365 låtar

som kräver en förklaring

20. Royals (2013)


Artist: Lorde Kompositörer: Ella Yelich O’Connor & Joel Little

Utgivningsår: 2013 Album: –
________________________________________________________________________________

Jag vet galet lite om den här artisten. En snabbgoogling visar att hon kommer från Nya Zeeland och heter något långt och krångligt men döljer sig bakom namnet Lorde. Att hon är född 1996 gör mig så deprimerad att jag slutar researcharbetet här och konstaterar att jag är jävligt gammal.

Hur som helst; hon är jävligt färsk och har inte ens släppt en platta. Det lär finnas några andra låtar på en EP men jag är inte speciellt intresserad av det just nu utan koncentrerar mig på “Royals”. Som artist intresserar mig Lorde föga men den här låten bröt igenom radiobruset och hittade mig. (Kanske får jag äta upp detta ointresse senare, om det kommer en bra platta?)

Kort och gott, det är visserligen rösten som först får mig att haja till men det är ju luftigheten i hela produktionen som gör låten. ‘Stamp i stor sal på marmorgolv’-bastrumman och syntetiska duschkabinsreverbet hjälper till och får mig att ‘stampa takten’ med fingret på ratten i bilen där jag först hör låten. Sedan inser jag att hon sjunger galet nonchalanta. Attityd tillsammans med hysteriska körer.

Jag gillar’t skarpt!

“Let me be your ruler, you can call me queen bee
and baby I’ll rule, I’ll rule, I’ll rule, I’ll rule
let me live that fantasy”

Leave a comment »

3. Ain’t No Sunshine (1971)


Artist: Bill Withers Kompositörer: Bill Withers

Utgivningsår: 1971 Album: Just As I Am

_______________________________________________________________________________________________

Ibland räcker det med det lilla. Ni vet; ‘less is more’ och allt det där. För, på runt två minuter lyckades Bill Withers få ur sig en av de vackraste kärleksförklaringarna någonsin. Och man vill ju gärna att den ska ha kommit till på två minuter; att Bill suttit där i sin ensamhet på en molnig veranda och värkt fram låten i saknaden efter sin kvinna. Bara sådär.

För det är ju precis så det låter. Inga krusiduller eller annat dubbeltydigt utan rakt på sak bara. “Ain’t no sunshine when she’s gone.
It’s not warm when she’s away.” Inga övertydliga kärleksklyschor eller smetiga liknelser utan Bill konstatera att “this house just ain’t no home anytime she goes away.”

Nu lär låten vara inspirerad av en film med Jack Lemmon (Dagen efter rosorna) men det är liksom ingen rolig fakta. Jag håller mig till min tolkning med den ensamme Bill på verandan. Kul fakta är däremot det faktum att han först tänkt sig att skriva mer text i den tredje versraden än just orden “I know”, som han upprepar gång på gång versen igenom. Musikerna i studion avrådde honom från detta, och visst skapar denna tredje vers en skön kontrast sådär halvvägs in i låten?

Döm själva, men personligen tycker jag att det är en alldeles fantastiskt liten låt, i all sin enkelhet.

Leave a comment »