199. Moonhorse (2013)

Artist: Avatarium Kompositörer: Leif Edling

Utgivningsår: 2013 Album: Avatarium

___________________________________________________

Fick ett musiktips! Jag hade verkligen missat något. Och då får man vara tacksam att omgivningen är lite mer uppmärksam, för det här är riktigt bra! Har lyssnat ganska intensivt på Avatariums debutplatta sedan dess. Det har också visat sig att bandet just nu är aktuella med nytt album – som släpptes några dagar efter att jag fått nys om bandet – men detta har jag inte riktigt orkat ta in ännu utan nöjer mig hitintills att avnjuta debuten.

Avatarium föddes när Leif Edling, mest känd som basist och kompositör i doomlegenderna Candlemass, arbetade med några låtar. Och för att undvika alla små detaljer – som jag i och för sig inte alls har koll på – kan man kort och gott säga att Leffes projekt blev ett band vid namn Avatarium.

Det låter kanske också precis som man förväntar sig att ett knippe låtar av forne Candlemass-maestron ska göra? Tempot är kanske högre bitvis, men bara en aning. Det är grymt tungt och med uppenbara Black Sabbath-influenser. Sångerskan, Jennie-Ann Smith, gör också den här sortens hårdrock lite bättre och lite mer spännande. Och på många sätt mycket bättre än alla andra hårdrockband som frontas av en kvinna just nu (tänker främst på ointressanta band som Within Temptation, Nightwish m.fl.).

Den första bilden som dök upp i min skalle när jag hörde “Moonhorse” första gången var Black Sabbath ridandes på enhörningar i ett dimmigt landskap med en nymf i förgrunden på sång. Och nånstans där tror jag nog att Avatarium vill vara. Och så köper jag drakar & demoner-texterna glupskt; sväljer dem hela utan att reflektera.

“Oh mother
are there horses on the moon?
I saw them last night
through the looking glass tube”

 

134. Samarithan (1987)

Artist: Candlemass Kompositörer: Leif Edling

Utgivningsår: 1987 Album: Nightfall

_______________________________________________________

Det går inte fort men allt som oftast ganska sakta. Och vad kan var bättre som söndagskuliss än doom metal-veteranerna Candlemass? De är ju till råga på allt också svenskbördiga och ett av de band som sägs ha grundat hela genren, som lättast beskrivs som en saktmodigare variant av den nedstämda metal Black Sabbath en gång i tiden skapade.

Nåja, mer om genren kan du läsa på det allomfattande Internet. Jag vill bara påminna om denna eminenta låt från 1987. Är inte speciellt bevandrad i genren men Candlemass har av nån underlig anledning hamnat under min radar. Sist jag verkligen lyssnade på bandet var när de för några år sedan tog nytag med sångaren Robert Lowe och släppte plattan King of The Grey Islands.

“The Samarithan”är dock gammal som gatan och hittas på bandets andra platta Nightfall. Här är det den munkbeklädde och inte på något sätt fryntlige men dock smått korpulente sångaren Messiah Marcolin som står för sången. Han låter precis som han ser ut, och fyller lungorna med en kubikmeter luft innan han tar ton. Och det är ju precis det som gör hela skillnaden mellan den här versionen av bandet och senare upplagor.

Messiah är dock, enligt ryktet (dvs. övriga bandmedlemmar), inte helt lätt att samarbeta med vilket lett till att Candlemass gått vidare utan honom. Ja, även detta finns det spaltmeter att läsa om. Men allt det där kan väl kvitta? Nu lyssnar vi på “The Samarithan” (och glöm inte att spela luftgitarr under solot).

 “One day I saw a man
dressed in rags, with a staff in his hand
begging for a penny to survive
how poor a man can be”