan Back In Black).

“Walk All Over You” från Scotts sista platta med bandet är min absoluta favorit med australiensarna. Tveklöst det allra fetaste introt – man får liksom ta hänsyn till att det är inspelat 1979, vilket drar ner ljudbildsfetman en aning. Men det är ‘hänget’ som det hänger på, för att uttrycka mig slarvigt. Angus Youngs lungna och behärskade ingångsriff är blytunga tillsammans med Phil Rudds sparsamt perfekta trumfill – sedan lite upptempogitarr innan broder Malcom och basisten Cliff Williams pumpar igång låten tillsammans med övriga. Och så Bon Scotts ” out of my way I’m a running high”. Men det är nedgången i refrängen som jag gillar allra mest.

På tal om nedgång så är det bråda dagar för bandet just nu – då de är aktuella med sin femtonde platta. Men stämningen i bandet är nog långt ifrån god. Redan innan plattan spelades in tvingades riffryggraden Malcom hoppa av då han insjuknat i ett demensmoln och just nu – när bandet förbereder releasen av plattan – har trummisen Phil Rudd verkligen hamnat i klistret. Förutom att han nu misstänks för att planerat anlita en yrkesmördare för att ta livet av två personer är han även anklagad för narkotikabrott. Inte sådär jättebra tajming kanske, även om det egentligen är jävligt mycket rock n roll över Phils uppförande.

Övriga bandmedlemmar verkar dock inte vara av denna åsikt. “Vi kommer att turnera oavsett hur det går för Phil”, har Angus nyligen sagt. Och just nu är det oklart om AC/DC har en trummis eller inte. Hur som helst, han må vara en strulputte men på “Walk All Over You” gjorde Phil Rudd allting rätt.

“Baby I ain’t got much resistance to your touch
Take off your high heels and let down your hair, paradise ain’t far from there
I’m wanna walk all over you”

 

Leave a comment »

149. Hard Times (2007)


Artist: The Parlor Mob Kompositörer: David Rosen, Mark Melicia, Nicholas Villapiano, Paul Ritchie & Samuel Bey

Utgivningsår: 2007 Album: And You Were A Crow

______________________________________________

En del låtar behöver inte så mycket introduktion. Vet ingenting om The Parlor Mob. Kan ju lätt googla mig till att de har släppt tre plattor men mycket mer än så bryr jag mig inte om att ta reda på. För det behövs ju inte.

Har av någon anledning fastnat för “Hard Times” men hur och när jag hörde den för första gången minns jag inte längre. Fast anledningen är ju enkel då det påminner mig starkt om annan retrorock. Jag vurmar ju för tillbakasträvare som The Black Crowes och Rival Sons så det här passar som hand i handske.

Och så tycker jag att sångaren har en grymt skön röst. Något skrikig kanske, men på nåt sätt påminner han om en annan sångare – vars namn jag glömt bort – i en grupp vid namn Salty Dog. Fast dem är det väl bara jag som minns, eller?

“Ain’t no remedy to recommend
hard times, in the hearts of young men”

Leave a comment »

148. Stop! (2009)


Artist: Joe Bonamassa Kompositörer: Gregg Sutton & Bruce Brody

Utgivningsår: 2009 Album: The Ballad of John Henry

_______________________________________________

Joe Bonamassa verkar vara allas favoritgitarrist i det lite mer lättsamma blueslandskapet. Sedan albumdebuten år 2000 har han snudd på släppt en skiva om året (de flesta tillsammans med producenten Kevin Shirley) och verkar ständigt befinna sig på turné.  Lägg därtill onödigt många livealbum, två plattor tillsammans med sångerskan Beth Hart och ytterligare tre med supergruppen Black Country Communion och man undrar hur karln hinner med. Dessutom har jag säkert missat nåt projekt.

Trots att han ännu ej fyllt fyrtio år var det längesedan han blev en veteran i branschen. Många nämner honom som en modernare bluesgitarrist trots att han lutar sig tungt mot idoler som Eric Clapton, ZZ Top och J J Cale, men till skillnad från dessa saknar han en viktig ingrediens – egna låtar. Bonamassas egna material kommer alltid i skuggan av de coverversioner han ofta smyckar sina plattor med.

Som till exempel Sam Brownlåten “Stop!”. Ni kanske minns den? Joe Bonamassa gör snygg bluesradiorock av den utan att direkt avvika från originalet. Kanske lite för städat men med grymt snygga gitarrslingor som lyser upp likt neonprydda LED-slingor i detta ickevintriga höstmörker som omger oss just nu. Sitter fint tillsammans med glöggen.

Frågor på det?

 “Oh you’d better stop before you tear me all apart”

 

 

Leave a comment »

147. Motherfucker (2014)


Artist: Faith No More Kompositör: ?

Utgivningsår: 2014 Album: ?

___________________________________________________________

Det här är väldigt färskt! En låt som ännu ej är utgiven har lagts upp på SoundCloud av Ipecac Recordings, dvs Mike Pattons skivbolag. Och vet du nu inte vem han är så är det här knappast nyheter för dig.

Mike Patton är sångare i bandet Faith No More som regerade mitt 90-tal. Ett av de band (förutom Pearl Jam) som jag lyssnat mer än vad som är lämpligt på. Tror att jag kan varenda stavelse eller varenda utandning han gör på de fyra skivor han gett ut med bandet.

1997 släppte de en platta med den mindre blygsamma titeln Album of The Year, drog på turné och tog sedan en paus. En lååååång paus, som varade tills för några år sedan då de återförenades och gjorde lite ströspelningar. De hävdade dock envist att ny musik inte var aktuellt.

Nu har de tydligen ändrat sig för det här är första smakprovet från kommande plattan. När den släpps vet jag inte men gissningsvis sker det under nästa år – 18 år efter senaste skivan. Det är en minst sagt välkommen comeback, och den här låten skvallrar om att de fortfarande har ‘det där’ lilla extra. Med en titel som “Motherfucker” deklarerar de klart och tydligt att de inte slutat vara Faith No More bara för att det gått 17 år sedan senaste skivan.

Det är en nedtonad låt. Men det låter väldigt mycket klassikt FNM om den. Och det är bra. Riktigt bra – och JA; den växer för varje lyssning. Blir alldeles själaglad av att höra Pattons stämma igen, och han låter precis lika bra som han alltid gjort. Som om det här spelats in 1999. Det kommer säkerligen att bli en fantastisk skiva – när den nu kommer ut!

“Get the motherfucker on the phone”

Leave a comment »

146. Bloodstream (2014)


Artist: Ed Sheeran Kompositörer: Ed Sheeran, Johnny McDaid, Gary Lightbody & Rudimental

Utgivningsår: 2014 Album: X

_____________________________________________________________

Jag kan vara den sista i hela landet, ja … kanske i hela välden, att upptäcka den småbuttre engelska trubadurartisten Ed Sheeran. Visst kände jag till honom; det var ju han med hobbitlåten. Men utöver det? Inte mycket.

Det går hur som helst ganska bra för honom just nu, kanske inte minst i Sverige. Han var ju nyligen här i stan för en spelning på Fryshuset men då biljetterna försvann på runt minuten bokades en ny lokal: Globen. Lite skillnad på kapacitet mellan de där lokalerna.

Men jag vet, framgång är ju inte alls ett kvitto på kvalité – fast när jag tar mig an senaste skivan X har jag svårt att sluta lyssna. Det är jävligt bra. Inte alls så melankoliskt som jag trott, även om det är just dessa stunder som är bäst. Att skivan delvis är producerad av hippa producenter som Rick Rubin och Pharrell Williams gör säkert sitt till.

Låten “Bloodstream” fastnade direkt. En låt som nu har letat sig in i min mentala spellista. Låtidén, eller kanske snarare texten, kom till Ed efter en drogrelaterad festnatt på Ibiza. Men det där kan egentligen kvitta – don’t do drugs kids. Lyssna på Ed Sheerans “Bloodstream” istället. Det räcker gott.

“I feel the chemicals burn in my bloodstream”

Leave a comment »

145. 6310 Rodgerton Dr. (2014)


Artist: Live Kompositörer: Patrick Dahlheimer, Chad Gracey, Chris Shinn & Chad Taylor

Utgivningsår: 2014 Album: The Turn

_____________________________________________________

Live beskrivs framför allt bäst som post-Nirvana. Bredvid de stora grungeveteranerna blir de en blek kopia medan de jämfört med senare förmågor, som t.ex. Staind, förtjänat mer respekt. Med all rätt, och själv gillar jag Live – om än inte lika mycket som grungeveteranerna.

Bandet tog dock en längre och ofrivillig paus ett antal år sedan då sångaren Ed Kowalczyk och resterande bandmedlemmar gick skilda vägar. Det sägs att Ed krävt extra betalt vid spelningar (en så kallad Lead Singer Bonus) och att han gått bakom ryggen på de andra och på så sätt tjänat mer stålar. Sånt där kan ju splittra vilket band som helst.

Nu har iallafall de övriga gått vidare med ny sångare, vilket känns djärvt då just Eds röst varit gruppens starkaste kännetecken. Jag var givetvis inställd på en flopp, och kanske är det just därför jag nu sitter här och gapar lite förundrat. Alltså, det är inte fantastiskt bra men mycket bättre än jag förväntat mig. Bandet tar vid där succéplattan Throwing Copper slutade – vilket kanske är väntat; mer oväntat är att det faktiskt funkar.

De har visserligen hittat en sorts kopia i Chris Shinn men han går ändå på nåt sätt sin egen väg. Det är inte lika stökigt som på Throwing Copper (lite väl producerat) men bra mycket rockigare och bättre än senare alster. Och även om låtmaterialet svajar och inte alls kommer upp i samma nivå som på just nämnda platta är det stundtals riktigt bra. Som i “6310 Rodgerton Dr.”! Den känns som tagen ur bandets mest framgångsrika 90-tal.

Kanske handlar det om nostalgi – men jag gillar det!

“They don’t know it’s taking fire”

Leave a comment »

144. Under The God (1989)


Artist: Tin Machine Kompositör: David Bowie

Utgivningsår: 1988 Album: Tin Machine

______________________________________________________

När David Bowie tröttnade på att vara  soloartist i slutet av 80-talet, kanske inte minst då hans senaste skiva fått dålig kritik, ville han hitta tillbaka till musikglädjen genom att bilda ett band. Vilket han också gjorde tillsammans med gitarristen Reeves Gabrels – och det blev ett rätt hårt band. Kanske inte minst pga rytmsektionen bestående av bröderna Tony Sales och Hunt Sales. Den sistnämnde såg ut som om han nyss blivit utsläppt från kåken och slog gangsterhårt på trummorna.

Vad jag minns kallades det hela ett Bowieprojekt i tidningarna, vilket förfärade Bowie som envist hävdade att det var ett band. Han sa coola saker som “de här killarna tar inte skit från någon” och “de är sina egna chefer – ingen av dem lyssnar på mig”.

Nåja, hur det än var med den saken så var ju Bowie en ganska självklar centralfigur – band eller inte. Det låter däremot inte alls som hans soloprylar utan bra mycket hårdare och inte alls lika slipat eller välproducerat. Att kalla det hårdrock – som en del gör – är att ta i men i Bowiesammanhang är det bra stökigt. Fast bra!

Och bra blir det ju när låtmaterialet håller, vilket det gör (både på den här och uppföljaren II). “Under The God” är ett utmärkt exempel på det rockiga drivet som för Tin Machine framåt. Och visst gillar jag en hel del av David Bowies soloprylar men jag kan sanningsenligt säga att jag lyssnat mer på det här. Tycker att hans röst passar det hårdare formatet, även om det ibland blir på bekostnad av en och annan snygg melodi.

Tin Machine upplöste efter endast två plattor. Bowie gick tillbaka till sin solokarriär och allt var glömt. Kanske är jag ensam om detta, men om Bowie nu skulle få för sig att i hemlighet släppa en ny platta (igen) så tycker jag att han ska ringa upp de två bröderna och den knixiga gitarristen. Det hade varit nåt alldeles kolossalt oväntat.

Leave a comment »