365 låtar

som kräver en förklaring

115. Wratchild (1981)


Artist: Iron Maiden  Kompositörer: Steve Harris

Utgivningsår: 1981 Album: Killers

_____________________________________________________________

På spaning efter den tid som flytt! Det spelar ingen som helst roll hur många gånger nuvarande sångaren i Iron Maiden skriker “Scream for me Bråvalla”. Det spelar ingen som helst roll att han är bättre (för det är han – Bruce). Det spelar ingen som helst roll att allt Iron Maiden gjorde efter den här plattan är större, mer omtalat och på många sätt bättre.

Iron Maiden har ju aldrig varit hårdare än med Paul Di’Anno på sång. Han är kanske ett vrak idag (och var kanske ett redan då)  men man måste ge honom äran för Iron Maidens två första skivor. De är förbannat bra – på ett annat sätt (sorry Bruce).

Det de gjorde här cementerade grunden för någonting större – och “Wratchild” är den tidiga 80-talsstommen som fortfarande bär upp bandet. “Wratchild” är Steve Harris svanesång om ett oönskat barn som fortfarande står sig. Basintrot, gitarrstämman och Di’annos vässade stämma ger mig fortfarande rysningar. Och så har vi omslaget …. som är det punkigaste ett progressivt band någonsin gett ifrån sig!! (Ja, det blir dubbla utropstecken på det!!)

Det är galet bra presterat från ett band som bara skulle bli bättre och bättre. ‘Up the Irons’, som de säger!

“but now I spend my time looking all around
for a man thats nowhere to be found
until I find him I’m never gonna stop searching
I’m gonna find my old man, gonna travel around”

 

1 Comment »

114. Summer Nights (1986)


Artist: Van Halen Kompositörer: Sammy Hagar, Eddie Van Halen, Alex Van Halen & Michael Anthony

Utgivningsår: 1986 Album: 5150

_______________________________________________________________

Jag är ingen gitarrist men ….. jag tycker att Eddie Van Halen spelar fantastiskt på den här låten. Ja, faktiskt på hela den här skivan. Det är någonting med gitarrljudet och sättet han liksom glider över strängarna med – vad som verkar vara – perfekt precision. Det svänger lite extra hela tiden, bara genom Eddies små – men kolossalt snygga – strängbändarfinesser.

Fast det är kanske inte så det heter – strängbändarfinesser? Är det ens ett ord?

Skitsamma. Eddie Van Halen spelar på känsla – inte minst i detta lite mer undanskuffade spår (sista låten på första sidan, om vi snackar vinyl). Och det är väl egentligen inte en stark låt men jag tycker att de får till ett skönt, lite halvbluesigt, driv tillsammans med Sammy Hagars Hawaiiskjortsprydda textrader. Fast stommen är ju det där Eddieriffet med fingertopparna exemplariskt slirande över gitarrhalsen.

Detta lär också vara den allra första låten Van Halen spelade in tillsammans med Sammy Hagar som ny sångare. I sin självbiografi skriver Sammy följande (och passar givetvis på att ge en känga åt sin företrädare (och numera efterträdare) David Lee Roth): “We started playing, and the engineer Donn Landee recorded everything we did. I made up the first line on the spot: ‘Summer nights and my radio.’ It just popped into my head the first time I heard that riff. The rest of the song I scatted my way through. I really had my scat together. Eddie couldn’t believe it. Dave apparently didn’t have good rhythm and wasn’t a great singer, didn’t have any range. I was singing Eddie’s guitar licks with him.”

Sedan passar den temamässigt rätt bra inför midsommar.

“Summer nights and my radio
that’s all we need baby don’t cha know
we celebrate when the the gang’s all here”

Leave a comment »

113. The Mule (1972)


Artist: Deep Purple Kompositörer: Ritchie Blackmore, Ian Gillan, Roger Glover, Jon Lord & Ian Paice

Utgivningsår: 1972 Album: Made In Japan

________________________________________________________________

Det är så lätt att snacka John Bonham och “Moby Dick”. Eller citera Keith Moon. Spela lufttrummor till Cozy Powell. Eller påpeka det geniala och sparsamma spelet i Jeff Porcaros vänsterarm (som nog är ghost pitchens gudfader).  Men många glömmer helt bort Ian Paice – som lirar (och lirade) trummor i inte helt obekanta orkestern Deep Purple.

Ian Paice kan spela enhandsvirvel som få. Ian Paice har visat världen – i låtar som “Burn” och “Fireball” – att han är en av världens allra bästa trummisar. Trots detta glöms han bort – till förmån för de andra! Och kanske – men jag säger bara kanske – beror det på att samtliga (nämnda) är döda.

Hur som helst, i “The Mule” – Jaaaaa, jag snackar om liveversionen – visar han var skåpet ska stå. Det är knixigt och alldeles galet svängigt. Paice kan hantverket och verkar ha handleder av gummi då det smattrar på värre en någonsin. “The Mule” är en uppvisning i storartat trumspel – och det spelar ingen som helst roll att Paice själv förminskar det hela med ett “äh, jag snodde ju bara Ringo Starrs trumpryl i “Tomorrow Never Knows” och gjorde något nytt av det.

Ja tjena. Lyssna på det här och tänk på Ringo Starr. Eller Ian Paice. Vem känns mest innovativ? (Det där var en ledande fråga.) Sedan är det ju också coolt att sångaren Ian Gillan sagt följande om låten i fråga: “it’s all about Lucifer and some of his friends, most of whom are sitting around here somewhere tonight”.

“Now I have become a fool
because I listened to the mule”

 

Leave a comment »

112. Moondance (1970)


Artist: Van Morrison Kompositör: Van Morrison

Utgivningsår: 1970 Album: Van Morrison

_________________________________________

Det här är väl ändå en av Van Morrisons mest spelade låtar; en skönt jazzig historia som agerar titelspår på den buttre irländarens tredje platta. Och trots att plattan gavs ut redan 1970 släpptes denna låt inte som singel förrän sju år senare.

En av de låtar som Van Morrison kallar sofistikerad. Ja, så kanske den kan beskrivas. Själv kallar jag den nog helskön vokaljazz. Och kanske är den inte temamässigt helt rätt här på bloggen just nu då den handlar om hösten. Men det skiter jag i – jag kan lyssna på den här när jag vill, även om det är värsta sommarvärmen ute.

Den är precis lika bra nu som om några månader. Jag lovar!

“Well, it’s a marvelous night for a moondance
with the stars up above in your eyes
a fantabulous night to make romance
‘neath the cover of October skies”

 

Leave a comment »

111. Three Women (2014)


Artist: Jack White Kompositör: Jack White

Utgivningsår: 2014 Album: Lazaretto

_______________________________________________________

Jack White är en cool katt. Inte ens fyllda fyrtio har han presterat mer än de flesta. Mest känd är han väl som frontman i duon The White Stripes där han tillsammans med systern Meg (eller om de nu var gifta – det råder nämligen delade meningar om detta) rev av stadiumvältare som “Seven Nation Army” (en låt som tillsynes obligatoriskt ljuder på vart och vartannat sportevenemang runt om i världen). Så vitt jag vet är gruppen numera nedlagd, men Jack har sannerligen inte legat på latsidan sedan deras sista platta kom ut.

Bortsett att han spelat i diverse andra grupper (som Raconteurs och The Dead Weather), testat skådisyrket och jobbat som producent är han nu aktuell med sin andra soloplatta Lazaretto. Första låten på den heter “Three Women” och är bland det skönaste jag hört med Jack White. Ett smått disonant öppningsspår som dock svänger något oerhört. Jack har liksom en egen puls; man hör direkt att det är han som ligger bakom en låt.

I den här låten besjunger White vedermödorna med att dejta tre kvinnor samtidigt, och som han säger: “de kommer till mig varje kväll så någonting måste jag ju göra rätt”. Rivigaste låten jag hört på länge – inget snack om den saken.

“Well, I wish I could tell you
just what my three women do
yeah, I wish I could tell you
just what my three women do
but if I open my mouth
well, that’ll be three women
that I lose”

Leave a comment »

110. Beast of Burden (1978)


Artist: The Rolling Stones Kompositörer: Mick Jagger & Keith Richards

Utgivningsår: 1978 Album: Some Girls

_________________________________________________________________

Jag vet – The Rolling Stones har så många bra låtar på sitt samvete att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det blir liksom helt galet. Vi snackar inte en eller två eller tre …. eller rent av tio utan dussintals klassiker. Det tar aldrig slut. De har har fler klassiska plattor på sitt CV än nån annan (The Beatles undantaget, dock) och plattan som den här låten ligger på – Some Girls – är givetvis också en klassiker.

Hur som helst, jag kan inte komma runt den här souldrypande klassikern. Inte alls en typisk Stoneslåt, utan när man hör den för första gången tror man lätt att det är en cover som de gamla britterna gör. Men inte – det här är en äkta Glimmer Twins-klassiker som tolkats av många men som givetvis görs bäst av stenarna.

Keith Richards får till världens skönaste gitarrknixande och Mick Jagger fyller i med det han kan bäst och tillsammans med Wood, Wyman och Watts (de var WWW redan på 70-talet) skapar de ren och skär magi. Enkelt, snyggt och fantastiskt. Fan vilken bra soulstänkare det här är.

“Pretty, pretty, pretty, pretty, girl
Such a pretty, pretty, pretty girl”

Leave a comment »

109. Joga (1997)


Artist: Björk Kompositörer: Björk & Sjón

Utgivningsår: 1997 Album: Homogenic

______________________________________________________________

Om du sitter med Björks tre första plattor framför dig kan du helt random plocka upp en av dem, sätta på valfri låt och sannolikheten att du för höra ett mästerverk är relativt stor. Fast vem lyssnar på cdskivor idag, kanske du tänker? Men du förstår kanske ändå? Björk gjorde allting rätt där i början.

I “Joga” liksom snubblar hon igång låten med sin charmiga och snudd på patentmärkta frasering och drar sedan igång låten genom att sjunga ut i ett säreget “emotional landscapes, they puzzle me”. Därefter vecklas låter ut och blir någonting större; ett filmiskt stråkbeklätt ljudlandskap fyller skallen och som lyssnare flyger du över ett naturbegåvat Island.

Den här låten ligger och pyr i skuggan av – inte minst – låtarna från debutplattan, men om du frågar mig så är det här en av Björks allra vackraste låtar. Precis allt är bra! Hon sjunger gudavackert och låten är så snyggt producerad; perfektion när den är som bäst och inte låter perfekt. Bara naturlig och nyskapande vacker och stämningsfull.

Det här är ett mästerverk!

“All that no-one sees,
You see,
What’s inside of me,
Every nerve that hurts,
You heal,
Deep inside of me”

Leave a comment »

108. Bad guy (2013)


Artist: Eminem Kompositörer:  Marshall Mathers, Larry Griffin, Mark Landon, Sarah Jaffe, Walter Murphy, Nicholas Warwar, Vinny Venditto, S. Hacker, M. Aiello, Gian Reverberi, Laura Giordano

Utgivningsår: 2013 Album: The MArshall Matters LP2

___________________________________________________________________

Tänkte att jag skulle geniförklara Eminem i detta inlägg men så ser jag antalet medkompositörer på denna låt och räknar dem till tio (!) personer. Okej, someone got a little help from his friends. (Lägg därtill tre olika producenter – på en och samma låt.)

Fast det spelar egentligen ingen roll. Jag menar, vill ju gärna tro att Eminem ligger bakom det mesta men egentligen handlar det en himla massa om tajming – eller kanske främst frasering och att rimma (Eminems texter är grymma). Han kan det där med rhyming.

Den här låten – som inleder uppföljaren till The Marshall Mathers LP från år 2000 (dvs LP2) – består egentligen bara av ett par beats och en refräng som låter naturligt samplad. I verserna låter Eminem precis lika arg som för fjorton år sedan (GAAAAAH – tänk att det gått fjorton j-la år sedan ettan). Han vräker ur sig fler stavelser än vad som vore möjligt att få in i dem, och med sin tajming och frasering får han till ett flyt som nog hade gjort självaste Shakespeare avundsjuk. Även om denne kanske inte skulle använda ord som “nitwit” och “bitch” som rimkompatibla kamrater.

Jag har  hört Jay Z, 50 Cent och många andra stora rappare men ingen av dem ger mig något. Eller okej, Jay Z har något – men ingen kan vräka ur sig textmassa med samma flow som Marshall Bruce Mathers III aka Eminem.

“And to think, I used to think you was the shit, bitch
to think it was you at one time I worshipped, shit
think you can hurt people and just keep getting away with it
not this time, you better go and get the sewing kit, bitch
finish this stitch so you can reap what you sew, nitwit
thought some time would pass and I’d forget it?”

 

1 Comment »

107. Marching To Mars (1997)


Artist: Sammy Hagar Kompositörer: Sammy Hagar & Mickey Hart

Utgivningsår: 1997 Album: Marching To Mars

______________________________________________________________

Marching To Mars var den första plattan Sammy Hagar släppte efter att han hoppat av/fått kicken från Van Halen (första gången). Så vitt jag minns försvann den här skivan ganska fort och glömdes bort. Vilket nog kan sägas vara rättvist då den som platta betraktad är en ganska ojämn historia med en massa olika gästmusiker. Några av de mer namnkunniga gästerna heter saker som Slash, Matt SorumRonnie Montrose, Mike Landau och Huey Lewis.

Titelspåret har dock fastnat och stannat kvar hos mig. Varför vet jag inte. Kanske för den skönt gungande rytmen eller den sylvassa gitarrslingan? Eller basen som liksom bara pumpar på, lite svajigt. Eller beror det kanske på hockeykören som dyker upp där någonstans? Eller kanske på alltihop?

Jag vet inte. Gillar den bara. Och om den handlar om någonting annat än att eh …. att ta sig till Mars så har jag ingen aning. Har liksom aldrig riktigt brytt mig om texten utan fastnat i den pumpande rytmen och de snygga gitarrerna. Sedan låter den inte riktigt som andra låtar med Sammy Hagar – eller gör den det?

“Yeah, marchin’ to Mars, marchin’ to Mars”

 

Leave a comment »