365 låtar

som kräver en förklaring

15. I’ve Been Riding with The Ghost (2003)


Artist: Songs: Ohia Kompositörer: Jason Molina

Utgivningsår: 2003 Album: The Magnolia Electric Co.

__________________________________________________________________________________________________

Läste nyligen en krönika av Fredrik Strage om nedläggningshotade rockklubben Debaser vid Slussen i Stockholm. Då området ska byggas om vill politikerna vräka klubben från sina lokaler – trots att inga beslut är tagna. Strage föreslår att man river allt utom Debaser, och bygger ett nytt Slussen runt den lilla rockklubben. Och det är ingen dum idé!

Fredrik Strage må ha långt många fler minnen från Debaser än mig, men även i mitt huvud spelas bilder från fantastiska och inte minst intima konserter upp när jag tänker tillbaka på min relation till denna klubb. Jag har varit på svettigt gig med ett återuppståndet Accept och förfasats över synen av några hundra uppspelta rockkillar som vevar näven i luften och unisont vrålar “London leather boys”, och därefter suttit och babblat med gitarristen Wolf Hoffman backstage. Jag har sett ett återförenat Electric Boys göra sitt första gig och följt med en kompis på en supertråkig konsert med gitarrhjälten Paul Gilbert och därigenom sett vuxna män gå hem glada som små barn med plastkassar fyllda med Gilbertprylar.

Men allra bäst minns jag Jason Molina. Han gjorde en en akustiskt spelning på ett knökfullt Debaser och trollband nog alla som var där. Med små medel skapade han magisk stämning, och ibland var pauserna så långa mellan versraderna och publiken så respektfullt tysta att en ensam ölflaska rullandes på golvet bröt stämningen. Och en av de låtar jag minns som allra bäst denna kväll var just “I’ve Been Riding With The Ghost” från Molinas projekt Songs: Ohia.

Jason Molina gick tyvärr bort härom året; utfattig och gravt alkoholiserad. Han skrev fantastiska låtar som missförstådd och kärlekskrank, både med Songs: Ohia och Magnolia Electric Co – viket även var titeln på de förstnämndas sista platta (på vilken du hittar denna låt). Och så hann han med några soloplattor. Men något stort genombrott fick han aldrig trots sina låtar och sin omisskännligt bräckliga röst.

Lite tragiskt på sätt och vis, men han kan trösta sig med att minnet från kvällen på Debaser tar jag med mig hela livet. Undrar om jag någonsin kommer uppleva en lika magisk konsert igen? Har svårt att tro det, inte minst när jag i minnet hör Molinas röst ekandes i huvudet:

“While you’ve been busy crying
About my past mistakes
I’ve been busy trying to make a change
And now I’ve made a change
I’ve been riding with the ghost
I’ve been doing whatever he told me
I’ve been looking door to door to see if there was someone who’d hold me”

1 Comment »

14. Where’s The Walrus (1985)


Artist: The Alan Parsons Project Kompositörer: Alan Parsons and Eric Woolfson

Utgivningsår: 1985 Album: Stereotomy

_______________________________________________________________________________

Här har vi en sju minuter lång ljudkuliss. En låt som gjord för TVsporten eller bildcollage fyllda med djur som gör tokiga hopp, barn som ramlar omkull och slår sig eller bilar som krockar och brinner upp.

Eller något helt annat.  Den funkar nog till det mesta.

Alan Parsons gör kulissmusik som rör sig lika ledigt och stelt som en betonggris på ett golv fyllt av flörtkulor. Ibland instrumentalt, ibland inte – här är det det förstnämnda och om du har hört den tidigare kanske det var i just ett sportcollagesammanhang? Den här låten torde ligga i alla redigerares spellistor inför årsavslutande sportkrönikor.

The Alan Parsons Project har en himla massa plattor på sitt samvete och oftast låter det lite mindre, lite tunnare – men aldrig svängigt. Alltid stelt och kalkylerat; som förprogrammerat och bestämt av en och densamme. Vilket är precis det charmiga. “Where’s The Walrus” är precis lika stel och osvängig som allt annat men styrkan ligger i den massiva ljudväggen som kommer och går – och varje gång jag hör den spelas oändliga bildcollage upp i mitt huvud. Och en dag som denna gillar jag det.

Leave a comment »

13. Take Five (1959)


Artist: Dave Brubeck Quartet Kompositör: Paul Desmond

Utgivningsår: 1959 Album: Time Out

________________________________________________________________________________________

Dave Brubeck Quartet var en riktigt skön samling jazzkatter. Bandets musik etiketteras gärna under subgenren cool jazz, och redan 1959 klämde de ur sig en av de allra coolaste jazzlåtarna i mannaminne. Gruppen hade en förkärlek till de mest halvknepiga taktarterna och har jazzat loss både i 7/4- och 9/8-takt. “Take Five” mullrar loss i en galet svängig 5/4-takt.

En rökig saxofon tar befälet till tonerna av ett smått avvaktande bas- och trumkomp med Dave Brubecks piano aningen i förgrunden. Och någonstans i mitten ges ett litet spelrum för rytmsektionen att glimra till och lysa igenom lite extra, sedan tillbaka till den förförande saxofonsången. Ja, det var faktiskt bandets saxofonist Paul Desmond som skrev låten.

Låten hittar du på plattan Time Out (1959). En titel som avslöjar en del om dess innehåll då samtliga låtar bygger på ovanliga taktarter (som de nyss nämnda). Om du tycker att det här svänger så kan jag rekommendera att du lånar ett öra åt låtar som “Blue Rondo à la Turk”  och “Three To Get Ready” som innehåller mer av samma (men olika) aviga rytmmönster.

Dave Brubeck avled för knappt ett år sedan (december 2012) blott 90 år gammal (ja nittio är väl ingen ålder i jazzkretsar?). Fast musiken lever vidare, och om inte “Take Five” är en tvättäkta jazzklassiker så vet jag inte vad som är det. Lyssna och njut!

Leave a comment »

12. Raise Your Hands (1986)


Artist: Bon Jovi Kompositörer: Jon Bon Jovi & Richie Sambora

Utgivningsår: 1986 Album: Slippery When Wet

______________________________________________________________________________________________________

För någon månad sedan bjöd jag hem ett par polare på grillkväll, och i sedvanlig ordning värmde vi upp med en nostalgisk spotifylista. Och någonstans i början av kvällen (jag hade precis öppnat min första öl) dök Bon Jovis “Raise Your Hands” upp till vilken jag spontant och helt oväntat utförde ett reflexartat luftgitarrsolo, och utan att ens se på mina gäster utbrast jag i ett “fy fan vad bra”. Ja, och så liksom höjde jag näven och väntade på ett hummande instämmande “ja fy fan”. Men det kom inget.

Istället sänkte jag blicken och betraktade mina gäster. De såg ut som fågelholkar. Ja, man skulle nästan kunna säga att en pinsam tystnad uppstod. Ni vet en sån där behagligt obehaglig tystnad som kan uppstå mellan gamla polare. Ett underförstått “känner vi varandra, egentligen?”

Och någonstans där gav jag upp och hänvisade till min egen nostalgiska minnesbank. “Jo  men ni vet, det var ju då” och så skrattade jag bort det hela. Men nu ångrar jag mig. Jag borde stått upp för den här låten, faktiskt! Visst, jag kan förstå att det är klyschigt med ett “raise your hands from New York to Chicago, from New Jersey to Tokyo”. Som en arenaklassiker med extra handklapp skapad med blankett A1 i Rockskolan.

Men jag borde sagt: är det bättre med en dimmig och synthstinn inledningskuliss följt av en pumpande basgång och ett “Tommy used to work on the docks, unions been on strike he’s down on his luck”? Eller en skanderande “shot through the heart, you’re to blame”-hockeykör? Eller en gnidande slideguitar följt av ett klyschigare “sometimes you tell the day by the bottle that you drink and times when you’re alone all you do is think, cause I’m a cowboy, on a steel horse I ride”?

Vad hade de då följt upp med? Vad skulle de då ha sagt?

Förmodligen ingenting.

Och sedan hade jag bara dödat konversationen med det faktum att den här låten ligger på en platta som sålt, i runda slängar, 30 miljoner ex. Bandet släppte fyra singlar men “Raise Your Hands”  var inte en av dem. Trots det helt sjuka Richie Sambora-riffet.

“Där har ni något att suga på”, hade jag sagt med ett löst och ledigt grepp om ölflaskan. Och så hade jag påpekat att ‘om det nu finns någon underskattad Bon Jovilåt, ja då heter den “Raise Your Hands”‘.

“You’re under the gun, out on a run, gonna set the night on fire”

Leave a comment »

11. Shock Me (1977)


Artist: Kiss Kompositör: Ace Frehley

Utgivningsår: 1977 Album: Love Gun

________________________________________________________________________________________________________

Peter Criss har fått en del skit genom åren för sitt stolpiga trumspel. Gene Simmons och Paul Stanley har kallat honom både det ena och det andra. Och så har han fått kicken från bandet, flera gånger. Mycket av det där är förmodligen helt befogat fast i “Shock Me” är Criss kung på trumpallen. Det här är Kiss svängigaste låt. Det finns inte en enda låt i Kissdiskografin som slår den här på fingrarna i sväng.

Men det beror givetvis inte bara på Criss snygga hi-hatfills och småknixiga rymtbryggor i refrängen utan även på den där andra killen som också fått kicken från bandet – Ace Frehley. Och som en extra spark i arslet på Gene och Paul sjunger han och har dessutom skrivit låten. Ace fick inspiration genom empirisk erfarenhet  då han under ett gig kom emot en ojordad metalltrappa och fick sig en rejäl elkyss, så pass att bandet fick avbryta giget i en halvtimme. Kort därefter presenterade Ace låten komplett för de andra.

Sedan dess är den en Kissklassiker. Och min absoluta Kissfavorit. Sedan har den ju världens skönaste trumintro som en bonus.

“Don’t pull the plug on me, no, no keep it in and keep me high”

1 Comment »