365 låtar

som kräver en förklaring

253. For the Greater Good of God (2006)


Artist: Iron Maiden Kompositör: Steve Harris

Utgivningsår: 2006  Album: A Matter of Life and Death

____________________________________________________________________________________

Okej, jag gör ett försök att avsluta den här bloggen. Alltså, inte avsluta nu utan köra hela vägen in i kaklet med 365 låtar. Vem läser det här då? Fan vet, men det struntar jag i – nu kör vi!

När jag hörde Iron Maidens “For the Greater Good of God” för första gången (troligtvis i samband med att bandet släppte plattan A Matter of Life and Death) missade jag den totalt. Förmodligen för att den låg inbäddad som låt åtta på ett kanske inte genomstarkt Maidenalbum. När jag sedan hörde den i somras, då de spelade i Stockholm, insåg jag ju vad jag missat.

Med obligatoriskt basintro bygger den likt andra långa Harrislåtar upp stämningen för att explodera iväg i en galopperande ritt där Bruce Dickinson tänjer stämbanden och orerar om religiös fundamentalism. Ja, och så dras det ett och annat solo också, komplett med avslutande outro. Vi har hört det förr men det funkar (igen).

Och när jag nu tänker tillbaks på den där konserten inser jag ju att det är låtar som “For the Greater Good of God” som är anledningen till den här bloggen. Jag är ju en albumkille, och inget gör mig lyckligare än att upptäcka en briljant låt som jag missat. Kanske för att den krävde lite mer tid? Kanske för att den inte kändes rätt just då?

Det är ju det som är så fantastiskt med album. Låtarna man upptäcker eller återupptäcker. Inget fel på hits men man tröttnar lät på dem. Och de är inte heller lika roliga att skriva om. Med det sagt; mot 365 låtar!

“More pain and misery in the history of mankind
sometimes it seems more like
the blind leading the blind
it brings upon us more famine, death and war
you know religion has a lot to answer for”

Advertisements
Leave a comment »

251. Shadow of Your Love

Artist: Guns n Roses Kompositör: Axl Rose, Izzy Stradlin & Paul Tobias

Utgivningsår: 2018  Album: Appetite for Destruction: Locked N’ Loaded edition

_____________________________________________________________________

“Shadow of Your Love” är en tidigare outgiven låt som tydligen spelades in redan 1986, när Guns n Roses spelade in sitt numera klassiska debutalbum Appetite for Destruction. Varför den legat bortglömd och utgiven i så många år är dock oklart, men nu kommer den i samband med en nyutgåva av nyss nämnda debut – med suffixet “Lock n Loaded”. Boxen lär innehålla mer än 70 låtar varav nästan 50 av dessa är tidigare outgivna. Boxen kommer senare i sommar.

Låten har dock spelats in av bandet Hollywood Rose tidigare och finns och återfinns på albumet The Roots of Guns N’ Roses. En version av låten har även hamnat på B-sidan av singeln “Live and Let Die” 1991.

För mig är den helt ny – har aldrig hört den tidigare. Det är häpnadsväckande bra och smått otroligt att den inte ens spelades in igen när bandet följde upp debuten med kolosserna Use Your Illusion. Fast det kanske var lika bra då bandet på dessa plattor serverade en otroligt tråkig ljudbild (trummorna låter ju förfärligt på samtliga låtar). Konstigt; större budget = sämre ljud.

Nåväl, här får vi den i Appetite-kostym och det klär den väl. Riktigt bra och kul att outgivna låtar faktiskt kan kännas berättigade. Skönt schvung i hela låten! Att resterande outgivna låtar i kommande boxen håller samma nivå är nog inte att vänta sig. Men ändå, man vet ju aldrig?

“Now I’m reckless, gonna have some fun
and the woman who is dead
who was out alnight, no I’m not the only one
and I ain’t standing, never standing
in the shadow of your love”
Leave a comment »

250: Vem är du? (2018)

Artist: Abramis Brama Kompositör: –

Utgivningsår: 2018  Album: Tusen år

___________________________________________________

För att vara ett band som funnit i över tjugo år har Abramis Brama gått mig obemärkt förbi. Bandets hemsidan pryds med rubriken “tung svensk rock sedan 1997”. De debuterade med plattan Dansa tokjävelns vals redan 1999 och har sedan dess givit ut ett gäng plattor och även nominerats i Grammissammanhang.

Det kan ju såklart vara så att jag upptäckt dem förr, och sedan liksom förträngt? Men ändå – det känns långsökt, och när jag inventerar diskografin lite hastigt hittar jag ingenting som känns bekant (även om “Enkel biljett” känns som en klassiker jag borde känna till). Hur som helst, det här är riktigt jävla bra!

Förutom de mest uppenbara referenserna i stonerrocken och de härligt sega Black Sabbathinfluerade riffen så är det ju det faktum att de sjunger på svenska något som  automatiskt för in dem lite i periferin, tyvärr. Det för vidare tankarna till den svenska proggrocken och kanske inte minst bandet November – som manglade hårdrock på svenska redan på 70-talet.

Abramis Brama är ett November 2.0, och 2018 är de tyngre och bättre än någonsin med en utomordentligt bra platta  – Tusen år. Låten “Vem är du?” är ett tvärsnitt; här hittar du allt jag gillar med detta band. Om detta inte tilltalar dig, ja då behöver du inte bemöda dig med vidare genomlyssning. Men om du som jag älskar det kompetenta musicerandet i tunga 70-talsriff med storslagna texter på svenska (ja, du vänjer dig) så kommer du att tacka mig. Precis så bra är det!

“lång är arbetsdagen som alltid börjar klockan sju

lång är längtan efter kärleken som du förtjänar

lång är vandringen till karriär och ekorrhjul”

Leave a comment »

247. Lightning Strike (2018)

Artist: Judas Priest Kompositörer: Glenn Tipton, Rob Halford & Richie Faulkner

Utgivningsår: 2018 Album: Firepower

__________________________________________________________________

Det finns de som hävdar att Judas Priest inte låtit så här bra sedan nittonhundranittio då de gav ut plattan Painkiller. Och de har förmodligen rätt. Personligen tappade jag bort dem redan på plattan innan – Ram It Down – som med sin vedervärdiga produktion (och sin hemska cover – “Johnny B Goode”) inte kändes speciellt rock. Men det där är ju glömt nu och Priest är ju ett av de få klassiska band som finns kvar. När de då släpper en bra platta 2018 blir man ju minst sagt förvånad.

För, nya skiva Firepower är riktigt bra. Kanske inte historiskt sett men med tanke på omständigheterna; en avhoppad nyckelmedlem (gitarristen K.K. Downing) i ett band som skivdebuterade redan för fyrtio år sedan. Lägg därtill att en annan nyckelmedlem (Glenn Tipton) tvingades hänga av sig gitarren pga Parkinsons kort efter att plattan släppts. Ett något skadat Priest befinner sig dock i skrivande stund på turné.

Tycker egentligen inte riktigt om utvecklingen med band som aldrig lägger av och ersätter gamla medlemmar med yngre förmågor, men Judas Priest anno 2018 funkar riktigt bra. Trummorna är fortfarande alldeles för Painkiller-stela men det beror kanske mest på tråkiga, men tekniskt skickliga, trummisen Scott Travis som tog över trummande på just Painkiller.

Nåväl, trots allt detta klagande, vad vill jag säga? Jo, att ni ska lyssna på Judas Priest igen. Det lönar sig. Börja med “Lightning Strike” för böveln. En skön dänga! Och just det, Rob Halford har inte låtit så här bra sedan …. just det; Painkiller.

Bonusinfo: Om du nu orkat läsa så här långt vill jag be om ursäkt för detta lite röriga inlägg. Har ju haft ett längre blogguppehåll och är aningen ringrostig. Men, precis som Halford och Co så kanske jag tar mig?

“I’ll bring you the head of the demon
I’m peeling the skin from his face
The life that you lead is inhuman
Its cause and effects a disgrace”

Leave a comment »

230. Time For Bedlam (2016)


Artist: Deep Purple Kompositörer: –

Utgivningsår: 2016 Album: InFinite

________________________________________________

Det här var oväntat. Jag menar, Deep Purple har ångat på de senaste åren men liksom inte gjort något egentligt avtryck sedan Perfect Strangers. En platta som släpptes 1984. Och medlemmarna från den klassiska sättningen – som spelade in just Perfect Strangers – har ju försvunnit successivt genom åren. Fast visst – kärntruppen Gillan, Glover och Paice finns fortfarande kvar.

Nyligen annonserade bandet sitt farväl med The Long Goodbye Tour som drar igång under 2017. Något slutdatum är dock inte satt – så det blir kanske ett väldigt långt avsked? Och det är vi ju vana vid i rockvärlden, eller hur? Fast mer sällan håller artisterna vad de lovar.  Kiss har ju gjort hejdåturneér, Scorpions ändrade sig mitt under pågående avsked och turnerar fortfarande. Motley Crue skrev på ett kontrakt som förbjuder dem att återförenas efter sin The Final Tour – men vi får väl se vad som händer där? Kanske kan svenska Kent hålla vad de lovar, då de i helgen slår igen butiken?.

Nåväl, tillbaka till gubbarna i Deep Purple. I och med farvälturnén släpper bandet även en ny platta nästa år. Inte speciellt upphetsande, jag vet. Men jag måste ändå tillstå att senaste plattan Now What? var oväntat bra. Och nu förvånar de igen genom att släppa en oväntat bra singel från kommande plattan InFinite.

I “Time For Bedlam”låter bandet orimligt pigga. Det är bara det ostiga introt som kan skrämma iväg en och annan lyssnare (men Deep Purples publik tillhör den generation som klarar att ha tråkigt i några sekunder, så detta innebär nog inget problem). Det låter lite som de tänkt: “äh, nu gör vi en klassisk Purplelåt med avstamp i just Perfect Strangers” och liksom kalkylerat och räknat ut exakt hur detta borde låta. Och det funkar fantastiskt bra.

Fast hur det där introt (som även funkar som outro) kom till kan jag inte för mitt liv förstå. Skitsamma – en positiv överraskning, som kanske inte har höjt mina förväntningar (ehhh, vilka?) inför ett kommande album utan mer funkar som en julklapp. Tack för den!

“Sucking my milk from the venomous tit of the state
this clearly designed to suppress every thought of escape
ah….. I surrender to fate”

Leave a comment »

229. It’s So Easy (1987)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Duff McKagan  & West Arkeen

Utgivningsår: 1987 Album: Appetite For Destruction

________________________________________

Det här var första singeln från debuten Appetite For Destruction (delad A-sida med “Mr Brownstone). “It’s So Easy” klättrade inte speciellt högt på listorna. Mer uppmäksamhet fick bandet för de två nästkommande singlarna “Welcome To The Jungle” och “Sweet Child O’ Mine”, där den sisnämnda blev en listetta på Billboard. Och idag är det kanske den klyschiga “take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty”-refrängen som ekar allra högst när någon säger Guns N Roses.

Det är – hur som helst – smått omöjligt att bestämma vad som är bäst på bandets debutplatta eftersom det inte finns några utfyllnadsspår. Det är bra hela vägen. Ingenting kan tas bort.

Men, på något sätt definierar “It’s So Easy” bandets sound. Det är inte konstigt att den släpptes som första singel. Och om jag hade fått gissa upphovsman till just den här låten så hade jag nog dragit till med Izzy Stradlin. Han var ju trotsallt ryggraden i bandet och stod för minst 49% av det coola (Axl 51 %). Det visar sig dock vara Duff McKagan som skrev den här, som liksom behandlar läget bandet befann sig i under tiden. Trots att de inte hade några pengar var livet ganska enkelt då de kunde leva gott på och utnyttja sina redan då växande fanskara.

Fast det där spelar mindre roll just nu. I juni står bandet på Friends arena och jag är ganska säker på att de öppnar med just den här låten. Det har de iallafall gjort på samtliga spelningar under pågående Not In This Lifetime-turnén.  Och jag kommer att vara där. Trots att Izzy uteblir.

I see standin’ there
You think you’re so cool
Why don’t you just
Fuck off

Leave a comment »

227. Halo on Fire (2016)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

Leave a comment »

225. Seventh Star (1986)


Artist: Black Sabbath featuring Tony Iommi Kompositörer: Tony Iommi, Glenn Hughes, Geoff Nicholls &Jeff Glixman.

Utgivningsår: 1986 Album: Seventh Star

_____________________________________________________

En gång i tiden – för mycket längesedan – hade skivbolagen total makt över sina artister. Och de verkade vara av den bestämda uppfattningen att den mest igenkända nämnaren var det bästa och mest inkomstbringande alternativet. Visst, så kanske det var under första försäljningsveckan men när sedan konsumenterna (på den tiden kallad “skivköpare”) insåg att de köpt grisen i säcken så avstannade intresset. Det kanske var en bra platta, men det lät inte som produktplaceringen på skivomslaget.

Jag tror att det var precis det Tony Iommi var med om när han spelade in sin första soloplatta. Skivbolaget drog i nödbromsen; “Stopp här nu. vaddå soloplatta? Vem ska köpa den? Nej, vi sätter Black Sabbath på omslaget så att den säljer”. Det verkar dock som om Tony lyckades komma undan med en kompromiss då det står “Black Sabbath featuring Tony Iommi” på omslaget.

Bandet hade visserligen redan experimenterat med olika sättningar – mestadels sångarbyten – men till skillnad från föregångaren Born Again, där Deep Purples Ian Gillan plötsligt axlade manteln som frontfigur, hade Iommi fortfarande sällskap av Sabbath-polaren Geezer Butler. På den här var han ensam kvar.

Det låter inte mycket Sabbath om Seventh Star, och när jag köpte den på vinyl – som skivköpare – för väldigt längesedan blev jag minst sagt besviken. Det var liksom inte alls vad jag hade väntat mig – trots att Iommi skrivit musiken och samsats med kompetenta musiker i studion (Glenn Hughes på sång, Eric Singer på trummor bland andra). Mitt första intryck hade nog varit annorlunda om skivbolaget låtit Iommi fått sin vilja igenom. Men hade jag köpt den då?

Hursomhelst, många år senare ….. en hösttung oktoberkväll 2016 ….. kommer den till mig igen. Av någon konstig anledning låter den annorlunda. Bättre på något sätt. Och det är inte minst titelspåret som sätter klorna i mig och fortsätter sitt tunga, malande riff i mitt huvud.  Det slår mig att det här är riktigt bra. Underskattat.

Och det räcker så. Känns bra. Jag har försonats med en skiva jag besviket tryckte ner i skivbacken för en si sådär trettio år sedan. Visst är det fantastiskt, och jag tänker – vilka andra underskattade små skatter finns det där ute?  Jag kanske borde tacka skivbolagen för detta tilltag? Rotar fram Restless Heart med David Coverdale & Whitesnake men inser redan två låtar in att jag inte alls fått korn på något här. Nej, Seventh Star är kanske undantaget. Ja, och så Glenn Hughes förstås. Han är som oftast – fenomenal. Och förresten, en undanskuffad och bortglömd platta är inte illa alls. Det räcker gott en mörk oktoberkväll.

“Hear the sound of distant ages

it’s the call of the seventh star”

Leave a comment »

223. Will O the Wisp (2016)


Artist: Opeth Kompositör: Mikael Åkerfeldt

Utgivningsår: 2016 Album: Sorceress

______________________________________________________

Alltså, jag får såna otroliga Jethro Tull-vibbar av det här. På ett bra sätt.

Det känns som om Opeth har hittat ett eget uttryck, och sedan plattan Heritage (2011) har de verkligen utvecklats och känns som ett av de mer intressanta svenska banden just nu. Ska kanske tilläggas att jag inte är något fan av bandets tidiga – lite hårdare – plattor.

Min introduktion till Opeth skedde med plattan Damnation, mestadels för att jag läst nån intervju – förmodligen med fronfiguren Mikael Åkerfeldt – som sade att just den skiljer sig från bandets övriga plattor.

Men det var då. Nu verkar Opeth vara ett band i ständigt sökande efter nya uttryck och jag har varit en flitig lyssnare sedan nämnda Heritage. Kanske har jag ett och annat att säga om Åkerfeldts något begränsade röstresurser – tänk om de slängde in en riktigt bra sångare i mixen? – men det är det lilla.

Nåja, Jethro Tull är kanske en missledande länk för skivan bjuder på långt mer hårdare tongångare än just detta spår. Fast ändå, det är något talande för bandets utveckling. Älskar blandningen av hårda progressiva partier med snudd på lättsamma jazzinfluenser. Som om Opeth vill vara hårdrockens Jan Johansson.

Fantastiskt bra – och jag har bara börjat lyssna på nya plattan Sorceress. Det känns som om den växer och bjuder på nya intryck vid varje ny genomlyssning.

“And time it waits for no one
It heals them when you die
and soon you are forgotten
A whisper within a sigh”

Leave a comment »

220. High Class Woman(2014)


Artist: Blues Pills Kompositörer: Elin Larsson, Dorian Sorriaux, Zach Anderson & Cory Berry.

Utgivningsår: 2014 Album: Blues Pills

____________________________________________________

Hej igen! Det var ett tag sedan …. sorry för det (om du nu väntat på ett inlägg). Gör ett kort litet inlägg i sommarvärmen.

Nån sade: “ah, just det …. du gillar sån där gammal rock”. Och även om jag kanske först tog det som en förolämpning kan jag inte annat än att landa i det och konstatera att jag inte alls gillar alla Volbeats därute som kör nån slags stelbent och okänslig full patte-rock n roll. Alla reglagen dras upp till elva. (Ja jag generaliserar, men det är lite så det känns).

Och när jag hittar någonting nytt inom rockgenren låter det ofta gammalt. Det är sån jag är, tror jag. Jag gillar min rock n roll traditionsenligt ‘painted by numbers’ ala 70-tal. Det är förutsägbart, jag vet – men av någon anledning så gillar jag det.

Dessa band dyker upp som svampar i marken men långt ifrån alla är värda att lyssna på. Sist jag hajjade till rejält var när jag upptäckte redan då flera år gamla And You Were A Crow med The Parlor Mob (som jag tror att jag skrivit om här på bloggen tidigare). Sedan tidigare har jag även älskat Rival Sons (men senaste skivan Hollow Bones var bra blek – bortsett en skön cover på “Black Coffee”).

Så istället lyssnar jag på Blues Pills, som är precis så där förutsägbara – men BRA! Det svänger, och så är det mycket välkommet med en kvinna vid micken – någonting ovanligt i den mer bluesbaserade hårdrocken med Led Zeppelin som bas.

Lyssna bara på”High Class Woman”. Jag ror att ni har hör det förr, så att säga, men det är jävligt bra och ett sånt där band man liksom vill se live. Tror att bandet består av några delar jänkare samt några svenskar (sångerskan heter iallafall Elin Larsson).

Nog babblat. Tillbaka ut i sommarvärmen.

“High class woman, high class man
so much power held in your hands”

Leave a comment »