365 låtar

som kräver en förklaring

143. Don’t Stop Believing (1981)


Artist: Journey Kompositörer: Jonathan Cain, Steve Perry & Neal Schon

Utgivningsår: 1981 Album: Escape

______________________________________________________

Säga vad man vill om den fläskigt vuxenorienterade rocken (förkortad AOR på engelska) men det finns undantag som ingen kan värja sig emot. Journeys “Don’t Stop Believing” är ett sådant; en riktig fläskläpp till powerballad med ett inledande klassiskt piano och en sedan stegrande låt – där just refrängen kommer först i slutet.

Ett gediget hantverk, som kanske vid en första anblick känns 80-talskasserat. Men inte; låten gavs visserligen ut i början av 80-talet och är en av bandets största hits men den fick nytt liv på 2000-talet – inte minst för att låten spelades i slutscenerna av teveserien The Sopranos.

Hur som helst – det här är en sån där ‘cross over’-hit; dvs en låt som sträcker sig utanför ett bands vanliga räckvidd och fastnar på radiostationernas spellistor. Jag har ingen som helst relation med Journey men den här låten kan jag inte motstå. Tror också att låten har gjort ännu mer för bandet i modern tid, för Journey finns ju fortfarande. Visserligen inte med samma sättning, och tyvärr så bestämde sig sångaren Steve Perry för att lägga ner rockstjärnelivet för ett antal år sedan. Han gör ju mer än halva låten med sin fantastiska röst.

Snyggt och polerat – med galet snygga gitarrslingor (på ett bra sätt).

“Just a small town girl
livin’ in a lonely world
she took the midnight train goin’ anywhere”

 

Leave a comment »

142. Sweet Pain (1976)


Artist: Kiss Kompositör: Gene Simmons

Utgivningsår: 1976 Album: Destroyer

____________________________________________________

Just nu läser jag en utomordentligt bra biografi. Kiss – den osminkade sanningen av Carl Linnaeus. Och om du bara ska läsa en biografi i år så rekommenderar jag denna bok. Den är fantastiskt bra; nördigt och på pricken detaljerad men utan att bli tråkig, Inte minst lyckas författaren med en inledning som inte tråkar ut läsaren i en ‘det var en gång’-stil. Han fångar liksom läsaren direkt!

150 sidor in i boken får Kiss sitt efterlängtade genombrott med skivan Alive. De spelar därefter in Destroyer med hjälp av demonproducenten Bob Ezrin.  Han tar garagebandet Kiss till en ny nivå och lägger på stråkar, körer och barnskratt. Och det kanske till en början känns krystat men så rätt han hade. Och när jag läser boken upptäcker jag en och annan låt – just på plattan Destroyer – som jag liksom missat.

“Sweet Pain” är en sån sak. Ett enkelt riff och en rak låt. Går egentligen inte att missa! Gene Simmons och en rak refräng, typ. Refrängen sitter som en blodsmäktande epidural i ryggmärgen. He he …. sweet pain!

“My love will drive you insane
sweet pain, my love will drive you insane”

Leave a comment »

141. The Girls of Porn (1991)


Artist: Mr Bungle Kompositörer: Mr Bungle

Utgivningsår: 1991 Album: Mr Bungle

________________________________________________

Mr Bungle bildades 1985 men gav fram till 1991 bara ut demos – och som av en händelse blev de signade av ett stort bolag. Det kan ha haft någonting med att sångaren, Mike Patton, gjort succé som ny sångare i Faith No More?

Nåja, Mr Bungle lade ner verksamheten för en si sådär tio år sedan – efter tre plattor. Om gruppen är ny för dig kan jag garantera en rejäl åktur – och personligen föredrar jag den självbetitlade debutplattan. Musikaliskt går bandet inte att beskriva då de bokstavligt talat åker osammanhängande bergochdalbana mellan olika genres – ofta i en och samma låt.

Mr Bungle samplar, jazzar, skriker, vrålar, skönsjunger, instrumentalglänser, rapar och gör allt annat du kan tänka dig i ljudväg (och lite till). Det är långt ifrån lättsmält, men trots att intrycket stundtals blir schizofrent när de går från hårdaste hårda via jazzig soul till någon som sitter och skiter på dass så funkar det riktigt bra. Det hänger ihop ändå på nåt sätt.

Ett av de mer lättlyssnade spåren från debuten heter “The Girls of Porn” där Mike Patton namndroppar diverse vuxenfilmstjärnor och givetvis sjunger “I was trained to fuck you baby”. Ett snyggt porrfilmsblås förgyller det hela – och jag tycker att just den här låten faktiskt representerar bandets sound – om man nu kan nagla fast ett sådan – på denna första skiva.

“My hand gets tired and my dick gets sore
but the girls of porn want more”

Leave a comment »

140. Animate (1993)


Artist: Rush Kompositör:  Neil Peart, Alex Lifeson & Geddy Lee.

Utgivningsår: 1993 Album: Counterparts

________________________________________________________

Den progressiva rocken har kanske aldrig varit min bästa vän men den kanadensiska powertrion Rush är svåra att säga upp bekantskapen med. Inte för att vår relation har varit av det djupare slaget, vi är mer som flyktigt bekanta. En väns vän som man umgås med ibland.

Nu är kanske inte öppningsspåret på deras femtonde platta Counterparts speciellt progressivt? Men ändå, det har något som fastnat på mig. Kanske är det den mullrande truminledningen som är skälet? Eller den drivande basgången. Tja, kanske texten? Eller förmodligen kombinationen.

Skön låt i vilket fall. Och det finns ju mycket av den varan då det gäller Rush – även om jag kan vara utan de där första plattornas galet långa låtar (och nu retar jag säkert upp någon). Sedan är det ju alldeles ofantligt ovanligt att ett band som debuterade redan 1974 fortfarande håller ihop med samma sättning (sedan andra skivan året därpå). De turnerar och släpper bra plattor – fortfarande. Imponerande är ju ordet!

“Animate me
complicate me
elevate me”

Leave a comment »

139. Helplessness Blues (2011)


Artist: Fleet Foxes Kompositör: Robin Pecknold

Utgivningsår: 2011 Album: Helplessness Blues

________________________________________________________

Nu är det höst och jag har tänt brasan här hemma. Och, om jag ska definiera hösten så tar jag bara fram “Helplessness Blues” med amerikanska skäggrockarna Fleet Foxes. Det här går rakt in i benmärgen på mig! Jag älska’rt!!

Från det inledande och lite trevande gitarrpillandet via rösten klädd i rutig skjorta till den ringande akustiska gitarrkakafonin. Och så stämmorna. Som jag älskar stämmorna. De sätter mig i Crosby, Stills & Nash-stämning. Eller vänta; jag tar tillbaka delar av det där. De försätter mig i  Crosby, Stills, Nash & Young-stämning. Och det är ju trots allt skillnad då Neil Young ALLTID står för det lite mer oslipade; det lite skitigare.

Det är precis sådär Fleet Foxes låter i titelspåret på i övrigt också ganska eminenta plattan Helplessness Blues. Men jag fastnar ofta i just det här spåret; kommer liksom inte riktigt vidare utan sitter där framför brasan och stirrar ut genom ett kolsvart fönster och tänker att ‘det regnar nog’. Och det gör det förmodligen.

Men det gör ingenting för jag har en fantastiskt bra höstkuliss att luta mig emot.

“I was raised up believing I was somehow unique
like a snowflake distinct among snowflakes, unique in each way you can see”

Leave a comment »

138. Starshine (2014)


Artist: Stevie Nicks Kompositörer: Stevie Nicks & Michael Campbell

Utgivningsår: 2014 Album: 24 Carat Gold – Songs From The Vault

______________________________________________________

Jag finner mig fullständigt förtrollat fast i den här skivan, vilket är något underligt då jag inte har någon egentlig anknytning till Stevie Nicks. Utom den mest uppenbara – Fleetwood Mac.

24 Carat Gold – Songs From The Vault är precis vad det låter som; en samling j-ligt schyssta låtar ur arkivet. Men istället för att plocka fram gamla demotejper (vilka har cirkulerat helt öppet på t.ex. youtube) och putsat till dem har Nicks gjort nyinspelningar av dessa guldkorn. Låtar som av någon anledning aldrig hamnat på platta.

Jag betonar – låtar som av någon anledning aldrig hamnat på platta, för det är fantastiskt bra. Inte minst i inledande “Starshine” som Stevie spelade in för första gången redan på 80-talet, när hon jobbade ihop med Tom Petty. Den är häpnadsväckande bra för att vara ett tidigare outgivet spår (om än nyinspelat). Nynnar på den mest hela tiden.

Men det finns mer som är riktigt bra på den här plattan. Ta bara “Lady” till exempel, vilket lär vara den första låten Stevie Nicks skrev på piano för en si sådär fyrtio år sedan. Jag menar – kom igen!! Det där måste vara ett av de bättre förstaförsöken jag hört. Tidigare outgivet dessutom. Ha, ja ni fattar – guldkorn!

“Oh you used to be silver
love light, Lover’s stare
well you used to make me shiver”

 

Leave a comment »

137. Voices Inside (Everything Is Everything) (1970)


Artist: Donny Hathaway Kompositörer: Richard Evans, Ric Powell & Phil Upchurch

Utgivningsår: 1970 Album: Everything Is Everything

______________________________________________________

Det här är gospeleuforisk soul på ett bra sätt! Donny Hathaway har en röst som är balsam för själen. Inte minst när han backas upp av fläskigt blås och tjocktante-kör al’a gospel. Och pianot och den där orgeln, som ligger och skaver i bakgrunden (i den här låten) hela tiden gör mig alldeles svettig. Fast det där med har ändrar vi raskt till hade då hans kropp hittades utanför ett hotell i New York redan 1979. Det sägs att han hoppade från 15:e våningen. Varför? Tja, Donnys schizofreni ska ha haft något med saken att göra.

Donny Hathaway har hur som helst influerat fler soul- och hip hopartister du kan räkna på dina fingrar. Ja ja, du kanske sitter där och viftar med ett ensamt finger och tänker “såg en då?” men det spelar ingen roll. Killen har soul! Det hör du väl?

Den här låten återkommer ständigt i mina spellistor. Inte hans största hit på något sätt men vackert gospeleuforisk (som sagt). Du hittar den på Donnys debutplatta – men han har gjort mer än så; inte minst samarbetat med Roberta Flack samt arbetat som producent och låtskrivare åt namnkunnigare artister som Aretha Franklin och Curtis Mayfield. Ge Donny en chans!

“I hear voices, I see people
I hear voices of many people”

Leave a comment »

136. Burn In Hell (1984)


Artist: Twisted Sister Kompositör: Dee Snider

Utgivningsår: 1984 Album: Stay Hungry

__________________________________________________________________

Jag var tio år när den här skivan gavs ut. Tio år! Hur mycket vet man då? Inte mycket förmodligen; men en sak vet jag fortfarande och det är att Stay Hungry är en jävligt bra hårdrocksplatta. Må hända att den nostalgiska tioåringen tar över när jag hör den idag men visst fan är det fortfarande bra?! Eller?

Att Twisted Sister inte gett ut ens en sekund med material som kan matcha låtarna på denna platta sedan dess – och det faktum att de fortfarande turnérar på just denna merit som gamla gubbar – spelar ingen roll. Det är fortfarande förbaskat bra. Och visst, kanske hade de några låtar som idag kan kallas ‘klassiker’ på sina två tidigare plattor men egentligen handlar allt bara om Stay Hungry.

Och det är okej. För mig iallafall.

Den inte helt ogenerade titeln “Burn In Hell” spelade nog inte så stor roll för mig som tioåring. Det var nog mer soundet och Dee Sniders poserande med köttbenet som tilltalade. Lustigt nog minns jag fortfarande vintern 1984 och hur jag som tioåring åkte kana på nån plastpåse längst en isbana och reciterade det jag kunde uppfatta: “as you go down down down” (och härmade Sniders nasala “hm hm” ca 1.14 in i låten).

Det är sånt man minns. Och när jag för några år sedan såg bandet framföra plattan i sin helhet på Sweden Rock Festival insåg jag helt plötsligt hur mycket den här plattan betyder för mig. Den är ett soundtrack för mig och många andra! Bandet Twisted Sister är sekundärt. Det är stämningen och låtarna som  sätter igång någonting i oss.  Vi minns den tid som flytt; måhända är det en snorig vante som glömts kvar vid en isbana av en tioåring som för första gången lärt sig säga “you’re gonna burn in hell”? Men det är fan så bra!

“Take a good look in your heart, tell me what do you see?
it’s black and it’s dark, now is that how you want it to be?”

Leave a comment »

135. Pretzelbodylogic (2014)


Artist: Prince & 3RDEYEGIRL Kompositör: Prince

Utgivningsår: 2014 Album: Plectrumelectrum

_______________________________________________________________________

Prince är inte längre en symbol eller en bokstavskombination – AFKA (artist formerly known as). Borta är även dagarna då han knallade runt med ordet SLAVE inristat på kinden och skrev snygga hatballader som “I Hate U” riktat till skivbolaget Warner Bros. Nu samarbetar han faktiskt med sin forna fiende. Nya skivan Plectrumelectrum släpps visserligen på egna bolaget NPG Records men i samarbete med Warner Bros. Records.

Men Prince är ju fortfarande Prince (om ni förstår vad jag menar) och i vanlig ordning gör han lite som han vill. Istället för att släppa en platta ger han ut två stycken samtidigt. Såklart! Dessa blir således den trettiotredje och trettiofjärde i ordningen (i vilken ordning man nu vill sortera dessa två sista). Den andra, Art Official Age, låter mer som vi är vana vid med ett stadigt fäste i 80-talet – och som helhet är den nog lite bättre och jämnare än låten jag vill föra fram på den här plattan.

Hur som helst, den stora skillnaden mellan dessa två plattor är att Plectrumelectrum är bra mycket stökigare men även ett samarbete med 3rdeyegirl – ett band bestående av tre musikaliskt flyhänta kvinnor (som han också turnerat med på senare tid). Att kalla det riffrock är nog att ta i men gitarrbaserat och något skitigare är dock ingen överdrift – och när det är bra blir det mer intressant än det där välpolerade. Tyvärr håller låtarna på plattan inte måttet hela vägen.

I “Pretzelbodylogic” sitter dock gitarrslingorna som de ska; och ogenerat harvar Prince och 3rdeyegirl runt i rena riffrock-jammande. Fast på prinsens sätt, med ett och annat funkbas-solo. Och jag gillar det! Även det instrumentala titelspåret sitter som en riffsmäck! Synd bara att resten av låtarna känns urvattnade. Tänk om Prince tog med sig de här brudarna in i studion igen och tillsammans med dem rev av några av sina klassiker? Det hade blivit en intressant skiva!

“Pretzelbodylogic
you get so much fun
dream and love each other
on the others’ term”

Leave a comment »