365 låtar

som kräver en förklaring

242. Green Light (2017)

Artist: Lorde Kompositörer: Ella Marija Lani Yelich-O’Connor, Jack Antonoff & Joel Little

Utgivningsår: 2017 Album: Melodrama

______________________________________________________________________

All heder åt Lorde! Hon slog igenom och tokhyllades som sextonåring med avskalade och ganska tillbakalutade albumet Pure Heroine. En oväntad succé såklart – inga kalkylerade hits där inte, bara en 16-årings vision med hjälp av lokal producent (ja alltså, han och hon kommer från Nya Zeeland – är det lokalt nog?).

Nu har det gått fyra år – hon är tjugo bast – och det är dags för uppföljaren. Viss vånda i studion antar jag; hon har ju en del press på sig. Men hon klarar sig galant. Hon har visserligen bytt producent men verkar i precis samma egenartade anda. Producenten Jack Antonoff lär ha uppmanat henne att välkomna det konstiga och ta fram sin inre Kate Bush under inspelningen av Melodrama. Bra gjort!

Vidare, här finns ingen Pharrell Williams som ska fixa biffen och skapa hits. Och när Max Martin hörde förstasläppet  ”Green light” lär han kallat det ”inkorrekt låtskrivande”. Och ja, “Green Light” följer inte alls Martins matematiska musikformel. Han uttrycker den på följande vis (enligt tidningen SPIN): “I work a lot on getting it all as clear and distinct as possible. There should never be too many new elements introduced at the same time. One at a time. Like in a movie. You can’t introduce ten characters in the first scene. You want to get to know one before you’re ready for the next”.

Max Martin vet kanske bäst HUR man skapar hits men själv hyllar jag Lorde för att hon fullkomligt skiter i hans råd och visar att det faktiskt funkar ändå. Det blir bättre. Kanske inte lika höga listplaceringar men helt klart mer intressant. Man tröttar dessutom inte lika fort.

Jag uppmanar ALLA att ta fram sin inre Kate Bush. Våga vägra formelhitsen!

Lyssna på “Green Light”! En bra introduktion till Lordes nya skiva (den är bra rakt igenom). Och kanske (fast jag säger bara kanske) så kan hon hjälpa till att sprida Kate Bush-andan vidare. Så till den grad att kanske även Kate (eller någon annan som verkar i hennes anda) också kan få Polarpriset. Kanske Lorde själv får stå där och ta emot pris ur kungens hand om några år? (Om nu inte Max Martin och hans lärjungar tagit över och hjärntvättat hela världen).

“But I hear sounds in my mind
brand new sounds in my mind
but, honey, I’ll be seein’ you ‘ever I go
but, honey, I’ll be seein’ you down every road
I’m waiting for it, that green light, I want it”

Advertisements
Leave a comment »

241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

Leave a comment »