365 låtar

som kräver en förklaring

163. Balls To The Wall (1983)


Artist: Accept Kompositörer: Accept & Deaffy

Utgivningsår: 1983 Album: Balls To The Wall

___________________________________________________

Vissa riff river upp nostalgiska sår. Varenda gång man hör dem! “Balls To The Wall” är exempel på en låt där bara inledande riffet gör mig alldeles skakig. Nostalgiskt skakig, på ett bra sätt. Och jag vet inte varför just denna tyska riffkoloss har denna effekt på mig. Någonstans tror jag att den definierar mitt hårdrocksjag!

Riffet, som sagt – det sitter där det ska; sylvasst rakt i solarplexus. Stenhårt, och så de där feta pukorna som på klassiskt hårdrocksvis vevar igång spektakelt. Det är perfekt! Ta sedan den lite korkade texten och hårdrockssirenen Udo Dirkschneiders vinkelslipsvassa stämma och du har en hårdrocksklassiker.

Tror att jag älskar precis allt med den här låten. Har jag nämnt de mullrande hockeykörerna eller gitarrsolona? F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T.

Ett av de allra roligaste citaten kring den här låten som jag någonsin läst måste ju vara gitarristen Wolf Hoffmanns kommentar kring låtens tema. Han sade bland annat att “bandet alltid varit intresserade av och skrivit om mänskliga rättigheter” varpå han drar till med att “det där är själva kärnan med ‘Balls To The Wall’, att de svaga reser sig upp och sparkar lite röv”. Ja, det är ju precis det man tänker på när man hör låten; Accepts vurmande för mänskliga rättigheter. Eller?

Skitsamma! Med den här låten i bakgrunden ser jag mitt yngre hårdrocksjag passera revy med skallen dunkandes mot väggen. Det är både upplyftande och lite skrämmande.

“Let’s plug a bomb in everyone’s arse
if they don’t keep us alive, we’re gonna fight for the right”

Leave a comment »

162. Mitzi Dupree (1987)


Artist: Deep Purple Kompositörer: Ritchie Blackmore, Ian Gillan & Roger Glover

Utgivningsår:1987 Album: The House of Blue Light

_____________________________________________________

På temat ‘mest osannolika låt att skriva om i ett blogginlägg’ kommer just ett sådant. Deep Purple känner ni till. Legender och allt det där; been there done that och det finns väl knappt någon rockorienterad musiker i hela vida världen som inte någon gång lyssnat på dem? Eller knäböjt inför Ritchie Blackmore-altaret? Och de har gjort så många bättre mycket bättre låtar, jag vet (även om just skivan den här låten är tagen ifrån är den sista lyssningsbara plattan med bandet).

“Mitzi Dupree” kan vara ett hjärnsläpp signerat Ian Gillan? Jag antar att det är han som skrivit texten, och trots att den är snudd på galen kan jag inte avfärda den då hela storyn är så banalt oväntad i en rocksång. (Eller kanske inte?) Låten är inte heller speciellt anmärkningsvärd men dock skönt purple-jammig på ett svängigt sätt.

Och i samma stund som jag önskar att de inte slarvat bort låten med en flamsig nonsenstext om en kvinna med ett franskklingande efternamn som försörjer sig inom ping pong-businessen tar jag jag tillbaka det; ler istället åt Gillans hysteriska “I’m a sii-ii-ii-ii-iii-ii-ii-nger in a band”. Kommer konstigt nog på mig själv med att nynna på just den här låten ibland. Kan inte riktigt förklara varför, men just därför tycker jag att den förtjänar en plats här på bloggen.

“Flying to Salt Lake City
Seats 3A and B
I was down and needed a window
But in 3A sat Mitzi Dupree

She said, “Hi I am Mitzi the queen of the ping pong
Where you going boy”
I said, “Nowhere”
She said, ‘I’m moving on'”

2 Comments »

161. Gravity (2006)


Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2006 Album: Continuum

_______________________________________________________

Jag tror nog att över nittio procent av den musik jag vanligtvis lyssnar på är gitarrbaserad. Ändå är det förvånansvärt sällan jag blir speciellt till mig över en gitarrists bedrifter. Det är oftast en sångare, ett speciellt riff, en cool basgång eller ett par snygga trumfill som får mig exalterad.

Men det finns några gitarrister som tornar upp sig och höjer sig aningen över de andra. Och då är det inte främst Steve Vai-filurerna jag tänker på. Ni vet de som spelar i ljusets hastighet och med övernaturligt precision får till ett snudd på artificiellt strängbändande ljud. Det är inte heller de som spelar med guran bakom ryggen samtidig som de slår volter och därefter solar med tänderna. Nej, de är de som litar på känslan.

John Mayer är en sådan gitarrist. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat på John Mayer, och även om han ibland drar åt det poppiga hållet så kan jag ingenting annat än att konstatera att karln är ett geni. En naturbegåvning av sällan skådad sort! För vad kan man annars kalla någon som får det att låta så förbannat enkelt och naturligt, när det i själva verket är så galet svårt.

Lyssna på John Mayers glödande gitarrspel i “Gravity”. Det är svårslaget! Känslan finns där och ligger som en vacker blank hinna över produktionen. Sedan sjunger han också jävligt bra – vilket är en alldeles fantastisk bonus. Tyvärr så är låten alldeles för kort – den borde vara dubbelt så lång; med ett soloparti som sträcker sig minst över nuvarande låtlängd. Lite synd att Mayer inte vågar ta ut svängarna. “Gravity” blir bara en jävligt snygg trailer som demonstrerar gitarrgeniet John Mayer. Törstar mig med att liveversionen brer ut sig och tar lite med plats.

“Oh gravity, stay the hell away from me”

Leave a comment »

160. One Night Love Affair (1984)


Artist: Bryan Adams Kompositörer: Bryan Adams & Jim Vallance.

Utgivningsår: 1984 Album: Reckless

______________________________________________

Jag var tio år när den här plattan släpptes. Om det inte varit för en artikel jag snubblade på så hade jag nog helt glömt bort den. Det visar sig nämligen att Bryan Adams fjärde platta Reckless nu fyller trettio år (eller förra året då) och det är ju galet längesedan. Då kan jag ju inte låta bli att ta en nostalgisk återblick.

Det visar sig ganska fort att Reckless fortfarande är en bra platta som åldrats med värdighet. Det är lätt att förstå varför den sålts i miljoner exemplar, men vad som är häpnadsväckande är ju inte att den innehåller megahits som “Summer of 69”, “Heaven”, “Run To You” och Tina Turner-kompatibla “It’s Only Love”. Nej,  utan att alla andra låtar också är j-vligt bra, med ett undantag (tycker fortfarande att “Kids Wanna Rock” låter hårdrock; på ett dåligt sätt).

Jag fastnar redan i öppningsspåret “One Night Love Affair”. Galet taktfast radiorock, men vilket snyggt riff sedan – med ljuvliga gitarrslingor som grädde på moset. Den var visserligen också en av sex singlar men den här låten hade jag totalt glömt bort. Hela låten är som en enda lång brygga till en refräng som aldrig riktigt tar fart – och det är ju precis därför jag spelar den om och om igen. Genialt – jag är i AoR-himmelen!

  “When the mornin’ breaks
we go our separate ways
if the night was made for love it ain’t for keeps”

Leave a comment »

159. I’m All Over It (2009)


Artist: Jamie Cullum Kompositörer: Jamie Cullum & Ricky Ross

Utgivningsår: 2009 Album: The Pursuit

_____________________________________________________________

Det är Sveriges Radio P2 som får mig att upptäcka detta. Sitter i bilen och nån konsertupptagning skvalar i bakgrunden. Det låter bra, riktigt jävla bra. Tror först att det är Kurt Elling, som jag lyssnat lite sporadiskt på under förra året, men blir sedan osäker. Det är något annat med rösten. Låter yngre, eller iallafall annorlunda.

Sedan får jag en briljant idé och tar fram telefonen. Appen Shazam kommer självklart att ge mig svaret – igenkänningsappen har iallafall gett mig svar tidigare. Men denna gång funkar det inte; vilket förmodligen är en kombination av liveinspelning (från förra årets Stockholm Jazz Festival lär jag mig senare) och att snubben improviserar, dvs. jazzar till det. Det klarar liksom inte appen, så det får bli good ol’ fashioned tablå; och via denna läser jag mig till att det är Jamie Cullum jag lyssnar på.

Namnet är givetvis bekant men jag har nog omedvetet avfärdat honom som nån slags poppig Norah Jones-jazzig katt som inte intresserar mig. Men, jag hade fel – Jamie är en svängig katt. Det kanske ska tilläggas att den liveupptagna P2-versionen jag först hörde är bra mycket bättre än Spotifyversionen jag rekommenderar här, men att jag upptäcker Jamie Cullum just nu tolkar jag som en rejäl fingervisning om att jag måste tillbaka till jazzen under 2015.

För att den finns där ute. I så många olika versioner, och inte minst i sådan som jag aldrig riktigt haft tålamodet att lyssna på. Så, det får bli mitt musiklöfte under detta år – att ge jazzen en chans! Jamie Cullum gör det definitivt lättare att tänka i dessa banor – och så ska jag tillägga att jag verkligen aldrig varit speciellt förtjust i vokaljazzen. Detta kanske ändras under 2015?

“I’m all over it now
and I can’t say how glad I am about that”

Leave a comment »