365 låtar

som kräver en förklaring

185. Rock n Roll Ain’t Noise Pollution (1980)


Artist: AC/DC Kompositörer: Angus Young, Malcolm Young & Brian Johnson.

Utgivningsår: 1980 Album: Back In Black

_______________________________________________

Som för att fira att AC/DC numera finns på Spotify kan jag inte låta bli att bjuda på en låt med australiensarna. En låt som återfinns på en skiva som sålt i en si sådär 50 miljoner exemplar (tror att det fortfarande är världens mest sålda skiva efter Thriller). En skiva som spelades in på sju veckor och delvis var ett sorgearbete av ett band som precis förlorat sin sångare Bon Scott (därav det svarta omslaget) men som i och med detta fann en ersättare i Brian Johnson.

Och det gick ju ganska bra även utan den karismatiske Bon. Det finns nämligen inga dåliga låtar på Back In Black. Fast det gör det å andra sidan inte på föregångaren Highway To Hell heller. Eller alla andra plattor bakåt i diskografin där just Bon Scott sjunger. Men efter den här plattan hittar man desto fler utfyllnadsspår. Fast, det är ju inte detta jag ska babbla om nu. Vi  håller oss till ämnet – Back In Black.

Tycker att “Rock n Roll Ain’t Noise Pollution” är ett ypperligt exempel på AC/DCs styrka. En laidback inledning, sedan ett riff som gjutet i sten medan textdelen talar klarspråk och inte far med dubbeltydningar eller annat trams. Rakt på sak – och så förbannat bra.

Låten släpptes som fjärde singel 1981 och är den av albumets låtar som då klättrade högst på listorna. Idag har den hamnat i skuggan av kolosser som “Back In Black”, “Hells Bells” och “You Shook Me All Night Long”.

“Hey there all you middle men
throw away your fancy clothes
and while you’re out sittin’ on a fence
so get off your arse and come down here
cause rock ‘n’ roll ain’t no riddle man
to me it makes good good sense”

Advertisements
Leave a comment »

184. Elvis Is Dead (1990)


Artist: Living Colour Kompositör: Vernon Reid

Utgivningsår: 1990 Album: Time’s Up

_______________________________________________________

En del grupper faller liksom bara i glömska. Som om de upphört att existera. Och även om det är just så – att bandet kastat in handduken – tillhör denna kategori artister numera de udda minoriteternas skara eftersom mer eller mindre varenda band som någonsin solat sig i rampljuset återförenas på ett eller annat sätt. Så även Living Colour.

Fast om bandet upplösts och sedan återförenats vet jag egentligen inte utan låter vara osagt. De kanske arbetat i det tysta sedan 90-talet? Och inte för att de nu plötsligt är tillbaka eller ens aktuella med en ny platta; nej – jag läste bara om dem av en slump och kom på att jag faktiskt har en riktigt bra platta med detta band.

Om du nu aldrig hört talas om Living Colour så beskrivs de nog allra enklast som en något stel, halvfunkig och lite politisk 90-talskoloss vars sound idag känns ganska stendött. Gitarristen Vernon Reid (ja, och även rytmsektionen för den delen) roar sig gärna med ekvilibristiska uppvisningar och ser (eller kanske såg) sig själv som en modern Hendrix. Personligen tycker jag nog att det är sångaren Corey Taylors röst som sätter lite prägel på bandet. Och så texterna såklart. Dessa handlar allt som oftast om orättvisor i samhället, där rasism är ett tema som går igen. Ja, bandnamnet anspelar ju på att samtliga i bandet är mörkhyade.

Så, även i en humoristisk liten visa som “Elvis Is Dead” passar de på att dela ut kängor lite varstans. De lånar t.ex. några rader ur Paul Simons klassiker “Graceland”, men ändrar om lite i texten så att det där välkomnande Graceland blir “I’ve got a reason to believe we all won’t be received at Graceland.” Sedan lyckades de även fixa så att saxofonisten Maceo Parker och självaste Little Richard gästspelar, vilket ökar svänget å det grövsta.

Det svänger riktigt bra. Och nu när jag lyssnar på det så tar jag tillbaka det där jag sade om bandets sound. Det känns inte alls stendött, och visst behövs det fler band (inte minst i den hårdare genren) som Living Colour? Idag mer än någonsin kanske? Så, gör dig själv en tjänst: lyssna på Living Colours bortglömda men meinenta Time’s Up. “Elvis Is Dead” är en ganska bra ingång.

“When the king died
he was all alone
I heard that when he died
he was sitting on his throne”

Leave a comment »

183. Psycho (2015)


Artist: Muse Kompositör: Matthew Bellamy

Utgivningsår: 2015 Album: Drones

__________________________________________________

Jag är ganska säker på att jag inte är eder favortibloggare, så jag ska inte föra mig med sådana formuleringar som “eder favoritbloggare är nu tillbaka” Har ju inte varit sådär tväraktiv under den senaste tiden. Kanske finns det nån läsare kvar där ute, vad vet jag? Tanken är dock att jag ska komma igång igen – och jag tänker inte tråka ut er med alla tänkbara ursäkter för denna avhållsamhet i bloggosfären.

Vi drar igång direkt!

Muse känner ni säkert till. De har gått från att vara en nationell angelägenhet till världsstora med låtar på listorna. Fast med nya plattan Drones lär de nog inte ta några större kliv just på listorna, men ärligt talat – det är ju inte därför vi lyssnar.

Blir både glad och något besviken när jag hör nya “Psycho”. Glad för att den har ett sånt där basic stenhårt riff och för att det låter galet mycket Muse, med slagsida åt det lite olyckliga. Besviken för att det låter just Muse då de med sina senaste plattor (bortsett kanske den förra?) verkligen överträffat sig själva och överraskat mig som lyssnare. Det här låter precis som det ska – vilket gör mig något uttråkad.

Kan ändå inte värja mig gentemot Matthew Bellamys “I’m gonna make you a fucking psycho”-mässande och det karaktäristika gitarrspelandet, trummorna och de överdrivna stämmorna. Jag gillar det men har hört det förr. Och just det där riffet är inte heller nytt utan någonting som funnits i bandets repertoar i flera år (det finnas med mellan två låtar redan på liveplattan HAARP från 2008).

Men, det behöver ju inte alltid vara nyskapande och utvecklande. Det kan faktiskt vara bra ändå, kolla bara på gubbarna i AC/DC. Fast det kanske inte är så bra i just det fallet? Skit samma, jag tycker nog ändå att “Psycho” håller måttet. Inte minst lär den  hålla på bandets spelningar då jag redan nu kan se det guppande publikhavet framför mig när det där riffet drar igång. Det räcker långt ibland!

“- Are you a psycho killer? Say ‘I’m a psycho killer!’
– I am a psycho killer!
– Scream it!
– I am a psycho killer!
– Show me your war face!
– AHHHH!
– You are a pussy! I said show me your war face!
– AHHHH!”

Leave a comment »

182. Play The Blues (1998)


Artister: Danko Jones Kompositör: Danko Jones

Utgivningsår: 1998 Album: Born A Lion

____________________________________________________________

Danko Jones har pumpat ur sig powerriff i över femton år nu. De håller en galet hög lägstanivå med ‘lika samma’-metodiken som ständig vägvisare i ett oföränderligt rock n roll-landskap. Och det spelar ingen roll att bandmedlemmarna skiftat och bytts ut genom åren så länge den lille farlige frontmannen Danko himself består.

Och det gör han.

Jag upptäckte dock en ny låt med Danko Jones nyligen. Eller, en gammal – fast ny för mig. Det var en  sån där medföljande skiva i en engelsk rocktidning där bandet hade den goda smaken att bjuda läsarna på en egenhändigt ihopsnickrad greates hits-kavalkad i CD-format. Bara en sån sak. CD. Ha!

Och eftersom jag mer eller mindre aldrig lyssnar på CD-skivor nu för tiden så hamnade den i bilen, för där passar formatet utmärk. Det mesta på samlingen hade jag hört sedan tidigare men upptäcker att det är en låt som jag ständigt återkommer till: “Play The Blues”. En låt de naglade fast redan på plattan Born A Lion 2002.

Jag tycker nog att den definierar Danko Jones med sitt stompiga sväng. De feta och lätt lånade riffen som smälter samman med de smått enerverande trumslingorna och Dankos omisskänneliga röst. En gym låt – inte minst i bilen.

“Love will hit you bad boy, but the blues will hit you worse

if you wanna know how to play the blues,

get yourself a woman”

Leave a comment »