127. XO (2014)

Artist: John Mayer Kompositörer: Terius Nash, Ryan Tedder, Beyoncé & Beyoncé Knowles

Utgivningsår: 2014 Album: –

____________________________________________________

Jag kan inte riktigt svara på frågan varför jag lyssnar på John Mayer. Han är lite för mainstream för mig. Begåvad, visst, men det ligger ett oljigt FMfilter över det mesta han gör. Ord som ‘trevlig’ och ‘parmiddag’ far genom skallen när jag lyssnar på John Mayer. Problemet är dock  inte att han är begåvad och dålig …. han är fan bra, men lite tråkig. Begåvad? Ja! Och så tror jag att det är nåt speciellt med rösten.

Iallafall, jag har hamnat i nån slags ‘Mayerperiod’ (om man nu kan hamna i en sådan) och har liksom blivit besatt av hans behagliga röst och vackra plockande på gitarren. Det går inte att motstå John Mayer. Det låter lite som en gammal Mark Knopfler i en ung kropp (bara det är vackert) där han står och vräker ur sig kärleksplågor. Han vet vad han gör och han gör det bra, och sparsamt (vilket gör det ännu bättre).

“XO” är en Beyoncécover tagen från nån B-sida. Om du hört originalet och jämför det med Mayers version så förstår du. Han är bra. Jävligt bra! Han tar det som Beyoncé gör B-sidesvårt och förvandlar det till en A-sida med munspel och lätt akustisk touch. Så jävla enkelt och bra! Jag blir inte klok på den mannen. Han gör till och med Ice Bucket Challenge till något trevligt och gemytligt (se nedan), via en vink till Jason Becker. Hur gör han, egentligen?

“Baby kiss me
before they turn the lights out”

126. Rising To The Top (1995)

Artist: Blacknuss Kompositörer: Norma Jean Wright, Kenneth M. Burke & Allan W. Felder

Utgivningsår: 1995 Album: Made In Sweden

_________________________________________________________

Jag älskar den här skivan! Och som jag har lyssnat på den här skivan. Den här skivan, egentligen ingen annan med Blacknuss. Tycker att de tappade något redan på uppföljaren och den tredje som sedan kom har jag knappt hört.

Det räcker med några takter av trumintrot till “Rising To The Top” för att försätta mig i ett behagligt lugn, och det är just den här låten som inleder skivan. Tycker att den sammanfattar Made In Sweden ganska bra då den är souljazzigt laidback som det mesta på skivan – även om det ibland är helt instrumentalt och blir aningen mer funky i vissa spår. Det här är för övrigt en cover – originalet gjordes av Keni Burke.

Blacknuss startade som en klubb på Fasching i Sthlm. Klubben blev sedan ett band. Ett band som spelade in en platta och bjöd in en mängd begåvade musiker och vokalister som gäster. En av de där som var med redan på klubbnivå var Christian Falk. Ja, han gick bort tidigare i år och när jag i somras lyssnade på hans sommarprat var det inte Imperiet eller alla de skivor han producerat som var min länk till honom. Det var den här skivan.

Varenda gång jag lyssnar på “Rising To The Top” så tänker jag att jag borde lyssna mer på Lisa Nilsson. Hon sjunger ju så otroligt bra, inte minst här. Ingen skugga på duettpartnern Desmond Foster men Lisa gör den till något extra. Och vilket komp sedan. ‘Analogt svängigt’ tror jag det kan kallas – en hyfsad kontrast till originalet, by the way.

Frågan är om det någonsin gjorts bättre soul i Sverige? Tror inte det.

“Let’s start thinking what we’re doing
don’t let nothing change your mind
let’s start heading homeward bound
get off the ground”

125. Is It My Body (1971)

Artist: Alice Cooper Kompositörer: Cooper, Dunaway, Bruce, Smith, Buxton

Utgivningsår: 1971 Album: Love It To Death

__________________________________________________________

Den här låten har ett fantastiskt riff. Om jag skulle göra en lista över mina favoritriff (nej, jag har faktiskt inte gjort det) skulle detta hamna på topp tio. Tror jag – för det är ju inte bara riffet som gör låten. “Is It My Body” har ett sånt där galet skönt replokalssväng som ger en känslan att stå i lokalen tillsammans med bandet Alice Cooper medan man lyssnar.

Ja, jag skriver bandet för i början av 70-talet var Alice Cooper ett band och inte en soloartist. Någonstans runt 1975 splittrades de och sångare fortsatte som Alice Cooper, fast med andra musiker (och som soloartist). Alice håller ju fortfarande på och fick som bekant rejäl medvind på 80-talet (efter en  svacka på en si sådär sju åtta album), inte minst med låten “Poison”.

Det här är dock min favorit. Skönt kaxig text också – och om ni söker upp låten på youtube utlovas ett kultklipp där Alice framför låten i världens spejsigaste scenkläder. Det gör ta mig f-an låten ännu bättre!

“What have I got
that makes you want to love me?
now, is it my body or someone I might be
or somethin’ inside me?”

124. Ghost (2012)

Artist: Amanda Jenssen Kompositörer: Amanda Jenssen & Björn Yttling

Utgivningsår: 2012 Album: Hymns For The Haunted

_________________________________________________________

Jag tror att Amanda Jenssen är den enda artist med koppling till det förfärliga programmet Idol som jag lyssnat till. Hon är det bästa det där programmet producerat, fast egentligen tror jag nog att hon hade klarat sig ganska bra utan draghjälp från nån jury. Dessutom vann hon ju inte heller utan kom tvåa – om det nu säger något?

Amanda Jenssen är särdeles begåvad och nu, tre skivor post-Idol, visar hon sig vara bättre än någonsin. Lyssna på senaste plattan Hymns For The Haunted och du förstår vad jag pratar om. Vi har alldeles för få artister som Amanda i Sverige!

Hon gör vackert suggestiv popmusik! Men visst, stundtals lutar hon sig aningen mycket mot ett Amy Winehouse-sound.Trots detta förblir hon sin egen – och det är inte minst “Ghost” ett alldeles utmärkt exempel på.

“you can’t hurt me …. I’m a ghost”

123. Fuck You (2009)

Artist: Lily Allen Kompositörer: Lily Allen & Greg Kurstin

Utgivningsår: 2009 Album: It’s Not Me, It’s You

__________________________________________________________

Jag gillar verkligen Lily Allen, och hon har – redan sedan debuten 2006 – haft en omisskännelig stil. Det går inte att missta sig – det hörs direkt att det är en Lily Allen-låt. Vilket är få förunnat, inte minst i positiv mening. Och redan på smått syniska debutsingeln “Smile” satte hon ribban högt med ett trallvänligt “when I see you cry it makes me smile” som en uppdaterad Morissette för 00-talet.

Just nämnda låt bannlystes på MTV för att den innehöll ett litet “fucking” – men i vanlig ordning hjälpte detta inte ett dugg för att hindra Allens popularitet på listorna. Och på andra plattan tog hon steget fullt ut med låten “Fuck You”. Här har vi en än mer trallvänlig låt med en klart tydlig refräng: “fuck you, fuck you very very much”. Dessutom har hon samplat pianointrot till australienska långköraren Neighbours, som liksom gör den aningen mer medryckande. Fast själva budskapet har ingenting att göra med själva teveserien – det är på det hela något otydligt till just vem detta ‘fuck you’ riktas (även om Allen nån gång sagt att den handlar om George W Bush).

Hur som helst, den här låten kommer jag på mig själv med att spela och nynna med i med jämna mellanrum. Vilket får mina barn att uppmuntrat sjunga “fuck you”, men å andra sidan – det finns värre saker att utsätta sin barn för så jag tror att jag fortsätter med det. För er som är lite fegare finns det faktiskt en censurerad version, där själva ‘fucket’ är ersatt med diverse djurläten – vilket faktiskt får en förstärkande (och inte minst komisk) effekt som kan leda till en hel del frågetecken (hos barnen). Det förvirrar nog mer än originalet, tror jag.

“Fuck you
fuck you very, very much
cause we hate what you do
and we hate your whole crew
so please don’t stay in touch”

122. Who’s Gonna Ride Your Wild Horses (1991)

Artist: U2 Kompositörer: U2

Utgivningsår: 1991 Album: Achtung Baby

________________________________________________________________

Jag har alltid gillat den här låten – eller iallafall sedan 90-talet då jag först hörde den. “Who’s Gonna Ride Your Wild Horses” är inte en av U2s mest välkända låtar; den gavs visserligen ut som singel 1992 (den femte och sista från framgångsrika och mer extroverta plattan Achtung Baby) men genererade, vad jag minns, inga högre listplaceringar.

Bortsett det störande introt är det en okomplicerad sak uppbyggd precis som många U2-låtar både efter och före den. En av producenterna av Achtung Baby lär ha sagt att den låter lite som ett coverband som gör en U2-låt. Bono lär också vara missnöjd med texten och tycker att den är slarvig. När låten gavs ut som singel blev det också i en annan version än den du hittar på plattan (lägger in den längst ner i detta inlägg om du vill jämföra).

Personligen gillar jag versionen på plattan, och instämmer inte heller i kritiken. Kanske är det en något simpel och slarvig U2-låt men det är just texten som jag har fastnat för – precis av samma anledning som Bono förkastar den. De klumpiga textraderna känns som grundskola i textförfattande med liknelser och metaforer staplade på varandra likt klyschor. Ändå blir det bra. Kanske precis därför? Det klumpiga diktandet klär Bono fint på nåt sätt – och så får The Edge till ett skönt, snudd på krispigt, gitarrljud.

“Well you left my heart empty as a vacant lot, for any spirit to haunt

Hey hey sha la la
hey hey

You’re an accident waiting to happen, you’re a piece of glass left there on the beach”

121. Autumnsong (2007)

Artist: Manic Street Preachers Kompositörer: Nicky Wire, James Dean Bradfield & Sean Moore

Utgivningsår: 2007 Album: Send Away The Tigers

_________________________________________________________

Sommaren är slut. Därav låtvalet! Fast, en liten gnutta mer sommar ska vi väl ändå kunna krama ur oss innan augusti är slut och hösten sträcker ut sin skugga? Och som en liten förberedelse lyssnar jag gärna på “Autumnsong”.

Manic Street Preachers är för övrigt tillbaka med en grymt bra platta, Futurology, som jag bara måste passa på att rekommendera. Såg bandet tidigare i år (några månader innan sommaren drog igång) och förvånades över vilket bra liveband de är. Har liksom aldrig tänkt mig Manics som ett liveband, av nån anledning.

Mest imponerade sångaren och gitarristen James Dean Bradfield – som faktiskt sjöng precis sådär jävla bra som på plattorna. Dessutom visade det sig att han är en grym gitarrist. Och i den här låten (som nu har några år på nacken) har han låtit sig inspireras av en annan gitarrist, nämligen Slash! Introt till “Autumnsong” påminner en hel del om ett annat ganska känt rockintro (“Sweet Child O’ Mine”).

Fast, därefter sluta liknelserna. Manics gör vad de gör bäst; landar i en snygg vers och vräker sedan på med stråkar och stämmor i en maffig refräng. Den här låten är förvisso ingen rak rockrökare likt låtarna på bandets första plattor utan hamnar nästan stundtals i ett upplyftande och snudd på fånigt Queenlandskap. Men vaddå – både och funkar för mig.

Och snart kommer hösten – glöm inte det. Då kan man behöva något upplyftande!

“So when you hear this autumn song
clear your heads and get ready to run
so when you hear this autumn song
remember the best times are yet to come”