365 låtar

som kräver en förklaring

177. Dead and Bloated (1992)


Artister: Stone Temple Pilots Kompositörer: Robert DeLeo & Scott Weiland

Utgivningsår: 1992 Album: Core

____________________________________________________

Jag tillhör de som tycker att Stone Temple Pilots andra platta, Purple, är deras bästa men aldrig har de väl varit hårdare än debutplattans öppningsspår “Dead & Bloated”?  De kör på råstyrka hela vägen in i mål och på fem minuter skapar en skönt släpig grungerapsodi.

Turerna kring sångaren Scott Weiland har varit många och han verkar vara en jävligt knepig snubbe. Det har varit en och annan drogrelaterad skandal kring denna frontman och jag kan verkligen förstå bandkollegorna – som numera gett upp honom och gått vidare men ny sångare – men det finns ju ingen som är mer lämplig sångare i STP än Scott Weiland. Han kanske är en vandrande katastrof – omöjlig att jobb med – men någonstans borde det vara värt besväret.

Det var dock precis samma LSS-åkomma (LSS = Lead Singer Syndrome) som fick Guns n Roses-hybriden Velvet Revolver att krackelera. De kramade ur sig två plattor innan Weiland, återigen, lyckades rasera framgångssagan med sin, utåt sett, perfekta rockstjärneprofil. Det är nog dock en helt annan femma att jobba med snubben.

Fast ändå! Weiland har nån slags sjuk rockstjärneaura. En naturlig rock n roll-charm. Fast, det kanske är precis den som brutit ner honom? Jag vet inte. Allt jag vet är att förstaspåret på bandets debutplatta är, om inte det bästa; det råaste och allra hårdaste bandet gjort. Någonsin.

Ett perfekt öppningsspår signerat 90-talet. Kanske det allra bästa öppningsspåret 90-talet har att erbjuda? Och när jag nu skriver det så tror jag nog att allt annat bandet gjort bleknar i jämförelse. Faktiskt.

“I am smellin’ like the rose
that somebody gave me on
my birthday deathbed”

Advertisements
Leave a comment »

176. Supersonic (2012)


Artister: Big Hat Kompositör: Stone Gossard & Eddie Vedder

Utgivningsår: 2010 Album: Big Hat – EP

___________________________________________

Ibland funkar den där funktionen ‘discover’ på Spotify. Använder den inte så ofta men ibland – som idag – ger jag den en chans. Rekommenderades Cry of Love – ett band som jag är osäker på om jag skrivit om här på bloggen men som jag lyssnat på en del – och hittade sedan på egen hand bandet Big Hat. Gjorde således lite av jobbet själv.

Hur som helst, min tidigare länk till just Cry of Love var Audley Freed som under en period var gitarrist i The Black Crowes. Det visar sig att Freed, förutom att spela med Sheryl Crow, också har ett band vid namn Big Hat. Är inte helt hundra, men tror att majoriteten av just detta band består av musiker som lirar med Crow, men det kan väl kvitta?

Big Hat har hittills bara släppt en EP med fyra låtar, som hamnar i nån slags alternativcountry med några rejäla nypor rock. Välspelat och riktigt snygg! Tre av låtarna på EP:n är egna kompositioner medan sista spåret – “Supersonic” – är en oväntad Pearl Jam-cover (från plattan Backspacer, 2009). Och den är oväntat bra!

De har egentligen inte gjort speciellt mycket med låten alls, inga stora förändringar alltså. Men de får till ett lite stompigare sound som passar låten som hand i handske. Det tog mig faktiskt halva låten innan jag insåg att det var just Pearl Jams “Supersonic”.

Passar mig för att kalla det bättre än originalet, men mycket bra! Och det är sällan man hör PJ-covers över huvud taget, vilket gör tilltaget extra kul. Rekommenderar givetvis även EP:n i sin helhet och hoppas får hör mer av Big Hat i framtiden.

“Supersonic, truth be told
I wanna live my life with the volume full”

Leave a comment »

175. If I Had A Boat (2010)


Artister: James Vincent McMorrow Kompositör: James Vincent McMorrow

Utgivningsår: 2010 Album: Early In The Morning

__________________________________________________

Det här sorterar jag in i kategorin ‘artister jag inte vet någonting om, men vad gör det när det är bra?’.Typ!

James Vincent McMorrow är en irländsk singer songwriter jag copypastade in i detta inlägg. Inte för att jag inte bryr mig utan för att det är bra – akutbra, och jag pallar inte göra källarbetet. Det kan väl räcka såhär, eller?

Fast det är lite på gränsen! Lite för gråtmilt; lite för ‘jag mumlar och kommer undan med det för jag har akustiska instrument som sätter stämningen’. Som Seal på nåt slags neråttjack!? Men det är bra nog, och jag blir ledsen på ett glatt sätt av att höra “If I Had A Boat”. Det är en vistitel, kan jag tycka. Om jag hade en båt. Jag hade en gång en båt? Ehhhh, ja ja ….gråtmilt vacker sätter den fyr på aprilhimlen.

Gott så!

“If I had a boat, I would sail to you
hold you in my arms, ask you to be true”

Leave a comment »

174. Some Peace of Mind (2015)


Artister: Van Morrison & Bobby Womack Kompositör: Van Morrison

Utgivningsår: 2015 Album: Duets: Reworking The Catalogue

______________________________________________________

Den här låten hittar du på plattan Hymns to The Silence som Van The Man släppte redan 1991. Nu har den småbuttre irländaren bestämt sig för att göra duetter av några gamla örhängen; vilket titeln på plattan faktiskt avslöjar.

Det låter kanske inte speciellt upphetsande att Van Morrison nu dyker ner i sitt förflutna och handplockar lämpliga duettpartners – men det är faktiskt riktigt bra, och den här plattan har gått varm här hemma.

Allra bäst är öppningsspåret “Some Peace of Mind” där även Bobby Womack förgyller lite extra. Van Morrison har fortfarande rösten i behåll och så är det riktigt snyggt retroproducerat. Kanske lite kommersiellt (för den invigde) men jag är verkligen svag för det här soundet; de smetar på med stråkar och hummar med lite sådär soulkaxigt fram och tillbaka.

En underbar liten låt, som kan förgylla vilken lördagsmorgon som helst.

“because I’m just a man, oh I ain’t got no plans
don’t you understand, I’m just trying to find some peace of mind”

Leave a comment »

173. Good Friday (1996)


Artist: The Black Crowes Kompositörer: Chris Robinson & Rich Robinson

Utgivningsår: 1996 Album: Three Snakes & One Charm

______________________________________________

1996 var kanske inget guldår för The Black Crowes? Det är nog snarare första halvan av 90-talet som var bandets mest kreativa och framgångsrika år (även om de under senare 2000-talet faktiskt hittade hem i ett The Band-liknande skägglandskap). Och sist jag läste något om bandet var det evighetsbråket mellan bröderna Robinson som återigen splittrat kråkorna. Vilken gång i ordningen vet jag dock inte.

När jag såg bandet under senare hälften av 90-talet (då de turnerade med skivan Three Snakes and One Charm) var stämningen i bandet allt annat än mysig. Konserten i The Guild Hall i Southampton en grådisig söndag inleddes med orden “this really feels like a sunday” varpå bandet pliktskyldigt betade av setlistan.  De tittade knappt på varandra under hela konserten, och någon ytterligare kommunikation med publiken var det inte tal om.

Kommer att tänka på den där konserten nu när långfredagen kryper allt närmre. Och även om konserten i sig inte var speciellt bra är den ett gott minne trots allt. De satte en skön stämning med sitt tjuriga yttre, som också fick mig att omfamna skivan lite mer än jag kanske annars skulle gjort. Och kanske inte minst släpiga munspelsrapsodin “Good Friday”. Chris Robinsons släpiga frasering och en småstruttande banjo sätter utmärkt kuliss till slidegitarren, som i sin tur glider in i ett lunkande långfredagstempo. Således ett alldeles utmärkt soundtrack till dagen som stundar. Och den som vill kan ju också passa på att ‘sörja’ de båda brödernas osämja som (återigen) lett till att bandet slagits i spillror. Och kanske, jag skriver bara kanske, återuppstår de igen?

“We’ve been avoiding this for so long
luxury is temporary then it’s gone
I thought that we would happen
I guess I’m wrong”

Leave a comment »