365 låtar

som kräver en förklaring

64. Maybe I’m A Leo (1972)


Artist: Deep Purple Kompositörer: Ritchie Blackmore, Ian Gillan, Roger Glover, Jon Lord & Ian Paice.

Utgivningsår: 1972 Album: Machine Head

________________________________________________________

Vad gör man om man är på väg ner till Montreux för att spela in sin nya platta på ett kasino och en snubbe vid namn Frank Zappa håller en konsert där dagen innan och hela stället brinner ner? Ja, man skriver kanske en låt om det  – och om man har tur heter den “Smoke On The Water” och blir en av världens mest spelade låtar – men man tar också givetvis det geniala beslutet att spela in plattan i hotellkorridoren.

Så föddes ett av världens allra mest klassiska album – Machine Head. Att “Smoke On The Water” fått så mycket uppmärksamhet är nästan lite tråkigt. Visst, en kul story och ett klassiskt riff i alla ära men mycket mer är det ju inte. Då finns det annat på denna fantastiska platta som är värt att nämna.

“Maybe I’m A Leo” till exempel, som har ett skönt bakvänt riff. Men vad den handlar om vet jag inte riktigt. Sångaren Ian Gillan lär vara född i Lejonets stjärntecken (Leo) och ja … det är väl en anledning så god som någon. Typ. Fast texten hänger inte riktigt ihop. Verkar mest nonsens. Eller jag vet inte; men ett jävligt skönt riff har den iallafall!

“Acting like a fool I had to make her cry
Maybe I’m a Leo but I ain’t a lion
I’m hurting oh so bad, I want her now”

Leave a comment »

63. The Lion’s Roar (2012)


Artist: First Aid Kit Kompositörer: Johanna Söderberg & Klara Söderberg

Utgivningsår: 2012 Album: The Lion’s Roar

__________________________________________________

Tror att jag känner en stolthet när jag hör det här. Visst är det löjligt, jag vet. Jag har ju inte gjort något. Men ändå; First Aid Kit låter mer americana än de flesta amerikanska artister. Men de kommer från Sverige! De har helt fräckt sträckt sig över Atlanten och roffat åt sig två rejäla rovor ur den amerikanska myllan och av detta skapat fantastisk musik.

Allra tydligast och bäst blir detta i titelspåret på de två systrarnas andra album The Lion’s Roar. Det låter kanske klyschigt i inledande gitarrplunken men blir uppenbart stämningsfullt när systrarna sätter in rösterna. Då vibrerar de klassiska folkmusikvibbarna i luften och man riktigt känner myllan sticka i näsan.

Systrarna Johanna och Klara Söderberg är födda på 90-talet. Ha, kan ni förstå det? Och de bygger upp någonting som Fairport Convention skulle sälja sina framlidna morsor för att hitta tillbaka till. Lite som en film. Ja, smått fantastiskt faktiskt.

“And I’m a goddamn coward, but then again so are you
and the lion’s roar, the lion’s roar
has me evading and hollering for you
and I never really knew what to do”

Leave a comment »

62. Jag och Fred Astaire (1985)


Artist: Di Leva Kompositörer: Thomas Di Leva

Utgivningsår: 1985  Album: På ett fat

__________________________________________________________

Det är något speciellt med Di Levas tidiga låtar. Minns inte riktigt när han slog igenom på bred front och blev folkkär men i början var han ju en riktigt udda fågel. Och då menar jag inte udda som i ‘gå runt i kaftan och vattenkanna och sprida kärlek med visdomsord’. Nej, i början var det en hel del tejpad lugg i pannan och punchiga texter, på gränsen till löjliga.

Ett sådant exempel är “Jag och Fred Astaire” där Di Leva fraserar stolpigt om att gå på disco och dricka Frisco. Det är på ett sätt urlöjligt, men på ett annat högst underhållande och svängigt. Med tejpad lugg blir det klassiskt, och jag tror inte att jag behöver säga mer om saken. Tryck på play och dansa, mina vänner!

“Vill du bli min sagoprins ikväll”, så löd frågan.
Vi kysstes, sedan sa jag “kan jag väl”…kände lågan.
Sedan bjöd hon upp till dans och jag svimmade nånstans.
Så går det alltid när man testar mina ben”

Leave a comment »

61. River of Deceit (1995)


Artist: Mad Season Kompositörer: Mad Season

Utgivningsår: 1995 Album: Above

_______________________________________________

Om det nu är så att du vill fånga den perfekta grungevågen så har du hittat rätt. Här har du själva epicentrum och roten till hela genren. Det började givetvis långt tidigare och tog slut mycket senare men det här är nog vågens allra högsta punkt. Högre än så här kom den aldrig, innan den slog över och blev någonting annat.

Mad Season var en hybrid – sprungen ur tre populära Seattleband. Det började med att att Pearl Jams Mike McCready åkte in på drogavvänjning och träffade en basist vid namn John Baker Sunders. Tillsammans med trummisen Barrett Martin (Screaming Trees) började de jamma, och Mccready tog sedan kontakt med Alice In Chainssångaren Layne Staley då han tyckte att han också borde umgås med tillnyktrade musiker. Projektet växte sedan till en platta (och en grupp).

Men mer blev det inte. En platta – Above – var allt som behövdes. En slags supergrupp som satte avtryck – där låten “River of Deceit” liksom sätter punkt och definierar grungevågen. Bättre än så här blev det inte! Det här är ett klimax (ja, ironiskt nog ett nedstämt och inte precis lyckligt sådant) och härifrån dalade vågen. Herrarna i Mad Season var de sista grungemännen.

Och av den där tillnyktringen blev det inte mycket. Vilket blev extra tydligt den femte april 2002 då Layne Staleys sönderknarkade kropp hittades själlös i en lägenhet i Seattle. Då hade han legat död framför en flimrande teve i nära två veckor. Ensam. Och jag är ganska övertygad om att grungen dog ytterligare en smula den dagen.

“My pain is self-chosen
at least, so the Prophet says
I could either burn or cut off my pride and buy some time
a head full of lies is the weight, tied to my waist”

Leave a comment »

60. I Shot The Sheriff (1974)


Artist: Eric Clapton Kompositör: Bob Marley

Utgivningsår: 1974 Album: 461 Ocean Boulevard

_____________________________________________________________

Det är väl ingen tvekan om att Eric Claptons bästa tid var på 70-talet? Och även om den inte innehåller hans mest sönderspelade låtar så håller jag plattan 461 Ocean Boulevard högt. Det svänger nämligen något oerhört om den plattan, och så har den ett skönt sound.

En av höjdpunkterna är givetvis Bob Marleylåten “I Shot The Sheriff”, som också blev en större hit med Clapton. Här har han skalat bort det allra segaste reggaeklibbet och hottat upp den en aning. Främst med piano och gitarr, fast den ligger skrämmande nära originalet. Men låter så mycket bättre. Och svänger så mycket mer!

Synd bara att Clapton på senare år tappat stinget helt. På 70-talet kunde han ta vilken låt som helst och göra den cool. Idag är det annorlunda. Lyssna bara på fjolårets platta Old Sock där han tolkar andra – och ett smärtsamt bevis på hur han liksom inte har det längre är hur han förvandlar Gary Moores lilla bluesballad “Still Got The Blues” till tråkig gubbcover, knappt värdig en överförfriskad trubadur på nån pub. (Lyssna?)

“I shot the sheriff, but I swear it was in self-defense”

Leave a comment »

59. New Coat of Paint (1974)


Artist: Tom Waits Kompositör: Tom Waits

Utgivningsår: 1974 Album: The Heart of Saturday Night

___________________________________________________________

Anledningen till att jag började  lyssna på Tom Waits The Heart of Saturday Night beror på det snygga omslaget. Som om just detta utlovade ett skönt klassiskt album fyllt med coola låtar. Och utan att kunna beskriva det utförligare tycker jag att musiken på plattan låter exakt så som omslaget ser ut. Det är tillbakalutat och ganska avslappnat men med ett lördagssväng.

Öppningsspåret “New Coat of Paint” är allra bäst, och om du nu inte känner till Tom Waits kan jag säga att här kommer han verkligen till sin rätt. Den karaktäristiskt hesa rösten ackompanjerad av jazzsvängigt komp och piano passar honom utmärkt. Waits blir ju gärna experimentell; med hårda beats och skeva ljudbilder på senare alster och mer bräkig och brölig ensam vid ett piano på tidiga skivor.

Här för han sig mer lättsamt utan att bry sig speciellt mycket om det visuella. En låt om att liva upp staden och nattlivet. Lite som en tavla, precis som omslaget. Den gör mig glad.

“Let’s put a new coat of paint on this lonesome old town
set ’em up, we’ll be knockin’ em down
you wear a dress, baby, I’ll wear a tie
we’ll laugh at that old bloodshot moon in that burgundy sky”

Leave a comment »

58. Far Beyond The Sun (1984)


Artist: Yngwie J Malmsteen Kompositör: Yngwie Malmsteen

Utgivningsår: 1984 Album: Rising Force

_____________________________________________________________

Mer Yngwie Malmsteen än så här blir det inte! Redan på debuten Rising Force naglade han fast bilden av sig själv som en blixtsnabb gitarrgud. Fylld med självförtroende reste Yngwie som ung snorvalp över Atlanten och hävdade att han var världens bästa och snabbaste gitarrist. Och då – i början av 80-talet – stämde iallafall det sistnämnda.

När han sedan efter några år i drömmarnas land släppte sin debutplatta i eget namn blev han mycket riktigt mottagen som den gud han ansåg sig vara. Hyllningskörerna sjöng unisont och blåste upp Yngwies ego till enorma proportioner. Men, det Yngwie gjorde mellan 1984 – 1985 har han all rätt att vara stolt över – det var bara lite senare som allting gick fel och Yngwie inte längre var nyhetens behag. Skivorna blev mer kommersiella och någonstans blev Yngwie bara ett melodiöst jidder.

På senare år har han tappat bort sig i ett ständigt sökande efter fornstora dagars akrobatiska övningar längs gitarrhalsen. Det känns inte som om han hittat tillbaka, men det är kanske ett orättvist påstående då jag sanningsenligt måste erkänna att jag inte riktigt lyssnat på hans senaste tio plattor. Det känns faktiskt mer intressant att ge sig i kast med aktuella självbiografin Relentless. Musiken har någonstans blivit sekundär på senare år.

Därför blir “Far Beyond The Sun” själva definitionen av Yngwie Malmsteen. Flyhänt far han över gitarrhalsen medan musiken kränger och svänger likt ett vikingaskepp på väg över Atlanten mot det stora landet. I fören står den unge gitarrguden och ler segervisst; medveten om alla möjligheter och erövringar som ligger framför honom.

Leave a comment »

57. Dreaming of Houses


Artist: Nina Persson Kompositörer: Eric D. Johnson, Nathan Larson & Nina Persson

Utgivningsår: 2014 Album: Animal Heart

____________________________________________________________

Visst är det märkligt att Nina Persson kommer med sin första soloplatta först nu. Jag menar, The Cardigans har ju inte direkt jobbat ihjäl sig de senaste åren (finns de ens fortfarande) och även om Nina släppt två plattor med projektet A Camp så är det inte direkt någon ursäkt eftersom den första kom redan 1997 och den senaste för fem år sedan.

Fast visst, hon har väl som alla andra fullt upp med annat också. Familj etc. Tycker bara att det är synd när någon så begåvad håller inne med materialet. Den där soloplatta jag nyss nämnde är nämligen alldeles utmärkt! Den är dock alldeles färskt så det kan vara nyhetens behag och avsaknaden av hennes röst och texter som gör den större än den egentligen är. Det får tiden utvisa!

En låt återkommer hela tiden. “Dreaming of Houses”. Den sätter nån känsla. Lite The Cardigans; lite A Camp; lite av nåt annat. Blev dock besviken då jag lyssnade på Kristoffer Triumfs eminenta podcast Värvet, som hade en Nina-special i samband med skivsläppet, där hon berättade om låtarna och processen kring skivinspelningen. För, just “Dreaming of Houses” hade jag ju räknat ut. Ja, alltså att hon satt där i sin trånga lägenhet i Brooklyn (för det är väl där hon bor) och drömde om något större – men att hon i samma stund trivdes där i smeten. Men det visade sig handla om något helt annat, mer bokstavligt. “Jag drömmer ofta om hus”, sade Nina. Ja alltså om hus i allmänhet.

Fast egentligen ska jag kanske vara glad. Det visar ju att betraktaren äger verket på nåt sätt. Min tolkning är väl ändå bättre än Ninas “äh, jag drömmer ofta om hus”-verison? Ha ha! Hur som helst, det är en grymt skön låt.

Som en fotnot vill jag bara tillägga att jag nu innerligt hoppas att Triumfs Nina-special inte innebär en kommersialisering av hans utmärka podcast där skivbolag och artister ska kränga skivor på ett personligare sätt. Det vore verkligen tråkigt och (tror jag) slutet på Värvet som intressant podcast.

“Give me a place where it’s quiet and my head can rest
and maybe dreaming of houses can save me
scenes in the wallpaper map the architecture of my mind”

Leave a comment »

56. Premonition 1. Earth (2008)


Artist: E.S.T. Kompositörer: Esbjörn Svensson, Dan Berglund & Magnus Öström.

Utgivningsår: 2008 Album: Leucocyte

__________________________________________________________

Jag minns kanske i första hand Esbjörn Svensson som en halvlånghårig snubbe med bandana som sågs på teve. Han luktade lite ‘ny jazz’, och jag antar att jag undermedvetet sorterade in honom i just detta fack. Som en frisk yngre vind som spelar jazz – fast på samma sätt som alla andra. Men ‘lite’ annorlunda.

Det där kanske var fördomsfullt men det är så jag minns det. Hursomhelst, jag lyssnade på plattorna han gav ut och tyckte (av det jag hörde) att Esbjörn och hans två kumpaner – dvs. E.S.T. – försökte föryngra jazzen men bara lyckades sterilisera den. Det lät enbent; som om nya, lite hårdare beats, skulle skynda på processen. (Jag har dock i efterhand hört inspelningar med Esbjörn Svensson Trio som är sagolikt bra och inte alls stämmer in på beskrivningen jag just gav – så, med facit i hand, jag hade fel.)

Det må vara tragiskt att jag underskattade E.S.T. men än mer tragiskt är det faktum att Esbjörn omkom i en dykolycka 2008. Bara så där; han var ute och dök med sin son och träffade en sten – sedan var han borta. Tragiskt. Men, några månader senare släpptes Leucocyte – och det var något helt annat!

Leucocyte är en helt fantastisk platta! Den känns lite som jazzens Nevermind. Den är rå, snudd på punkig – men ändå jazzig. Lyssna bara på “Premonition 1. Earth”. Ett sjutton minuter långt skådespel! Det börjar avvaktande med en skön basslinga som strax får sällskap av Esbjörns piano och hårt klonkande hi-hatkomp. Och så växer den; breder liksom ut sig och blir drömsk och letar sig sedan in i stökigare landskap. Det blir mer intensivt från alla håll, och knappt tio minuter in i låten blir den något annat; något hårdare och stökigare. Nästan punkigt!?

Men det räcker inte; intensiteten höjs ytterligare. Smattret från virveltrumman blir mer genomgående även om den intensiva basgången och pianoklinkandet fortfarande leder ljudcollaget vidare. Sedan tar trumman över, med maskingevärssmatter, och det känns som att förflyttas till en krigszon. Det smattrar och mullrar. Vill aldrig sluta utan bara pågår och pågår och pågår! Men så plötslig tystnad, nästan …. det klinkar och mullrar ytterligare nån minut innan det är över (och leder in i nästa låt). Det är ta mej fan ett skådespel!

“In many respects this change, and the bold new sounds which don’t always make for comfortable listening, are reminiscent of the transformation that Radiohead underwent between the much loved OK Computer (Capitol, 1997) and the experimental Kid A (Capitol, 2000) which divided critics and fans alike.” ( Ian Patterson (allaboutjazz.com) i sin recension av Leucocyte)

Leave a comment »