365 låtar

som kräver en förklaring

242. Green Light (2017)

Artist: Lorde Kompositörer: Ella Marija Lani Yelich-O’Connor, Jack Antonoff & Joel Little

Utgivningsår: 2017 Album: Melodrama

______________________________________________________________________

All heder åt Lorde! Hon slog igenom och tokhyllades som sextonåring med avskalade och ganska tillbakalutade albumet Pure Heroine. En oväntad succé såklart – inga kalkylerade hits där inte, bara en 16-årings vision med hjälp av lokal producent (ja alltså, han och hon kommer från Nya Zeeland – är det lokalt nog?).

Nu har det gått fyra år – hon är tjugo bast – och det är dags för uppföljaren. Viss vånda i studion antar jag; hon har ju en del press på sig. Men hon klarar sig galant. Hon har visserligen bytt producent men verkar i precis samma egenartade anda. Producenten Jack Antonoff lär ha uppmanat henne att välkomna det konstiga och ta fram sin inre Kate Bush under inspelningen av Melodrama. Bra gjort!

Vidare, här finns ingen Pharrell Williams som ska fixa biffen och skapa hits. Och när Max Martin hörde förstasläppet  ”Green light” lär han kallat det ”inkorrekt låtskrivande”. Och ja, “Green Light” följer inte alls Martins matematiska musikformel. Han uttrycker den på följande vis (enligt tidningen SPIN): “I work a lot on getting it all as clear and distinct as possible. There should never be too many new elements introduced at the same time. One at a time. Like in a movie. You can’t introduce ten characters in the first scene. You want to get to know one before you’re ready for the next”.

Max Martin vet kanske bäst HUR man skapar hits men själv hyllar jag Lorde för att hon fullkomligt skiter i hans råd och visar att det faktiskt funkar ändå. Det blir bättre. Kanske inte lika höga listplaceringar men helt klart mer intressant. Man tröttar dessutom inte lika fort.

Jag uppmanar ALLA att ta fram sin inre Kate Bush. Våga vägra formelhitsen!

Lyssna på “Green Light”! En bra introduktion till Lordes nya skiva (den är bra rakt igenom). Och kanske (fast jag säger bara kanske) så kan hon hjälpa till att sprida Kate Bush-andan vidare. Så till den grad att kanske även Kate (eller någon annan som verkar i hennes anda) också kan få Polarpriset. Kanske Lorde själv får stå där och ta emot pris ur kungens hand om några år? (Om nu inte Max Martin och hans lärjungar tagit över och hjärntvättat hela världen).

“But I hear sounds in my mind
brand new sounds in my mind
but, honey, I’ll be seein’ you ‘ever I go
but, honey, I’ll be seein’ you down every road
I’m waiting for it, that green light, I want it”

Leave a comment »

241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

Leave a comment »

240. Preaching the End of the World (1999)

Artist: Chris Cornell Kompositörer: Chris Cornell

Utgivningsår: 1999 Album: Euphoria Morning

__________________________________________________________________

R.I.P. Chris Cornell. Oerhört tragiskt att denna fantastiska artist och låtskrivare är borta. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån oss – oavsett omständigheterna.

Själv fick jag aldrig chansen att se varken honom, Soundgarden eller Audioslave live. Jag var dock bra nära en gång då Cornell debuterat som soloartist och skulle spela här i Stockholm. Minns än idag hur jag hoppade av bussen utanför Cirkus; förväntansfull och spänd inför vad jag hoppades skulle bli en fantastisk konsert. Och sedan lappen på dörren: inställt pga sjukdom.

Vet att det här var en mörk period i Cornells liv med missbruk och skilsmässa. Och hans första soloplatta motsvarade inte de kommersiella förväntningar han tidigare haft med Soundgarden. Fast han tog sig upp igen, bildade Audioslave med grabbarna från Rage Against The Machine och resten känner ni nog till.

Tillbaka till den där första soloplattan. Den kanske inte sålde så mycket men enligt mig är det bland det bättre han gjort. Något mer nedtonat och inte alls som Soundgarden, och det kanske var anledningen till att den inte sålde så bra? Men det är ju faktiskt i den inramningen han är var som allra bäst.

Skulle egentligen kunna hylla Cornell med en massa låtar. Listan kan göras lång: “Outshined”, “Black Hole Sun”, “Rusty Cage”, “Spoonman”, “Pretty Noose”, “Like A Stone”, “I Am The Highway”, “Be Yourself”, “Seasons”, “Bones of Birds”, “Worried Moon”, “Murderer of Blue Skies” …… och så vidare. Men jag väljer “Preaching the End of the World” där han är vackert sårbar. En fantastisk Cornellstund.

Återigen, en otrolig förlust av någon som hade så mycket kvar att ge. Det vittnar inte minst hans senaste soloplatta Higher Truth om. Kan verkligen rekommendera denna platta. Precis om på debuten är det avskalat.

“Hello, I know there’s someone out there who can understand
and who’s feeling the same way as me
I’m twenty-four and I’ve got everything to live for
but I know now that it wasn’t meant to be”

Bonusinfo: plattan skulle egentligen ha hetat “Euphoria Mourning” men pga av tryckfelsNisse så blev det istället “morning”.

Leave a comment »

239. Grandview (2017)

Artist: John Cougar Mellencamp & Martina McBride Kompositörer: John Mellencamp & Bobby Clark

Utgivningsår: 2017 Album: Sad Clowns & Hillbillies

___________________________________________________________________________________

Det är så otroligt gubbigt. Men jag gillar den verkligen, gubbigheten. Omfamnar den ogenerat nuförtiden och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet egentligen mindre än jag borde om John Cougar Mellencamp. Har alltid sett honom som en yngre och mindre framgångsrik kusin till Tom Petty. Och visst, han är visserligen ett år yngre och har förmodligen sålt mindre plattor men samtidigt känns han mer genuin; mer amerikansk singer- songwriter. På nåt sätt?

Bortom hits som “Jack & Diane”, “Pink Houses” och några till så vet jag inte speciellt mycket mer än ….. att Per Gessle snodde en hel låt från honom (“Small Town”) och kallade den “Småstad” samt att han varit ihop med Meg Ryan.

But thats’s beside the point!

Nu har Mellencamp släppt ny skiva och jag är ganska säker på att det är småroliga serien Roadies som fått mig att börja lyssna på honom på allvar. Mellencamp gjorde ett gästspel i ett avsnitt och “song of the day” – ett återkommande inslag i varje avsnitt – var hans “Longest Day”, från plattan Life, Death, Love and Freedom (2008). Den har varit återkommande i mina spellistor sedan dess.

Nya skivan Sad Clowns & Hillbillies kan jag således inte låta bli att lyssna på. Den är riktigt bra. Kan inte riktigt sortera ut vad som är bäst (då den är väldigt färsk) men har svårt att motstå lite mer direkta bilårkarnumret “Grandview” (som han gör tillsammans med Martina McBride). Det kan vara den bästa låten Tom Petty inte gjort de senaste 20 åren.

Retro rakt igenom nästan hela vägen. Synd bara att de försökt ‘poppa till’ trummorna nånstans där i mitten. Totalt onödigt då det skeva skramlet hade räckt längre. Men det är petitesser – det funkar ändå; inte minst i bilen nu när våren tittar fram och värmer asfalten.

Det finns dock en risk att jag kommer ångra detta inlägg då det känns som om det finns bra mycket bättre låtar på den här plattan, men som ännu inte hunnit sätta sig. Men då har man ju å andra sidan något att se fram emot.

“Got out of high school, got on at Whirpool
bought me a car, two guitars and everything
Me and Patty were falling in love before the summer was through
I started thinking about trailers and high lots in Grandview”

Leave a comment »

238. Smell The Roses (2017)

Artist:  Roger Waters Kompositörer: –

Utgivningsår: 2017 Album: Is This The Life We Really Want?

___________________________________________________________________

I år släpper Roger Waters sin första rockplatta på 25 år. Den senaste, Amused To Death, var väl kanske inte sådär tvärbra och på senare år har han ju turnerat flitigt på gamla meriter. Med all rätt då han skrev merparten av Pink Floyds klassiska katalog (med försäljningssuccéer som The Wall och Dark Side of The Moon som publikdragare). Och nu när Pink Floyd verkligen somnat in har han ju fansen för sig själv.

Skönt då att han faktiskt släpper nytt!

När jag hör nya “Smell The Roses” från kommande plattan  Is This The Life We Really Want? höjs också mina förväntningar. Det låter nämligen riktigt bra.  Med andra ord: det låter Floyd! Den här låten hade kunnat vara en bortglömd pärla från, låt säga Wish You Were Here. En tvillingbror till “Have A Cigar” med precis samma sköna driv.

Ser verkligen fram emot plattan – som kastar sig över politiken och miljöfrågorna. Själv säger Waters “I will be making the point that we’re living the life that we don’t really want to live. I like to think that people would still like to live in a world where we might address the problems of climate change, where we might understand that if we empathize with others, it makes us feel happier”. Och det där låter ju inte så dumt, eller?

“Wake up
Wake up and smell the roses
Close your eyes and pray this wind don’t change
There’s nothing but screams in the field of dreams
Nothing but hope at the end of the road
Nothing but gold in the chimney smoke
Come on honey it’s real money”

Leave a comment »

237. Steady, As She Goes (2006)

Artist:  The Raconteurs Kompositörer: Jack White & Brendan Benson

Utgivningsår: 2006 Album: Broken By Soldiers

______________________________________________________________________

Det här är en låt som jag återkommer till med jämna mellanrum. Känns som om den ständigt hittar vägen in i mina spellistor. I övrigt har jag egentligen ingen relation till bandet The Raconteurs och vet inte så mycket mer än att det här är ett av Jack Whites (The White Stripes) många projekt samt att bandet hittills givit ut två skivor. Finns de ens fortfarande?

Jag fastnar mestadels i den här låten, om och om igen. Har aldrig lyckats ta mig vidare bland bandets låtar – kan alltså inte riktigt säga mer om dessa. Har dock ofta grottat ner mig i The White Stripes samt Jacks solomaterial – vilket jag verkligen rekommenderar.

Hur som helst, “Steady, As She Goes” lär vara den allra första låten Jack White skrev tillsammans med bandmedlemmen Brendan Benson. Inget dåligt förstaförsök om du frågar mig. Den osar givetvis om Whites karisma men har också en gudomligt skön basgång. Tror att det är den det hänger på, och att den liksom lyfter och tar en sån jävla fart i refrängen.

Det här är en låt som ofta går på repeat. Vilket är konstigt för jag är egentligen en albumkille och varje gång jag hör den tänker jag: “ska fan lyssna mer på The Raconteurs”. Men det slutar oftast med att jag hamnar i Whites soloplatta Lazaretto eller i något White Stripes-maraton.

Men, jag ska ta tag i det där. Snart. Ska bara lyssna en gång till.

“Find yourself a girl and settle down
live a simple life in a quiet town”

Leave a comment »

236. Feelin’ Stronger Every Day (1973)


Artist: Chicago Kompositörer: Peter Cetera & James Pankow

Utgivningsår: 1973 Album: VI

____________________________________________________________________

Fastnar i en dokumentär om bandet Chicago på Netflix (Now More Than Ever: The History of Chicago) och tänker att jag bara måste rekommendera något med detta band. Och min första tanke är givetvis att välja någonting från första plattan från 1969 (då de kallade sig Chicago Transit Authority) eftersom det var min inkörsport. Det var farsan (RIP) som skolade in mig då han varit på USA-besök och irrat runt på jazz- och bluesklubbar. Det väckte väl något som han ville föra vidare till mig. Jag kan ha varit tretton, eller kanske fjorton år?

Men sedan börjar jag lyssna, och inser att allt är bra fram till typ sjunde plattan – VII (Chicago numrerade sina plattor mycket lämpligt). Sedan hände något. Låtskrivandet var inte lika vässat efter det, och efter elfte plattan (XI, ni fattar) sköt sångaren och gitarristen Terry Kath skallen av sig (det var en olyckshändelse). Då tog Peter Cetera över med sina ballader och bandet mer eller mindre kollapsade (detta framgår i dokumentären). Och det som var så otroligt skönt var det faktum (som dokumentären visar) att stora delar av bandet (typ alla utom Cetera och producenten David Foster) mådde dåligt av denna smetiga balladförvandling.

Äh, nu tappade jag tråden. Se dokumentären själv.

Tillbaka till ämnet: något bra av Chicago. Och jag tänker så här: lyssna igenom de tre första plattorna – allt är bra (fast Terry Kaths “Free Form Guitar” är kanske något svårsmält men tar sig efter några genomlyssningar). Därefter kan du gå vidare – men lova att du slutar lyssna vid elfte plattan, okej!? (Ett undantag: “Street Player” från trettonde plattan).

Ironiskt nog väljer jag en låt skriven av Peter Cetera och James Pankow (bandets trombonist). Den ligger någonstans i gränslandet: ballad/70-talsflummigt jam. Och kanske representerar den min hatkärlek till Peter Cetera? Han som förstörde bandet när Kath försvann men som sjunger så in i helvete bra på de där tidiga plattorna. “Feelin’ Stronger Every Day” visar liksom upp Chicagos styrka på något sätt. Blåset, drivet, rösterna och så har den ett kolossalt skönt upptempostick. Och den är oftast med på alla de där greatest hits-samlingarna.

För att den är bra. Och för att Cetera sjunger så jävla bra. (Trots “Your The Inspiration” och alla de där vidriga västkustklibbiga låtarna som kom sedan och som ledde till att bandet (läs Cetera) jagade hitlistelåtar och tappade all själ – vilket sedemera ledde till att Cetera ville ha mer betalt och när resten av bandet sade typ ‘hell no’ hoppade han av).

Näe, jag ska sluta nu. Chicago anno 1969 – 1976 var så galet bra att det knappt går att ta in. De är visserligen invalda i Rock n Roll Hall of Fame men är ett av de mest underskattade banden någonsin. Kanske beror det på 80-talsåren då bandet förvandlades till något annat? Jag vet inte. Vill bara säga att ni bör lyssna på de där tidiga plattorna – inte minst på de tre första (fast det har jag nog redan sagt?).

 “I do believe in you
and I know you believe in me”

3 Comments »

235. Little Wing (1967)

Artist: Jimi Hendrix Kompositör: Jimi Hendrix

Utgivningsår:1967 Album: Axis: Bold As Love

_______________________________________________

Jag tänker fatta mig kort. Mestadels för att att den här låten är alldeles för kort. Nästan häpnadsväckande kort. Smått provocerande.

Världens vackraste gitarrintro, for sure. Det blir inte bättre än så här – krispigt ja visst, men så förbannat bra. Och så när Mitch Mitchells snygga trumintro drar igång “Little Wing” trettio sekunder in så dör jag nästan. Och så fortsätter det. “Well she’swalking…./../ fly on” och jag dör nästan igen. Och igen.

Men vad händer? Låten tonas ut efter två och en halv minut. Det är skandal …. they should just fly on …. and on …. and on. Jimi my man ….. keep it swinging.

Det finns mycket att säga om den här låten. Och det är många som sagt sitt i form av coverversioner, men de är för många för att nämnas här. Om ni frågar mig så är Pearl Jams egna “Yellow Ledbetter” en fantastisk förlängning av  “Little Wing” …. men att jämföra dessa två går kanske inte hem hos alla? Vill bara påpeka att både Jimi och Pearl Jam har tydliga Seattelrötter. Just sayin’.

Anyways, fantastisk låt.

“Well she’s walking through the clouds
with a circus mind
that’s running wild
butterflies and zebras and moonbeams
and fairly tales”

Leave a comment »

234. Third of May / Ōdaigahara (2017)


Artist: Fleet Foxes Kompositör:

Utgivningsår: 2017 Album: Crack Up

________________________________________________

Det finns någonting vackert med band som levererar typ två fantastiska album , lovprisas av varenda musikjournalist och spås en lysande framtid men som sedan bara försvinner. Borta, puts väck! Men sedan kommer tillbaka.

De liksom bara tar en paus. Som om de tänker: “men vänta nu, vi peakade nyss! Hur ska vi toppa detta? Går det? Vi kanske behöver ta en paus …. reflektera lite?”. Och så försvinner de och lyckas undvika släppa de där dåliga mellanplattorna.

Fleet Foxes har gjort precis den där resan. Efter två fantastiska album försvann de bara utan någon egentlig förklaring. Eller, det finns säkerligen rimliga förklaringar men jag har inte riktigt brytt mig om att ta reda på varför de aldrig följde upp fantastiska Helplessness Blues från 2011. Men kanske resonerade de precis sådär och tog en ‘time out’?

Nu är de i vilket fall tillbaka.

Och det låter precis som jag förväntat mig. “Third of May / Ōdaigahara” är nästan nio minuter lång och det låter som om bandet tagit vid utan fem års paus. Samma vackra stämmor och Robin Pecknolds röst är så efterlängtad. Som att återse en gammal vän!

Tror inte att jag behöver säga så mycket mer i nuläget. Låter den sätta sig ett tag. Det är vackert och stämningsfullt och jag ser verkligen fram emot kommande plattan. Som nån sade, “äntligen”.

“Light ended the night, but the song remained
and I was hiding by the stair, half here”

Leave a comment »

233. She’s Always In My Hair (1985)


Artist: Prince Kompositör: Prince

Utgivningsår: 1985 Album: –

________________________________________________

Prince var ett geni, men det där vet ni. Spelade alla instrument och producerade redan på debutplattan. Han gav ut 39 album i eget namn (eller som nån symbol) och en hel del därtill. Det sägs också att han efterlämnade ett helt arkiv med outgivna låtar när han hastigt lämnade oss föra året.

Fattas bara annat. Karln mer eller mindre levde och andades musik.

Men, och det finns ju alltid ett men, allting var ju inte sådär tvärbra. Nej, Prince liksom bara körde på och gav kanske ut en hel del låtar, som om man räknar snart blir hela album, med mindre bra skit. En ganska ojämn produktion räknat i 39 album men fler klassiker än de flesta.

“She’s Always In My Hair” (från 1985) är dock ett utmärkt exempel på att Prince inte hade någon som helst koll på vad som var bra eller anus. Inget illa om 80-talssmockan Around The World In A Day men vissa skönhetsfläckar har den nog allt. Eller så här; den saknar en del! Ta bara det faktum att prinsen gav ut halvtråkiga “Paisley Park” som förstasingel i England. Och visst, han rättade till misstaget med andrasläppet (eller ja det första i USA) med klassikern “Rasberry Beret”. Men finn ett fel! Samma B-sida på båda singlarna – “She’s Always In My Hair”. En låt som inte ens kom med på plattan. Och som han inte ens brydde sig om att spela live förrän på nittiotalet.

Konstigt? Egentligen inte. Prince var nog kungen av s.k. ‘deep cuts’. Och det vackra med hela  historien är ju att låten givetvis blivit en klassiker – trots B-sidestämpeln – och sedermera hamnat på samlingsplattor.

Och så tänker jag på alla de där låtarna som ligger i arkivet. De som Prince aldrig gav ut. Det mesta är kanske inte ens  värda en genomlyssning, visst. Men hur många låtar kan det handla om? Alldeles för många, antagligen. Och av dessa, hur många “She’s Always In My Hair” finns det bland dem? Det är frågan!

“Whenever I feel like givin’ up
whenever my sunshine turns to rain
whenever my hopes and dreams
are aimed in the wrong direction
she’s always there
tellin’ me how much she cares
she’s always in my hair”

Leave a comment »