365 låtar

som kräver en förklaring

230. Time For Bedlam (2016)


Artist: Deep Purple Kompositörer: –

Utgivningsår: 2016 Album: InFinite

________________________________________________

Det här var oväntat. Jag menar, Deep Purple har ångat på de senaste åren men liksom inte gjort något egentligt avtryck sedan Perfect Strangers. En platta som släpptes 1984. Och medlemmarna från den klassiska sättningen – som spelade in just Perfect Strangers – har ju försvunnit successivt genom åren. Fast visst – kärntruppen Gillan, Glover och Paice finns fortfarande kvar.

Nyligen annonserade bandet sitt farväl med The Long Goodbye Tour som drar igång under 2017. Något slutdatum är dock inte satt – så det blir kanske ett väldigt långt avsked? Och det är vi ju vana vid i rockvärlden, eller hur? Fast mer sällan håller artisterna vad de lovar.  Kiss har ju gjort hejdåturneér, Scorpions ändrade sig mitt under pågående avsked och turnerar fortfarande. Motley Crue skrev på ett kontrakt som förbjuder dem att återförenas efter sin The Final Tour – men vi får väl se vad som händer där? Kanske kan svenska Kent hålla vad de lovar, då de i helgen slår igen butiken?.

Nåväl, tillbaka till gubbarna i Deep Purple. I och med farvälturnén släpper bandet även en ny platta nästa år. Inte speciellt upphetsande, jag vet. Men jag måste ändå tillstå att senaste plattan Now What? var oväntat bra. Och nu förvånar de igen genom att släppa en oväntat bra singel från kommande plattan InFinite.

I “Time For Bedlam”låter bandet orimligt pigga. Det är bara det ostiga introt som kan skrämma iväg en och annan lyssnare (men Deep Purples publik tillhör den generation som klarar att ha tråkigt i några sekunder, så detta innebär nog inget problem). Det låter lite som de tänkt: “äh, nu gör vi en klassisk Purplelåt med avstamp i just Perfect Strangers” och liksom kalkylerat och räknat ut exakt hur detta borde låta. Och det funkar fantastiskt bra.

Fast hur det där introt (som även funkar som outro) kom till kan jag inte för mitt liv förstå. Skitsamma – en positiv överraskning, som kanske inte har höjt mina förväntningar (ehhh, vilka?) inför ett kommande album utan mer funkar som en julklapp. Tack för den!

“Sucking my milk from the venomous tit of the state
this clearly designed to suppress every thought of escape
ah….. I surrender to fate”

Advertisements
Leave a comment »

229. It’s So Easy (1987)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Duff McKagan  & West Arkeen

Utgivningsår: 1987 Album: Appetite For Destruction

________________________________________

Det här var första singeln från debuten Appetite For Destruction (delad A-sida med “Mr Brownstone). “It’s So Easy” klättrade inte speciellt högt på listorna. Mer uppmäksamhet fick bandet för de två nästkommande singlarna “Welcome To The Jungle” och “Sweet Child O’ Mine”, där den sisnämnda blev en listetta på Billboard. Och idag är det kanske den klyschiga “take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty”-refrängen som ekar allra högst när någon säger Guns N Roses.

Det är – hur som helst – smått omöjligt att bestämma vad som är bäst på bandets debutplatta eftersom det inte finns några utfyllnadsspår. Det är bra hela vägen. Ingenting kan tas bort.

Men, på något sätt definierar “It’s So Easy” bandets sound. Det är inte konstigt att den släpptes som första singel. Och om jag hade fått gissa upphovsman till just den här låten så hade jag nog dragit till med Izzy Stradlin. Han var ju trotsallt ryggraden i bandet och stod för minst 49% av det coola (Axl 51 %). Det visar sig dock vara Duff McKagan som skrev den här, som liksom behandlar läget bandet befann sig i under tiden. Trots att de inte hade några pengar var livet ganska enkelt då de kunde leva gott på och utnyttja sina redan då växande fanskara.

Fast det där spelar mindre roll just nu. I juni står bandet på Friends arena och jag är ganska säker på att de öppnar med just den här låten. Det har de iallafall gjort på samtliga spelningar under pågående Not In This Lifetime-turnén.  Och jag kommer att vara där. Trots att Izzy uteblir.

I see standin’ there
You think you’re so cool
Why don’t you just
Fuck off

Leave a comment »

227. Halo on Fire (2016)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

Leave a comment »

225. Seventh Star (1986)


Artist: Black Sabbath featuring Tony Iommi Kompositörer: Tony Iommi, Glenn Hughes, Geoff Nicholls &Jeff Glixman.

Utgivningsår: 1986 Album: Seventh Star

_____________________________________________________

En gång i tiden – för mycket längesedan – hade skivbolagen total makt över sina artister. Och de verkade vara av den bestämda uppfattningen att den mest igenkända nämnaren var det bästa och mest inkomstbringande alternativet. Visst, så kanske det var under första försäljningsveckan men när sedan konsumenterna (på den tiden kallad “skivköpare”) insåg att de köpt grisen i säcken så avstannade intresset. Det kanske var en bra platta, men det lät inte som produktplaceringen på skivomslaget.

Jag tror att det var precis det Tony Iommi var med om när han spelade in sin första soloplatta. Skivbolaget drog i nödbromsen; “Stopp här nu. vaddå soloplatta? Vem ska köpa den? Nej, vi sätter Black Sabbath på omslaget så att den säljer”. Det verkar dock som om Tony lyckades komma undan med en kompromiss då det står “Black Sabbath featuring Tony Iommi” på omslaget.

Bandet hade visserligen redan experimenterat med olika sättningar – mestadels sångarbyten – men till skillnad från föregångaren Born Again, där Deep Purples Ian Gillan plötsligt axlade manteln som frontfigur, hade Iommi fortfarande sällskap av Sabbath-polaren Geezer Butler. På den här var han ensam kvar.

Det låter inte mycket Sabbath om Seventh Star, och när jag köpte den på vinyl – som skivköpare – för väldigt längesedan blev jag minst sagt besviken. Det var liksom inte alls vad jag hade väntat mig – trots att Iommi skrivit musiken och samsats med kompetenta musiker i studion (Glenn Hughes på sång, Eric Singer på trummor bland andra). Mitt första intryck hade nog varit annorlunda om skivbolaget låtit Iommi fått sin vilja igenom. Men hade jag köpt den då?

Hursomhelst, många år senare ….. en hösttung oktoberkväll 2016 ….. kommer den till mig igen. Av någon konstig anledning låter den annorlunda. Bättre på något sätt. Och det är inte minst titelspåret som sätter klorna i mig och fortsätter sitt tunga, malande riff i mitt huvud.  Det slår mig att det här är riktigt bra. Underskattat.

Och det räcker så. Känns bra. Jag har försonats med en skiva jag besviket tryckte ner i skivbacken för en si sådär trettio år sedan. Visst är det fantastiskt, och jag tänker – vilka andra underskattade små skatter finns det där ute?  Jag kanske borde tacka skivbolagen för detta tilltag? Rotar fram Restless Heart med David Coverdale & Whitesnake men inser redan två låtar in att jag inte alls fått korn på något här. Nej, Seventh Star är kanske undantaget. Ja, och så Glenn Hughes förstås. Han är som oftast – fenomenal. Och förresten, en undanskuffad och bortglömd platta är inte illa alls. Det räcker gott en mörk oktoberkväll.

“Hear the sound of distant ages

it’s the call of the seventh star”

Leave a comment »

223. Will O the Wisp (2016)


Artist: Opeth Kompositör: Mikael Åkerfeldt

Utgivningsår: 2016 Album: Sorceress

______________________________________________________

Alltså, jag får såna otroliga Jethro Tull-vibbar av det här. På ett bra sätt.

Det känns som om Opeth har hittat ett eget uttryck, och sedan plattan Heritage (2011) har de verkligen utvecklats och känns som ett av de mer intressanta svenska banden just nu. Ska kanske tilläggas att jag inte är något fan av bandets tidiga – lite hårdare – plattor.

Min introduktion till Opeth skedde med plattan Damnation, mestadels för att jag läst nån intervju – förmodligen med fronfiguren Mikael Åkerfeldt – som sade att just den skiljer sig från bandets övriga plattor.

Men det var då. Nu verkar Opeth vara ett band i ständigt sökande efter nya uttryck och jag har varit en flitig lyssnare sedan nämnda Heritage. Kanske har jag ett och annat att säga om Åkerfeldts något begränsade röstresurser – tänk om de slängde in en riktigt bra sångare i mixen? – men det är det lilla.

Nåja, Jethro Tull är kanske en missledande länk för skivan bjuder på långt mer hårdare tongångare än just detta spår. Fast ändå, det är något talande för bandets utveckling. Älskar blandningen av hårda progressiva partier med snudd på lättsamma jazzinfluenser. Som om Opeth vill vara hårdrockens Jan Johansson.

Fantastiskt bra – och jag har bara börjat lyssna på nya plattan Sorceress. Det känns som om den växer och bjuder på nya intryck vid varje ny genomlyssning.

“And time it waits for no one
It heals them when you die
and soon you are forgotten
A whisper within a sigh”

Leave a comment »

220. High Class Woman(2014)


Artist: Blues Pills Kompositörer: Elin Larsson, Dorian Sorriaux, Zach Anderson & Cory Berry.

Utgivningsår: 2014 Album: Blues Pills

____________________________________________________

Hej igen! Det var ett tag sedan …. sorry för det (om du nu väntat på ett inlägg). Gör ett kort litet inlägg i sommarvärmen.

Nån sade: “ah, just det …. du gillar sån där gammal rock”. Och även om jag kanske först tog det som en förolämpning kan jag inte annat än att landa i det och konstatera att jag inte alls gillar alla Volbeats därute som kör nån slags stelbent och okänslig full patte-rock n roll. Alla reglagen dras upp till elva. (Ja jag generaliserar, men det är lite så det känns).

Och när jag hittar någonting nytt inom rockgenren låter det ofta gammalt. Det är sån jag är, tror jag. Jag gillar min rock n roll traditionsenligt ‘painted by numbers’ ala 70-tal. Det är förutsägbart, jag vet – men av någon anledning så gillar jag det.

Dessa band dyker upp som svampar i marken men långt ifrån alla är värda att lyssna på. Sist jag hajjade till rejält var när jag upptäckte redan då flera år gamla And You Were A Crow med The Parlor Mob (som jag tror att jag skrivit om här på bloggen tidigare). Sedan tidigare har jag även älskat Rival Sons (men senaste skivan Hollow Bones var bra blek – bortsett en skön cover på “Black Coffee”).

Så istället lyssnar jag på Blues Pills, som är precis så där förutsägbara – men BRA! Det svänger, och så är det mycket välkommet med en kvinna vid micken – någonting ovanligt i den mer bluesbaserade hårdrocken med Led Zeppelin som bas.

Lyssna bara på”High Class Woman”. Jag ror att ni har hör det förr, så att säga, men det är jävligt bra och ett sånt där band man liksom vill se live. Tror att bandet består av några delar jänkare samt några svenskar (sångerskan heter iallafall Elin Larsson).

Nog babblat. Tillbaka ut i sommarvärmen.

“High class woman, high class man
so much power held in your hands”

Leave a comment »

215. Madagascar (2008)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Axl Rose & Chris Pitman

Utgivningsår: 2008 Album: Chinese Democracy

______________________________________

Det råder inget tvivel om att plattan Chinese Democracy är omtalad för allt annat än musiken den innehåller. Det lär vara ett av de dyraste albumen som någonsin spelats in (om inte det dyraste). I tio år kämpade Axl Rose med att färdigställa sin vision – efter att ha sparkat mer eller mindre hela bandet (endast keybordisten Dizzy Reed stannade kvar).

Relesedatumet flyttades fram så många gånger att det blev ett stående skämt. Som typ, “ja ja, det där tror jag på först när ‘Chinese Democracy’ kommer ut”. Det pratades om Axls kontrollbehov och att han aldrig var nöjd. Hur han avverkade medlem efter medlem, producent efter producent för att skapa sin vision.

Förväntningar på ambitiösa tioårsprojekt blir lätt skyhöga. Och mycket riktigt – när plattan väl släpptes var det lite som om nån släppt luften ur en ballong; den bara pös iväg ut i etern och landade lite sladdrig på marken. Och där glömdes den bort. Men, Chinese Democracy fick inte nödvändigtvis dåliga recensioner. Problemet är att det inte låter som Guns n Roses, men det står Guns n Roses på omslaget. De hade visserligen bevisat att GnR kunde utveckla sitt sound då de följde upp debuten med två mastiga dubbelalbum, men det här var någonting annat. Om Axl släppt det som ett soloalbum hade mottagandet säkerligen varit ett annat.

Personligen tycker jag att Chinese Democracy är en underskattad platta. Även som GnR-platta. Det må låta annorlunda jämfört med det Axl skapade tillsammans med Slash & Co men det är mestadels bra. Faktum är att de låtar som försöker låta gamla Guns n Roses (titelspåret t.ex.) är de låtar jag hoppar över. Styrkan ligger i de mer luftiga och avvaktande låtarna; låtar Axl förmodligen värkt fram sittandes vid pianot i sin lyxvilla. Men visst, ibland blir det överproducerat – fast någonstans i detta storslagna och pompösa ljudlandskap blir det stundtals väldigt avskalat. Som om Axl lag till och tagit bort i flera omgångar för att sedan ångra sig igen och skalat bort det mesta. Lager på lager som tunnats ut.

En av de allra bästa låtarna heter “Madagascar”. En låt Axl premiärspelade redan när bandet återuppstod med nya medlemmar på Rock In Rio 2001 – sju år innan plattan släpptes. Det är en mäktig midtempoballad med ett sånt där storslaget men avskalat ljudlandskap. Och teorierna kring låtens betydelse är ju många, men den allra vanligaste handlar om hur Axl metaforiskt jämför sig själv med ön Madagaskar i förhållande till det gamla GnR. Det är berättelsen om hur de växte isär och hur Axl kämpar vidare, avskild från det gamla bandet likt en ö i havet. Att han sedan låter repliker från filmen Se7en och Martin Luther King-citat blandas med “what we have here is failure to communicate”-citatet från låten “Civil War” gör inte precis den teorin svagare. Men Axl har aldrig bekräftat något, vad jag vet.

Hur som helst, om du tillhör de som dissat Chinese Democracy pga av all dålig press – tänk om. Se det som något annat än bara ett GnR utan Slash. Den är värd en ordentlig genomlyssning (den tog ju faktiskt Axl tio år att färdigställa, så du kan väl offra en timme?).

Och just det, om du undrar: JO, jag är medveten om att bandet återförenats med Slash och Duff och vill inte på något sätt föringa detta. Det är stort (har jag förstått) och bandet lyfter miljonbelopp genom att kuska runt på en sommarturné i USA – det blir säkert en Europavända också. Och de klipp jag sett (finns ju massor därute) skvallrar om att det låter jävligt bra. Men, jag förstår verkligen Axls envishet då det gäller låtar från Chinese Democracy (det återförenade bandet spelar låtar från denna) eftersom det måste vara grymt frustrerande att denna samling låtar är så förbisedd. Synd bara att de inte riktigt koncentrerat sig på guldkornen under de senaste spelningarna – tror nämligen att inte minst Slash skulle kunna tillföra något extra – inte minst på “Madagascar”.

 

Leave a comment »

209. Devil In Me (2015)


Artist: Last In Line Kompositörer:  Vinny Appice, Jimmy Bain, Vivian Campbell & Andrew Freeman

Utgivningsår: 2015 Album: Heavy Crown

_______________________________________________

Det är mitt gamla hårdrockshjärta som slår igen. Dubbelslag. Och kanske, förmodligen, lite i onödan.

Historien upprepar sig. Nästan på ett löjligt sätt – och egentligen vet jag inte vad jag tycker om det hela. Jag menar, om vi spolar tillbaka till tiden då Ronnie James Dio levde. Han upprepade själv historien genom att återförenas med sina Black Sabbath-kollegor under namnet Heaven & Hell – taget från en av bandets plattor tillsammans med Dio. Namnbytet var logiskt; de ville ju inte gärna slita ut varumärket Black Sabbath och en eventuell återförening med Ozzy. (Och ja, Black Sabbath är nu ute på en farvälturné med Ozzy i skrivande stund – begravningståget når Stockholm i juni detta år).

När sedan Ronnie går ur tiden (2010) och lämnar sitt eget band – Dio – utan sångare gör först medlemmarna i senaste upplagan av bandet nån slags tributeturné i sångarens ära, innan de somnar in och försvinner. Men egentligen handlar mycket av bandets framgång mestadels om de tre första plattorna – där Vinny AppiceJimmy BainVivian Campbell (och senare även keybordisten Claude Schnell) tillsammans med Ronnie vräkte ur sig riff som definierar bandets karriär och som fortfarande står sig starka idag. Ingen av dessa herrar fanns med i den senaste upplagan av bandet.

Men nu, fem år efter Ronnies död, har de bestämt sig för att återförenas under namnet Last In Line – taget från en av de där första klassiska Dioplattorna. Namnbytet är logiskt; de vill inte bli stämda av Dios fru (och manager) Wendy Dio.

Att gitarristen Vivian Campell (som hoppade av bandet efter tre plattor) kallat Ronnie både det ena och det andra och att Ronnie själv blev alldeles högröd i ansiktet av ilska bara nån nämnde gitarristens namn verkar inte längre spela nån roll. Här ska hyllas och minnas, tillsammans med nyinsatta sångaren Andrew Freeman. Fast keybordisten Schnell, som till en början var del i projektet, har lustigt nog försvunnit. Och inte nog med det, i början av året avled även basisten Jimmy Bain hastigt då bandet spelade på nån hårdrockskryssning.

Trots detta kommer bandet att släppa plattan Heavy Crown senare i år. Och jag gillar egentligen inte den här sortens nostalgihopkok. Men, mitt hårdrockshjärta säger något annat. Det kanske inte slår dubbelslag men jag har svårt att motstå detta. Det slår an en nostalgisk sträng som jag både vill ha och mista. Det är lite som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på.

Av de fyra låtar bandet släppt hittills är “Devil In Me” klart bäst. Lite som en kopia av bandnamnets alter ego, dvs titelspåret från “Last In Line”. Nästintill utstuderat – javisst – men jag kan inte motstå tyngden i detta retropekoral. Och sångaren Freeman gör ett bra jobb, utan att vara en kopia.

Det kanske inte är bra. Det kanske är löjlig nostalgi? Men jag pillar på det och kan inte sluta lyssna – ‘bara en gång till’. Och inser att jag gillar det. Det får jag leva med, men fråga mig inte vad jag tycker om det här om, låt säga, tre månader.

“When I climb the mountain or part the sea, I stare the sun down to kill that devil in me”

Leave a comment »

199. Moonhorse (2013)


Artist: Avatarium Kompositörer: Leif Edling

Utgivningsår: 2013 Album: Avatarium

___________________________________________________

Fick ett musiktips! Jag hade verkligen missat något. Och då får man vara tacksam att omgivningen är lite mer uppmärksam, för det här är riktigt bra! Har lyssnat ganska intensivt på Avatariums debutplatta sedan dess. Det har också visat sig att bandet just nu är aktuella med nytt album – som släpptes några dagar efter att jag fått nys om bandet – men detta har jag inte riktigt orkat ta in ännu utan nöjer mig hitintills att avnjuta debuten.

Avatarium föddes när Leif Edling, mest känd som basist och kompositör i doomlegenderna Candlemass, arbetade med några låtar. Och för att undvika alla små detaljer – som jag i och för sig inte alls har koll på – kan man kort och gott säga att Leffes projekt blev ett band vid namn Avatarium.

Det låter kanske också precis som man förväntar sig att ett knippe låtar av forne Candlemass-maestron ska göra? Tempot är kanske högre bitvis, men bara en aning. Det är grymt tungt och med uppenbara Black Sabbath-influenser. Sångerskan, Jennie-Ann Smith, gör också den här sortens hårdrock lite bättre och lite mer spännande. Och på många sätt mycket bättre än alla andra hårdrockband som frontas av en kvinna just nu (tänker främst på ointressanta band som Within Temptation, Nightwish m.fl.).

Den första bilden som dök upp i min skalle när jag hörde “Moonhorse” första gången var Black Sabbath ridandes på enhörningar i ett dimmigt landskap med en nymf i förgrunden på sång. Och nånstans där tror jag nog att Avatarium vill vara. Och så köper jag drakar & demoner-texterna glupskt; sväljer dem hela utan att reflektera.

“Oh mother
are there horses on the moon?
I saw them last night
through the looking glass tube”

 

Leave a comment »

194. Cirice (2015)


Artist: Ghost Kompositör: A Ghoul Writer

Utgivningsår: 2015 Album: Meliora

_______________________________________

Jag är inte helt såld på det svenska fenomenet Ghost. (I USA heter de tydligen Ghost BC, som då står för “because of copyrights” och inget annat.) Med ockulta textrader och masker verkar de dock ha tagit hårdrocksvärlden med storm. Vilket är lite konstigt då musiken inte alls minner om den hårda och ockulta stilen bandet representerar rent imagemässigt.

Nåja, tokhyllade eller inte så tycker jag mig höra något annat på bandets tredje platta Meliora. Det låter fortfarande nästintill poppigt (även om vissa riff slår igenom) och att frontfiguren nu heter Papa Emeritus III istället för Papa Emeritus II är ingenting jag lade märke till förrän jag läste om sångarbytet. Den förstnämndes mask ser också konstigt nog ut som om den vore hämtad ur Tim Burtons gamla film Mars Attacks! Fast det är nog inte meningen.

Det är ju dock ganska smart, det där med att gömma sig bakom masker. Blir nog mindre banddrama då – och att övriga bandmedlemmar bara nämns som Nameless Ghouls gör ju att vem som helst kan bytas ut. Det tänkte aldrig Gene Simmons på!

Det är dock inget snack om att de här grabbarna kan sitt låtsnickeri (eller vilka det nu är som skriver låtarna?). Det är riktigt snyggt, inte minst i “Cirice” där ett segt suggestivt riff driver fram en smittsamt bisserande refrängsnutt.

Kanske inte helt övertygande men ganska bra skit trots allt.

“Can you hear the thunder?
can you hear the thunder that’s breaking?”

Leave a comment »