365 låtar

som kräver en förklaring

195. Wordless Chorus (2005)


Artist: My Morning Jacket Kompositör: Jim James

Utgivningsår: 2005 Album: Z
________________________________________

Tänk vad mycket man kan missa i musikväg. Trots att det passar mig som hand i handske och doftar retrolunkande skäggrock och har funnits sedan 1998 har jag inte förrän nu fattat att det här är riktigt j-la bra.

My Morning Jacket. Wow!

Att jag dessutom missat Kentuckygängets kritikerhyllade album Z från 2005 känns nästan orealistiskt. Jag borde snappat upp det här, faktiskt.

Fast bättre sent än aldrig, och nu har jag så mycket mer att upptäcka. Tycker också att nyss nämnda plattas öppningsspår, “Wordless Chorus”, är en alldeles utmärkt introduktion till detta gäng. (Fast egentligen tycker jag att sångaren/låtskrivaren Jim James röst kommer mer till sin rätt i tredje spåret “Gideon”, eller kanske efterföljande “What A Wonderful Man”.)

Nåja, My Morning Jacket är lysande americana och jag tänker att de kanske turnerar just nu och i så fall kanske de kommer till våra mer nordliga breddgrader? Då vill jag se dem; stå där och gunga i baren med rutig skjorta och öl och stillsamt skrolla med i en ordlös refräng.

“Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhooouuuuaahhhhhhhhhhahhhhaahhhhhh”

Advertisements
Leave a comment »

194. Cirice (2015)


Artist: Ghost Kompositör: A Ghoul Writer

Utgivningsår: 2015 Album: Meliora

_______________________________________

Jag är inte helt såld på det svenska fenomenet Ghost. (I USA heter de tydligen Ghost BC, som då står för “because of copyrights” och inget annat.) Med ockulta textrader och masker verkar de dock ha tagit hårdrocksvärlden med storm. Vilket är lite konstigt då musiken inte alls minner om den hårda och ockulta stilen bandet representerar rent imagemässigt.

Nåja, tokhyllade eller inte så tycker jag mig höra något annat på bandets tredje platta Meliora. Det låter fortfarande nästintill poppigt (även om vissa riff slår igenom) och att frontfiguren nu heter Papa Emeritus III istället för Papa Emeritus II är ingenting jag lade märke till förrän jag läste om sångarbytet. Den förstnämndes mask ser också konstigt nog ut som om den vore hämtad ur Tim Burtons gamla film Mars Attacks! Fast det är nog inte meningen.

Det är ju dock ganska smart, det där med att gömma sig bakom masker. Blir nog mindre banddrama då – och att övriga bandmedlemmar bara nämns som Nameless Ghouls gör ju att vem som helst kan bytas ut. Det tänkte aldrig Gene Simmons på!

Det är dock inget snack om att de här grabbarna kan sitt låtsnickeri (eller vilka det nu är som skriver låtarna?). Det är riktigt snyggt, inte minst i “Cirice” där ett segt suggestivt riff driver fram en smittsamt bisserande refrängsnutt.

Kanske inte helt övertygande men ganska bra skit trots allt.

“Can you hear the thunder?
can you hear the thunder that’s breaking?”

Leave a comment »

193. Breaking All The Rules (1988)


Artist: Ozzy Osbourne Kompositörer: Ozzy Osbourne, Zakk Wylde, Bob Daisley, Randy Castillo, John Sinclair

Utgivningsår: 1988 Album: No Rest For The Wicked

________________________________________________

Tycker på något sätt att detta är en grymt underskattad låt i Ozzys digra diskografi. Underskattad för att den tillhör den del i prinsens (ja, prince of darkness ni vet) diskografi som bäst tituleras ‘fluffigt åttiotal”. Fast här måste vi definiera åttiotalet och vara noga med betoningen på slutet eftersom tidigare halvan av detta årtionde tillhör soloartisten Ozzys guldålder.

Det var väl just i slutet av åttiotalet som han var allra sämst. Startskottet var The Ultimate Sin och fortsatte med No Rest For The Wicked. Den  senare en ren imagemässig katastrof – kolla bara in det permanentade håret på omslaget. Fast, liten guldstjärna delas dock ut till nyrekryterade gitarristen Zakk Wylde som levererade vassa riff.

Nåväl – “Breaking All The Rules” låter som någonting taget från Ozzys guldålder (dvs tidigt 80-tal). Kanske blev den över och hamnade på platta långt senare, vad vet jag? Känner bara att varenda gång jag hör denna låt tänker jag ‘klassiker’ och förundras över hur konstigt det är att den hamnade på en platta som verkligen känns som en bottennotering i Ozzysammanhang.

Fast visst, den något kantiga ‘i slutet av 80-talet’-ljudbilden drar ju ner intrycket en del. Men ändå; för att komma från en förvirrad, permanentad hårdrocksfarbror som tappat greppet totalt så är det riktigt starkt gjort. Om du frågar mig.

“Behind a wall of silly rules
nobody thinks the way I do
I guess that nobody cares”

Leave a comment »

192. Empire of The Clouds


Artist: Iron Maiden Kompositör: Bruce Dickinson

Utgivningsår: 2015 Album: The Book of Souls

__________________________________________

Vill verkligen påpeka att jag precis som så många andra verkligen inte uppskattar fascinationen  för långa låtar Iron Maiden haft under de senaste tio åren. De flesta låtar i denna genre som sträcker sig över åtta eller tio minuter är för långa. Det är lite som om Maiden blivit hårdrockens svar på Al Pacino. Ja, alltså Pacino har ju gjort en del skitfilmer under senare delen av sin karriär – vilket ibland troligen berott på att regissören haft alldeles för stor respekt för skådespelaren och inte bett honom ta om scener. Och vem säger till Steve Harris när hans låtar är för långa?

Så, på papperet är denna låt ett riktigt sömnpiller. Arton minuter – Iron Maidens längsta låt någonsin. Och som om det inte vore nog så är det inte Harris – allt som oftast ansvarig för alla dessa långa låtar – utan Bruce Dickinson som komponerat stycket. JA, komponerat är ordet! En svulstig berättelse om de brittiska jätteplanen R101 och den stora flygkraschen i oktober 1930. Och Bruce spelar piano och har, så här i efterhand, talat om “Empire of The Clouds” som någonting uppbyggt i olika satser. Som om han skrivit en symfoni på gamla dar.

Oh dear, tänkte jag.

Men det där fick jag äta upp. För det är faktiskt riktigt bra. Visst, arton minuter är kanske i svulstigaste laget och någon (producenten Kevin Shirley kanske?) kunde ju hostat fram ett “kill your darlings” under arbetets gång till den käre Bruce. Men, jag tror att det här är det bästa jag hört med Iron Maiden sedan slutet av 80-talet.

Och trots den sviktande hälsan (cancerbesked) har han rösten i behåll. Det känns inte heller krystat eller pretentiöst med pianointro eller stråkar som tjockar till ljudbilden. Det känns bra mycket bättre än de där andra låtarna som letar sig över tiominutersstrecket på plattan (“The Red and The Black” och titelspåret).

Allra mest gillar jag dynamiken. Att de lämnar ljudbilden luftig när den behöver vara det och inte bara fläskar på med mer stråkar och diverse utfyllnadsljud när låten sakta men säker bygger upp ett driv. Det är precis det där jag hatar med den nya hårdrocken; ljudmattorna i bakgrunden. Iron Maiden fattar vad de måste göra; de tar nämligen ner tempot igen och stannar upp – låter Dickinson leda med piano och röstmuskler.

Trots att det är ovanligt långt och ibland snudd på pretentiöst är det ovanligt bra för att vara Iron Maiden år 2015. Till och med Steve Harris kallar det ett mästerverk – bara en sån sak!

“Hanging at the mast, waiting for command
his majesty’s airship, the r101
she’s the biggest vessel built by man, a giant of the skies
for all you unbelievers, the titanic fits inside”

Leave a comment »