365 låtar

som kräver en förklaring

167. Knäpper mina fingrar (2015)


Artist: Mats Paulson Kompositör: Marcelo Salazar Campos

Utgivningsår: 2015 Album: –

_________________________________________________________

När jag för ett ett tag sedan hörde radion annonsera ut förra årets låt, enligt P3 Guld-galan, kände jag först en lättnad. Låten hade jag inte hört, och när jag väl hörde den fattade jag ingenting. Fattade inte grejen, budskapet eller vad som var bra – men landade bra i det och tänkte att jag nu äntligen uppnått en ålder där det inte längre spelar någon roll. Gapet mellan mig och P3-musiken har växt. Jag bryr mig inte längre, och det är i sin ordning att jag inte diggar Linda Pira.

Sedan stiger Mats Paulson upp som en reinkarnerad Taube och förklarar hela grejen för mig. I teve programmet Lyckliga gatan (som jag knappt sett) buntar de ihop en yngre förmåga (alltid en rappare) med en äldre sådan (t.ex. Mats Paulson) och låter sedan dessa tolka varandras låtar. I de flesta fall blir det bara sådär – åt båda hållen.

Men Mats Paulson visar var skåpet ska stå. Han tar den där låten som jag inte förstod och gör om den till en visa; och plötsligt låter den snudd på klassisk. Och nu, när jag hör originalet, förstår jag det faktiskt bättre. Tycker dock att Paulsons version är överlägsen men jag nickar med lite instämmande när jag hör Linda Pira. Och med detta tror jag faktiskt att Mats Paulson – trots sin ålder – lyckats bygga en bro i gapet mellan mig och P3-musiken. Det må vara en tillfällig sådan – men det känns skönt.

“som shuno Cobain från Nirvana
Fidel Castro, comouflage och bandana”

 

Advertisements
Leave a comment »

166. Big Sky Country (1991)


Artist: Chris Whitley Kompositör: Chris Whitley

Utgivningsår: 1991 Album: Living With The Law

___________________________________________________

Chris Whitley levde ett hårt bluesliv. Han är del i en sån där tragisk historia där talang kombinerat med självförakt och droger inte alls slutar bra. När han gick bort 2005 – förvisso pga cancer, men också för att han levt ett hårt liv – var han mer eller mindre okänd för den stora massan. Andra, mer namnkunniga artister (John Mayer), har kallat hans död en av de mer underskattade förlusterna någonsin.

Whitleys musikaliska bana börjar nånstans i Texas då han som femtonåring lär sig spela gitarr. Han hamnar sedan på klubbarna i New York, och i början av åttiotalet får han – som av en slump? – en flygbiljett till Belgien. Han flyttar dit och harvar runt i olika band under åttiotalet, men ingenting stort händer. Whitley förblir en anonym sång och bluesman.

Men sedan, i slutet av 80-talet, börjar det röra på sig. Tillbaka på klubbarna i New York hör producenten Daniel Lanois honom spela och erbjuder lite studiotid i sin egna studio – och det hela leder sedan till kontrakt med storbolaget Columbia. Whitley spelar in sin debutplatta och det ligger liksom ett genombrott av Jeff Buckley-karaktär i luften. I publiken på klubbarna står fans som The Edge och Bono, och alla väntar bara på det där stora genombrottet.

Men ingenting händer! Tja, debutplattan Living With The Law ger visserligen ifrån sig några svallvågor men mycket mer blir det inte. Chris Whitley fortsätter att spela in plattor men hamnar nånstans i skuggorna. I periferin. Han blir en fotnot; någon som mer erkända musiker relaterar till och kallar ‘underskattad’.

Själv skulle Whitley givetvis senare avfärda sin debutplatta som alldeles för polerad. Men jag tycker att det ligger en skön stämning över hela skivan, och det är ju just den som definierar honom – vare sig han ville det eller inte. Man kan ju dock fråga sig varför folk aldrig fattade Christ Whitleys talang. Lyssna bara på “Big Sky Country” och döm själva.

“so we just watch them lovers out on parade
you watch them lovers while they, they slip and slide
they gonna prove it to the, the Big Sky Country
gonna prove it while their whole world collides”

Leave a comment »

165. The Poet (2013)


Artist: Jan Lundgren Trio Kompositör: Jan Lundgren

Utgivningsår: 2013 Album: I Love Jan Lundgren Trio

___________________________________________________________

Måste nog säg att Jan Lundgren och hans trio, i rent kommersiella sammanhang, är något underskattade och hamnat i skuggan av mer haussade typer som EST. Ingen skugga över dem, konstaterar bara att den del artister inte riktigt har samma genomslagskraft. Eller så har jag helt fel?

Nåja, Jan Lundgren är rejält etablerad, inte minst i övriga världen, och har bland annat utsetts till ‘Steinway Artist” av inte helt obekanta pianotillverkaren Steinway & Sons. En exklusiv liten skara som alltså får äran att framföra sin musik på företagets pianon och flyglar; ett slags sponsoravtal deluxe antar jag?

Fast nog tjatat om produkter och andra artister. Jag går direkt på kärnan: är förbannat svag för den här typen av jazz. Trioformatet i form av bas, trummor och piano är det allra bästa i jazzsammanhang om du frågar mig. Inte minst i livesammanhang; och JA – jag har sett honom live och det var fantastiskt bra.

“The Poet” är ett bra exempel på detta format. Ett sväng som varken tränger sig på eller känns urvattnat utan bara låter lyssnare glida med, friktionsfritt. Det är skön avslappnande jazz för hemmasittande vabbare i snökaoset. Sedan gör det ju ingenting om det stundtals vibrerar till lite extra kring basisten eller kulminerar i små explosioner runt batteristen. Men just idag känns det här, lite mer återhållsamma stuket, alldeles perfekt.

Improvisation is like us sitting here talking. It’s impulsive without reflection. We just let it spin. It’s like speaking straight from the heart.” (Jan Lundgren)

Leave a comment »

164. Cold Water (1999)


Artist: Tom Waits Kompositörer: Tom Waits & Kathleen Brennan

Utgivningsår: 1999 Album: Mule Variations

___________________________________________________

Tror bestämt att det här är den andra Tom Waits-låten jag skriver om. Fast det är ju inget konstigt med det, eller hur? Det är lätt att älska Tom Waits.

Varför jag väljer just den här låten kan jag inte riktigt förklara. Ja, förutom det mest uppenbara då: ‘jag gillar den, typ´. Det är ju en ganska stökig Waitsmelodi; bluesigt släpig med stenhård koskälla där han nästintill skriker ur sig versraderna. Eller nästintill – fan, han brölar på rätt bra mest hela tiden, fast på sitt fantastiska sätt.

Tom Waits har skrivit många låtar som är bättre än “Cold Water”, det är jag medveten om. Men jag kan ändå inte sluta lyssna, och jag tror att det har med råheten att göra. Inget trams, ingen försköning. Bara kallt vatten rakt i ansiktet. Och det är ju faktiskt på sätt och vis då Tom Waits är som allra bäst. (Sedan är ju gitarrsolot i en klass för sig.)

När jag ändå håller på så kan jag rekommendera skivan Mule Variations som är en modern klassiker med Waits. En fantastisk skiva som aldrig släpper taget om du väl låtit den komma nära inpå dig.

“Well the stores are open but I ain’t got no money
I ain’t got no money
stores are open but I ain’t got no money, ain’t got no money
well I ain’t”

Leave a comment »