365 låtar

som kräver en förklaring

200. I Have To Quit You (2004)


Artist: The Solution Kompositör: Nicke Andersson

Utgivningsår: 2004 Album: Communicate

__________________________________________

Läste nyligen att Nicke Andersson tvingats ta paus som frontman mitt under pågående turné med Imperial State Electric då han delvis förlorat hörseln och doktorn beordrat vila. Kanske är de alla åren på vägarna med Hellacopters som slutligen kommit ikapp honom? Hoppas verkligen att han tillfrisknar, inte minst till sommaren då han återförenas med klassiska Supershitty To The Max!-uppsättningen av nämnda band på Sweden Rock Festival.

Så, för att fira tvåhundra inlägg (bara hundrasextiofem kvar nu) hyllar jag Nicke Andersson. Och kanske vore det då lämpligt med en Hellacopterslåt men jag tycker att Anderssons kortlivade grupp The Solution är så ofantligt underskattad att den måste uppmärksammas.

Gruppen bildades av Nicke (som här spelar trummor) och amerikanen Scott Morgan. Och inte är det här tal om nån stökig rock n roll utan ren och skär soul. Ni vet den där sköna bomullslena soulen med fett blås som pumpar upp rytmen. Och Mogan har den där skönt raspiga soulrösten. Vidare är det så galet retro att det kunde varit inspelat minst trettio år tidigare.

Det är också lätt att ta låtsamlingen för ett gäng soulörhängen men, även om några av dem är covers så är merparten signerade Andersson. Riktigt skön platta, där inte minst “I Have To Quit You” låter som en gammal klassiker man missat. Grymt underskattat!

“You were my dope, my needle and spoon
a damn right addiction I can’t quit too soon”

Advertisements
Leave a comment »

197. Too Much Is Not Enough (2015)


Artist: Graveyard Kompositör: Graveyard

Utgivningsår: 2015 Album: Innocence & Decadence

____________________________________________

Jag har på senare tid ständigt återkommit till låten “Slow Motion Countdown”. En enormt underskattad låt av svenska Graveyard. Ett band jag tidigare underskattat i och med uppmärksammade genombrottsplattan Hising Blues  där stökiga öppningsspåret “Ain’t Fit To Live Here” fungerat som mall för gruppens sound. Inget fel med det men Graveyard har visat sig vara så mycket mer än ett bröligt rock n roll-gäng.

Hade tänkt skriva om just “Slow Motion Countdown”, men så visar det sig att Graveyard är aktuella med purfärska plattan Innocence & Decadence. Och när jag hör stillsamma balladen “Too Much Is Not Enough” blir jag alldeles själaglad. Den är kanske inte bättre än nyss nämnda låt men iallafall minst lika bra. Om jag tvingas göra en lista över bästa Graveyardlåtarna hamnar de där två på delad förstaplats.

Det är i låtar som dessa bandet visar sin verkliga styrka. Inte i de stökigare rocklåtarna (som visserligen är bra) utan i de mera stillsamma och avskalade numren. I “Too Much Is Not Enough” får de till ett otroligt skönt sound. Det lär vara inspelat live och det hörs verkligen! Ett souligt driv för låten framåt, som påminner om de där gamla soulsinglarna jag brukar lyssna på. Det är ju såhär det ska låta; med instrumenten i centrum. Varenda antydning till beröring av virveltrumman hörs; inget reverbdoftande studioljud som river upp själsliga sår.

Vad ska jag säga? Det låter analogt på ett bra sätt. Och när körtjejerna kommer in i låten, bara sådär, ja då får de mitt själsliga inre att göra små piruetter. Fy fan vad bra. Årets mest oväntade soulstänkare levererad och signerad ett skönt gäng från Göteborg. .

“It was too little, too late,
and now too much is not enough
I know we got it wrong
I did too little, too late
someday you’ll see the shades of grey
so baby, please, don’t let your love turn to hate”

Leave a comment »

174. Some Peace of Mind (2015)


Artister: Van Morrison & Bobby Womack Kompositör: Van Morrison

Utgivningsår: 2015 Album: Duets: Reworking The Catalogue

______________________________________________________

Den här låten hittar du på plattan Hymns to The Silence som Van The Man släppte redan 1991. Nu har den småbuttre irländaren bestämt sig för att göra duetter av några gamla örhängen; vilket titeln på plattan faktiskt avslöjar.

Det låter kanske inte speciellt upphetsande att Van Morrison nu dyker ner i sitt förflutna och handplockar lämpliga duettpartners – men det är faktiskt riktigt bra, och den här plattan har gått varm här hemma.

Allra bäst är öppningsspåret “Some Peace of Mind” där även Bobby Womack förgyller lite extra. Van Morrison har fortfarande rösten i behåll och så är det riktigt snyggt retroproducerat. Kanske lite kommersiellt (för den invigde) men jag är verkligen svag för det här soundet; de smetar på med stråkar och hummar med lite sådär soulkaxigt fram och tillbaka.

En underbar liten låt, som kan förgylla vilken lördagsmorgon som helst.

“because I’m just a man, oh I ain’t got no plans
don’t you understand, I’m just trying to find some peace of mind”

Leave a comment »

137. Voices Inside (Everything Is Everything) (1970)


Artist: Donny Hathaway Kompositörer: Richard Evans, Ric Powell & Phil Upchurch

Utgivningsår: 1970 Album: Everything Is Everything

______________________________________________________

Det här är gospeleuforisk soul på ett bra sätt! Donny Hathaway har en röst som är balsam för själen. Inte minst när han backas upp av fläskigt blås och tjocktante-kör al’a gospel. Och pianot och den där orgeln, som ligger och skaver i bakgrunden (i den här låten) hela tiden gör mig alldeles svettig. Fast det där med har ändrar vi raskt till hade då hans kropp hittades utanför ett hotell i New York redan 1979. Det sägs att han hoppade från 15:e våningen. Varför? Tja, Donnys schizofreni ska ha haft något med saken att göra.

Donny Hathaway har hur som helst influerat fler soul- och hip hopartister du kan räkna på dina fingrar. Ja ja, du kanske sitter där och viftar med ett ensamt finger och tänker “såg en då?” men det spelar ingen roll. Killen har soul! Det hör du väl?

Den här låten återkommer ständigt i mina spellistor. Inte hans största hit på något sätt men vackert gospeleuforisk (som sagt). Du hittar den på Donnys debutplatta – men han har gjort mer än så; inte minst samarbetat med Roberta Flack samt arbetat som producent och låtskrivare åt namnkunnigare artister som Aretha Franklin och Curtis Mayfield. Ge Donny en chans!

“I hear voices, I see people
I hear voices of many people”

Leave a comment »

135. Pretzelbodylogic (2014)


Artist: Prince & 3RDEYEGIRL Kompositör: Prince

Utgivningsår: 2014 Album: Plectrumelectrum

_______________________________________________________________________

Prince är inte längre en symbol eller en bokstavskombination – AFKA (artist formerly known as). Borta är även dagarna då han knallade runt med ordet SLAVE inristat på kinden och skrev snygga hatballader som “I Hate U” riktat till skivbolaget Warner Bros. Nu samarbetar han faktiskt med sin forna fiende. Nya skivan Plectrumelectrum släpps visserligen på egna bolaget NPG Records men i samarbete med Warner Bros. Records.

Men Prince är ju fortfarande Prince (om ni förstår vad jag menar) och i vanlig ordning gör han lite som han vill. Istället för att släppa en platta ger han ut två stycken samtidigt. Såklart! Dessa blir således den trettiotredje och trettiofjärde i ordningen (i vilken ordning man nu vill sortera dessa två sista). Den andra, Art Official Age, låter mer som vi är vana vid med ett stadigt fäste i 80-talet – och som helhet är den nog lite bättre och jämnare än låten jag vill föra fram på den här plattan.

Hur som helst, den stora skillnaden mellan dessa två plattor är att Plectrumelectrum är bra mycket stökigare men även ett samarbete med 3rdeyegirl – ett band bestående av tre musikaliskt flyhänta kvinnor (som han också turnerat med på senare tid). Att kalla det riffrock är nog att ta i men gitarrbaserat och något skitigare är dock ingen överdrift – och när det är bra blir det mer intressant än det där välpolerade. Tyvärr håller låtarna på plattan inte måttet hela vägen.

I “Pretzelbodylogic” sitter dock gitarrslingorna som de ska; och ogenerat harvar Prince och 3rdeyegirl runt i rena riffrock-jammande. Fast på prinsens sätt, med ett och annat funkbas-solo. Och jag gillar det! Även det instrumentala titelspåret sitter som en riffsmäck! Synd bara att resten av låtarna känns urvattnade. Tänk om Prince tog med sig de här brudarna in i studion igen och tillsammans med dem rev av några av sina klassiker? Det hade blivit en intressant skiva!

“Pretzelbodylogic
you get so much fun
dream and love each other
on the others’ term”

Leave a comment »

126. Rising To The Top (1995)


Artist: Blacknuss Kompositörer: Norma Jean Wright, Kenneth M. Burke & Allan W. Felder

Utgivningsår: 1995 Album: Made In Sweden

_________________________________________________________

Jag älskar den här skivan! Och som jag har lyssnat på den här skivan. Den här skivan, egentligen ingen annan med Blacknuss. Tycker att de tappade något redan på uppföljaren och den tredje som sedan kom har jag knappt hört.

Det räcker med några takter av trumintrot till “Rising To The Top” för att försätta mig i ett behagligt lugn, och det är just den här låten som inleder skivan. Tycker att den sammanfattar Made In Sweden ganska bra då den är souljazzigt laidback som det mesta på skivan – även om det ibland är helt instrumentalt och blir aningen mer funky i vissa spår. Det här är för övrigt en cover – originalet gjordes av Keni Burke.

Blacknuss startade som en klubb på Fasching i Sthlm. Klubben blev sedan ett band. Ett band som spelade in en platta och bjöd in en mängd begåvade musiker och vokalister som gäster. En av de där som var med redan på klubbnivå var Christian Falk. Ja, han gick bort tidigare i år och när jag i somras lyssnade på hans sommarprat var det inte Imperiet eller alla de skivor han producerat som var min länk till honom. Det var den här skivan.

Varenda gång jag lyssnar på “Rising To The Top” så tänker jag att jag borde lyssna mer på Lisa Nilsson. Hon sjunger ju så otroligt bra, inte minst här. Ingen skugga på duettpartnern Desmond Foster men Lisa gör den till något extra. Och vilket komp sedan. ‘Analogt svängigt’ tror jag det kan kallas – en hyfsad kontrast till originalet, by the way.

Frågan är om det någonsin gjorts bättre soul i Sverige? Tror inte det.

“Let’s start thinking what we’re doing
don’t let nothing change your mind
let’s start heading homeward bound
get off the ground”

Leave a comment »

71. Taxman (1971)


Artist: Junior Parker Kompositör: George Harrison

Utgivningsår: 1971 Album: Love Ain’t Nothin’ But A Business Goin’ On

___________________________________________________

Det här måste vara en av de skönaste Beatlescovers – av en av de skönaste Beatleslåtarna – jag någonsin hört. Junior Parker gör laidback sväng av en George Harrisonlåt som redan från början är skönt svängig. Just George Harrisons låtar kommer lätt i skymundan av alla Lennon/McCartney-alster men “Taxman” skäms inte för sig utan fick t.om. inleda The Beatles klassisk album Revolver från 1966. Harrison skrev den i ren ilska över hur mycket pengar som försvann i skatter när bandets royalties började rulla in.

Och några år senare gör Parker blaxploitationsvängig soulblues av Harrisons låt. Den är snudd på bättre än originalet. Nästan. Kommer hur som helst på mig själv med att lyssna på den här med jämna mellanrum, och inte då så mycket för budskapet utan för det sköna tillbakalutande svänget. Parker gick tyvärr bort pga en hjärntumör samma år låten kom ut.

“Should five per cent appear too small,
be thankful I don’t take it all”

Leave a comment »

38. Sweeter Tomorrow (1970)


Artist: Margie Joseph Kompositör: Fred Briggs

Utgivningsår: 1970 Album: Makes A New Impression

_______________________________________________________________

Söndagskvällar är perfekta för skön gammal sjuttiotalssoul. Jag har en enorm softspot för gammal soul, så vad kan vara bättre än att slå sig ner framför brasan tillsammans med Margie Joseph och invänta morgondagen? Garanterat ett bättre alternativ än en seg Johan Falk-rulle med en uppenbar slutkläm

“Sweeter Tomorrow” har precis allt jag gillar! Ett skönt wailande, de stenhårt dämpade trummorna, körtjejerna och det där karaktäristiska gitarrljudet. Det blir inte mycket bättre än så här en söndagskväll.

Har nog inget mer att säga. Gott så! Om den här låten inte får dig på humör eller ens gör dig det minsta glad, ja då har du ingen soul. Eller så är du helt enkelt inte alls intresserad av den här sortens musik och kanske mår bättre av att sitta framför den där söndagsfilmen. I vilket fall; ge den en chans – du kanske upptäcker något du gillar!

“Everything will be sweeter tomorrow, I’ll make everything sweeter tomorrow”

Leave a comment »

.

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/10459149/?claim=u4krzkbujja”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Leave a comment »

8. Warwick Avenue (2008)


Artist: Duffy Kompositörer: Jimmy Hogarth, Aimee Duffy & Eg White

Utgivningsår: 2008 Album: Rockferry

__________________________________________________________________________________________________________

Tja, vad ska man säga? Förutom att det här är en alldeles fantastisk låt?

Sångerskan Duffy slog igenom med dunder och brak och kanske var det först och främst de sköna retrovibbarna från låten “Mercy” som fick henne att bryta radiovågorna och guppa rakt in i vardagsrummen? Och så var det någonting med rösten; både barnslig och mogen på en och samma gång.

Och visst, “Mercy” i all ära men det är med “Warwick Avenue” hon består. Det är den allra bästa feelgood låten precis i slutet av en arbetsvecka. Smått melankolisk och till en början nästan naken i sin avskalade retrodoftande ljudbild, men så kommer de upplyftande stråkarna och jag bärs bokstavligen iväg på små puffiga weekendmoln. Varenda gång! Jösses vilken låt! Den är komplett!!

Varenda gång jag spelar den vecklar en retuscherad 60-talsvy upp framför mitt inre. Kanske inte så mycket tunnelbanestationen i London med samma namn utan snarare en stillsam gata fylld med rofyllda; bekymmerslösa och lyckliga människor – med puffiga klänningar och paraplyn. Ha, tja det låter kanske flummigt men det är så det känns när jag vandrar in i helgen; bekymmerslös och fri.

Men – när jag tänker efter – förmodligen behövs den mer än någonsin på andra dagar. När helgen eller ledigheten känns långt borta. Som på en måndag i slutet av augusti, när allt dragit igång igen och det är mörkt utanför fönstret där jag sitter och skriver.

” When I get to Warwick Avenue we’ll spend an hour, but no more than two
Our only chance to speak once more, I showed you the answers – now here’s the door”

Leave a comment »