365 låtar

som kräver en förklaring

241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

Advertisements
Leave a comment »

239. Grandview (2017)

Artist: John Cougar Mellencamp & Martina McBride Kompositörer: John Mellencamp & Bobby Clark

Utgivningsår: 2017 Album: Sad Clowns & Hillbillies

___________________________________________________________________________________

Det är så otroligt gubbigt. Men jag gillar den verkligen, gubbigheten. Omfamnar den ogenerat nuförtiden och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet egentligen mindre än jag borde om John Cougar Mellencamp. Har alltid sett honom som en yngre och mindre framgångsrik kusin till Tom Petty. Och visst, han är visserligen ett år yngre och har förmodligen sålt mindre plattor men samtidigt känns han mer genuin; mer amerikansk singer- songwriter. På nåt sätt?

Bortom hits som “Jack & Diane”, “Pink Houses” och några till så vet jag inte speciellt mycket mer än ….. att Per Gessle snodde en hel låt från honom (“Small Town”) och kallade den “Småstad” samt att han varit ihop med Meg Ryan.

But thats’s beside the point!

Nu har Mellencamp släppt ny skiva och jag är ganska säker på att det är småroliga serien Roadies som fått mig att börja lyssna på honom på allvar. Mellencamp gjorde ett gästspel i ett avsnitt och “song of the day” – ett återkommande inslag i varje avsnitt – var hans “Longest Day”, från plattan Life, Death, Love and Freedom (2008). Den har varit återkommande i mina spellistor sedan dess.

Nya skivan Sad Clowns & Hillbillies kan jag således inte låta bli att lyssna på. Den är riktigt bra. Kan inte riktigt sortera ut vad som är bäst (då den är väldigt färsk) men har svårt att motstå lite mer direkta bilårkarnumret “Grandview” (som han gör tillsammans med Martina McBride). Det kan vara den bästa låten Tom Petty inte gjort de senaste 20 åren.

Retro rakt igenom nästan hela vägen. Synd bara att de försökt ‘poppa till’ trummorna nånstans där i mitten. Totalt onödigt då det skeva skramlet hade räckt längre. Men det är petitesser – det funkar ändå; inte minst i bilen nu när våren tittar fram och värmer asfalten.

Det finns dock en risk att jag kommer ångra detta inlägg då det känns som om det finns bra mycket bättre låtar på den här plattan, men som ännu inte hunnit sätta sig. Men då har man ju å andra sidan något att se fram emot.

“Got out of high school, got on at Whirpool
bought me a car, two guitars and everything
Me and Patty were falling in love before the summer was through
I started thinking about trailers and high lots in Grandview”

Leave a comment »

234. Third of May / Ōdaigahara (2017)


Artist: Fleet Foxes Kompositör:

Utgivningsår: 2017 Album: Crack Up

________________________________________________

Det finns någonting vackert med band som levererar typ två fantastiska album , lovprisas av varenda musikjournalist och spås en lysande framtid men som sedan bara försvinner. Borta, puts väck! Men sedan kommer tillbaka.

De liksom bara tar en paus. Som om de tänker: “men vänta nu, vi peakade nyss! Hur ska vi toppa detta? Går det? Vi kanske behöver ta en paus …. reflektera lite?”. Och så försvinner de och lyckas undvika släppa de där dåliga mellanplattorna.

Fleet Foxes har gjort precis den där resan. Efter två fantastiska album försvann de bara utan någon egentlig förklaring. Eller, det finns säkerligen rimliga förklaringar men jag har inte riktigt brytt mig om att ta reda på varför de aldrig följde upp fantastiska Helplessness Blues från 2011. Men kanske resonerade de precis sådär och tog en ‘time out’?

Nu är de i vilket fall tillbaka.

Och det låter precis som jag förväntat mig. “Third of May / Ōdaigahara” är nästan nio minuter lång och det låter som om bandet tagit vid utan fem års paus. Samma vackra stämmor och Robin Pecknolds röst är så efterlängtad. Som att återse en gammal vän!

Tror inte att jag behöver säga så mycket mer i nuläget. Låter den sätta sig ett tag. Det är vackert och stämningsfullt och jag ser verkligen fram emot kommande plattan. Som nån sade, “äntligen”.

“Light ended the night, but the song remained
and I was hiding by the stair, half here”

Leave a comment »

175. If I Had A Boat (2010)


Artister: James Vincent McMorrow Kompositör: James Vincent McMorrow

Utgivningsår: 2010 Album: Early In The Morning

__________________________________________________

Det här sorterar jag in i kategorin ‘artister jag inte vet någonting om, men vad gör det när det är bra?’.Typ!

James Vincent McMorrow är en irländsk singer songwriter jag copypastade in i detta inlägg. Inte för att jag inte bryr mig utan för att det är bra – akutbra, och jag pallar inte göra källarbetet. Det kan väl räcka såhär, eller?

Fast det är lite på gränsen! Lite för gråtmilt; lite för ‘jag mumlar och kommer undan med det för jag har akustiska instrument som sätter stämningen’. Som Seal på nåt slags neråttjack!? Men det är bra nog, och jag blir ledsen på ett glatt sätt av att höra “If I Had A Boat”. Det är en vistitel, kan jag tycka. Om jag hade en båt. Jag hade en gång en båt? Ehhhh, ja ja ….gråtmilt vacker sätter den fyr på aprilhimlen.

Gott så!

“If I had a boat, I would sail to you
hold you in my arms, ask you to be true”

Leave a comment »

151. Bird On The Wire (1969)


Artist: Leonard Cohen Kompositör: Leonard Cohen

Utgivningsår: 1969 Album: Songs From A Room

______________________________________________

Äntligen första advent, eller?

Nåja, istället för att smeta ner bloggen med en jullåt – för att skapa nån slags stäming i detta snöfattiga december – ändrar jag kurs och viker av en aning, men bara lite, med en annan typ av låt som har minst lika mycket stearinljusdoft som valfri adventsstänkare.

Och varenda gång jag lyssnar på Leonard Cohen så tänker jag: ‘fan, jag borde verkligen lyssna på Leonard Cohen oftare’. Men det blir sällan att jag gör det trots att jag inte har nån som helst anledning att undvika honom – snarare tvärtom.

Kanske blir det mer av den här varan i jul? Inte så speciellt juligt kanske men desto mer stämningsfullt. “Bird On The Wire” nitade Cohen fast som en klassiker i repertoaren redan 1969. När han nu antal år senare fyllt åttio år är han i allra högsta grad aktiv. Senaste skivan, Popular Problems, släpptes för bara några månader sedan och om jag inte minns fel turnerar han fortfarande. Vad jag kan höra har han knappast blivit sämre med åren.

“Like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free.
like a worm on a hook,
like a knight from some old fashioned book
I have saved all my ribbons for thee”

Leave a comment »

139. Helplessness Blues (2011)


Artist: Fleet Foxes Kompositör: Robin Pecknold

Utgivningsår: 2011 Album: Helplessness Blues

________________________________________________________

Nu är det höst och jag har tänt brasan här hemma. Och, om jag ska definiera hösten så tar jag bara fram “Helplessness Blues” med amerikanska skäggrockarna Fleet Foxes. Det här går rakt in i benmärgen på mig! Jag älska’rt!!

Från det inledande och lite trevande gitarrpillandet via rösten klädd i rutig skjorta till den ringande akustiska gitarrkakafonin. Och så stämmorna. Som jag älskar stämmorna. De sätter mig i Crosby, Stills & Nash-stämning. Eller vänta; jag tar tillbaka delar av det där. De försätter mig i  Crosby, Stills, Nash & Young-stämning. Och det är ju trots allt skillnad då Neil Young ALLTID står för det lite mer oslipade; det lite skitigare.

Det är precis sådär Fleet Foxes låter i titelspåret på i övrigt också ganska eminenta plattan Helplessness Blues. Men jag fastnar ofta i just det här spåret; kommer liksom inte riktigt vidare utan sitter där framför brasan och stirrar ut genom ett kolsvart fönster och tänker att ‘det regnar nog’. Och det gör det förmodligen.

Men det gör ingenting för jag har en fantastiskt bra höstkuliss att luta mig emot.

“I was raised up believing I was somehow unique
like a snowflake distinct among snowflakes, unique in each way you can see”

Leave a comment »

98. Cedar Lane (2014)


Artist: First Aid Kit KompositörerKlara och Johanna Söderberg. 

Utgivningsår: 2014 Album: Stay Gold

____________________________________________________________________

Nämen nu får jag allt ta och vara lite aktuell här på bloggen då jag harvat i 90-talet ett tag. Och det tog mig en och en halv genomlyssning för att bestämma mig för att det här ska ut på bloggen. Eller egentligen bara en halv men jag ville väl försäkra mig om att det var exakt så där bra som den första minuten av låten utlovade. Ja, och någonstans tror jag kanske ändå att det var sista tredjedelens ‘how could I break away from you’-mässande som blev avgörande?

Ett förhastat beslut kan tyckas men det bjuder jag på. Det här är First Aid Kits alldeles purfärska singel “Cedar Lane” som jag alltså hörde för första gången alldeles nyss. Det är tydligen andra singeln från kommande plattan Stay Gold som släpps i juni – men den där första singeln har jag inte hört ännu. Sparar det till ett senare tillfälle. (Ja, det där kanske låter lite dumt men jag blev alldeles lycklig av denna låt och om den andra visar sig vara lika bra kan jag bli lycklig igen – fast en annan dag.)

“Cedar Lane” spelar på varenda melankolisk sträng i hela min kropp och den använder varenda knep som någonsin använts för att fånga in mig. Och den lyckas. Den här låten lägger sig som en varm och behaglig lägereldsfilt runt kroppen denna tisdagskväll, vilket verkligen behövs nu när sommarvädret slagit om till ett något kallare och dystrare alternativ.

Fantastiskt snygg låt som jag med största sannolikhet kommer att lyssna på många gånger den närmsta tiden. Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster är som balsam för skälen och deras vackra harmonier försätter mig i ett rysligt behagligt tillstånd. First Aid Kit får dessutom äran att vara första artist som omskrivs mer än en gång här på bloggen – och det är då sannerligen inte illa. 

“How could I break away from you”

Leave a comment »

81. The Blower’s Daughter (2002)


Artist: Damien Rice Kompositör: Damien Rice

Utgivningsår: Album: O
____________________________________________________________

Det här är en fantastisk liten låt som är svår att tröttna på. Delikat inpackad i stämningsfulla stråkar är den genial i all sin enkelhet. Och de första hundra gångerna jag hörde den hade jag inte en aning vad den handlade om. Hur mycket jag än läste igenom texten och lade pannan i djupa veck ville det sig inte och jag kunde inte för mitt liv förstå vad “the blower’s daughter” var för något.

Som tur väl finns det andra som lagt pannan i djupare veck; funderat och kommit fram till saker – en del mer framgångsrikt än andra. Det finns de som hävdar att den här låten handlar om en klarinettlärare vars dotter förtrollar berättarjaget. Det känns dock långsökt eller iallafall tråkig.

Näe, då går jag nog mer på den där historien (som kanske är än mer långsökt) om hur Damien Rice en gång arbetade som telefonförsäljare. Och vad har då det med ‘blower’ att göra? Jo, ‘blower’ är tydligen cockneyslang (Londondialekt) för telefon, och det visar sig att Damien en gång pratade med en flicka vars röst förtrollade honom. Ja, enligt reglerna skulle han be att få tala med hennes föräldrar men när hon ropade och pappan inte svarade fortsatte han att prata – trots att han borde lagt på. Sedan fortsatte han att ringa till flickan samma tid flera gånger i veckan, bara för att få prata med henne. De inledde nåt slag telefonförhållande.

Det pågick fram tills en dag då ingen svarade. Damien ringde och ringde – nu på olika tider – men inget svar. Övertygad om att han måste träffa flickan tog han reda på adressen, hoppade på bussen och smög sig fram till huset – och där hörde han rösten han kände igen såg väl. Det var flickan som pratade med sin mamma. Problemet var bara att hon inte alls såg ut som han väntat sig – hon var en alldeles för ung flicka i skoluniform.

Huruvida allt det där är sant vet jag inte, men det gör ju knappast låten sämre.

And so it is

just like you said it would be, life goes easy on me most of the time

and so it is

the shorter story no love, no glory, no hero in her skies

 

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

And so it is …. just like you said it should be”

 

Leave a comment »

66. Blue Moon (2014)


Artist: Beck Kompositör: Beck Hansen

Utgivningsår: 2014 Album: Morning Phase

_______________________________________________________

Jag vet inte varför jag blir glad när jag upptäcker en ny låt med Beck. Vi har egentligen ingen djupare relation, fast visst …. han är mer än “I’m a loser baby, so why don’t you kill me” för mig. Vet att han gjort mer än så. Han har har plöjt countryrock fåran i Neil Youngs fotspår med viss framgång.

Men det är inte det. Måste vara något annat. Kanske den där kvällen på Gröna lund då han uppträdde och liksom var förbluffande bra när han pendlade mellan den där loser-bilden, countryfåran och sedan oväntat gled in i en balladstinn Princefalsett. Som om det vore den mest självklara sak i världen.

Det kanske är därför jag blir så till mig. Så glad, över denna countrydoftande bagatell till låt? För att jag minns den där kvällen på Grönan och för att jag vet att han kan så mycket mer men ändå gör det så enkelt. Och visst är det bra? Bara plain and simple good music. Eller?

Det kan vara så att jag överskattar “Blue Moon”? Och resten av plattan är rätt sömnig – det måste jag medge. Men den här låten har ekat i mitt huvud i veckor, och jag har spelat den om och om igen. Helt enkelt bara för att det känts bra – och det är väl ett skäl så gott som något?

“Cut me down to size so I can fit inside”

Leave a comment »

63. The Lion’s Roar (2012)


Artist: First Aid Kit Kompositörer: Johanna Söderberg & Klara Söderberg

Utgivningsår: 2012 Album: The Lion’s Roar

__________________________________________________

Tror att jag känner en stolthet när jag hör det här. Visst är det löjligt, jag vet. Jag har ju inte gjort något. Men ändå; First Aid Kit låter mer americana än de flesta amerikanska artister. Men de kommer från Sverige! De har helt fräckt sträckt sig över Atlanten och roffat åt sig två rejäla rovor ur den amerikanska myllan och av detta skapat fantastisk musik.

Allra tydligast och bäst blir detta i titelspåret på de två systrarnas andra album The Lion’s Roar. Det låter kanske klyschigt i inledande gitarrplunken men blir uppenbart stämningsfullt när systrarna sätter in rösterna. Då vibrerar de klassiska folkmusikvibbarna i luften och man riktigt känner myllan sticka i näsan.

Systrarna Johanna och Klara Söderberg är födda på 90-talet. Ha, kan ni förstå det? Och de bygger upp någonting som Fairport Convention skulle sälja sina framlidna morsor för att hitta tillbaka till. Lite som en film. Ja, smått fantastiskt faktiskt.

“And I’m a goddamn coward, but then again so are you
and the lion’s roar, the lion’s roar
has me evading and hollering for you
and I never really knew what to do”

Leave a comment »