218. Wristband (2016)

Artist: Paul Simon Kompositör: Paul Simon

Utgivningsår: 2016 Album: Stranger to Stranger

___________________________________________

Jag bara älskar den snudd på nostalgiska, men i allra högsta grad sarkastiska ådra som genomsyrar Paul Simons 2000-tal. Allt han gett ut sedan, låt säga, 2006-års Surprise har nån slags sarkastisk genomgående röd tråd.

Inte minst förra plattans förstasingel – “The Afterlife” – dryper av dödsföraktande sarkasm, där Simon – eller hans alter ego – dör och hamnar i himmelen. Så lång allt väl, men väl där måste han ställa sig i kö – för att träffa Gud – och tvingas även att fylla i en massa formulär: “You got to fill out a form first, and then you wait in the line”.

Fast när jag tänker efter, det där började kanske redan 1986 när Simon på mästerverket Graceland frågade sig “why am I soft in the middle” i superhitten “You Can Call Me Al”?

Nåväl, på senaste plattan Stranger to Stranger (still going strong — after all these years) fortsätter Paul Simon på samma sätt som tidigare. En av höjdpunkterna på denna heter “Wristband” och kan nog sägas vara hans version av Hellacopters “I’m In The Band“. På sedvanligt ironiskt Paul Simon-vis pratsjunger han om hur han glider ut för en röka, fumlar med skärmen på smartfånen och plötsligt hör ett igenkännande klick när dörren går igen. Vilket alltså betyder att han måste röra sig från backstageområdet och försöka ta sig in via huvudentrén – där ingen känner igen honom. Trots att hans namn står med stora bokstäver utanför arenan tänker den buttre vakten i dörren inte släppa in honom, om han inte kan visa upp ett armband – som berättigar honom entré.

På sedvanligt rythmfestligt vis glider Simon in med en skön melodi, som bara växer för varje genomlyssning. Kanske inte lika harmonisäkert och vackert som på Simon & Garfunkel-tiden, men ack så skönt, befriande och värdigt. Paul Simon har fortfarande ett finger på pulsen och berör – vilket inte kan sägas om alla haussade kompositörer sprugna ur samma tradition.

“I stepped outside the backstage door to breathe some nicotine
and maybe check my mailbox, see if I can read the screen
then I heard a click, the stage door lock – I knew just what that meant
I’m gonna have to walk around the block if I wanna get it in

Wristband, my man, you’ve got to have a wristband
If you don’t have a wristband, my man, you don’t get through the door”