365 låtar

som kräver en förklaring

141. The Girls of Porn (1991)


Artist: Mr Bungle Kompositörer: Mr Bungle

Utgivningsår: 1991 Album: Mr Bungle

________________________________________________

Mr Bungle bildades 1985 men gav fram till 1991 bara ut demos – och som av en händelse blev de signade av ett stort bolag. Det kan ha haft någonting med att sångaren, Mike Patton, gjort succé som ny sångare i Faith No More?

Nåja, Mr Bungle lade ner verksamheten för en si sådär tio år sedan – efter tre plattor. Om gruppen är ny för dig kan jag garantera en rejäl åktur – och personligen föredrar jag den självbetitlade debutplattan. Musikaliskt går bandet inte att beskriva då de bokstavligt talat åker osammanhängande bergochdalbana mellan olika genres – ofta i en och samma låt.

Mr Bungle samplar, jazzar, skriker, vrålar, skönsjunger, instrumentalglänser, rapar och gör allt annat du kan tänka dig i ljudväg (och lite till). Det är långt ifrån lättsmält, men trots att intrycket stundtals blir schizofrent när de går från hårdaste hårda via jazzig soul till någon som sitter och skiter på dass så funkar det riktigt bra. Det hänger ihop ändå på nåt sätt.

Ett av de mer lättlyssnade spåren från debuten heter “The Girls of Porn” där Mike Patton namndroppar diverse vuxenfilmstjärnor och givetvis sjunger “I was trained to fuck you baby”. Ett snyggt porrfilmsblås förgyller det hela – och jag tycker att just den här låten faktiskt representerar bandets sound – om man nu kan nagla fast ett sådan – på denna första skiva.

“My hand gets tired and my dick gets sore
but the girls of porn want more”

Leave a comment »

131. Touching Tongues (1993)


Artist: Steve Vai Kompositör: Steve Vai

Utgivningsår: 1993 Album: Sex & Religion

_______________________________________________________

Nu är det inte så att jag är någon större anhängare av smått onanistiska, instrumentala gitarruppvisningar men det finns undantag.  Några stycken. Och faktiskt är det så att en del av dessa ‘stycken’ faktiskt har en och samma kompositör – Steve Vai. Och, “Touching Tongues” är ett särskilt stort utropstecken i denna utvalda skara.

Här gör väl Steve Vai det Steve Vai gör allra bäst; snyggar sig med gitarren? Men som han gör det! Kanske tycker du som är gitarrist att det inte ens är att spela gitarr, för en och annan effektpedal är ju med i ekvationen. Trots detta tror jag nog inte att det här är något som den ölmagade trubaduren nere på lokala pizzerian skulle ge sig på.

Om jag skulle ge mig på att försöka beskriva Vais onanistiska gitarrljud så går det ömsom från en pitchad centrifugerad distvägg till ljudet jag tror uppstår när laserstårålar yr runt i rymden i nån sci fi-film. Och nånstans där i mitten bryter sångaren Devin Townsend illusionen med ett makalöst wailande; som går från stämningsfullt till gutturalt kväkande.

Att jag gillar det här så mycket beror givetvis också på att skivan låten ligger på, Sex & Religion, är en fantastisk platta, om än något överproducerad. Tanken var att Vai skulle samla ihop ett gäng supermusiker – vilket han också gjorde – för att sedan med dessa arbeta under demokratiska former, precis som i ett band – vilket han inte gjorde. Det började dock bra med två hypermusiker i rytmsättningen och när han sedan hittade den då unge sångaren Devin, som skickat in en demotejp, var saken klar. Men, efter en tid i studion tog Vai över mer och mer och det hela slutade med att han tog över helt. Bandet var upplöst redan innan plattan gavs ut – och då var det helt plötsligt en soloplatta.

När Vai sedan turnerade med projektet var rytmsektionen utbytt. Vad som hade hänt om musikerna får fritt spelrum får vi kanske aldrig veta men jag kan säga att liveversionen inte var dum alls. Jag såg nämligen en av spelningarna (i Lund) under denna turné och kan säga att det är en av mina allra bästa liveupplevelser, någonsin. Och “Touching Tongues” lät f-an i mig precis lika bra där i den svettiga lilla lokalen som på den överproducerade plattan.

“I gave them some freedom, but the freedom musicians of this calibre need, I wasn’t able to give. Therefore, blame it on me, this project will not come together again.” (Steve Vai)

Leave a comment »

58. Far Beyond The Sun (1984)


Artist: Yngwie J Malmsteen Kompositör: Yngwie Malmsteen

Utgivningsår: 1984 Album: Rising Force

_____________________________________________________________

Mer Yngwie Malmsteen än så här blir det inte! Redan på debuten Rising Force naglade han fast bilden av sig själv som en blixtsnabb gitarrgud. Fylld med självförtroende reste Yngwie som ung snorvalp över Atlanten och hävdade att han var världens bästa och snabbaste gitarrist. Och då – i början av 80-talet – stämde iallafall det sistnämnda.

När han sedan efter några år i drömmarnas land släppte sin debutplatta i eget namn blev han mycket riktigt mottagen som den gud han ansåg sig vara. Hyllningskörerna sjöng unisont och blåste upp Yngwies ego till enorma proportioner. Men, det Yngwie gjorde mellan 1984 – 1985 har han all rätt att vara stolt över – det var bara lite senare som allting gick fel och Yngwie inte längre var nyhetens behag. Skivorna blev mer kommersiella och någonstans blev Yngwie bara ett melodiöst jidder.

På senare år har han tappat bort sig i ett ständigt sökande efter fornstora dagars akrobatiska övningar längs gitarrhalsen. Det känns inte som om han hittat tillbaka, men det är kanske ett orättvist påstående då jag sanningsenligt måste erkänna att jag inte riktigt lyssnat på hans senaste tio plattor. Det känns faktiskt mer intressant att ge sig i kast med aktuella självbiografin Relentless. Musiken har någonstans blivit sekundär på senare år.

Därför blir “Far Beyond The Sun” själva definitionen av Yngwie Malmsteen. Flyhänt far han över gitarrhalsen medan musiken kränger och svänger likt ett vikingaskepp på väg över Atlanten mot det stora landet. I fören står den unge gitarrguden och ler segervisst; medveten om alla möjligheter och erövringar som ligger framför honom.

Leave a comment »

45. Sabrosa (1996)


Artist: Beastie Boys Kompositör: Beastie Boys, Bobo & Nishita

Utgivningsår: 1996  Album: The In Sound From Way Out

____________________________________________________

Kan säga att jag vet ytterst lite om Beastie Boys. Varken förnekar eller stödjer hajpen kring trion; de har ju gjort en hel del schyssta grejer men om sanningen ska fram så har jag sällan lyssnat. “Sabrosa” är dock ett undantag – och då inte främst som låt utan för att den ligger på en – för detta band – högst ovanlig skiva. En instrumental halvjazzig och snudd på funkig platta.

Hörde plattan för första gången på nån fest i England. Och egentligen finns här inga nyckelspår utan det mesta glider in i varandra som små snuttar, men jag tycker nog att “Sabrosa” sticker ut lite extra. Den har ett skönt häng, där medlemmarna trakterar bas, gitarr och trummor (med viss övrig backup). Och det som gör allting anmärkningsvärt är att det på intet sätt briljeras musikaliskt, vilket är vanligt i funkrockgenren. De maler på, lite stolpigt ibland, men hittar alltid in i ett skönt groove.

På minussidan kan tilläggas att låten är alldeles för kort. Här krävs längre solopartier, inte minst när de lyckas bygga upp en så skön grundplåt. Fast, förklaringen till detta torde vara att The In Sound From Way Out är en samlingsplatta med instrumentalt material från några av bandets plattor – och som sådant betraktat är “Sabrosa” ett lysande exempel. Återkommer med jämna mellanrum till just den här plattan, och det kan jag inte säga om bandets övriga plattor.

Leave a comment »

14. Where’s The Walrus (1985)


Artist: The Alan Parsons Project Kompositörer: Alan Parsons and Eric Woolfson

Utgivningsår: 1985 Album: Stereotomy

_______________________________________________________________________________

Här har vi en sju minuter lång ljudkuliss. En låt som gjord för TVsporten eller bildcollage fyllda med djur som gör tokiga hopp, barn som ramlar omkull och slår sig eller bilar som krockar och brinner upp.

Eller något helt annat.  Den funkar nog till det mesta.

Alan Parsons gör kulissmusik som rör sig lika ledigt och stelt som en betonggris på ett golv fyllt av flörtkulor. Ibland instrumentalt, ibland inte – här är det det förstnämnda och om du har hört den tidigare kanske det var i just ett sportcollagesammanhang? Den här låten torde ligga i alla redigerares spellistor inför årsavslutande sportkrönikor.

The Alan Parsons Project har en himla massa plattor på sitt samvete och oftast låter det lite mindre, lite tunnare – men aldrig svängigt. Alltid stelt och kalkylerat; som förprogrammerat och bestämt av en och densamme. Vilket är precis det charmiga. “Where’s The Walrus” är precis lika stel och osvängig som allt annat men styrkan ligger i den massiva ljudväggen som kommer och går – och varje gång jag hör den spelas oändliga bildcollage upp i mitt huvud. Och en dag som denna gillar jag det.

Leave a comment »