238. Smell The Roses (2017)

Artist:  Roger Waters Kompositörer: –

Utgivningsår: 2017 Album: Is This The Life We Really Want?

___________________________________________________________________

I år släpper Roger Waters sin första rockplatta på 25 år. Den senaste, Amused To Death, var väl kanske inte sådär tvärbra och på senare år har han ju turnerat flitigt på gamla meriter. Med all rätt då han skrev merparten av Pink Floyds klassiska katalog (med försäljningssuccéer som The Wall och Dark Side of The Moon som publikdragare). Och nu när Pink Floyd verkligen somnat in har han ju fansen för sig själv.

Skönt då att han faktiskt släpper nytt!

När jag hör nya “Smell The Roses” från kommande plattan  Is This The Life We Really Want? höjs också mina förväntningar. Det låter nämligen riktigt bra.  Med andra ord: det låter Floyd! Den här låten hade kunnat vara en bortglömd pärla från, låt säga Wish You Were Here. En tvillingbror till “Have A Cigar” med precis samma sköna driv.

Ser verkligen fram emot plattan – som kastar sig över politiken och miljöfrågorna. Själv säger Waters “I will be making the point that we’re living the life that we don’t really want to live. I like to think that people would still like to live in a world where we might address the problems of climate change, where we might understand that if we empathize with others, it makes us feel happier”. Och det där låter ju inte så dumt, eller?

“Wake up
Wake up and smell the roses
Close your eyes and pray this wind don’t change
There’s nothing but screams in the field of dreams
Nothing but hope at the end of the road
Nothing but gold in the chimney smoke
Come on honey it’s real money”

237. Steady, As She Goes (2006)

Artist:  The Raconteurs Kompositörer: Jack White & Brendan Benson

Utgivningsår: 2006 Album: Broken By Soldiers

______________________________________________________________________

Det här är en låt som jag återkommer till med jämna mellanrum. Känns som om den ständigt hittar vägen in i mina spellistor. I övrigt har jag egentligen ingen relation till bandet The Raconteurs och vet inte så mycket mer än att det här är ett av Jack Whites (The White Stripes) många projekt samt att bandet hittills givit ut två skivor. Finns de ens fortfarande?

Jag fastnar mestadels i den här låten, om och om igen. Har aldrig lyckats ta mig vidare bland bandets låtar – kan alltså inte riktigt säga mer om dessa. Har dock ofta grottat ner mig i The White Stripes samt Jacks solomaterial – vilket jag verkligen rekommenderar.

Hur som helst, “Steady, As She Goes” lär vara den allra första låten Jack White skrev tillsammans med bandmedlemmen Brendan Benson. Inget dåligt förstaförsök om du frågar mig. Den osar givetvis om Whites karisma men har också en gudomligt skön basgång. Tror att det är den det hänger på, och att den liksom lyfter och tar en sån jävla fart i refrängen.

Det här är en låt som ofta går på repeat. Vilket är konstigt för jag är egentligen en albumkille och varje gång jag hör den tänker jag: “ska fan lyssna mer på The Raconteurs”. Men det slutar oftast med att jag hamnar i Whites soloplatta Lazaretto eller i något White Stripes-maraton.

Men, jag ska ta tag i det där. Snart. Ska bara lyssna en gång till.

“Find yourself a girl and settle down
live a simple life in a quiet town”

236. Feelin’ Stronger Every Day (1973)

Artist: Chicago Kompositörer: Peter Cetera & James Pankow

Utgivningsår: 1973 Album: VI

____________________________________________________________________

Fastnar i en dokumentär om bandet Chicago på Netflix (Now More Than Ever: The History of Chicago) och tänker att jag bara måste rekommendera något med detta band. Och min första tanke är givetvis att välja någonting från första plattan från 1969 (då de kallade sig Chicago Transit Authority) eftersom det var min inkörsport. Det var farsan (RIP) som skolade in mig då han varit på USA-besök och irrat runt på jazz- och bluesklubbar. Det väckte väl något som han ville föra vidare till mig. Jag kan ha varit tretton, eller kanske fjorton år?

Men sedan börjar jag lyssna, och inser att allt är bra fram till typ sjunde plattan – VII (Chicago numrerade sina plattor mycket lämpligt). Sedan hände något. Låtskrivandet var inte lika vässat efter det, och efter elfte plattan (XI, ni fattar) sköt sångaren och gitarristen Terry Kath skallen av sig (det var en olyckshändelse). Då tog Peter Cetera över med sina ballader och bandet mer eller mindre kollapsade (detta framgår i dokumentären). Och det som var så otroligt skönt var det faktum (som dokumentären visar) att stora delar av bandet (typ alla utom Cetera och producenten David Foster) mådde dåligt av denna smetiga balladförvandling.

Äh, nu tappade jag tråden. Se dokumentären själv.

Tillbaka till ämnet: något bra av Chicago. Och jag tänker så här: lyssna igenom de tre första plattorna – allt är bra (fast Terry Kaths “Free Form Guitar” är kanske något svårsmält men tar sig efter några genomlyssningar). Därefter kan du gå vidare – men lova att du slutar lyssna vid elfte plattan, okej!? (Ett undantag: “Street Player” från trettonde plattan).

Ironiskt nog väljer jag en låt skriven av Peter Cetera och James Pankow (bandets trombonist). Den ligger någonstans i gränslandet: ballad/70-talsflummigt jam. Och kanske representerar den min hatkärlek till Peter Cetera? Han som förstörde bandet när Kath försvann men som sjunger så in i helvete bra på de där tidiga plattorna. “Feelin’ Stronger Every Day” visar liksom upp Chicagos styrka på något sätt. Blåset, drivet, rösterna och så har den ett kolossalt skönt upptempostick. Och den är oftast med på alla de där greatest hits-samlingarna.

För att den är bra. Och för att Cetera sjunger så jävla bra. (Trots “Your The Inspiration” och alla de där vidriga västkustklibbiga låtarna som kom sedan och som ledde till att bandet (läs Cetera) jagade hitlistelåtar och tappade all själ – vilket sedemera ledde till att Cetera ville ha mer betalt och när resten av bandet sade typ ‘hell no’ hoppade han av).

Näe, jag ska sluta nu. Chicago anno 1969 – 1976 var så galet bra att det knappt går att ta in. De är visserligen invalda i Rock n Roll Hall of Fame men är ett av de mest underskattade banden någonsin. Kanske beror det på 80-talsåren då bandet förvandlades till något annat? Jag vet inte. Vill bara säga att ni bör lyssna på de där tidiga plattorna – inte minst på de tre första (fast det har jag nog redan sagt?).

 “I do believe in you
and I know you believe in me”