365 låtar

som kräver en förklaring

23. In The Dust (1993)


Artist: Atomic Swing Kompositör: Niclas Frisk

Utgivningsår: 1993 Album: A Car Crash In The Blue

__________________________________________________________________________________________

“Ba dam bam ba ba dampam dam ba ba ba dam da ba dam da dam” är egentligen allt jag har att säga!

Atomic Swing slog igenom med dunder och brak och vi minns “Stone Me into The Groove”, “Smile” och i bästa fall “Bossanova Swap meep” från andra plattan. Men jag säger; tänk om! “In The Dust” är deras legacy.

Första plattan, sjunde låten och du spolar fram till 1:55: “Ba dam bam ba ba dampam dam ba ba ba dam da ba dam da dam ba dam bam ba ba dampam dam ba ba ba dam da ba dam da dam Ba dam bam ba ba dampam dam ba ba ba dam da ba dam da daaaaam …. so if you are young and and almost out of regret …. stay forever young”.

“In the dust, I’m ringin’ the bell for my missing companion”

Advertisements
Leave a comment »

22. Let It All Go (2007)


Artist: Mark Knopfler Kompositör: Mark Knopfler

Utgivningsår: 2007 Album: Kill To Get Crimson

__________________________________________________________________________________

Då han stått galjonsfigur för den polerade riffrocken är det nog lätt att underskatta Mark Knopfler. På sin femte soloplatta slängde han av sig pannbandet rejält (ja, något mer demonstrativt alltså) och koncentrerade sig på novelliknande textrader och snygga – men dock återhållsamma – melodier. Kill To Get Crimson är för övrigt en alldeles utmärkt höstplatta som du kan ta fram NU när mörkret kryper upp mot fönsterrutan.

En av höjdpunkterna heter “Let It All Go” där Knopflers berättare ikläder sig rollen som den åldrande målaren – “I’d kill to get crimson on this palette knife”. Och precis som resten av plattan växer den för varje genomlyssning.

Inga gitarrmuskler som pryder denna låt men ändock ett karaktäristiskt Knopflerplinkande, och så den barytondjupa rösten som leder i mörkret. En fantastisk låt som jag aldrig tröttnar på.

“A hack writer judges my swipes and my smudges
He doesnt like pictures with blotches and blots”

Leave a comment »

21. B.A.D. (1984)


Artist: W.A.S.P. Kompositör: Blackie Lawless

Utgivningsår: 1984 Album: W.A.S.P.

___________________________________________________________________________________

På något sätt känns det förkastligt att det inte kan räcka med ett gäng riktigt bra låtar för att erövra hårdrocksvärlden. Det ska alltid till nån slags image, och jag är den förste att erkänna hur jag storögt och intresserat fattade tycke för W.A.S.P. genom deras kontroversiella budskap. Eller budskap och budskap, de hade en lönnfet sångare med sågklinga mellan benen och så kastade de rått kött på publiken. Det blev ett jävla liv.

Men det är ju inte därför jag sitter så här många år senare och lyssnar på bandets debutplatta. Nej, det beror på att den fortfarande är galet bra. En samling låtar som inte ens den bristande ljudkvalitén rår på. Det är helt enkelt för bra och inte minst enkelt.

Trots bandets något provocerande image är texterna inte speciellt uppseendeväckande. Den enda låten som egentligen upprörde (“Fuck Like A Beast”) togs bort från plattan innan den släpptes, men har på senare utgåvor hittat tillbaka. Men det var ändå den sämsta låten på plattan, så mig gjorde det inte ett skvatt.

Att det blir just “B.A.D.” som hamnar på bloggen är inte självklart. Jag hade kunnat välja nästan vilken som helst då skivan inte innehåller några dåliga låtar. Men på något vis tycker jag att refrängen säger en hel del om enkelheten. De slänger in ett ‘B’ och ett ‘A’ och ett ‘D’ så har de en medryckande refräng.

Det går en nostalgisk rysning genom mig varenda gång jag lyssnar på den här plattan. Ja, och så är det något speciellt med Blackie Lawless röst. Om du frågar mig så är detta bandets bästa stund!

“B.A.D.
Bad, make your mom and daddy sad
B.A.D.
Bad, It’s the bloody fix you do”

Leave a comment »

20. Royals (2013)


Artist: Lorde Kompositörer: Ella Yelich O’Connor & Joel Little

Utgivningsår: 2013 Album: –
________________________________________________________________________________

Jag vet galet lite om den här artisten. En snabbgoogling visar att hon kommer från Nya Zeeland och heter något långt och krångligt men döljer sig bakom namnet Lorde. Att hon är född 1996 gör mig så deprimerad att jag slutar researcharbetet här och konstaterar att jag är jävligt gammal.

Hur som helst; hon är jävligt färsk och har inte ens släppt en platta. Det lär finnas några andra låtar på en EP men jag är inte speciellt intresserad av det just nu utan koncentrerar mig på “Royals”. Som artist intresserar mig Lorde föga men den här låten bröt igenom radiobruset och hittade mig. (Kanske får jag äta upp detta ointresse senare, om det kommer en bra platta?)

Kort och gott, det är visserligen rösten som först får mig att haja till men det är ju luftigheten i hela produktionen som gör låten. ‘Stamp i stor sal på marmorgolv’-bastrumman och syntetiska duschkabinsreverbet hjälper till och får mig att ‘stampa takten’ med fingret på ratten i bilen där jag först hör låten. Sedan inser jag att hon sjunger galet nonchalanta. Attityd tillsammans med hysteriska körer.

Jag gillar’t skarpt!

“Let me be your ruler, you can call me queen bee
and baby I’ll rule, I’ll rule, I’ll rule, I’ll rule
let me live that fantasy”

Leave a comment »

19. Kill The King (1978)


Artist: Rainbow Kompositörer: Ritchie Blackmore & Ronnie James Dio

Utgivningsår: 1978 Album: Long Live Rock n Roll

_______________________________________________________________________________________________

Jag har ingen aning om hur det gick till när det här spelades in, men om jag sluter ögonen och lyssnar blir det lättare att föreställa sig.  Självklart lät de monstertrummisen Cozy Powell rigga upp sitt gigantiska trumset i kontrollrummet precis bredvid mixerbordet. Och så fort Powell satt sig ner på trumpallen höjde förmodligen producenten ett par ögonbryn och kastade en blick genom glasrutan in till de andra, som för att försäkra sig om att de var redo, innan han tryckte på rec-knappen, stoppade fingrarna i öronen och blundade.  Då Cozy Powell slår så förbannat jävla hårt behövde de förmodligen inte ens micka upp trummorna – men trots detta lyckades han roffa åt sig mer än femtio procent av ljudbilden.

Jag är inte speciellt förtjust i Rainbow men de första plattorna är stundtals riktigt bra. Att detta skulle bero på att gruppens då mest namnkunnige medlem – geniförklarade Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore – drog i de flesta tåtarna är nog mest en missuppfattning. Sanningen stavas nog Cozy Powell och Ronnie James Dio, där den senare här förgyller med sin massivt mäktiga rockröst. För att ytterligga stärka detta argument är det bara att titta bakåt i diskografin, för om första plattan förgyllts med ett Ritchie Blackmore’s-prefix så är det på denna tredje platta borttaget.

Sedan försvann Dio (efter ytterliggare en platta även Powell) och Rainbow blev något annat. Det räcker med trettio sekunder in i öppningsspåret på efterföljande “Down To Earth” för att inse det. “Kill The King” däremot, summerar hela den där första eran av bandet. En fantastisk uppvisning i hänsynslöst rockröj med alla spjäll öppna utan tanke på att hålla tillbaka. Det tar inte ens fem minuter, sedan är det över – men det ringer förmodligen fortfarande i öronen på producenten som satt vid mixerbordet för trettiofem år sedan.

“Fly like the wind
I’m no pawn, so be gone, speed on and on …. kill the king”

3 Comments »

18. High Hopes (1994)


Artist: Pink Floyd Kompositörer: David Gilmour & Polly Samson

Utgivningsår: 1994 Album: Division Bell

______________________________________________________________________________________

Ur ett historiskt perspektiv anses inte Division Bell som en klassisk Pink Floydplatta. Det finns de som inte ens vill kalla det Pink Floyd. Mestadels för att bandets en gång så kreativa motor, Roger Waters, inte är med i bandet längre. I vilket fall, det är den sista plattan signerad Pink Floyd och personligen tycker jag att den är makalöst underskattad.

Inte minst är plattans sista spår – den sista låten Pink Floyd gav ut, som du så vill – orättvist bortglömd och undanskuffad i diskografin. Det är nog inte heller en slump att den ligger allra sist, då “High Hopes” är en något nedstämd elegi där den här Floyd-erans meste kreativa motor, David Gilmour, ser tillbaka längs minnenas allé. Själv har Gilmour sagt att texten handlar om hur han ser tillbaka på tiden som ung, då allting verkade okomplicerat och lättsamt.

Det hindrar dock inte inbitna fans att dra egna slutsatser och se passningar till andra Pink Floydlåtar. Eller hur första versens rader “our thoughts strayed constantly and without boundary, the ringing of the division bell had begun” hänvisar till hur bandets kreativa motsatser slet bandet isär. Eller hur låtens allra sista rader är en medveten hälsning: “the dawn mist glowing, the water flowing, the endless river”. Som om Gilmour här tar ett metaforiskt farväl väl medveten om att bandets musik och arv lever vidare trots allt.

För mig handlar det mer om kyrkklockan som går likt en jämn puls genom hela låten. Det klinkande pianot som inleder och vecklar ut en låt, till en början försiktigt och anspråkslöst. Men så växer den och blir mäktigare och vecklar ut sig till sin fulla bredd och blir näst intill majestätisk . Och sedan tillbaka; kyrkklockan och pianot ackompanjerat av Gilmours modstulna röst. Till sist signerat med ett makalöst slidesolo.

Det kallar jag signatur!

“The grass was greener
The light was brighter
The taste was sweeter
The nights of wonder
With friends surrounded”

Leave a comment »

17. Sirens (2013)


Artist: Pearl Jam Kompositörer: Mike McCready & Eddie Vedder

Utgivningsår: 2013 Album: Lightning Bolt

_____________________________________________________________________________________

När Pearl Jam släppte första smakprovet från kommande plattan Lightning Bolt blev jag minst sagt orolig över bandets framtid. “Mind Your Manners” låter som en inavelshybrid framavlad med hjälp av en annan gammal PJ-låt; “Spin The Black Circle”. Och det hade väl varit okej då, när de var världens argaste band, yngre och skeppade iväg en miljon plattor i veckan – bara i USA. Nu är de överlevande grungefarbröder som nog måste vara lite varsammare med sitt arv.

Men, när så låt nummer två – “Sirens” – presenterades härom veckan lugnade jag ner mig. Det låter nämligen mer rimligt. “Sirens” är precis en sån där låt där de åldras med lite mer värdighet. Eller, egentligen inte. Det är inget utropstecken utan en midtempolunk där gitarristen Mike McCready dessutom får briljera med ett gitarrsolo som är så nära AOR-soundet ett grungeband kan komma utan att tappa trovärdigheten. Men främst är det Eddie Vedders röst som styr och är avgörande; och jag påminns ännu en gång om att den största anledningen till att jag gillar det här är avsaknaden av nytt material krönt med Vedders röst.

Men det här inlägget säger nog mer om mig än om Vedder och hans kamrater. Jag har också åldrats, och kanske borde jag framhålla den där andra hybriden som ett argare och mer politiskt alternativ – men det känns bara krystat. Jag tror inte att jag vill ha det lika mycket längre. Är också väl medveten om att Lightning Bolt, som släpps om ett par dagar, förmodligen bara får några få håstrån på mitt huvud att röra sig en aning. Borta är tiderna när de fullkomligt vände uppochner på hela tillvaron.

Och det är okej. Jag nöjer mig med en liten bris, knappt kännbar för resten av min omgivning. Och det bästa av allt: det är min bris, som minner om tider som varit och kanske får tillvaron lite ljusare för stunden.

“Hear the sirens covering distance in the night
The sound, echoing closer, will they come for me, next time?”
Leave a comment »

16. En sångarsaga (2012)


Artist: Mando Diao Kompositörer: Mando Diao & Gustav Fröding

Utgivningsår: 2012 Album: Infruset

____________________________________________________________________________________________

Gustav Fröding debuterade som poet med Guitarr och dragharmonika 1891. Jag tror inte att han ens i sin vildaste fantasi drömde om topplisteplaceringar mer än hundra år efter debuten. Att hans texter skulle tonsättas och bli föremål för popmusik som var och vartannat popsnöre skulle sjunga till.

Men så blev det!

Och inte på ett dåligt sätt. Nej, på ett bra och utomordentligt smakfullt sätt. Borlängesönerna i Mando Diao tog Frödings ord på allvar och gjorde dem till sina egna. De läste stroferna ur Drömmar i hades och gjorde vacker musik av det. Det blev “En sångarsaga”. Jag tror inte att någon någonsin lyckats förvalta ett kulturarv på ett lika hedervärt och smakfullt sätt, och samtidigt sträckt ut ett fett kommersiellt pekfinger viftandes i den etablerade radioetern.

Mando Diao vs Fröding blev en succé. Gott så – det är ett galet långt pekfinger och precis det utropstecken det svenska språket – och inte minst poesin – behöver. Jag tackar och bockar. Det här gjorde ni j-vligt bra grabbar!

“Jag såg en sångares
vemodspanna,
det mörka håret
i ädelt fall,
den manligt svärmiska
sorgsna läppen,
som kanske sjöng i
kung Arthurs hall”

Leave a comment »