365 låtar

som kräver en förklaring

232. Changing


Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2017 Album: The Search For Everything

____________________________________________

John Mayer är tillbaka efter några års tystnad. Visst visst, är väl medveten om att han kuskat runt på vägarna med Greatful Dead-spinn offen Dead and Company ett bra tag, men intresset för detta band är – i mitt fall – häpnadsväckande lågt så jag har inte orkat engagera mig.

Under våren släpper han nytt material under samlingsnamnet The Search For Everything men drar ut på skivsläppet genom att småskvätta lite en gång i månaden si sådär. Nyligen kom förstaskvätten (eller Wave one, som han kallar det) i form av fyra låtar. Och visst, det är kanske singeln “Love On The Weekend” som sticker ut allra mest men jag fastnat totalt i snygga “Changing”.

Har sagt det förr men säger det igen: få kan som John Mayer göra enkel, snudd på intetsägande, musik så otroligt intressant. Tror att det har med den slitna klyschan ‘less is more’ att göra. Mayer är en fantastisk gitarrist som liksom balanserar sitt spel och istället för att briljera gör det enkelt och känslosamt. Fast det är ju inte enkelt.

Några andra saker som skiljer John Mayer från alla andra duktiga gitarrister där ute är ju följande: a) han sjunger riktigt jävla bra b) han ser fan bra ut (eller?) och inte minst c) han skriver bra låtar på riktigt!  Ta nu alla andra hjältegitarrister och försök applicera dessa a-b-c på dem! Hur går det?

Så lyssna på “Changing”. Snyggt, återhållsamt …. med känsla. Man kanske önskar att någonting fick skava eller sticka ut … aningen mer svärta? Jo, fast John Mayer jobbar inte så. Och det funkar.

“I may be old and I may be young
but I am not done changing”

Leave a comment »

231. Orange Crush (1988)


Artist: R.E.M. Kompositörer:  Bill Berry, Peter Buck, Mike Mills & Michael Stipe

Utgivningsår: 1988 Album: Green

___________________________________________________

Av någon konstig anledning har jag hamnat i nån slags R.E.M.-period. Hur man hamnar i en sådan 2016 vet jag inte; bandet är inte längre aktivt och det finns inga som helst planer på en återförening. Tror jag. (Fan, jag kan ju  inte veta).

Nåväl, jag tillhör nog de som tycker att Automatic For The People är bandets bästa platta. Och så är både Out of Time och Monster helt okej som plattor – men inte alls lika helgjutna som förstnämnda. Därefter är vi nere på låtar – på sin höjd.

Men det började egentligen mycket tidigare. Närmare bestämt 1983 med debutplattan Murmur. Men jag fattade inte grejen då – även om jag kan uppskatta “Radio Free Europe”. Och “So . Central Rain” från andra plattan Reckoning. Och några till.

Vad jag vill komma till? Jo, att jag inte är ett speciellt tungt R.E.M.-fan. Men jag gillar deras musik. Peter Bucks gitarrer, Bill Berrys ögonbryn, Mike Mills stämmor och Michael Stipes texter. Och i samma andetag som jag häver ur mig att Automatic For The People är så jävla bra har denna R.E.M.-period lärt mig att Green är förbannat bra. Plattan de släppte innan det stora genombrottet på MTV med “Shiny Happy People” och “Losing My Religion”.

“Orange Crush” är förmodligen den ultimata R.E.M.-låten. Aningen politisk, något stökig och disharmonisk med grymt snygga gitarrslingor. Det blir nog inte mer R.E.M. än så?

“I’ve got my spine, I’ve got my orange crush”

Leave a comment »

230. Time For Bedlam (2016)


Artist: Deep Purple Kompositörer: –

Utgivningsår: 2016 Album: InFinite

________________________________________________

Det här var oväntat. Jag menar, Deep Purple har ångat på de senaste åren men liksom inte gjort något egentligt avtryck sedan Perfect Strangers. En platta som släpptes 1984. Och medlemmarna från den klassiska sättningen – som spelade in just Perfect Strangers – har ju försvunnit successivt genom åren. Fast visst – kärntruppen Gillan, Glover och Paice finns fortfarande kvar.

Nyligen annonserade bandet sitt farväl med The Long Goodbye Tour som drar igång under 2017. Något slutdatum är dock inte satt – så det blir kanske ett väldigt långt avsked? Och det är vi ju vana vid i rockvärlden, eller hur? Fast mer sällan håller artisterna vad de lovar.  Kiss har ju gjort hejdåturneér, Scorpions ändrade sig mitt under pågående avsked och turnerar fortfarande. Motley Crue skrev på ett kontrakt som förbjuder dem att återförenas efter sin The Final Tour – men vi får väl se vad som händer där? Kanske kan svenska Kent hålla vad de lovar, då de i helgen slår igen butiken?.

Nåväl, tillbaka till gubbarna i Deep Purple. I och med farvälturnén släpper bandet även en ny platta nästa år. Inte speciellt upphetsande, jag vet. Men jag måste ändå tillstå att senaste plattan Now What? var oväntat bra. Och nu förvånar de igen genom att släppa en oväntat bra singel från kommande plattan InFinite.

I “Time For Bedlam”låter bandet orimligt pigga. Det är bara det ostiga introt som kan skrämma iväg en och annan lyssnare (men Deep Purples publik tillhör den generation som klarar att ha tråkigt i några sekunder, så detta innebär nog inget problem). Det låter lite som de tänkt: “äh, nu gör vi en klassisk Purplelåt med avstamp i just Perfect Strangers” och liksom kalkylerat och räknat ut exakt hur detta borde låta. Och det funkar fantastiskt bra.

Fast hur det där introt (som även funkar som outro) kom till kan jag inte för mitt liv förstå. Skitsamma – en positiv överraskning, som kanske inte har höjt mina förväntningar (ehhh, vilka?) inför ett kommande album utan mer funkar som en julklapp. Tack för den!

“Sucking my milk from the venomous tit of the state
this clearly designed to suppress every thought of escape
ah….. I surrender to fate”

Leave a comment »

229. It’s So Easy (1987)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Duff McKagan  & West Arkeen

Utgivningsår: 1987 Album: Appetite For Destruction

________________________________________

Det här var första singeln från debuten Appetite For Destruction (delad A-sida med “Mr Brownstone). “It’s So Easy” klättrade inte speciellt högt på listorna. Mer uppmäksamhet fick bandet för de två nästkommande singlarna “Welcome To The Jungle” och “Sweet Child O’ Mine”, där den sisnämnda blev en listetta på Billboard. Och idag är det kanske den klyschiga “take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty”-refrängen som ekar allra högst när någon säger Guns N Roses.

Det är – hur som helst – smått omöjligt att bestämma vad som är bäst på bandets debutplatta eftersom det inte finns några utfyllnadsspår. Det är bra hela vägen. Ingenting kan tas bort.

Men, på något sätt definierar “It’s So Easy” bandets sound. Det är inte konstigt att den släpptes som första singel. Och om jag hade fått gissa upphovsman till just den här låten så hade jag nog dragit till med Izzy Stradlin. Han var ju trotsallt ryggraden i bandet och stod för minst 49% av det coola (Axl 51 %). Det visar sig dock vara Duff McKagan som skrev den här, som liksom behandlar läget bandet befann sig i under tiden. Trots att de inte hade några pengar var livet ganska enkelt då de kunde leva gott på och utnyttja sina redan då växande fanskara.

Fast det där spelar mindre roll just nu. I juni står bandet på Friends arena och jag är ganska säker på att de öppnar med just den här låten. Det har de iallafall gjort på samtliga spelningar under pågående Not In This Lifetime-turnén.  Och jag kommer att vara där. Trots att Izzy uteblir.

I see standin’ there
You think you’re so cool
Why don’t you just
Fuck off

Leave a comment »

228. Perfect 10 (1998)


Artist: The Beautiful South Kompositörer: Paul Heaton & Dave Rotheray

Utgivningsår: 1998 Album: Quench

_______________________________________________________

Det jag inte vet om The Beautiful South är förmodligen värt att veta. Får se nu; en grupp där frontfigurerna – en man och en kvinna – duettsjunger sig igenom låtarna. Charmigt och riktigt bra …. men mer än så vet jag egentligen inte.

Jag kan inte heller, på rak arm (ehhh), nämna tre bra låtar med The Beautiful South. Eller, jag kan inte ens nämna tre låtar. Kanske kan nynna dem, men då är jag inte säker på att ni skulle förstå eller ens uppfatta det som en låt?!

Och, en del låtar glömmer man bort att man hört. Som “Perfect 10” till exempel. En fantastiskt skön låt som dök upp i radiobruset härom veckan. Ja, fast låten kom ju ut redan -98 – och här är jag osäker: hade jag ens hört den? Vet inte – men spelar det nån roll?

Det är i vilket fall befriande med denna humorstänkta lilla duett där den manliga rösten bedyrar sin kärlek för en kvinna som kanske är något storväxt (storlek 12) men som i hans ögon är en perfekt tia. Och kvinnan svarar kärleksfullt med penisreferenser och menar på att även om han inte är XXL så är det ju inte storleken det hänger på.

På något sätt en snygg kärleksförklaring. Tror det räcker så.

“She’s a perfect 10, but she wears a 12
baby keep a little 2 for me
she could be sweet 16, bustin’ out at the seams
it’s still love in the first degree

When he’s at my gate, with a big fat 8
you want to see the smile on my face
and even at my door, with a poor poor 4
there ain’t no man can replace”

Helt galet onödig bonusinfo: Paul Weller gästspelar på gitarr.

Leave a comment »

227. Halo on Fire (2016)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

Leave a comment »

226. Let Your Soul Be Your Pilot (1996)


Artist: Sting Kompositör: Sting

Utgivningsår: 1996 Album: Mercury Falling

_______________________________________________

Det började med att Sting släppte ny platta. Första rockplattan på hmm hmm år. Och jag tänker; okej – bring it on.

Sedan: besvikelsen. Det låter inte som förr.

Därefter: men vad hade jag väntat mig? Killen har spelat luta och tolkat 1600-talsklassiker. Släppt julalbum och komponerat musikal. Återförenats med The Police och gubbturnerat med Paul Simon. Go figure, typ.

Men ändå: det låter ändå Sting. Bättre ändå; än innan alltså. Fast … ändå inte.

Nåja, det slutar i vilket fall med att jag lyssnar på gamla grejer. Och jag vet; den här är kanske precis i början av den där gubbtrötta perioden men jag kan inte hjälpa det: gillar Mercury Falling. Visst, det är inte plattan med bäst låtar (lyssna på Ten Summoner’s Tales istället då’rå) men den hänger ihop som en helhet allra bäst i Stings diskografi. Inte minst nu, på hösten.

“Let Your Soul Be Your Pilot” är den exakta motsatsen till en 1600-talsaspirerande Sting. Den är ganska prestigelöst; halvseg och småsoulig men kanske lite “pretto” med sin bakgrundskör. Men vaddå, det är ju Sting vi pratar om. Den liksom bara flyter ut ur högtalarna och smittar av sig med krispigt gitarrhackande och souldämpat blås.

Svårt att motstå. Om du nånsin gillat Sting vill säga. Den är som honung i teet. Som grädde i potatismoset. Som en Kaffe latte. Som en semla…. i varm mjölk. Trivselfaktor tio med polotröja på, hemma hos svärföräldrarna.

“Just let your soul be your pilot
let your soul guide you
he’ll guide you well”

Leave a comment »

225. Seventh Star (1986)


Artist: Black Sabbath featuring Tony Iommi Kompositörer: Tony Iommi, Glenn Hughes, Geoff Nicholls &Jeff Glixman.

Utgivningsår: 1986 Album: Seventh Star

_____________________________________________________

En gång i tiden – för mycket längesedan – hade skivbolagen total makt över sina artister. Och de verkade vara av den bestämda uppfattningen att den mest igenkända nämnaren var det bästa och mest inkomstbringande alternativet. Visst, så kanske det var under första försäljningsveckan men när sedan konsumenterna (på den tiden kallad “skivköpare”) insåg att de köpt grisen i säcken så avstannade intresset. Det kanske var en bra platta, men det lät inte som produktplaceringen på skivomslaget.

Jag tror att det var precis det Tony Iommi var med om när han spelade in sin första soloplatta. Skivbolaget drog i nödbromsen; “Stopp här nu. vaddå soloplatta? Vem ska köpa den? Nej, vi sätter Black Sabbath på omslaget så att den säljer”. Det verkar dock som om Tony lyckades komma undan med en kompromiss då det står “Black Sabbath featuring Tony Iommi” på omslaget.

Bandet hade visserligen redan experimenterat med olika sättningar – mestadels sångarbyten – men till skillnad från föregångaren Born Again, där Deep Purples Ian Gillan plötsligt axlade manteln som frontfigur, hade Iommi fortfarande sällskap av Sabbath-polaren Geezer Butler. På den här var han ensam kvar.

Det låter inte mycket Sabbath om Seventh Star, och när jag köpte den på vinyl – som skivköpare – för väldigt längesedan blev jag minst sagt besviken. Det var liksom inte alls vad jag hade väntat mig – trots att Iommi skrivit musiken och samsats med kompetenta musiker i studion (Glenn Hughes på sång, Eric Singer på trummor bland andra). Mitt första intryck hade nog varit annorlunda om skivbolaget låtit Iommi fått sin vilja igenom. Men hade jag köpt den då?

Hursomhelst, många år senare ….. en hösttung oktoberkväll 2016 ….. kommer den till mig igen. Av någon konstig anledning låter den annorlunda. Bättre på något sätt. Och det är inte minst titelspåret som sätter klorna i mig och fortsätter sitt tunga, malande riff i mitt huvud.  Det slår mig att det här är riktigt bra. Underskattat.

Och det räcker så. Känns bra. Jag har försonats med en skiva jag besviket tryckte ner i skivbacken för en si sådär trettio år sedan. Visst är det fantastiskt, och jag tänker – vilka andra underskattade små skatter finns det där ute?  Jag kanske borde tacka skivbolagen för detta tilltag? Rotar fram Restless Heart med David Coverdale & Whitesnake men inser redan två låtar in att jag inte alls fått korn på något här. Nej, Seventh Star är kanske undantaget. Ja, och så Glenn Hughes förstås. Han är som oftast – fenomenal. Och förresten, en undanskuffad och bortglömd platta är inte illa alls. Det räcker gott en mörk oktoberkväll.

“Hear the sound of distant ages

it’s the call of the seventh star”

Leave a comment »

224. I Need You (2016)


Artist: Nick Cave and The Bad Seeds Kompositörer: Nick Cave & Warren Ellis

Utgivningsår: 2016 Album: Skeleton Tree

___________________________________________________

När Nick Cave och hans band var mitt uppe i arbetet med skivan Skeleton Tree inträffade en tragedi. En av hans tvillingsöner – Arthur – föll från en klippavsats i hemstaden Brighton. Sonens liv gick inte att rädda. Cave gjorde vad alla skulle gjort; avbröt arbetet med skivan.

Senare återupptogs arbetet, men majoriteten av låtarna skrevs innan tragedin. Det sägs att plattans första spår – “Jesus Alone” – med inledande textraden “You fell from the sky, crash landed in a field” skrevs innan den tragiska olyckan.

Hur som helst, den som lyssnat på Cave tidigare vet att han alltid haft ett mörker över sig och sin musik – nu kan ni ju tänka er hur det här låter. Deppigt? Ja, men ofantligt gripande och bra. Fast, till en början hade jag svårt för plattans dystra tilltal. I många fall saknas refränger och melodier. Det är iallafall så jag upplevde det i början av min bekantskap med Skeleton Tree.

Men för den som väntar och ger den lite tid finns en belöning. Efter ett tag vecklar fantastiska melodier och stämningar ut sig, och precis som när Cave gör filmmusik arbetar han tillsammans med parhästen Warren Ellis. Han har mycket riktigt stor del i detta projekt, och musiken påminner mycket om den musik de skapat tillsammans. De arbetar med små penseldrag som växer och blir skarpare vid närmare betraktelser.

En av de allra vackraste låtarna på plattan funkar precis så. “I Need You” kryper liksom på dig och efter några genomlyssningar vägrar den släppa taget. Det är som om Caves smärta tränger in i dig och bli kvar. Ett malande – likt katharsis funkar det som sköld mot det mesta. Förvånansvärt nog.

Det här kan mycket väl vara årets platta, mina vänner.

“Cause nothing really matters
On the night we wrecked like a train
Purring cars and pouring rain
Never felt right about, never again
Cause nothing really matters
Nothing really matters anymore, not even today
No matter how hard I try
When you’re standing in the aisle, and no, baby
Nothing, nothing, nothing
I need, I need, I need you”

Leave a comment »

223. Will O the Wisp (2016)


Artist: Opeth Kompositör: Mikael Åkerfeldt

Utgivningsår: 2016 Album: Sorceress

______________________________________________________

Alltså, jag får såna otroliga Jethro Tull-vibbar av det här. På ett bra sätt.

Det känns som om Opeth har hittat ett eget uttryck, och sedan plattan Heritage (2011) har de verkligen utvecklats och känns som ett av de mer intressanta svenska banden just nu. Ska kanske tilläggas att jag inte är något fan av bandets tidiga – lite hårdare – plattor.

Min introduktion till Opeth skedde med plattan Damnation, mestadels för att jag läst nån intervju – förmodligen med fronfiguren Mikael Åkerfeldt – som sade att just den skiljer sig från bandets övriga plattor.

Men det var då. Nu verkar Opeth vara ett band i ständigt sökande efter nya uttryck och jag har varit en flitig lyssnare sedan nämnda Heritage. Kanske har jag ett och annat att säga om Åkerfeldts något begränsade röstresurser – tänk om de slängde in en riktigt bra sångare i mixen? – men det är det lilla.

Nåja, Jethro Tull är kanske en missledande länk för skivan bjuder på långt mer hårdare tongångare än just detta spår. Fast ändå, det är något talande för bandets utveckling. Älskar blandningen av hårda progressiva partier med snudd på lättsamma jazzinfluenser. Som om Opeth vill vara hårdrockens Jan Johansson.

Fantastiskt bra – och jag har bara börjat lyssna på nya plattan Sorceress. Det känns som om den växer och bjuder på nya intryck vid varje ny genomlyssning.

“And time it waits for no one
It heals them when you die
and soon you are forgotten
A whisper within a sigh”

Leave a comment »