365 låtar

som kräver en förklaring

256. I’ve Been Loving You Too Long (1965)





Artist: Otis Redding Kompositör: Otis Redding & Jerry Butler

Utgivningsår: 1965  Album: Otis Blue/Otis Redding Sings Soul’

____________________________________________________________________

Jag tror bestämt att Otis Redding och Jerry Butler skrev låten redan 1963, då den gavs ut på singel för första gången. Några år senare hamnade den på Otis Blue/Otis Redding Sings Soul (1965) – en skiva som mestadels består av covers, däribland Rolling Stones “Satisfaction (I can’t Get No)”. Det var Otis sätt att tacka stenarna som tidigare samma år spelat in en coverversion av just “I’ve Been Loving You Too Long” på liveskivan got LIVE if you want it.

“I’ve Been Loving You Too Long” är en av de allra vackraste soulballaderna som finns. Sen blev det också Otis största hit! Den har givetvis tolkats av en rad olika artister som t.ex. Ike & Tina TurnerAretha Franklin och Paul Rodgers – för att nämna några. 

Men ingen version är bättre än Otis. Hans kvidande kärlekstörst där han proklamerar att kärleken till kvinnan han älskat så länge bara blir starkare och starkare, även om hon verkar ha tröttnat. Det är här är tre och en halv minuts ren och skär soulklassiker i ett outtömligt ämne; olycklig kärlek. 

“You are tired and your love is growing cold
my love is growing stronger as our affair, affair grows old
I’ve been loving you oh, too long”

Advertisements
Leave a comment »

255. Solara (2018)


Artist: Smashing Pumpkins Kompositör: Billy Corgan

Utgivningsår: 2018  Album: Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun.

________________________________________________________________

Inleder året med att minnas en av de låtar jag gillade allra mest under 2018. Fast det låter inte alls 2018 om det, snarare 1994. En låt av ett band som hade sin storhetsperiod på 90-talet och under förra året återförenades med en skiva som ville vara 1979 all over again. 

Jag pratar givetvis om The Smashing Pumpkins. Och även om Billy Corgan hållit liv i bandet på egen hand i flera år och även denna gång skrivit typ alla låtar, så  är det tydligt att återvändande originalmedlemmarna sätter sin prägel på soundet. Gitarristen James Iha och trummisen Jimmy Chamberlin är tillbaka, och det låter riktigt bra om  Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun (galet lång titel, jag vet).

Precis allting på nya skivan är retro. Allra bäst blir det i “Solara” som låter precis så där som jag vill att pumporna ska låta. Soundet är lite hårdare än hitsen (“1979”, “Today” osv.) och Corgan låter lite argare, precis som när han förkunnade att trots all sin vreda … ja då är han ändå bara en råtta i en bur.

Och allra viktigast – det låter som ett band. Störst avtryck gör Chamberlain och visar i denna låt hur stor del han har i bandets sound, trots att det är Billy Corgan som skriver låtarna. 

“I feel that something ain’t right
no fear but reasons that I can’t cite
tear down the sun
bring down the sun
I’m not everyone”

Leave a comment »

254. Living Room (2017)

Artist: David Maxim Micic Kompositör: –

Utgivningsår: 2017  Album: Who Bit The Moon

_______________________________________________________________

Vet egentligen inte ett smack om David Maxim Micic. Men det här är en påminnelse till mig själv att lyssna mer på instrumental musik. Googlar mig till att han, David, har släppt sju plattor och att han även studerat vid Berklee College of Music.

Det kan ju få vem som helst att sluta lyssna, men även om det är lite statiskt och osvängigt gillar jag det. För att det ändå är svängigt på nåt matematiskt sätt.

Den mullriga basen och det ‘paint by numbers’-svängiga riffet ger mig ett sug efter mer. Kanske inte just David Maxim Micic men efter den där skönt komplicerade musiken som låter enkel, och som inte störs av vokala missljud. Den som låter bra både i hiss och hifirum. Kort sagt, den där typen av musik jag så sällan lyssnar på. Kanske blir det mer av den varan 2019?

Leave a comment »

253. For the Greater Good of God (2006)


Artist: Iron Maiden Kompositör: Steve Harris

Utgivningsår: 2006  Album: A Matter of Life and Death

____________________________________________________________________________________

Okej, jag gör ett försök att avsluta den här bloggen. Alltså, inte avsluta nu utan köra hela vägen in i kaklet med 365 låtar. Vem läser det här då? Fan vet, men det struntar jag i – nu kör vi!

När jag hörde Iron Maidens “For the Greater Good of God” för första gången (troligtvis i samband med att bandet släppte plattan A Matter of Life and Death) missade jag den totalt. Förmodligen för att den låg inbäddad som låt åtta på ett kanske inte genomstarkt Maidenalbum. När jag sedan hörde den i somras, då de spelade i Stockholm, insåg jag ju vad jag missat.

Med obligatoriskt basintro bygger den likt andra långa Harrislåtar upp stämningen för att explodera iväg i en galopperande ritt där Bruce Dickinson tänjer stämbanden och orerar om religiös fundamentalism. Ja, och så dras det ett och annat solo också, komplett med avslutande outro. Vi har hört det förr men det funkar (igen).

Och när jag nu tänker tillbaks på den där konserten inser jag ju att det är låtar som “For the Greater Good of God” som är anledningen till den här bloggen. Jag är ju en albumkille, och inget gör mig lyckligare än att upptäcka en briljant låt som jag missat. Kanske för att den krävde lite mer tid? Kanske för att den inte kändes rätt just då?

Det är ju det som är så fantastiskt med album. Låtarna man upptäcker eller återupptäcker. Inget fel på hits men man tröttnar lät på dem. Och de är inte heller lika roliga att skriva om. Med det sagt; mot 365 låtar!

“More pain and misery in the history of mankind
sometimes it seems more like
the blind leading the blind
it brings upon us more famine, death and war
you know religion has a lot to answer for”

Leave a comment »

252. Rosanna (2018)

Artist: Weezer Kompositör: David Paich

Utgivningsår: 2018  Album: –

_________________________________________________________________________

Det här kan vara årets mest oväntade cover! Weezer tolkar Toto!!

Ni känner ju till den här gamla dängan från 1982 som gjorde Toto till världstjärnor med Jeff Porcaros helt omänskligt svängiga shufflekomp som grund. Och nej, Weezers trummis Patrick Wilson lyckas inte riktigt komma i närheten av detta men i övrigt måste jag säga att det låter förvånansvärt bra. Trots att de inte gör något annat med “Rosanna” så låter det mer eller mindre som en Weezerlåt.

Det började dock med en helt annan låt – “Africa”, Totos kanske mest kända låt. Ett Weezerfan har tydligen i månader trakasserat bandet via ett Twitterkonto i hopp om att de ska spela in en version av just “Africa”. Som svar på detta lade bandet istället upp sin version av “Rosanna” på twitterkontot – @WeezerAfrica.  Allt i sanna Weezeranda, såklart.

Men, några dagar senare kom så även önskemålet – “Africa” med Weezer. Och jag måste säga att båda låtarna funkar riktigt bra men då “Rosanna” känns något mer oväntad sitter den helt enkelt lite bättre. Riktigt skönt driv – fan, jag gillar verkligen Weezer.

Och vem vet….. snart kommer det kanske en helt nyinspelad version av plattan Toto IV – som båda dessa låtar ligger på. Det har ju gjorts förr, av bl.a. Ryan Adams som spelade in sin egen version av Taylor Swifts album 1989.

Go Weezer, Go!!!!!

  “I never thought that losing you could ever hurt so bad”

Leave a comment »

251. Shadow of Your Love

Artist: Guns n Roses Kompositör: Axl Rose, Izzy Stradlin & Paul Tobias

Utgivningsår: 2018  Album: Appetite for Destruction: Locked N’ Loaded edition

_____________________________________________________________________

“Shadow of Your Love” är en tidigare outgiven låt som tydligen spelades in redan 1986, när Guns n Roses spelade in sitt numera klassiska debutalbum Appetite for Destruction. Varför den legat bortglömd och utgiven i så många år är dock oklart, men nu kommer den i samband med en nyutgåva av nyss nämnda debut – med suffixet “Lock n Loaded”. Boxen lär innehålla mer än 70 låtar varav nästan 50 av dessa är tidigare outgivna. Boxen kommer senare i sommar.

Låten har dock spelats in av bandet Hollywood Rose tidigare och finns och återfinns på albumet The Roots of Guns N’ Roses. En version av låten har även hamnat på B-sidan av singeln “Live and Let Die” 1991.

För mig är den helt ny – har aldrig hört den tidigare. Det är häpnadsväckande bra och smått otroligt att den inte ens spelades in igen när bandet följde upp debuten med kolosserna Use Your Illusion. Fast det kanske var lika bra då bandet på dessa plattor serverade en otroligt tråkig ljudbild (trummorna låter ju förfärligt på samtliga låtar). Konstigt; större budget = sämre ljud.

Nåväl, här får vi den i Appetite-kostym och det klär den väl. Riktigt bra och kul att outgivna låtar faktiskt kan kännas berättigade. Skönt schvung i hela låten! Att resterande outgivna låtar i kommande boxen håller samma nivå är nog inte att vänta sig. Men ändå, man vet ju aldrig?

“Now I’m reckless, gonna have some fun
and the woman who is dead
who was out alnight, no I’m not the only one
and I ain’t standing, never standing
in the shadow of your love”
Leave a comment »

250: Vem är du? (2018)

Artist: Abramis Brama Kompositör: –

Utgivningsår: 2018  Album: Tusen år

___________________________________________________

För att vara ett band som funnit i över tjugo år har Abramis Brama gått mig obemärkt förbi. Bandets hemsidan pryds med rubriken “tung svensk rock sedan 1997”. De debuterade med plattan Dansa tokjävelns vals redan 1999 och har sedan dess givit ut ett gäng plattor och även nominerats i Grammissammanhang.

Det kan ju såklart vara så att jag upptäckt dem förr, och sedan liksom förträngt? Men ändå – det känns långsökt, och när jag inventerar diskografin lite hastigt hittar jag ingenting som känns bekant (även om “Enkel biljett” känns som en klassiker jag borde känna till). Hur som helst, det här är riktigt jävla bra!

Förutom de mest uppenbara referenserna i stonerrocken och de härligt sega Black Sabbathinfluerade riffen så är det ju det faktum att de sjunger på svenska något som  automatiskt för in dem lite i periferin, tyvärr. Det för vidare tankarna till den svenska proggrocken och kanske inte minst bandet November – som manglade hårdrock på svenska redan på 70-talet.

Abramis Brama är ett November 2.0, och 2018 är de tyngre och bättre än någonsin med en utomordentligt bra platta  – Tusen år. Låten “Vem är du?” är ett tvärsnitt; här hittar du allt jag gillar med detta band. Om detta inte tilltalar dig, ja då behöver du inte bemöda dig med vidare genomlyssning. Men om du som jag älskar det kompetenta musicerandet i tunga 70-talsriff med storslagna texter på svenska (ja, du vänjer dig) så kommer du att tacka mig. Precis så bra är det!

“lång är arbetsdagen som alltid börjar klockan sju

lång är längtan efter kärleken som du förtjänar

lång är vandringen till karriär och ekorrhjul”

Leave a comment »

249. Foundations (2007)


Artist: Kate Nash Kompositör: Kate Nash & Paul Epworth

Utgivningsår: 2007  Album: Made of Bricks

____________________________________________________________________________

Jag gillar verkligen Kate Nash. Och jag vet – hon har ganska nyligen släppt en platta så ni kanske undrar varför jag kommer dragandes med den här gamla låten från 2007? Jo, jag har lite svårt att bortse från den och när jag insåg att jag tidigare inte skrivit om Nash här på bloggen blir “Foundations” en naturlig ingång.

“Foundations” var (och är nog) Kates största hit hittills. En härligt skruvad ‘borde göra slut’-låt där Nash sjunger att hon verkligen enträget stannar kvar i ett destruktivt förhållande trots att hon inte borde (“my fingertips are holding onto the cracks in our foundation) men det är svårt att göra slut (“I know that I should let go but I can’t”).

Nash är en musikalisk kusin till Lily Allen – som på samma vis rör sig med skruvade texter och trallvänliga melodier. Hon må vara mindre framgångsrik än Allen men det finns mycket att upptäcka med Kate Nash. Främst rekommenderar jag debutplattan Made of Bricks från 2007 men senaste platta Yesterday Was Forever (2018) är också riktigt bra – om än något mer trallvänlig och kommersiell på det lite mer inställsamma sättet.

“You said I must eat so many lemons
’cause I am so bitter
I said “I’d rather be with your friends, mate
’cause they are much fitter”

Leave a comment »

248. If You Want My Love (1982)

Artist: Cheap Trick Kompositör: Rick Nielsen

Utgivningsår: 1982 Album: One On One

________________________________________________________________________________

Tror inte att jag skrivit om någonting med Cheap Trick hittills, vilket i sig inte är så konstigt då jag upptäckte bandet ganska sent. Ja, alltså – jag insåg inte hur bra de var (eller är?) förrän ganska nyligen.

Jag har egentligen ingen som helst relation till Cheap Trick. Konstaterar bara att de är bra och har en jävla massa schyssta låtar i diskografin – inte minst vräkte de ur sig bra låtar under sista delen av 70-talet och en bit in på 80-talet.

Kanske har jag missat bandet lite pga Rick Nielsens orockiga aura? Jag menar, vem fan har keps på sig och samtidigt spelar i ett seriöst rockband?  Se bara omslaget till plattan den här låten ligger på.

Men, döm inte boken efter omslaget och allt det där. Och det är just Nielsen som skrivit en av bandets skönare låtar; “If You Want My Love”. Ett fantastiskt skönt låtbygge med uppenbara Beatlesstölder – där bryggan till refrängen (som inleds med textraden “lonely is only a place you don’t know what it’s like..”) inte doftar så lite “While My Guitar Gently Weeps”. Men det gör den ju faktiskt bara bättre.

En låt som ofta dyket upp i mina spellistor. Lite mer än andra låtar med Cheap Trick!

Bonusinfo: om ni undrar varför stackars basisten Jon Brant (längst upp i vänsterhörnet) bara syns delvis på omslaget så beror det på att han var ny i bandet och bara medverkade på några låtar – så Nielsen med keps bredde ut sig lite extra eftersom han spelade bas på alla utom tre låtar.

“If you want my love you got it
When you need my love you got it
I won’t hide it
I won’t throw your love away”

Leave a comment »

247. Lightning Strike (2018)

Artist: Judas Priest Kompositörer: Glenn Tipton, Rob Halford & Richie Faulkner

Utgivningsår: 2018 Album: Firepower

__________________________________________________________________

Det finns de som hävdar att Judas Priest inte låtit så här bra sedan nittonhundranittio då de gav ut plattan Painkiller. Och de har förmodligen rätt. Personligen tappade jag bort dem redan på plattan innan – Ram It Down – som med sin vedervärdiga produktion (och sin hemska cover – “Johnny B Goode”) inte kändes speciellt rock. Men det där är ju glömt nu och Priest är ju ett av de få klassiska band som finns kvar. När de då släpper en bra platta 2018 blir man ju minst sagt förvånad.

För, nya skiva Firepower är riktigt bra. Kanske inte historiskt sett men med tanke på omständigheterna; en avhoppad nyckelmedlem (gitarristen K.K. Downing) i ett band som skivdebuterade redan för fyrtio år sedan. Lägg därtill att en annan nyckelmedlem (Glenn Tipton) tvingades hänga av sig gitarren pga Parkinsons kort efter att plattan släppts. Ett något skadat Priest befinner sig dock i skrivande stund på turné.

Tycker egentligen inte riktigt om utvecklingen med band som aldrig lägger av och ersätter gamla medlemmar med yngre förmågor, men Judas Priest anno 2018 funkar riktigt bra. Trummorna är fortfarande alldeles för Painkiller-stela men det beror kanske mest på tråkiga, men tekniskt skickliga, trummisen Scott Travis som tog över trummande på just Painkiller.

Nåväl, trots allt detta klagande, vad vill jag säga? Jo, att ni ska lyssna på Judas Priest igen. Det lönar sig. Börja med “Lightning Strike” för böveln. En skön dänga! Och just det, Rob Halford har inte låtit så här bra sedan …. just det; Painkiller.

Bonusinfo: Om du nu orkat läsa så här långt vill jag be om ursäkt för detta lite röriga inlägg. Har ju haft ett längre blogguppehåll och är aningen ringrostig. Men, precis som Halford och Co så kanske jag tar mig?

“I’ll bring you the head of the demon
I’m peeling the skin from his face
The life that you lead is inhuman
Its cause and effects a disgrace”

Leave a comment »