47. Nabataea (2013)

Artist: Helloweeen Kompositör: Andi Deris

Utgivningsår: 2013 Album: Straight Out of Hell

____________________________________________________

Det är lustigt, men om jag ska summera musikåret 2013 i en enda låt så hamnar det – hur jag än vrider och vänder på det – i tyska powermetalbandet Helloweens “Nabataea”. Vilket alltså är lustigt eftersom jag slutade lyssna på dem redan 1991 då de släppte en högst märkligt dålig platta med en kvinna hållandes i en fisk på framsidan. Dessförinnan hade de verkligen skakat om min värld med två fantastiska plattor – Keeper of The Seven Keys (1 & 2).

Helloween lyckades därefter riva ner allting de byggt upp med ytterligare en usel platta och därefter kickades sångaren Michael Kiske och gruppen försvann från min radar. Jag är dock fullt medveten om att bandet återuppbyggt allt de rivit ner med en ny sångare (Andi Deris) och att denne nu varit delaktig längre i bandet än just Kiske. Jag har också under årens lopp gjort flera försök att åter bekanta mig med Helloween men har alltid gett upp redan efter nån låt. Och det har inte främst berott på avsaknaden av Kiske – det har liksom inte låtit som förr.

Ja, tills 2013 då! För, på “Nabataea” tar de tillbaka allting de förlorat under dessa år på sju minuter! Och komiskt nog är låten komponerad av just sångaren Andi Deris. Det är en makalös uppvisning i toppad formkurva, och denna gång lyssnar jag inte bara på en eller två låtar utan tar mig igenom hela plattan. Flera gånger. Visst, ingenting kommer i närheten av detta spår men energin smittar av sig och Helloween lyckas locka tillbaka en skeptiker som mig. 

Det är väl inte illa? Och då måste väl ändå musikåret summeras med just denna låt?

“Oh, Nabataea
You came so far
Now gone you are
Oh, Nabataea
You morning star
Now so afar”

46. Blues för Bodil Malmsten (2007)

Artist: Eldkvarn Kompositör: Plura Johansson

Utgivningsår: 2007 Album: Svart blogg

____________________________________________________

Det här kan vara Pluras finaste stund någonsin. På Eldkvarns tjugonionde platta hittar du “Blues för Bodil Malmsten” där Plura under åtta minuter målar upp ett helt liv, ja … och så tänker han på Bodil Malmsten.

Allt det där som gjordes, och allt det där han ångrar. Eller det vette fan om Plura ångrar någonting alls?

Hur som helst; har inte mer att säga utan lyssna på denna fantastiska låt istället.

“Jag har levt mitt liv längst ut
på fingertoppen av handen
Och allt och varje dag finns kvar nånstans
om man orkar och törs ta fram det”

45. Sabrosa (1996)

Artist: Beastie Boys Kompositör: Beastie Boys, Bobo & Nishita

Utgivningsår: 1996  Album: The In Sound From Way Out

____________________________________________________

Kan säga att jag vet ytterst lite om Beastie Boys. Varken förnekar eller stödjer hajpen kring trion; de har ju gjort en hel del schyssta grejer men om sanningen ska fram så har jag sällan lyssnat. “Sabrosa” är dock ett undantag – och då inte främst som låt utan för att den ligger på en – för detta band – högst ovanlig skiva. En instrumental halvjazzig och snudd på funkig platta.

Hörde plattan för första gången på nån fest i England. Och egentligen finns här inga nyckelspår utan det mesta glider in i varandra som små snuttar, men jag tycker nog att “Sabrosa” sticker ut lite extra. Den har ett skönt häng, där medlemmarna trakterar bas, gitarr och trummor (med viss övrig backup). Och det som gör allting anmärkningsvärt är att det på intet sätt briljeras musikaliskt, vilket är vanligt i funkrockgenren. De maler på, lite stolpigt ibland, men hittar alltid in i ett skönt groove.

På minussidan kan tilläggas att låten är alldeles för kort. Här krävs längre solopartier, inte minst när de lyckas bygga upp en så skön grundplåt. Fast, förklaringen till detta torde vara att The In Sound From Way Out är en samlingsplatta med instrumentalt material från några av bandets plattor – och som sådant betraktat är “Sabrosa” ett lysande exempel. Återkommer med jämna mellanrum till just den här plattan, och det kan jag inte säga om bandets övriga plattor.

44. Breakdown (1976)

Artist: Tom Petty & The Heartbreakers Kompositör: Tom Petty

Utgivningsår: 1976 Album: Tom Petty & The Heartbreakers

_______________________________________________

Tom Petty har oförskämt många klassiker på sitt samvete. Många av dessa har han dessutom stuvat ihop tillsammans med bandet The Heartbreakers. Merparten av dessa fantastiska låtar skrevs visserligen på 70- och 80-talen men Petty har på något sätt varit konstant bra långt in på 00-talet. Numera är han inte alls lika produktiv som förr.

En av hans allra bästa låtar hittar du redan på debutalbumet. “Breakdown” är ren och skär enkel Tom Petty-rock. Han krånglar liksom inte till det utan förlitar sig på svänget, och precis som många andra amerikanska rockgubbar sjunger han om det enkla livet med tydliga liknelser. Allra bäst i den här låten är den genomgående gitarrslingan som tillsammans med trummisen Stan Lynchs sköna rytmräls  bildar enkel symmetri.

Således, Tom Petty när han är som allra bäst. Det känns skönt att städa ut julen med det här då det rensar rejält bland granar, tomtebloss och glöggdoft. Redan på juldagen!

“There is no sense in pretending your eyes give you away
something inside you is feeling like I do we’ve said all there is to say

baby … breakdown”

43. Nej Tack! (2013)

Artist: Vapenbröder 

Utgivningsår: 2013 Album: –

_________________________________________________________

Måste nog ändå säga att jag aldrig hade börjat lyssna på Vapenbröder om det inte vore för att de kommer från Karlskrona. Min hemstad, som jag visserligen besöker ibland men nu mestadels består av minnen. Det for en nostalgisk ilning genom kroppen när jag hörde ett plågat “Ronnebygatan faller samman, nej jag vill inte vara rädd för att bli skuren i natten” inleda låten “Gangsterland”. Sedan dess ha jag lyssnat flitigt på deras platta Elva streck.

Nu är de aktuella med en ny låt, och i kölvattnet av Kartellens och Timbuktus “Svarta duvor & vissna liljor” gör de utmärkt popmusik i kampen mot rasismen som breder ut sig i landet. Med låten “Nej Tack!” sjunger de om att inte vilja ha Jimmie Åkesson i riksdagen. Det som glädjer mig allra mest är dock att popmusiken vågar bli politisk och tar ställning. I mängden av all uddlös skvalmusik behövs den mer än någonsin.

Så, jag fortsätter att lyssna på Vapenbröder och hoppas att fler följer efter. Popmusiken behöver vässas till och bli farligare; säga mer oavsett ämne. Våga mer och vilja vara på riktigt. Det är på tiden. Vapenbröder har nåt på gång, det glädjer mig och jag önskar dem lycka till.

“Jag tänker med hjärtat för hjärnan har inget med saken att göra.
Jimmie’s rasister ska aldrig få chansen att våga förstöra.

Jag säger bara slå tillbaks när det är självklart,
tänker inte spela slav åt nåt ras-as,
som gömmer allt sitt hat bakom kavaj och valtal.
Få dom fly och jagas runt världen”

42. Another Christmas Song (2003)

Artist: Jethro Tull Kompositör: Ian Anderson

Utgivningsår: 2003 Album: Christmas Album

____________________________________________________________

Famlar desperat efter julstämningen som vägrar infinna sig. Det är svårt utan snö och plusgrader utanför fönstret. Behöver ju inte ens stressa fram ett bortglömt gammalt CD-konvolut att skrapa bilrutan med på morgonen. Så, jag försöker med musikens hjälp.

Första gången jag hörde det här var jag tämligen säker på att jag hittat en bortglömd julplatta med Jethro Tull från 70-talet. Men efter en mer noggrann genomlyssning lät det dock inte lika sjuttiotalsklassiskt som jag först lurades tro. Christmas Album gavs ut 2003 och består av egenkomponerade alster blandat med tolkningar av traditionella julkarameller. Lustigt nog är det de förstnämnda som är den egentliga behållningen här.

Nåja, alla nyalster håller ju kanske inte samma nivå men “Another Christmas Song” sticker ut och nuddar vid sjuttiotalets fornstora dagar (där plattan Aqualung givetvis blir min måttstock). Med flöjt i hand lyckas Ian Anderson och hans Jethro Tull nästan – men bara nästan – bringa julstämning till mitt hus. Det där kanske låter aningen lojt, men om ni haft möjlighet att blick ut genom mitt fönster skulle ni förstå för där råder allt annat än julstämning. Då är nästan riktigt bra.

“How many wars you’re fighting out there, this Winter’s morning?
Maybe it’s always time for another Christmas song?”

41. Hazy (2003)

Artist: Counting Crows Kompositörer: Adam F. Duritz & Gemma Hayes

Utgivningsår: 2003 Album: New Amsterdam: Live at Heineken Music Hall

______________________________________________________

Mitt emellan två låtar klämmer Adam Duritz in denna lilla pärla på liveplattan Live At Heineken Music Hall. Har inte hört någon annan version;  varken förr eller senare. Det är snudd på slöseri med låtmaterial. Eller är det kanske just för att den dyker upp så oväntat, som en fotnot mellan två låtar, som gör den så fantastisk.

Avskalat med vad jag tror är endast Duritz och piano. Övriga medlemmar i Counting Crows hinner nog inte ens springa och vänta i kulissen utan  står bara där, lika handfallna som lyssnaren. Det roligaste är ju ändå historien bakom denna låt. Det visar sig att sångerskan Gemma Hayes, som turnerade med bandet under denna period, skrev låten tillsammans med Adam under en blöt efterfest. Då båda var ordentligt fulla var det ingen som kom ihåg varken text eller egentlig ackordföljd dagen efter.

Några dagar senare, när Gemma Hayes lämnat turnén, blir Adam nostalgisk över saknaden då han inte kan sluta tänka på sångerskan och just i den stunden befinner han sig på scen i Heiniken Music Hall och spelar in en liveplatta. Det vi hör är alltså hur han för stunden försöker återkalla minnet av låtskrivarsessionen. Han improviserar alltså fram låten. Som han säger själv: “It’s all stream of consciousness. I wrote it and sang it off the top of my head. It’s just me trying to express exactly how I felt at that moment. I couldn’t play it now if I tried.”

Jag tror att det är precis detta som gör låten så bra – även om jag inte hade en aningen om dess bakgrund innan jag skrev detta inlägg.

“So could you tell me why you’re leaving
cause I don’t know why it has to be so
could you tell me why you’re leaving
cause I don’t know I don’t know I don’t know”

40. Good Times Bad Times (1969)

Artist: Led Zeppelin Kompositörer: John Bonham, John Paul Jones & Jimmy Page

Utgivningsår: 1969 Album: Led Zeppelin

__________________________________________________________________

Ja mina vänner, det här handlar till stor del om den fantastiska nyheten att Led Zeppelin numera finns tillgängliga i Spotify. Musiktjänsten har ju verkligen ritat om kartan när det gäller hur vi lyssnar på musik, och artister som inte finns i denna tjänst tenderar – åtminstone i min värld – att spelas allt mindre. Därför blir jag nu galet upprymd över denna nyhet. Jag har nämligen tagit en ofrivillig paus från det band jag älskar!

Att det i skrivande stund endast är bandets två första plattor (Led Zeppelin och II) som finns tillgängliga gör just inte så mycket. Det lär komma mera! Och bandets debutplatta är fortfarande en av deras absolut bästa stunder. Inspelad redan 1969 under makalöst korta inspelningsperioden 36 timmar utgör den en av världens allra bästa debutplattor. Inte minst inledande “Good Times Bad Times” sätter tonen direkt, där gitarristen Jimmy Page klär sig i snygga rockposer och vräker ur sig ett i raden av klassiska gitarrsolon och där trummisen John Bonham vevar på likt en lössläppt slåttermaskin. Frågan är om de någonsin låtit bättre?

Att bandet fortfarande skiner med rocklegendglans beror givetvis på låtarna men även på att de la av i tid. När Bonham dog den hemska rockstjärnedöden 1980 – med åtta plattor i ryggen – lade övriga medlemmar ner bandet. Och det var egentligen inte förrän 2007 som de återförenades på riktigt för första gången, med Jason Bonham (Johns son) på trummor. Inför en hänförd publik i en fullsatt arena framförde de en över två timmar lång konsert – och därefter intet. Och det var precis den här låten de valde att inleda kvällen med.

“In the days of my youth, I was told what it means to be a man,
now I’ve reached that age, I’ve tried to do all those things the best I can”

39. Holy Diver (1983)

Artist: Dio Kompositör: Ronnie James Dio

Utgivningsår: Album: Holy Diver

_______________________________________________________________

Jag har lyssnat på den här låten sedan jag var nio år gammal, och om jag ska vara helt ärlig så har jag fortfarande inte en aning vad den handlar om. Men det spelar ingen roll; den är fantastisk ändå och funkar utan mening. Med ett galet överpretentiöst vindpinat intro på över minuten drar den igång något inom mig. Men vad vet jag inte.

“Holy Diver, you’ve been down too long in the midnight sea” sjunger Ronnie James Dio inledningsvis och staplar sedan klyschor på varandra. Eller gör han det? Vill han kanske säga något? Jag vet inte, men jag älskar den här låten. “Ride the tiger, you can see his stripes but you know he’s clean”. De finns de som tror att den här låten handlar om heroinmissbruk. “Gotta get away.” Eller att den handlar om satan.

Jag vill inte veta. Jag nöjer mig med det feta gitarriffet, det galna trumspelet och den mullrande basen. Vissa låtar har det bara – “Holy Diver” är en av dessa, och visst är det så att den blivit en kultlåt? Bland både inbitna hårdrockare och lekmän – alla kan de nynna på nån fras ur denna låt. Och det här är utan tvekan den låt som dyker upp i de allra flestas medvetande om någon nämner Ronnie James Dio (RIP).

“Holy Diver
You’re the star of the masquerade
No need to look so afraid”

38. Sweeter Tomorrow (1970)

Artist: Margie Joseph Kompositör: Fred Briggs

Utgivningsår: 1970 Album: Makes A New Impression

_______________________________________________________________

Söndagskvällar är perfekta för skön gammal sjuttiotalssoul. Jag har en enorm softspot för gammal soul, så vad kan vara bättre än att slå sig ner framför brasan tillsammans med Margie Joseph och invänta morgondagen? Garanterat ett bättre alternativ än en seg Johan Falk-rulle med en uppenbar slutkläm. 

“Sweeter Tomorrow” har precis allt jag gillar! Ett skönt wailande, de stenhårt dämpade trummorna, körtjejerna och det där karaktäristiska gitarrljudet. Det blir inte mycket bättre än så här en söndagskväll.

Har nog inget mer att säga. Gott så! Om den här låten inte får dig på humör eller ens gör dig det minsta glad, ja då har du ingen soul. Eller så är du helt enkelt inte alls intresserad av den här sortens musik och kanske mår bättre av att sitta framför den där söndagsfilmen. I vilket fall; ge den en chans – du kanske upptäcker något du gillar!

“Everything will be sweeter tomorrow, I’ll make everything sweeter tomorrow”