365 låtar

som kräver en förklaring

212. Things The Grandchildren Should Know (2005)


Artist: Eels Kompositörer: E (Mark Oliver Everett)

Utgivningsår: 2005 Album: Blinking Lights and Other Revelations

____________________________________________

Känner att jag långsamt närmar mig och glider in i en Eelsperiod. Denna fantastiska lilla ‘enmansorkester’ där ständiga navet E roterar musiker efter tycke och smak. Det började som en trio men redan på andra plattan reducerades medlemsantalet till en duo, och några år senare var det bara låtskrivarhjärnan E kvar. Vilka som numera tillhör bandet (i nån form) har jag ingen som helst koll på.

Men det där spelar mindre roll.

Den börjar dock alltid med samma skiva (Eelsperioden alltså). Blinking Lights and Other Revelations är mästerverket E värkte fram under några år och som släpptes 2005. Och trots sina trettiotre låtar känns plattan sällan onödigt lång. Får för mig att det är nån slags temaplattan men får inte riktigt ihop trådarna. Jag kanske har fel? Men bra är det hur som helst.

Efter den här plattan tappade han bort sig lite, Mr E. Tja, eller han tappade iallafall mig. Det har liksom blivit lite för deppigt på de senaste plattorna. Eller, deppigt? Det har det ju alltid varit. Mer mumlande självömkan och inte alls lika vackra slingor och melodier. Fast den här gången ska jag ge de nyare alstren en ärlig chans (letar mig först bakåt för att sedan stanna nån platta efter denna i mina Eelsperioder).

Först måste jag dock rekommendera “Things The Grandchildren Should Know”, som avslutar Blinking Lights and Other Revelations. En av Eeels vackraste och allra bästa låtar där E låter de imaginära barnbarnen han kanske aldrig kommer att få hoppa upp i knät. Sedan berättar han och bekänner ett helt liv. Så otroligt snyggt.

Och nu vet jag ju också precis varför Eelsperioden kommer smygande. E dök nämligen upp i en småmysig liten biroll i Judd Apatows Netflixserie Love, som jag såg härom veckan. Kul serie som jag kan rekommendera – inte minst för att den påminde mig om E (eller Mark Oliver Everett som han egentligen heter) – men kanske allra främst för att den styrde in mig i en ny Eelsperiod.

“I do some stupid things
But my heart’s in the right place
And this I know

I got a dog, I take him for a walk
And all the people like to say, “Hello”
I’m used to starin’ down at the sidewalk cracks
I’m learnin’ how to say, “Hello,” without too much trouble

I’m turnin’ out just like my father
Though I swore I never would
Now I can say that I have love for him
I never really understood

What it must have been like for him
Livin’ inside his head
I feel like he’s here with me now
Even though he’s dead”

Bonus: kan även rekommendera Everetts självbiografi med samma namn som denna låt. För om du nån gång undrat varför E är så nedstämd och kanske lite deppigt lagd får du svar på dina frågor. Han har en rätt tuff uppväxt, en mor som gått bort i cancer, en far och en syster som tagit självmord och kusiner som dött i en 9/11-relaterad flygolycka som grundplåt till sin olyckliga uppsyn.

Advertisements
Leave a comment »

211. Welcome To New York (2015)


Artist: Ryan Adams Kompositörer: Taylor Swift & Ryan Tedder

Utgivningsår: 2015 Album: 1989

__________________________________________________

Det är väl ganska vanligt att artister gör covers. Och inte minst artister i countryfållan; de älskar coverversioner av både det ena och det andra!

En av dessa artister är nu även lite oväntat även Ryan Adams. Och jag tycker att det är lite tråkigt, för han hade liksom integritet. Men han kanske tappade den längs med vägen?

Han gör som de andra. Tja, eller kanske lite bättre? Nåja, istället för att spela in en platta med random hits väljer han att tolka en hel platta, och en som dessutom är ganska aktuell med både Max Martin- och Shellbacksamarbeten.

Ryan Adams är både kul och tråkig. Kul – för att greppet ‘jag spelar in en hel hyllningsplatta’ är ganska oväntat. Tråkig – för att det i sitt oväntade grepp blir ganska meningslöst. Jag menar; Adams kan ju göra den här sortens radiocountry (som han förvandlar Taylor Swifts låtar till) i sömnen, men ändå så väljer han coverspåret. Vilket i längden blir tråkigt.

Men,  även om jag inte riktigt fattar Adams syfte (VARFÖR liksom) så kan jag inte annat än att rekommendera en liten genomlyssning. Det är snyggt – inte minst i förstaspåret “Welcome To New York”. Ryan Adams gör låten till sin egen. Snyggt, slickt och välbärgat. typ.

Jag både gillar och avskyr det. På en och amma gång. Och det berör, liksom.

“It’s a new soundtrack I could dance to this beat, beat
forevermore
the lights are so bright
but they never blind me, me”

Leave a comment »

210. Back To The Shack (2014)


Artist: Weezer Kompositörer:  Rivers Cuomo &  Jacob Kasher

Utgivningsår: 2014 Album: Everything Will Be Alright In The End

____________________________________________

Är fullt medveten om att Weezer nyligt släppt några singlar och är aktuella med ny platta. Eller, jag tror iallafall att dessa singlar i slutändan leder till ett albumsläpp. Och inget ont om dessa nya låtar, men jag skiter i dem just nu. Blev liksom sugen på att skriva om en inte fullt lika aktuell låt.

Vill först bara få ur mig följande: Weezer är galet underskattade!!! Det borde vara mer Weezer på radion än, låt säga, Foo Fighters. Men för många tror jag att bandet degraderats till några gamla 90-talshittar, som “Buddy Holly”, “Say It Ain’t So” och möjligtvis “Island In The Sun”. Men Weezer har fortsatt att ge ut bra plattor ända sedan den där Buddy Holly-hitten men inte hör man dem på radio för det, vilket jag tycker är synd eftersom de är ett eminent radiorockband med catchy singlar så det räcker långt.

Nåja – till saken: “Back To The Shack”. En låt från bandets senaste platta Everything Will Be Alright In The End som har ett sånt där skönt Weezerriff. Ja, och så en sån där ‘tongue in cheek’-text som bara frontfiguren Rivers Cuomo kan krysta ur sig övertygande. Jag gillar verkligen de krystade texterna. Ett annat skönt textexempel med bandet är ju helsköna “Where’s My Sex?” där en låt om strumpor (socks) blir så mycket roligare om man byter ut just det ordet mot SEX. (Ni hittar den på eminenta plattan Hurley – som också har ett minst lika vitsigt omslag.)

Så vad vill jag säga med detta inlägg? Lyssna mer på Weezer! De har mer än bara Jonas-hitten och “Hash Pipe” att ge. Grymt sköna refränger och småkluriga texter. Vad mer kan man begära av ett simpelt rockband?

Fråga: när kommer de och lirar i Sverige?

“Sorry guys I didn’t realize that I needed you so much
I thought I’d get a new audience, I forgot that disco sucks
I ended up with nobody and I started feeling dumb
maybe I should play the lead guitar and Pat should play the drums”

Leave a comment »