365 låtar

som kräver en förklaring

158. I Want You (She’s So Heavy) (1969)

Artist: The Beatles Kompositör: John Lennon (& Paul McCartney)

Utgivningsår: 1969 Album: Abbey Road

_________________________________________________

Trodde att förra inlägget skulle bli årets sista. Men inte. Nej, än finns det mer att krama ur den här bloggaren innan året är slut. Nu tar vi dock några rejäla kliv bakåt; till ett band som konstigt nog inte dyker upp på den här bloggen förrän efter 158 inlägg: The Beatles.

Väljer en lite ovanlig låt med Liverpoolpojkarna, tagen från eminenta plattan Abbey Road (som för övrigt var det sista pojkarna spelade in – fast inte den sista plattan som släpptes). “I Want You (She’s So Heavy)” är en uppenbar John Lennon-komposition som i Beatlessammanhang är evighetslång (fast pojkarna John och Paul delar som vanligt broderligt på äran som låtskrivare).

Som så mycket annat i John Lennons värld (vi den här tiden) så handlar låten om kärleken till en viss Yoko Ono. Trots sin längd är texten dock sparsam – endast fjorton ord upprepas under dessa minuter. Vad som dock skiljer “I Want You (She’s So Heavy)” från andra Beatleslåtar är inte främst låtlängden utan det bluesiga och jammiga drivet som maler på låten igenom. Inte minst ligger kraften hos rytmsektionen; med Ringo Starrs släpiga hi-hat och Paul McCartneys sugande basgång (detta kan vara hans främsta stund som basist). Sedan får vi ju såklart inte glömma bort den fantastiska gitarrslingan och hur John harmonisjunger till denna låten igenom – det är smått magiskt.

Robbie Robertson från The Band lär ha avfärdat låten som “ett jävla oväsen” 1969. Vilket på nåt sätt visar hur mycket före sin tid The Beatles faktiskt var – för idag skulle endast en idiot avfärda denna låt som ett jävla oväsen.

“I want you
you know I want you so bad
it’s driving me mad
it’s driving me mad
yeah, she’s so heavy”

Leave a comment »

157. Cusp of Eternity (2014)


Artist: Opeth Kompositör: Mikael Åkerfeldt

Utgivningsår: 2014 Album: Pale Communion

____________________________________________

Om jag skulle försöka mig på att summera musikåret 2014 så har jag inte mycket att säga. Faktiskt!

Det finns säker bra plattor här och där (inte minst de jag missat) men när jag sätter mig ner utan vare sig penna eller papper för att tänka igenom musiken år tvåtusenfjorton så är det helt blankt. Det finns inte mycket jag kommer att tänka på. Alls. Över. Huvud. Taget.

Så därför – letar jag upp något bra! Ok!? Opeth är en grupp jag aldrig riktigt greppat, ja … bortsett den där lugna skivan Damnation som kom för ett antal år sedan, men när de släppte plattan Heritage 2011 hamnade de under min radar igen. Och i år släppte de sin elfte studioplatta och gick från hårt brölande och – förvisso – internationellt erkända till (enligt mig) intressanta.

Vet inte vad det är men det ligger en proggig och kanske inte minst skandinavisk ton i låten “Cusp of Eternity” från just nämnda platta. Men vad är det egentligen jag gillar? Jag menar, förutom sångaren Mikael Åkerfeldts snudd på jojkande hymnsång i både vers och refräng (eller kanske bristen på båda) så år de ju inte så speciellt. Iallafall inte så speciellt att det hela får summera musikåret 2014 på den här bloggen.

Eller?

Jo fan, tror det. Har liksom inget bättre förslag just nu. Musikåret 2014 har varit sådär, rent nymusikaliskt alltså. Men det är bra med sådana år också – det kan ju bara göra 2015 så mycket bättre. Ingen skugga över “Cusp of Eternity” dock – den är grym. Men för mig handlar det om relationer, och någon sådan har jag inte till Mr Åkerfeldt. Han borde således vara nöjd med året.

“ahh ahh ahh ahha ahhh ahhhhh ahhh ahh ahhh”

 

Ps: jag är för övrigt barnsligt exalterad över det faktum att Faith No More gör musik ihop igen (fast jag har redan skrivit om deras  nysläpp tidigare så det kändes upprepande att droppa dem som årets musikaliska händelse) men om någon – vem fan nu det kan tänkas vara –  satte kniven på strupen och krävde årets låt så skulle jag utan tvekan svara “Motherfucker”.

Leave a comment »

156. Don’t Wanna Let You Go (1983)


Artist: Quiet Riot  Kompositörer: Kevin DuBrow & Carlos Cavazo

Utgivningsår: 1983 Album: Metal health

______________________________________________

När det nu ändå är jul siktar jag in mig på rejäl nostalgi. Och vad är nostalgi om inte en platta med över trettio år på nacken; och dessutom en skiva som definierar Quiet Riot nästintill smärtsamt, då de efter detta aldrig lyckats återskapa vad de byggt upp. Trots otaliga (och till viss del pinsamma) försök att skaka liv i ett band som som kort och gott stvas Metal Health.

Att bandets sångare Kevin Dubrow gick bort för ett antal år sedan – kort efter att han och trummisen Frankie Banali dragit bandnamnet rejält i smutsen med (just det) ‘pinsamma’ plattan Rehab – hindrar inte den sistnämnde att fortsätta kånka runt på barer under namnet Quiet Riot. Ny sångare, nya medlemmar – gamla låtar (mestadels från den där plattan).

Hårda ord kanske? Det är ju faktiskt jul, och i decembernatten sänder jag iväg en skön midtempoballad från just Metal Health. En fantastiskt bra låt som kanske sticker ut lite i sammanhanget. Inte alls samma hormonstinna hockeykörsrock (som de visserligen gjorde j-ligt bra) utan mer lunkande nattradiorock. Typ.

Som hand i handske alltså, nu när klockan passerat tolvslaget och annandag jul breder ut sig. Nostalgi, som sagt.

“Your smile’s pasted
my time is wasted
you say I told you so
you can’t tell lies from facts
he’ll try to hold you back
you make the tension grow, grow and grow”

 

Leave a comment »

155. Game of Gain (2014)


Artist: Edda Magnason  Kompositör:

Utgivningsår: 2014 Album: Woman Travels Alone

__________________________________________________

Slentrianzappade framför teven och fastnade framför Dom kallar oss artister. En högst underhållande lite programserie där vi tittare får följa med en artist under ett farfyllt dygn (eller två). Denna gång var det sångerskan Edda Magnason som var huvudperson; en artist jag inte hade nån som helst relation till utan endast visste gjorde huvudrollen (och sjöng) i filmen om Monica Zetterlund.

Jag erkänner mina första fördomsfulla tankar att “stackars henne, som alltid kommer att förknippas med filmen och kånka runt som nån slags tributeartist”. Och det är just det hon gör i en liten del av programmet när hon åker till Paris för att uppträda som just filmversionen av sig själv, typ. Men det visar sig att Edda Magnason vill mer än så då hon (under programets gång) var i full färd med att spela in en platta.

I slutet av programmet kör hon den här låten, mest för att “det är den senaste jag skrivit” sittandes framför pianot. Och där och då fastnade något hos mig. Nu har den där platta kommit ut och den där låten, nu något mer producerad, heter “Game of Gain” och är något av det skönaste jag hört den här sidan nyår.

Tror bestämt att Edda kommer överleva Z-spöket med marginal.

Leave a comment »

154. Funtimes In Babylon (2012)


Artist: Father John Misty Kompositör: J Tillman

Utgivningsår: 2012 Album: Fear Fun

_______________________________________________

Jag tror inte att det blir mer 3:e advent än det här. Josh Tillman har ett antal soloplattor på sitt samvete men han är kanske mest känd som trummis i Fleet Foxes. Och om du nu inte har hört dem så beskrivs de allra bäst som ett Crosby Stills Nash-experiment. Fast med lite rutigare skjortor, och skäggigare yttre.

J Tillman är lite dock coolare än en rutig backdrop. Han är visserligen killen i skjorta och skägg i bakgrunden som lägger de där fantastiska harmonierna. Men han ville lite mer än så, och hoppade av Fleet Foxes-tåget. Han var liksom coolast i bandet, bara genom att sitta där i bakgrunden med sitt skägg och sjunga stämmor.

Nu kallar han sig Father John Misty och gör precis lika snygga countrymelodier på egen hand. Det är hjärtskärande vackert, utan rutig skjorta men ändock med skägg och attityd. Snyggt, The Band-vackert och alldeles rutigt underbart. Med andra ord; adventsvackert!

Leave a comment »

153. Shot In The dark (2012)


Artist: Tim Christensen Kompositör: Phil Soussan & Ozzy Osbourne

Utgivningsår: 2012 Album: Volume 1: Acoustic Covers

_______________________________________________

Nu när vi närmar oss andra advent och snön lyser med sin frånvaro undviker jag julglittret och serverar en stämningsfull indiecover. Tycker att den passar bra så här i decembermörkret.

I original görs den av ingen mindre än Ozzy Osbourne och återfinns på plattan The Ultimate Sin. Tror att det är en av Ozzys mest framgångsrika listklättrare men idag vill han inte riktigt kännas vid låten. Skvallret säger att låten skrivits av Ozzys dåvarande basist Phil Soussan, fast redan innan han började lira med Ozzy. När låten sedermera hamnade på plattan stod även Ozzy som låtskrivare trots att han inte skrivit en rad.

Låten har hur som helst ignorerats flitigt genom åren – trots sina listplaceringar. Det sägs att Ozzy och frugan Sharon är sura på Soussan för uteblivna royalties – vilket å andra sidan känns konstigt eftersom Soussan skrev låten. “Shot In The Dark” finns i alla fall inte med på samlingsplattor och spelas aldrig live.

Nåja, Tim Christensen gör ett bra jobb med den här. Snyggt plockande på akustiska guran och stämningsfullt reciterande den gamla Ozzy, ehhh förlåt, Phil Soussan-klassikern.

“Voices are calling from inside my head
I can hear them, I can hear them”

Leave a comment »

152. Legs (2012)


Artist: Danko Jones Kompositör: Danko Jones

Utgivningsår: 2012 Album: Rock n Roll Is Black and Blue

______________________________________________

Kanadensiska tjurnacken Danko Jones har ett band uppkallat efter sig. En trio som bär hans namn – men de andra medlemmarna är utbytbara. Hur som helst; Danko Jones verkar ha mer energi än de flesta med ständigt turnerande och jämna skivsläpp. De andra orkar väl helt enkelt inte hänga med i hans tempo.

Dank Jones kablar precis som AC/DC ut bastanta riffrälsar (fast oftast några bpm snabbare än riffkusinen) utan att ägna textförfattandet någon djupare tanke. Och det är ju precis det där som är charmen, precis som med andra band i genren. Vad som skiljer Danko och hans komphundar från andra är en hög lägstanivå. Det är en konst att göra samma typ av låtar om och om igen på ett intressant och catchy sätt.

Jag tröttnar dock efter ett par låtar. Lagom dos Danko är bäst, och en låt som fastnat är “Legs” från senaste plattan. Och denna ligger faktiskt lite lägre i tempo än din vanliga Dankostänkare. Och precis som vanligt sjunger han här om livets väsentligheter.

“Legs – the longer they get
the more foolish I get in the head”

Leave a comment »

151. Bird On The Wire (1969)


Artist: Leonard Cohen Kompositör: Leonard Cohen

Utgivningsår: 1969 Album: Songs From A Room

______________________________________________

Äntligen första advent, eller?

Nåja, istället för att smeta ner bloggen med en jullåt – för att skapa nån slags stäming i detta snöfattiga december – ändrar jag kurs och viker av en aning, men bara lite, med en annan typ av låt som har minst lika mycket stearinljusdoft som valfri adventsstänkare.

Och varenda gång jag lyssnar på Leonard Cohen så tänker jag: ‘fan, jag borde verkligen lyssna på Leonard Cohen oftare’. Men det blir sällan att jag gör det trots att jag inte har nån som helst anledning att undvika honom – snarare tvärtom.

Kanske blir det mer av den här varan i jul? Inte så speciellt juligt kanske men desto mer stämningsfullt. “Bird On The Wire” nitade Cohen fast som en klassiker i repertoaren redan 1969. När han nu antal år senare fyllt åttio år är han i allra högsta grad aktiv. Senaste skivan, Popular Problems, släpptes för bara några månader sedan och om jag inte minns fel turnerar han fortfarande. Vad jag kan höra har han knappast blivit sämre med åren.

“Like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free.
like a worm on a hook,
like a knight from some old fashioned book
I have saved all my ribbons for thee”

Leave a comment »