365 låtar

som kräver en förklaring

169. Too High (2015)


Artist: Blackberry Smoke Kompositör: Charlie Starr

Utgivningsår: 2015 Album: Holding All The Roses

________________________________________________________

Jag vet inte ens om det var ett år sedan jag upptäckte Blackberry Smoke? Hur som helst, det hårt turnerande Atlanta-gänget hade då, trots 14 år som band, endast släppt tre plattor. Så när de i äntligen gjorde ett stopp på vägen och spelade in sin fjärde platta Holding All The Roses var det verkligen på tiden. Jag hade nämligen redan lyckats lyssna sönder de där tre första (jag fastnade inte minst i alldeles utmärkta Whippoorwill från 2012).

Och man är ju aldrig unik eller först på bollen, för det känns som om precis alla andra också upptäckte detta eminenta band ungefär samtidigt som mig – för nu är de den allra hetaste leverantören av rakryggad amerikansk söderrock den här sidan Lynyrd Skynyrd. Om än med ett visst countrytwang!

Detta lilla extra countryinslag i gruppens musik gör givetvis skillnad men två andra ingredienser gör gruppen mer intressant än alla andra tusentals amerikanska rockband som plöjer i exakt samma fåra. Den ena är bra låtar, den andra heter Charlie Starr. I honom har de nämligen en utmärkt sångare, och så slumpar det sig även så att han skriver låtarna.

På nya plattan gör de nog ingen besviken; mer av samma men kanske med en liten tvist här och där. Snyggt producerat är det också. Och en av de låtar som sticker ut lite extra på Holding All The Roses är countrydoftande “Too High”, där hästskotrampet duggar tätt tillsammans med enkel rocklyrik. Säga vad man vill; Blackberry Smoke kan ånga på som ett godståg och vara den där svettiga rock n roll hybriden som skenar bakåt in i framtiden, men när de saktar ner och byter ut den stånkade rälsen mot en gumpande hästrygg, ja då är de ta mej f-n ännu bättre.

“that mountain is too high for me to climb
the river is too deep and it’s too wide, wide
out of sight, out of mind, I get this way from time to time
but right now it’s too high for me to climb”

Advertisements
Leave a comment »

154. Funtimes In Babylon (2012)


Artist: Father John Misty Kompositör: J Tillman

Utgivningsår: 2012 Album: Fear Fun

_______________________________________________

Jag tror inte att det blir mer 3:e advent än det här. Josh Tillman har ett antal soloplattor på sitt samvete men han är kanske mest känd som trummis i Fleet Foxes. Och om du nu inte har hört dem så beskrivs de allra bäst som ett Crosby Stills Nash-experiment. Fast med lite rutigare skjortor, och skäggigare yttre.

J Tillman är lite dock coolare än en rutig backdrop. Han är visserligen killen i skjorta och skägg i bakgrunden som lägger de där fantastiska harmonierna. Men han ville lite mer än så, och hoppade av Fleet Foxes-tåget. Han var liksom coolast i bandet, bara genom att sitta där i bakgrunden med sitt skägg och sjunga stämmor.

Nu kallar han sig Father John Misty och gör precis lika snygga countrymelodier på egen hand. Det är hjärtskärande vackert, utan rutig skjorta men ändock med skägg och attityd. Snyggt, The Band-vackert och alldeles rutigt underbart. Med andra ord; adventsvackert!

Leave a comment »

98. Cedar Lane (2014)


Artist: First Aid Kit KompositörerKlara och Johanna Söderberg. 

Utgivningsår: 2014 Album: Stay Gold

____________________________________________________________________

Nämen nu får jag allt ta och vara lite aktuell här på bloggen då jag harvat i 90-talet ett tag. Och det tog mig en och en halv genomlyssning för att bestämma mig för att det här ska ut på bloggen. Eller egentligen bara en halv men jag ville väl försäkra mig om att det var exakt så där bra som den första minuten av låten utlovade. Ja, och någonstans tror jag kanske ändå att det var sista tredjedelens ‘how could I break away from you’-mässande som blev avgörande?

Ett förhastat beslut kan tyckas men det bjuder jag på. Det här är First Aid Kits alldeles purfärska singel “Cedar Lane” som jag alltså hörde för första gången alldeles nyss. Det är tydligen andra singeln från kommande plattan Stay Gold som släpps i juni – men den där första singeln har jag inte hört ännu. Sparar det till ett senare tillfälle. (Ja, det där kanske låter lite dumt men jag blev alldeles lycklig av denna låt och om den andra visar sig vara lika bra kan jag bli lycklig igen – fast en annan dag.)

“Cedar Lane” spelar på varenda melankolisk sträng i hela min kropp och den använder varenda knep som någonsin använts för att fånga in mig. Och den lyckas. Den här låten lägger sig som en varm och behaglig lägereldsfilt runt kroppen denna tisdagskväll, vilket verkligen behövs nu när sommarvädret slagit om till ett något kallare och dystrare alternativ.

Fantastiskt snygg låt som jag med största sannolikhet kommer att lyssna på många gånger den närmsta tiden. Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster är som balsam för skälen och deras vackra harmonier försätter mig i ett rysligt behagligt tillstånd. First Aid Kit får dessutom äran att vara första artist som omskrivs mer än en gång här på bloggen – och det är då sannerligen inte illa. 

“How could I break away from you”

Leave a comment »

82. The Ballad of Carol Lynn (2001)


Artist: Whiskeytown Kompositörer: Ryan Adams & Mike Daly

Utgivningsår: 2001 Album: Pneumonia

______________________________________________________

Whiskeytown var ett relativt kortlivat band som dock fick en hel del uppmärksamhet sin för välspelade alternativcountry. Bandet spelade in tre plattor med ständiga medlemsbyten och interna konflikter. Endast två medlemmar var konstanta, och trots att bandets sista platta Pneumonia spelades in 1999 kom den ut först 2001. Då hade bandet redan splittrats.

En av de mer tongivande medlemmarna, som också sägs ha stor del i alla konflikter, heter Ryan Adams. Han gick som bekant vidare med en solokarriär och släppte sin debutplatta redan året innan sista Whiskeytown-plattan kom ut. Och det är givetvis han som är anledningen till att jag upptäckt detta band – fast några år senare.

Det allra första jag hörde var “The Ballad of  Carol Lynn” som ligger på just den där sista skivan – och på något sätt sticker den ut och är lite speciell för mig. En släpig munspelsrapsodi med dammigt piano där Ryans röst låter lika plågad som bandets stormiga historia. Övrigt låtmaterial med gruppen skiljer sig dock inte speciellt mycket från den här, eller från Adams solomaterial (för den delen).

Vackert och stämningsfullt mest hela tiden, med en tydlig countrykoppling. Värt att kolla upp bandets samtliga plattor för den som inte räds ett ledsamt munspel, snygga stråkar och en och annan mandolin.

“Lovin’ you has gotten weird
you’ll see the sun hanging low down by your window
and all the rain left in the world
won’t bring you home again
oh, Carol Lynn”

 

Leave a comment »

74. Not Ready To Make Nice (2006)


Artist: Dixie Chicks Kompositörer: Martie Maguire, Natalie Maines, Emily Robison & Dan Wilson

Utgivningsår: 2006 Album: Taking The Long Way

_____________________________________________

Precis som nittio procent av alla andra i Europa började jag lyssna på amerikanska Dixie Chicks i och med den här plattan. På tidigare plattor klingade det mer country och bluegrass. Här låter de producenten Rick Rubin skala bort och göra rockklingande popmusik av det hela.

Hur som helst, när bandet under en spelning i London kritiserade dåvarande presidenten, George W Bush, och sångerskan Natalie Maines sade att hon skämdes över att hon kom från samma delstat som Bush, ja då blev det jubel i lokalen – men ett jävla liv på hemmafronten.

Om man som Dixie Chicks har konservativa fans i countryfållan, ja då kritiserar man inte presidenten ostraffat. Det blev ett sjuhelvetes ståhej med skivbål och mordhot. Brudarna skulle bojkottas helt enkelt! Och då fick jag och en hel värld upp ögonen för Dixie Chicks. Den här skivan är en slags motreaktion till allt det som hände.

Inte minst visar de sina känslor kring denna bojkott i låten “Not Ready To Make Nice”, som är gåshudsbra, och istället för att be om ursäkt vräker Maines ut sin frustration över en smetigt snygg fond av stråkar. Den här låten är banne mig ett litet mästerverk i sig och två minuter in når den sitt crescendo när Maines vräker ur sig citatet nedan och huvudet fylls med stråkar. Jag blir alldeles skakig varenda gång!

“And how in the world can the words that I said
send somebody so over the edge
that they’d write me a letter
sayin’ that I better
shut up and sing or my life will be over”

 

Leave a comment »

73. Up In Smoke (2009)


Artist: Blackberry Smoke Kompositörer: Blackberry Smoke

Utgivningsår: 2009 Album: A Little Piece of Dixie

_____________________________________________________________

Här har vi en riktigt skön låt med några år på nacken – men som jag av någon konstig anledning missat. Ja, jag har tills för ett par veckor sedan – när en kollega sa “Öh, harru hört Blackberry Smoke” – inte alls fattat att detta band existerar.

Det första jag hörde – dvs. låten som toppar Spotifylistan – imponerade inte alls utan lät som polerad bilåkarcountry. Är dock glad över att jag inte gav upp utan klickade vidare till nästa låt “Up In Smoke”. Och jag tror att den här låten har allt jag gillar; med ett riff garnerat med extra allt! Som om något verkligen gjort en vetenskaplig studie över vilka krokar som behövs slängas ut för att få en åldrande rocker på hugget.

Blackberry Smoke har funnits i över tio år men har bara släppt tre plattor. De debuterade redan 2004 men då de spenderar mer tid ute på vägarna i turnébussen än hemma tar de sig sällan tid att spela in en platta. “Up In Smoke” hittar du på bandets andra platta, där riffen duggar tätt och texterna uteslutande handlar om den enkla mannen som tar en bärs efter jobbet och drömmer om helgen. That’s it!

Kategoriserar in detta i samma fack som Lynyrd Skynyrd. Amerikansk skäggrock från Atlanta som är så galet bra att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag missat detta. Ibland slår det kanske över lite tungt på countrysidan – men det kan jag leva med.

“Up in smoke down in flames
jump on board, roll em’ like a freight train
clap yo hands, stomp yo feet
boogie on down to the redneck backbeat
throwdown … it’s a hillbilly hoedown
fire it up we can go all night now
come on y’all ain’t no joke
watch the world go up in smoke”

Leave a comment »

66. Blue Moon (2014)


Artist: Beck Kompositör: Beck Hansen

Utgivningsår: 2014 Album: Morning Phase

_______________________________________________________

Jag vet inte varför jag blir glad när jag upptäcker en ny låt med Beck. Vi har egentligen ingen djupare relation, fast visst …. han är mer än “I’m a loser baby, so why don’t you kill me” för mig. Vet att han gjort mer än så. Han har har plöjt countryrock fåran i Neil Youngs fotspår med viss framgång.

Men det är inte det. Måste vara något annat. Kanske den där kvällen på Gröna lund då han uppträdde och liksom var förbluffande bra när han pendlade mellan den där loser-bilden, countryfåran och sedan oväntat gled in i en balladstinn Princefalsett. Som om det vore den mest självklara sak i världen.

Det kanske är därför jag blir så till mig. Så glad, över denna countrydoftande bagatell till låt? För att jag minns den där kvällen på Grönan och för att jag vet att han kan så mycket mer men ändå gör det så enkelt. Och visst är det bra? Bara plain and simple good music. Eller?

Det kan vara så att jag överskattar “Blue Moon”? Och resten av plattan är rätt sömnig – det måste jag medge. Men den här låten har ekat i mitt huvud i veckor, och jag har spelat den om och om igen. Helt enkelt bara för att det känts bra – och det är väl ett skäl så gott som något?

“Cut me down to size so I can fit inside”

Leave a comment »

63. The Lion’s Roar (2012)


Artist: First Aid Kit Kompositörer: Johanna Söderberg & Klara Söderberg

Utgivningsår: 2012 Album: The Lion’s Roar

__________________________________________________

Tror att jag känner en stolthet när jag hör det här. Visst är det löjligt, jag vet. Jag har ju inte gjort något. Men ändå; First Aid Kit låter mer americana än de flesta amerikanska artister. Men de kommer från Sverige! De har helt fräckt sträckt sig över Atlanten och roffat åt sig två rejäla rovor ur den amerikanska myllan och av detta skapat fantastisk musik.

Allra tydligast och bäst blir detta i titelspåret på de två systrarnas andra album The Lion’s Roar. Det låter kanske klyschigt i inledande gitarrplunken men blir uppenbart stämningsfullt när systrarna sätter in rösterna. Då vibrerar de klassiska folkmusikvibbarna i luften och man riktigt känner myllan sticka i näsan.

Systrarna Johanna och Klara Söderberg är födda på 90-talet. Ha, kan ni förstå det? Och de bygger upp någonting som Fairport Convention skulle sälja sina framlidna morsor för att hitta tillbaka till. Lite som en film. Ja, smått fantastiskt faktiskt.

“And I’m a goddamn coward, but then again so are you
and the lion’s roar, the lion’s roar
has me evading and hollering for you
and I never really knew what to do”

Leave a comment »

33. Sunday Mornin’ Comin’ Down (1970)


ArtistKris Kristofferson Kompositör: Kris Kristofferson

Utgivningsår: 1970 Album: Kristofferson

_____________________________________________________________

Kris Kristoffer verkar vara en stenhård snubbe. Som spelar country, på ett bra sätt. Och så har han varit med i galet många filmer och på samma vis framstått som en stenhård snubbe. Som spelar country, på ett bra sätt.

Vet inte så hemskt mycket om Kris men “Sunday Mornin’ Comin’ Down” är ett slags bakfylleepos på nåt sätt synonymt med Kristofferson, som låter plågad och härjad – på ett bra sätt. En låt han skrev redan 1969 och som har tolkats av många (t.ex. Johnny Cash och Willie Nelson två andra ganska hårda snubbar som spelade och spelar country, på ett bra sätt). Låten hittar du iallafall på  debutplattan Kristofferson.

Vet inte om han någonsin överträffat dessa fyra minuter och trettio sekunder? Hur som helst,  jag tycker att Kristofferson gör låten bäst. Så enkelt, men ändå på nåt sätt stenhårt. Han vaknar en söndagsmorgon med en öl till frukost och snubblar in i garderoben efter en skjorta, rakar sig, tar en cigarett och betraktar söndagsmorgonen. Precis som i en film, där en hård snubbe spelar country. På ett bra sätt.

“And the beer I had for breakfast wasn’t bad so I had one more for dessert.
then I fumbled through my closet for my clothes, and found my cleanest dirty shirt.
and  I shaved my face and combed my hair, stumbled down the stairs to meet the day”

Leave a comment »