228. Perfect 10 (1998)

Artist: The Beautiful South Kompositörer: Paul Heaton & Dave Rotheray

Utgivningsår: 1998 Album: Quench

_______________________________________________________

Det jag inte vet om The Beautiful South är förmodligen värt att veta. Får se nu; en grupp där frontfigurerna – en man och en kvinna – duettsjunger sig igenom låtarna. Charmigt och riktigt bra …. men mer än så vet jag egentligen inte.

Jag kan inte heller, på rak arm (ehhh), nämna tre bra låtar med The Beautiful South. Eller, jag kan inte ens nämna tre låtar. Kanske kan nynna dem, men då är jag inte säker på att ni skulle förstå eller ens uppfatta det som en låt?!

Och, en del låtar glömmer man bort att man hört. Som “Perfect 10” till exempel. En fantastiskt skön låt som dök upp i radiobruset härom veckan. Ja, fast låten kom ju ut redan -98 – och här är jag osäker: hade jag ens hört den? Vet inte – men spelar det nån roll?

Det är i vilket fall befriande med denna humorstänkta lilla duett där den manliga rösten bedyrar sin kärlek för en kvinna som kanske är något storväxt (storlek 12) men som i hans ögon är en perfekt tia. Och kvinnan svarar kärleksfullt med penisreferenser och menar på att även om han inte är XXL så är det ju inte storleken det hänger på.

På något sätt en snygg kärleksförklaring. Tror det räcker så.

“She’s a perfect 10, but she wears a 12
baby keep a little 2 for me
she could be sweet 16, bustin’ out at the seams
it’s still love in the first degree

When he’s at my gate, with a big fat 8
you want to see the smile on my face
and even at my door, with a poor poor 4
there ain’t no man can replace”

Helt galet onödig bonusinfo: Paul Weller gästspelar på gitarr.

227. Halo on Fire (2016)

Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

226. Let Your Soul Be Your Pilot (1996)

Artist: Sting Kompositör: Sting

Utgivningsår: 1996 Album: Mercury Falling

_______________________________________________

Det började med att Sting släppte ny platta. Första rockplattan på hmm hmm år. Och jag tänker; okej – bring it on.

Sedan: besvikelsen. Det låter inte som förr.

Därefter: men vad hade jag väntat mig? Killen har spelat luta och tolkat 1600-talsklassiker. Släppt julalbum och komponerat musikal. Återförenats med The Police och gubbturnerat med Paul Simon. Go figure, typ.

Men ändå: det låter ändå Sting. Bättre ändå; än innan alltså. Fast … ändå inte.

Nåja, det slutar i vilket fall med att jag lyssnar på gamla grejer. Och jag vet; den här är kanske precis i början av den där gubbtrötta perioden men jag kan inte hjälpa det: gillar Mercury Falling. Visst, det är inte plattan med bäst låtar (lyssna på Ten Summoner’s Tales istället då’rå) men den hänger ihop som en helhet allra bäst i Stings diskografi. Inte minst nu, på hösten.

“Let Your Soul Be Your Pilot” är den exakta motsatsen till en 1600-talsaspirerande Sting. Den är ganska prestigelöst; halvseg och småsoulig men kanske lite “pretto” med sin bakgrundskör. Men vaddå, det är ju Sting vi pratar om. Den liksom bara flyter ut ur högtalarna och smittar av sig med krispigt gitarrhackande och souldämpat blås.

Svårt att motstå. Om du nånsin gillat Sting vill säga. Den är som honung i teet. Som grädde i potatismoset. Som en Kaffe latte. Som en semla…. i varm mjölk. Trivselfaktor tio med polotröja på, hemma hos svärföräldrarna.

“Just let your soul be your pilot
let your soul guide you
he’ll guide you well”