365 låtar

som kräver en förklaring

120. Jeep’s Blues (1965)


Artist: Duke Ellington Kompositörer: Duke Ellington & Johnny Hodges

Utgivningsår: 1965 Album: Ellington at Newport

_______________________________________________________________

Från ostigt åttiotal till klassiskt storbandssväng. Tvära kast. Hur som helst, Duke Ellington går ju inte att motstå, och så är det något alldeles speciellt med storband. Inte minst live och att sitta på första parkett; möta kraften från bandets instrumentala blåsstötar.

Den här versionen av “Jeep’s Blues” är tagen från liveplattan Ellington at Newport (från 1965, men låten är äldre än så) som är en sån där platta som hamnar på ‘det här måste du lyssna på innan du dör’-listor. Framförandet på Newmark Jazz Festival var så bra att Ellington tvingades lugna ner publiken, som dansade i extas, efter ett galet långt – och improviserat – solo av saxofonisten Paul Gonsalves.

“Jeep’s Blues” har ett sånt där skönt storbandssväng. Blåssektionen rullar in som vågor i denna enkla bluesvariant. En riktig stämningshöjare. Gör ett undantag och slänger in ett klipp från filmen American Hustle, där huvudpersonerna möts och attraheras av varandra på grund av intresset för just Duke Ellington.

Citatet: “Who starts a song like that?”

Advertisements
Leave a comment »

119. Seventeen (1988)


Artist: Winger Kompositör: Kip Winger, Reb Beach & Beau Hill

Utgivningsår: 1988 Album: Winger

_____________________________________________________________

Jamen det här var kanske oväntat? Winger? Känner ni till dem? Inte? Njae …. jag får erkänna att jag inte har så bra koll heller …. men i vanlig ordning har jag ett skäl till att låten dyker upp just här.

Jag är ju ingen gitarrist men om jag vore en sådan, ja då hade jag kastat mig med hull och hår över denna åttiotalsklassiker. Den funkar att spela luftgitarr till men jag kan tänka mig att den är bra mycket svårare att spela … på riktigt. Det känns på det hela som ett galet skönt riff … och en utmaning på samma gång,

Och om vi ska snacka texter här så kan jag säga att den här låten liksom inte är superkänd för sitt tema. Det handlar om en brud, som – håll i er nu – är sjutton år, och textförfattaren åjar sig över detta i flera minuter. “She’s only svenenteen … such a bad girl”. Men hey, vaddå 17 och dålig …. man kan väl vara bra och 17 också, eller? Tjae …. , jag vet inte!?

Hur som helst, Winger betyder inget för mig egentligen (men jag vet att gitarristen Reb Beach numera spelar i Whitesnake) och jag gillar riffet. Ett nostalgiskt efterfest-riff. Som funkar – även på en torsdag.

Det var nog allt (riffet sitter skönt – skit i resten).

“She’s only seventeen
….. seventeen”

Leave a comment »

118. Give Me Something Good (2014)


Artist: Ryan Adams Kompositör: Ryan Adams

Utgivningsår: 2014 Album: Ryan Adams

____________________________________________________________

Ryan Adams är tillbaka efter ett ovanligt långt uppehåll. Den snart fyrtioårige singer/songwritern (som inte gärna vill förväxlas med en något äldre Bryan) har tidigare i sin karriär släppt plattor i en rasande fart. Senast jag hörde något från Adams, Ryan alltså (ehhh … förlåt, dåligt skämt. …. jag vet), var 2011 års Ashes and Fire.

“Give Me Something Good” är första singeln från en kommande platta. Och det låter riktigt bra. Kanske inte till en början; eller jag menar mer att låten växer efter ett tag. Det är en ganska bluesig låt som hamnar nånstans i bilåkarfacket. Ett crunchigt gitarriff inleder – och det är precis sådär skönt släpigt att det ‘nästan’ går för sakta – medan en tung orgel lägger grunden tillsammans med Adams inledande textrader (“I can’t talk, my mind is so blank”).

Sedan lyfter det i refrängen; som är den stora anledningen till att jag fortfarande går runt och nynnar “give me something good, give me something good, give me something good” långt efter att jag slutat lyssna. Den sätter sig likt en epiduralbedövning i ryggen, och då är det väl ändå bra? Således, ser fram emot plattan som kommer i september.

“All my life
been shaking
wanting something
holding everything I have like it was broken
gimme something good”

Leave a comment »

117. Are You Still Mad (1998)


Artist: Alanis Morissette Kompositör: Alanis Morissette

Utgivningsår: 1998 Album: Supposed Former Infatuation Junkie

_________________________________________________________________________

Om du frågar mig så är Supposed Former Infatuation Junkie Alanis allra bästa skiva. Mestadels för att den är hennes bästa, men också för att den innehåller galet många låtar (17 st) vilket gör att den fått aningen längre livslängd än övriga Alanisplattor. Det vill säga – det tog lite längre tid att upptäcka och sortera vissa av låtarna (men allt är bra – en del tar lite bara lite längre tid att upptäcka).

“Are You Still Mad” fastnade dock direkt, och har hängt med i mina spellistor sedan 1998. Det är egentligen ingen låt som kan sträcka på sig. Tror inte ens att den hamnade på samlingsplattan som kom för några år sedan, men jag gillar den. För det stela och enkla pianot, och för att den är väldigt mycket Alanis – där hon adresserar en tidigare pojkvän. Precis som i en rad andra låtar.

Och det låter som om hon menar varenda ord.

Att Alanis inte gjort en platta värda att lyssna på sedan Under Rug Swept (2002) har säkert sina orsaker. Vet inte riktigt vad hon sysslar med idag men är ganska säker på att hon är lycklig (med familj och allt). Hon släppte nån platta 2012 och den var (precis som alla andra efter -02) precis värdelös. Alanis bästa tid var då – på nittiotalet, och jag skulle bli uppenbart förvånad om hon släppte en skiva som tilltalade mig igen. Hon har inga gamla ex kvar att sjunga om. Hon är nog lite för lycklig. Men en skilsmässa skulle nog göra susen? Fast, jag tror nog att jag hellre unnar henne lycka.  Det går bra att lyssna på det som varit istället!

“Are you still mad I wore the pants most of the time?
are you still mad that I seemed to focus only on your potential?
are you still mad that I threw in the towel?
are you still mad that I gave up long before you did?
of course you are”

Leave a comment »

116. Did My Time (2003)


Artist: Korn  Kompositörer: Korn

Utgivningsår: 2003 Album: Take A Look In The Mirror

_______________________________________________________

Det här är min favoritlåt med Korn. Ska visserligen tillägga att jag nog inte har så värst många andra låtar med denna grupp som kandiderar till denna utmärkelse. Har fastnat för nån låt här och nån låt där men har på det hela taget aldrig riktigt greppat bandets sound – som nog bäst beskrivs som ‘mullrigt’.

Att de gärna etiketteras ‘nu metal’ är dock något orättvist då jag främst associerar negativt till denna stämpel.  ‘Nu metal’ är ju främst härmapor som Nickelback och Staind för mig. Korn har faktiskt något eget – även om det ibland kan vara svårt att ta till sig. Det bygger onekligen mycket på sångaren Jonathan Davis plågat ansträngda stämma.

“Did My Time” dök först upp i samband med nån tråkig Lara Croft-rulle men hamnade sedan på plattan Take A Look In The Mirror. Vet inte om jag kan förklara vad det är jag gillar? Förmodligen beror det på att den på ett snyggt sätt blandar det stökiga med det något mer avskalade Korn-soundet. Det mullrar på rätt bra mest hela tiden – ni vet; med den där sortens bas där basisten spelar med grillvantar – men stundtals försvinner skramlet och de kruttorra trummorna bryter igenom. Sedan är gitarrprylen precis innan refrängen grymt bra.

Tror att det räcker där. Det är precis jag har att säga. Nästa låt blir något mindre mullrigt – det lovar jag!

“Oh god the anger’s changing me”

Leave a comment »