365 låtar

som kräver en förklaring

172. Rough an’ Ready (1982)


Artist: Whitesnake Kompositörer: David Coverdale & Micky Moody

Utgivningsår: 1982 Album: Saints and Sinners

______________________________________________________

När ormtjusaren blir gammal och nostalgisk tappar han huvudet. Det är väl så de säger?

Hur som helst, nu har David Coverdale trampat snett nerför den nostalgiska stigen och bestämt sig för att återtolka de klassiker som gav karriären den där första skjutsen mot stjärnorna. Ja, alltså några av låtarna han spelade in tillsammans med Deep Purple på sjuttiotalet och som nu är snudd på mytomspunna. Fast inte spelar han in dem som ett nostalgiskt projekt tillsammans med några av musikerna som var med då det begav sig. Nej, han gör det som Whitesnake anno 2015 (med inhyrda komphundar). Och det låter precis lika illa som det känns att skriva om det. ‘Lustmord’ är ett ord som dyker upp i skallen.

Men då tröstar jag mig med lite klassisk Whitesnake. Letar efter själva kärnan i detta band som jag älskat och lyssnat på så mycket. Hittar den i “Rough an’ Ready”, så klart! Det är ju lätt att vilseledas och hamna i Slide It In-plattans fläskiga ljudbild men Whitesnake anno 1982 innehöll faktiskt tre femtedelar av just nämnda Deep Purple-upplaga.

Saints and Sinners är den mest klassiska plattan med Whitesnake om du frågar mig. Både för låtarna och dess småsnuskiga lyrik men även för den bluesiga backdropp som pryder dem. Coverdale reverbstönar sig igenom delar av  låten, som är kort och intensiv; snudd på boggie woggie-doftande. Och det är precis det där som definierar Whitesnake för mig. Att det var kaos bakom kulisserna och att nästan hela bandet var upplöst när skivan sedan släpptes spelar ingen roll – det är liksom bra!

Och det lyssnar jag hundra gånger om på – om och om igen – än att tvingas höra en åldrande och omdömeslös Coverdale slakta klassiker med sylvass dist och smattrande trummor. Vilken dag i veckan som helst.

“All of you woman better lift up your skirts an’ run
‘cos I aim to shoot my pistol an’ fire like a Gatlin gun”

Leave a comment »

171. Orphan (2015)

Artist: Toto Kompositörer: Toto

Utgivningsår: 2015 Album: Toto XIV

_______________________________________

Ungefär samtidigt som jag upptäcker den här låten nås jag av nyheten att Mike Porcaro – tidigare basist i Toto – har gått bort. ALS. En jävlig sjukdom på alla sätt och vis; en sjukdom som hindrat Mike från att spela i många år. Och precis som sin bror – Jeff Porcaro (sedan 90-talet bortgången trummis i samma band) – var han en gudabenådad musiker, som spelade med precision. Utan att på något sätt glänsa.

Men det är inte därför jag skriver om den här. Trodde inte att jag skulle skriva om en Totolåt utgiven 2015, men det gör jag. För att det är oväntat bra.

Fast visst, det handlar givetvis om nostalgi. Att jag, till åren kommen, överskattar och välkomnar något gammalt; något jag minns. Och det känns ganska skönt (måste jag erkänna).

“Orphan” är tagen från Totos kommande skiva XIV, och precis som titeln avslöjar så flörtar den med tidigare siffertitlar i bandets karriär. Inte minst är bandets fjärde platta, IV, den mest framgångsrika och i ett pressmeddelande låter de hälsa att ‘det här ska ses som uppföljaren till just den plattan’. De har till och med lyckats värva sin gamla basist David Hungate att spela på plattan. Hungate slutade efter just den där fjärde skivan, då tog Mike över.

Personligen tycker jag inte alls att det låter som en uppföljare till IV utan snarare som ett spår från bandets sjunde platta The Seventh One. Vilket framförallt beror på sångaren Joseph Williams – som är tillbaka i bandet – eftersom han sjöng på just den plattan. Men även låt- och ljudmässigt hade låten passat utmärkt på just The Seventh One.

Och på nåt sätt känns det nästan bättre. Williams sjunger orimligt bra (studioputs, kanske?) och att mångårige trummisen Simon Phillips ersatts av Keith Carlock gör referensen till “gamla Toto” än tydligare. Inget ont om den förstnämnde men Carlock spelar med samma typ av precision som Jeff Porcaro en gång gjorde – vilket passar bandet bättre.

Har hört ytterligare några låtar från kommande plattan och det låter lovande. “Orphan” är dock allra bäst (hittills), och även om det kanske handlar till stor del om nostalgi så känns det skönt när ett band som man tappat bort och dömt ut överraskar och gör någonting bra.

(Jösses vad många namnreferenser det blev i detta inlägg.)

* “I was born in the lost and found
an orphan raised in the underground
then one day I opened up my eyes
looked around and I realized

no mother…
no father…
no sister…
and no brother”

* Och precis som tidigare så är inte texterna Totos starkaste kort.  (men det tar de igen i spelglädje).

Leave a comment »

170. How Could You Want Him (When You Know You Could Have Me?) (1991)

Artist: Spin Doctors Kompositör: Spin Doctors

Utgivningsår: 1991 Album: Pocket Full of Kryptonite

___________________________________

De där första åren i början på 90-talet, typ 91-92, var verkligen Spin Doctors tid. De fick ju en jättehit med “Two Princes” och spelades på mer eller mindre varenda radiostation över hela världen. Alla verkade gilla den där låten med den trallvänliga refrängen. Och för många slutar nog sagan om Spin Doctors just där, i ett orättvist ‘one hit wonder’-fack.

Jag håller med om att de kanske inte gjort det största av avtryck men visst är de mer än ett enhitsband? Inte minst debutplattan Pocket Full of Kryptonite är helgjuten; där de som band verkligen smälter samman och lirar skiten av de flesta konkurrenter. De här grabbarna kan lira och jammar sig igenom delar av skivan – på ett bra sätt.

Att de sedan återförenades som någon konstig blueshybrid härom året lär dock inte göra dem mer ihågkomna, men låtarna på debutplattan lever verkligen kvar (iallafall i min värld). Det är grymt bra och svängigt.

“How Could You Want Him (When You Know You Could Have Me?)” är ett utmärkt exempel på bandets styrka. En slags halvballad som av någon annan säkerligen gjorts på ett helt annat sätt. Lite mer avklätt och halvakustiskt kanske. Spin Doctors gör den på sitt sätt; svängigt och välspelat. Förutom en högst kompetent rytmsektion, som definierar stora delar av bandets sound, är det kanske sångaren Chris Barrons karaktäristiska röst och gitarrgeniet Eric Schenkman som tar mest plats. Den sistnämnde är en av mina absoluta gitarrhjältar, som med snudd på jazzigt anslag spelar på känsla hela vägen i mål.

Så, om du av någon anledning missat att Spin Doctors har mer att erbjuda än just “Two Princes” rekommenderar jag verkligen nyss nämnda platta. Och den här låten är en utmärkt start!

“I’m quite contented to take my chances
against the Guildensterns & Rosenkrantzes
it’s a matter of Cain & Abel
and I can feel your knee underneath the table”

Leave a comment »

169. Too High (2015)


Artist: Blackberry Smoke Kompositör: Charlie Starr

Utgivningsår: 2015 Album: Holding All The Roses

________________________________________________________

Jag vet inte ens om det var ett år sedan jag upptäckte Blackberry Smoke? Hur som helst, det hårt turnerande Atlanta-gänget hade då, trots 14 år som band, endast släppt tre plattor. Så när de i äntligen gjorde ett stopp på vägen och spelade in sin fjärde platta Holding All The Roses var det verkligen på tiden. Jag hade nämligen redan lyckats lyssna sönder de där tre första (jag fastnade inte minst i alldeles utmärkta Whippoorwill från 2012).

Och man är ju aldrig unik eller först på bollen, för det känns som om precis alla andra också upptäckte detta eminenta band ungefär samtidigt som mig – för nu är de den allra hetaste leverantören av rakryggad amerikansk söderrock den här sidan Lynyrd Skynyrd. Om än med ett visst countrytwang!

Detta lilla extra countryinslag i gruppens musik gör givetvis skillnad men två andra ingredienser gör gruppen mer intressant än alla andra tusentals amerikanska rockband som plöjer i exakt samma fåra. Den ena är bra låtar, den andra heter Charlie Starr. I honom har de nämligen en utmärkt sångare, och så slumpar det sig även så att han skriver låtarna.

På nya plattan gör de nog ingen besviken; mer av samma men kanske med en liten tvist här och där. Snyggt producerat är det också. Och en av de låtar som sticker ut lite extra på Holding All The Roses är countrydoftande “Too High”, där hästskotrampet duggar tätt tillsammans med enkel rocklyrik. Säga vad man vill; Blackberry Smoke kan ånga på som ett godståg och vara den där svettiga rock n roll hybriden som skenar bakåt in i framtiden, men när de saktar ner och byter ut den stånkade rälsen mot en gumpande hästrygg, ja då är de ta mej f-n ännu bättre.

“that mountain is too high for me to climb
the river is too deep and it’s too wide, wide
out of sight, out of mind, I get this way from time to time
but right now it’s too high for me to climb”

Leave a comment »

168. Days of Rock n Roll (2015)


Artist: Europe Kompositör: Joey Tempest

Utgivningsår: 2015 Album: War of Kings

________________________________________________________

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Europes tionde platta. På ett sätt gör de mig besvikna men på ett annat ger de mig precis det jag förväntar mig och vill ha. Vidare, på ett tredje sätt kan man ju säga att bara genom återuppståndelsen Start from the Dark för elva år sedan har de liksom passerat mållinjen och springer nu bara ärevarv.

De har liksom bevisat att de är tillbaka, med råge.

Men jag vet, det där räcker ju inte. Vi vill ha mer och när nu förra given Bag of Bones var en tämligen välproducerad men ojämn historia tänker jag att Upplands Väsby-grabbarna kanske slickat såren och bestämt sig för att leverera något jämnare. Och det gör de ju förvisso, men det blir mestadels jämntjockt med hammondkryddade låtar vi förväntas växa med.

Nåja, singelsläppet och tillika titelspåret som föregick denna utgåva är utan tvekan bandets starkaste kort 2015. Men jag vill lyfta fram något annat från den här plattan. För jag gillar den, tror jag. Och mitt i denna iver att hitta ett värdigt spår kom jag på precis vad det är jag saknar. Det är refrängerna och de mer trallvänliga slingorna; de där som är snyggt placerade och medryckande utan att bli plastigt cathy refränger.

Ett sådant exempel hittar jag i “Days of Rock n Roll”. Det låter lite nygammalt – på rätt sätt – för att vara Europe. Gillar det skarpt! En skön melodislinga som får mig direkt på spåret, och rent ljudmässigt låter det som om de fastnat någonstans i ett Deep Purple-landskap; mitt emellan Perfect Strangers och The House of Blue Light. Den bästa av världar för ett band som Europe.

Det gör mig glad; nästintill upprymd. Och så ger det mig en anledning att lyssna på plattan några gånger till.

“somebody told us to shake and shiver, he left the building not long ago”

Leave a comment »