Artist: Eels Kompositörer: E (Mark Oliver Everett)
Utgivningsår: 2005 Album: Blinking Lights and Other Revelations
____________________________________________
Känner att jag långsamt närmar mig och glider in i en Eelsperiod. Denna fantastiska lilla ‘enmansorkester’ där ständiga navet E roterar musiker efter tycke och smak. Det började som en trio men redan på andra plattan reducerades medlemsantalet till en duo, och några år senare var det bara låtskrivarhjärnan E kvar. Vilka som numera tillhör bandet (i nån form) har jag ingen som helst koll på.
Men det där spelar mindre roll.
Den börjar dock alltid med samma skiva (Eelsperioden alltså). Blinking Lights and Other Revelations är mästerverket E värkte fram under några år och som släpptes 2005. Och trots sina trettiotre låtar känns plattan sällan onödigt lång. Får för mig att det är nån slags temaplattan men får inte riktigt ihop trådarna. Jag kanske har fel? Men bra är det hur som helst.
Efter den här plattan tappade han bort sig lite, Mr E. Tja, eller han tappade iallafall mig. Det har liksom blivit lite för deppigt på de senaste plattorna. Eller, deppigt? Det har det ju alltid varit. Mer mumlande självömkan och inte alls lika vackra slingor och melodier. Fast den här gången ska jag ge de nyare alstren en ärlig chans (letar mig först bakåt för att sedan stanna nån platta efter denna i mina Eelsperioder).
Först måste jag dock rekommendera “Things The Grandchildren Should Know”, som avslutar Blinking Lights and Other Revelations. En av Eeels vackraste och allra bästa låtar där E låter de imaginära barnbarnen han kanske aldrig kommer att få hoppa upp i knät. Sedan berättar han och bekänner ett helt liv. Så otroligt snyggt.
Och nu vet jag ju också precis varför Eelsperioden kommer smygande. E dök nämligen upp i en småmysig liten biroll i Judd Apatows Netflixserie Love, som jag såg härom veckan. Kul serie som jag kan rekommendera – inte minst för att den påminde mig om E (eller Mark Oliver Everett som han egentligen heter) – men kanske allra främst för att den styrde in mig i en ny Eelsperiod.
“I do some stupid things
But my heart’s in the right place
And this I knowI got a dog, I take him for a walk
And all the people like to say, “Hello”
I’m used to starin’ down at the sidewalk cracks
I’m learnin’ how to say, “Hello,” without too much troubleI’m turnin’ out just like my father
Though I swore I never would
Now I can say that I have love for him
I never really understoodWhat it must have been like for him
Livin’ inside his head
I feel like he’s here with me now
Even though he’s dead”
Bonus: kan även rekommendera Everetts självbiografi med samma namn som denna låt. För om du nån gång undrat varför E är så nedstämd och kanske lite deppigt lagd får du svar på dina frågor. Han har en rätt tuff uppväxt, en mor som gått bort i cancer, en far och en syster som tagit självmord och kusiner som dött i en 9/11-relaterad flygolycka som grundplåt till sin olyckliga uppsyn.
365 låtar 