365 låtar

som kräver en förklaring

55. Welcome To The Numb (1994)


Artist: Motley Crue Kompositörer:  Nikki Sixx, Mick Mars, Tommy Lee & John Corabi

Utgivningsår: Album: Motley Crue

________________________________________________________

Motley Crue har i skrivande stund nyligen avslutat en presskonferens där de tillkännagivit bandets sista turné. Med en vitsig slogan – R.I.P. all bad things must come to an end – har de utan att darra på manschetten skrivit under ett dokument där de intygar att det är allvar; de kommer inte att återförenas efter denna turné. Som för att säga – det här är inte ett sätt att dra in lite extrapengar eller kanske pusha en filmpremiär på kommande filmatiseringen av numera legendariska självbiografin The Dirt.

Och allt det där kanske är sant?! Jag – å andra sidan – kunde inte bry mig mindre. Motley Crue slutade vara relevanta för många år sedan och jag har spenderat nog tid med att lyssna på dessa herrar i min ungdom och tänker inte delta i nåt avsked. Inget ont om bandets låtskatt; de har förtjänat sin tid i rampljuset – helt klart.

Det som är ironiskt är att jag i samma stund som nyheten basuneras ut kommer att tänka på en enda låt: “Welcome To The Numb”. Den ligger på bandets sjätte platta. En flopp utgiven när grungevågen stod som högst och när sångaren Vince Neil ersatts av John Corabi. Alltså inte det Motley Crue som sitter på presskonferens framför gravstenar och signerar hokus pokusdokument.

Det var precis här – 1994 – som bandet slutade vara relevant. Inte för att de bytte sångare och gjorde en platta som floppade (men som egentligen var ganska bra) utan för att de på grund av floppen tog tillbaka Vince Neil och därigenom bara blev en jukebox som levererar konceptet Motley Crue. Om de hade försökt bygga vidare på det nya utan att ge upp efter en platta, ja då kanske de varit intressanta även idag?

Tillbaka till ironin; “Welcome To The Numb” är det skitigaste och råaste bandet presterat – någonsin. Det spelar ingen roll hur många brudar Vince Neil satte på mellan tagningar under inspelningar av tidigare plattor eller hur bakfulla de var när de spelade in Too Fast For Love. Det blir inte bättre än så här! “Welcome To The Numb” är en vägg av ljud som stegrar och kolliderar med lyssnaren. En kakafoni av överproduktion som på något sätt definierar bandets karriär. Ironiskt nog.

Den här låten lär ni inte höra på kommande avskedsturnén. Och texten känns – ironiskt nog – som vore den skapad i protest mot det kontrakt herrarna i Motley Crue precis skrivit under. Ja, fast tjugo år tidigare. R.I.P.

“This situation’s critical, have I lost my mind? And I like it.
There’s too much information, can you see it in my eyes?
I said, ‘Hey man, all I want is the truth.’

See what you wanna see, feel what you wanna feel.

I don’t wanna know, I don’t wanna deal, I don’t wanna be any part of your stupid mother fucker machine
do what ya wanna do, kill if ya gotta kill, ’cause I just don’t believe your point of view

welcome to the numb, fools”

1 Comment »

54. Live For Today (1981)


Artist: Toto Kompositör: Steve Lukather

Utgivningsår: 1981 Album: Turn Back

___________________________________________________________

Det sägs att Toto snudd på förlorade sitt skivkontrakt med skivan Turn Back då den var en rejäl kommersiell flopp. Och visst, sett ur dagens perspektiv är det kanske ingen av Totos bättre stunder men den är å andra sidan inte märkbart sämre än föregångaren Hydra. Det stämmer dock inte överens med den polerade bilden av Toto; den som de skulle putsade till glättig perfektionism på uppföljaren IV.

Fast det där perfekta blir ofta ganska tråkigt – som på IV. Det måste finnas några ojämna kanter som åtminstone tar emot lite grann. Men med det sagt – Turn Back är fortfarande en ganska dålig platta även om det finns en och annan låt som sticker ut, aningen skevt och tar emot.

“Live For Today” är egentligen inget undantag då det gäller Toto men jag har fastnat i gitarrljudet. Vet inte vad det är men kan bara förklara det med ett Hey, you had me at hello! Sedan är låten egentligen bara ett enda enkelt riff – fast med det gitarrljudet funkar det. Lägg därtill sjukt sköna replokalstrummor som dundrar in svintajt i sann Jeff Porcaroanda.

Då blir det en ‘åka nercabbat med vinden i håret’-låt som man blir smått lycklig av. För att den är enkel men också för den något trubbiga ljudbilden (i Totosammanhang). Och så blir det ju fullkomligt uppenbart att Steve Lukather, trots alla sångarbyten genom åren, har den bästa rösten av dem alla.

You let your hair down low
you didn’t want to know about lovin’ me, babe
let’s live for today

Leave a comment »

53. Sleepyhouse (1992)


Artist: Blind Melon Kompositörer: Blind Melon

Utgivningsår: 1992 Album: Blind Melon

________________________________

Jag vet faktiskt inte om det var första gången jag hörde den men jag har ett väldigt starkt minne kopplat till “Sleepyhouse”. Jag vet dock att det var första gången jag hörde rösten på riktigt, och tror faktiskt att jag först efter denna insikt köpte bandets debutplatta.

Låten spelades i P3 efter att radiorösten annonserat att rock n rollbranschen tragiskt tagit ännu ett liv. Blind Melons sångare Shannon Hoon hade hittats död i bandets turnébuss. Orsak: överdos.

Därefter ljöd tonerna av “Sleepyhouse” i etern och jag minns att jag verkligen stannade upp och blev stående; på nåt sätt förtrollad av rösten. Och sedan texten, som av någon anledning påminde om huset min far bodde i (och fortfarande bor i) då det är ett gult, och i allra högsta grad sömnigt, hus.

Blind Melon hann bara med två plattor och är kanske idag mestadels ihågkommet för hitten “No Rain”. Grejen med Blind Melon var att de hade ett skönt lite halvjazzigt sound där musikerna nästintill jammade sig igenom låtarna – utan att tappa fokus på melodier och refränger.

Att övriga bandmedlemmar försökt skaka liv i bandet med en annan sångare på senare år är information ni kan vara utan. Det har inte varit speciellt lyckat, och av bandets två plattor med Hoon är det främst debuten som är bäst. Inte minst denna vackra ballad där Shannon Hoons röst glöder – vilket för mig gör honom odödlig.

“No time frame, for what I need to do today here at the yellow house. I think I’m gonna play with some free livin’ lads down the street”

Leave a comment »

52. You’re The Storm (2003)


Artist: Cardigans Kompositörer: Peter Svensson & Nina Persson

Utgivningsår: 2003 Album: Long Gone Before Daylight

___________________________________________________

The Cardigans slog igenom med lättklädd gladpop, och även om det kanske allra först var japanerna som omfamnade deras lättsamt studsiga låtar slog de igenom på bred front med låten “Lovefool”. Kanske inte minst pga av filmen Romeo och Julia (där låten fanns med i eftertexterna)?

Hur som helst, The Cardigans blev en världsangelägenhet som fick släppa hippa videos och turnera i USA. Soundet förändrades; det lät inte lika lätt och luftigt längre. Men, när de sedan släppte sin allra bästa skiva verkade resten av världen ha tröttnat – för vad jag minns var Long Gone Before Daylight ingen större succé.

“You’re The Storm” är skön americana där Nina Perssons svala röst ackompanjeras av en mer grundad och rustik ljudbild än tidigare. Först något avvaktande men de finner ro i en skön lunkande bilåkarrytm. Det är ringande gitarrer, orgeltoner och en ensamt ringande klocka som bygger stämningen. Snyggt och snudd på klassiskt!

 “and if you want me I’m your country”

Leave a comment »

51. Breakthru (1989)


Artist: Queen Kompositörer: Roger Taylor & Freddie Mercury

Utgivningsår: 1980 Album: The Miracle

_____________________________________________

Från stenåldersdrottningarna till, kort och gott, Queen. Går det över huvud taget att motstå Freddie Mercurys enorma röstomfång. Har det någonsin funnits en bättre rocksångare? Jag menar, även om man som jag inte uppskattar allt detta band gjort så tappar jag fortfarande hakan när Freddies röst gör sig påmind. Det handlar liksom inte bara om låtarna – han var större än så.

“Breakthru” tillhör kanske inte den mest uppskattade retroeliten bland bandets alla låtar men den kommer ständigt tillbaka till mig. Vilket är konstigt för egentligen gillar jag inte det här soundet, men det funkar just i den här låten. Den mullrar på som ett skenande godståg (precis som i videon till låten) med syntetisk bas och artificiella Brian May-slingor. Det här är verkligen the cream of the crap bland Queens åttiotalslåtar.

Det här lär ursprungligen ha varit två låtar som bandet fogat samman till en. Det mäktiga Freddie-intro med piano och körer är skrivet av just honom, och när detta sattes ihop med trummisen Roger Taylors aningen mer poppiga grundsten blev det en riktigt bra låt.  Och så ligger det en skön orgelslinga i bakgrunden låten igenom som jag bara älskar. Men visst, på ett sätt kan man säga att de något smaklöst trycker in allt som är Queen i en och samma låt. Fast på ett annat kan man bara hävda att det är bra popmusik. Välj själv!

“Somehow I have to make this final breakthru”

Leave a comment »

50. If I Had A Tail (2013)


Artist: Queens of The Stone Age Kompositörer: Josh Homme & QOTSA

Utgivningsår: 2013 Album: … Like Clockwork

___________________________________________________________

Joshua Homme säger själv att han hamnat i trubbel flera gånger i sitt liv men att musiken alltid varit viktigast, och att han genom denna dansat sig ur alla problem. Ibland, säger han, önskar han att han hade en svans. “Då skulle jag kunna vifta bort problemen.”

Allt det där kan man ju skriva en låt om. Och det gjorde Homme. Så, utan ytterligare tillägg, liknelser eller annat svamlande presenterar jag “If I Had A Tail”; en galet svängig låt från förra årets i särklass allra bästa platta … Like Clockwork – signerad Queens of The Stone Age.

“If I had a tail I’d own the night”

Leave a comment »

49. Hopeless Case of A Kid In Denial (2000)


Artist: Hellacopters Kompositör: Nicke Andersson

Utgivningsår: 2000 Album: High Visibility

__________________________________________________

Serverar en rejäl rockmacka! Raka rör, som sig bör när det gäller Hellacopters. Om det är någon låt som jag ständigt återkommer till med denna grupp så är det “Hopeless Case of A Kid In Denial” som öppnar bandets bästa platta High Visibility.

Inga konstigheter egentligen. Efter ett skönt introplock på gitarren dundrar resten av bandet in i låten som åskan själv. Det mullrar och slamrar och är, kort och gott. grymt kompetent slaskrock med tydliga Kissinfluenser. Man riktigt hör hur kepsen åker ner lite ytterligare på sångaren Nicke Andersson när han väser “I know it doesn’t show but it’s time I let you know … hopeless case of a kid in denial”.

Att Hellacopters lagt ner verksamheten är heller ingenting du behöver sörja över eftersom Andersson fortsätter i samma stil med nya bandet Imperial State Electric. Dessutom lät Hellacopters trötta och utslitna redan på Rock & Roll Is Dead-plattan som kom 2005, och det var nog inte så dumt att de splittrades med coverplattan Head Off 2009 som sista avsked (även om den dock var riktigt bra).

“Got my tongue firmly in cheek
make up my mind just after I speak
I should do it but I don’t
I say I will but you just know I won’t”

Leave a comment »

48. Blood On The Dance Floor (1997)


Artist: Michael Jackson Kompositörer: Michael Jackson & Teddy Riley

Utgivningsår: 1997 Album: Blood on the Dance Floor, HIStory in the Mix

_____________________________________________________________

Den här låten är ju såklart något undanskuffad i Michael Jacksondiskografin då det finns galet många kolosser till hits att välja mellan. Det kan fyllas trippelalbum med hits signerade Jackson innan någon ens kommer på tanken att inkludera den här. En låt som ligger på en ojämn remixplatta släppt i slutet av – det just nu kanske inte superheta – nittiotalet.

Men jag fastnade för “Blood On The Dance Floor” redan första gången jag hörde den. Visst, den kan inte tävla med kioskvältare som “Billy Jean” eller “Beat It” i sväng, men det ligger en galet fet bas i grunden som jag har svårt att motstå. Smått syntetiskt sväng, och så den där lite argare Jackson som frustrerat snudd på väser fram texten mellan tänderna. Och så låter det som om han dansar när han sjunger. Det känns tufft!

Huruvida den mordlystna kvinnan i texten, Susie,  egentligen är AIDS tänker jag inte spekulera i. Det må vara sant, men det gör inte låten bättre. Han hade kunnat sjunga om att stoppa upp köttbullar i näsan och jag hade ändå stampat takten och snudd på känt ett behov av att vilja dansa. Ja, men bara snudd på. 

“Susie got your number and Susie ain’t your friend
look who took you under with seven inches in”

Leave a comment »