365 låtar

som kräver en förklaring

235. Little Wing (1967)

Artist: Jimi Hendrix Kompositör: Jimi Hendrix

Utgivningsår:1967 Album: Axis: Bold As Love

_______________________________________________

Jag tänker fatta mig kort. Mestadels för att att den här låten är alldeles för kort. Nästan häpnadsväckande kort. Smått provocerande.

Världens vackraste gitarrintro, for sure. Det blir inte bättre än så här – krispigt ja visst, men så förbannat bra. Och så när Mitch Mitchells snygga trumintro drar igång “Little Wing” trettio sekunder in så dör jag nästan. Och så fortsätter det. “Well she’swalking…./../ fly on” och jag dör nästan igen. Och igen.

Men vad händer? Låten tonas ut efter två och en halv minut. Det är skandal …. they should just fly on …. and on …. and on. Jimi my man ….. keep it swinging.

Det finns mycket att säga om den här låten. Och det är många som sagt sitt i form av coverversioner, men de är för många för att nämnas här. Om ni frågar mig så är Pearl Jams egna “Yellow Ledbetter” en fantastisk förlängning av  “Little Wing” …. men att jämföra dessa två går kanske inte hem hos alla? Vill bara påpeka att både Jimi och Pearl Jam har tydliga Seattelrötter. Just sayin’.

Anyways, fantastisk låt.

“Well she’s walking through the clouds
with a circus mind
that’s running wild
butterflies and zebras and moonbeams
and fairly tales”

Leave a comment »

234. Third of May / Ōdaigahara (2017)


Artist: Fleet Foxes Kompositör:

Utgivningsår: 2017 Album: Crack Up

________________________________________________

Det finns någonting vackert med band som levererar typ två fantastiska album , lovprisas av varenda musikjournalist och spås en lysande framtid men som sedan bara försvinner. Borta, puts väck! Men sedan kommer tillbaka.

De liksom bara tar en paus. Som om de tänker: “men vänta nu, vi peakade nyss! Hur ska vi toppa detta? Går det? Vi kanske behöver ta en paus …. reflektera lite?”. Och så försvinner de och lyckas undvika släppa de där dåliga mellanplattorna.

Fleet Foxes har gjort precis den där resan. Efter två fantastiska album försvann de bara utan någon egentlig förklaring. Eller, det finns säkerligen rimliga förklaringar men jag har inte riktigt brytt mig om att ta reda på varför de aldrig följde upp fantastiska Helplessness Blues från 2011. Men kanske resonerade de precis sådär och tog en ‘time out’?

Nu är de i vilket fall tillbaka.

Och det låter precis som jag förväntat mig. “Third of May / Ōdaigahara” är nästan nio minuter lång och det låter som om bandet tagit vid utan fem års paus. Samma vackra stämmor och Robin Pecknolds röst är så efterlängtad. Som att återse en gammal vän!

Tror inte att jag behöver säga så mycket mer i nuläget. Låter den sätta sig ett tag. Det är vackert och stämningsfullt och jag ser verkligen fram emot kommande plattan. Som nån sade, “äntligen”.

“Light ended the night, but the song remained
and I was hiding by the stair, half here”

Leave a comment »

233. She’s Always In My Hair (1985)


Artist: Prince Kompositör: Prince

Utgivningsår: 1985 Album: –

________________________________________________

Prince var ett geni, men det där vet ni. Spelade alla instrument och producerade redan på debutplattan. Han gav ut 39 album i eget namn (eller som nån symbol) och en hel del därtill. Det sägs också att han efterlämnade ett helt arkiv med outgivna låtar när han hastigt lämnade oss föra året.

Fattas bara annat. Karln mer eller mindre levde och andades musik.

Men, och det finns ju alltid ett men, allting var ju inte sådär tvärbra. Nej, Prince liksom bara körde på och gav kanske ut en hel del låtar, som om man räknar snart blir hela album, med mindre bra skit. En ganska ojämn produktion räknat i 39 album men fler klassiker än de flesta.

“She’s Always In My Hair” (från 1985) är dock ett utmärkt exempel på att Prince inte hade någon som helst koll på vad som var bra eller anus. Inget illa om 80-talssmockan Around The World In A Day men vissa skönhetsfläckar har den nog allt. Eller så här; den saknar en del! Ta bara det faktum att prinsen gav ut halvtråkiga “Paisley Park” som förstasingel i England. Och visst, han rättade till misstaget med andrasläppet (eller ja det första i USA) med klassikern “Rasberry Beret”. Men finn ett fel! Samma B-sida på båda singlarna – “She’s Always In My Hair”. En låt som inte ens kom med på plattan. Och som han inte ens brydde sig om att spela live förrän på nittiotalet.

Konstigt? Egentligen inte. Prince var nog kungen av s.k. ‘deep cuts’. Och det vackra med hela  historien är ju att låten givetvis blivit en klassiker – trots B-sidestämpeln – och sedermera hamnat på samlingsplattor.

Och så tänker jag på alla de där låtarna som ligger i arkivet. De som Prince aldrig gav ut. Det mesta är kanske inte ens  värda en genomlyssning, visst. Men hur många låtar kan det handla om? Alldeles för många, antagligen. Och av dessa, hur många “She’s Always In My Hair” finns det bland dem? Det är frågan!

“Whenever I feel like givin’ up
whenever my sunshine turns to rain
whenever my hopes and dreams
are aimed in the wrong direction
she’s always there
tellin’ me how much she cares
she’s always in my hair”

Leave a comment »

232. Changing


Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2017 Album: The Search For Everything

____________________________________________

John Mayer är tillbaka efter några års tystnad. Visst visst, är väl medveten om att han kuskat runt på vägarna med Greatful Dead-spinn offen Dead and Company ett bra tag, men intresset för detta band är – i mitt fall – häpnadsväckande lågt så jag har inte orkat engagera mig.

Under våren släpper han nytt material under samlingsnamnet The Search For Everything men drar ut på skivsläppet genom att småskvätta lite en gång i månaden si sådär. Nyligen kom förstaskvätten (eller Wave one, som han kallar det) i form av fyra låtar. Och visst, det är kanske singeln “Love On The Weekend” som sticker ut allra mest men jag fastnat totalt i snygga “Changing”.

Har sagt det förr men säger det igen: få kan som John Mayer göra enkel, snudd på intetsägande, musik så otroligt intressant. Tror att det har med den slitna klyschan ‘less is more’ att göra. Mayer är en fantastisk gitarrist som liksom balanserar sitt spel och istället för att briljera gör det enkelt och känslosamt. Fast det är ju inte enkelt.

Några andra saker som skiljer John Mayer från alla andra duktiga gitarrister där ute är ju följande: a) han sjunger riktigt jävla bra b) han ser fan bra ut (eller?) och inte minst c) han skriver bra låtar på riktigt!  Ta nu alla andra hjältegitarrister och försök applicera dessa a-b-c på dem! Hur går det?

Så lyssna på “Changing”. Snyggt, återhållsamt …. med känsla. Man kanske önskar att någonting fick skava eller sticka ut … aningen mer svärta? Jo, fast John Mayer jobbar inte så. Och det funkar.

“I may be old and I may be young
but I am not done changing”

Leave a comment »

231. Orange Crush (1988)


Artist: R.E.M. Kompositörer:  Bill Berry, Peter Buck, Mike Mills & Michael Stipe

Utgivningsår: 1988 Album: Green

___________________________________________________

Av någon konstig anledning har jag hamnat i nån slags R.E.M.-period. Hur man hamnar i en sådan 2016 vet jag inte; bandet är inte längre aktivt och det finns inga som helst planer på en återförening. Tror jag. (Fan, jag kan ju  inte veta).

Nåväl, jag tillhör nog de som tycker att Automatic For The People är bandets bästa platta. Och så är både Out of Time och Monster helt okej som plattor – men inte alls lika helgjutna som förstnämnda. Därefter är vi nere på låtar – på sin höjd.

Men det började egentligen mycket tidigare. Närmare bestämt 1983 med debutplattan Murmur. Men jag fattade inte grejen då – även om jag kan uppskatta “Radio Free Europe”. Och “So . Central Rain” från andra plattan Reckoning. Och några till.

Vad jag vill komma till? Jo, att jag inte är ett speciellt tungt R.E.M.-fan. Men jag gillar deras musik. Peter Bucks gitarrer, Bill Berrys ögonbryn, Mike Mills stämmor och Michael Stipes texter. Och i samma andetag som jag häver ur mig att Automatic For The People är så jävla bra har denna R.E.M.-period lärt mig att Green är förbannat bra. Plattan de släppte innan det stora genombrottet på MTV med “Shiny Happy People” och “Losing My Religion”.

“Orange Crush” är förmodligen den ultimata R.E.M.-låten. Aningen politisk, något stökig och disharmonisk med grymt snygga gitarrslingor. Det blir nog inte mer R.E.M. än så?

“I’ve got my spine, I’ve got my orange crush”

Leave a comment »

230. Time For Bedlam (2016)


Artist: Deep Purple Kompositörer: –

Utgivningsår: 2016 Album: InFinite

________________________________________________

Det här var oväntat. Jag menar, Deep Purple har ångat på de senaste åren men liksom inte gjort något egentligt avtryck sedan Perfect Strangers. En platta som släpptes 1984. Och medlemmarna från den klassiska sättningen – som spelade in just Perfect Strangers – har ju försvunnit successivt genom åren. Fast visst – kärntruppen Gillan, Glover och Paice finns fortfarande kvar.

Nyligen annonserade bandet sitt farväl med The Long Goodbye Tour som drar igång under 2017. Något slutdatum är dock inte satt – så det blir kanske ett väldigt långt avsked? Och det är vi ju vana vid i rockvärlden, eller hur? Fast mer sällan håller artisterna vad de lovar.  Kiss har ju gjort hejdåturneér, Scorpions ändrade sig mitt under pågående avsked och turnerar fortfarande. Motley Crue skrev på ett kontrakt som förbjuder dem att återförenas efter sin The Final Tour – men vi får väl se vad som händer där? Kanske kan svenska Kent hålla vad de lovar, då de i helgen slår igen butiken?.

Nåväl, tillbaka till gubbarna i Deep Purple. I och med farvälturnén släpper bandet även en ny platta nästa år. Inte speciellt upphetsande, jag vet. Men jag måste ändå tillstå att senaste plattan Now What? var oväntat bra. Och nu förvånar de igen genom att släppa en oväntat bra singel från kommande plattan InFinite.

I “Time For Bedlam”låter bandet orimligt pigga. Det är bara det ostiga introt som kan skrämma iväg en och annan lyssnare (men Deep Purples publik tillhör den generation som klarar att ha tråkigt i några sekunder, så detta innebär nog inget problem). Det låter lite som de tänkt: “äh, nu gör vi en klassisk Purplelåt med avstamp i just Perfect Strangers” och liksom kalkylerat och räknat ut exakt hur detta borde låta. Och det funkar fantastiskt bra.

Fast hur det där introt (som även funkar som outro) kom till kan jag inte för mitt liv förstå. Skitsamma – en positiv överraskning, som kanske inte har höjt mina förväntningar (ehhh, vilka?) inför ett kommande album utan mer funkar som en julklapp. Tack för den!

“Sucking my milk from the venomous tit of the state
this clearly designed to suppress every thought of escape
ah….. I surrender to fate”

Leave a comment »

229. It’s So Easy (1987)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Duff McKagan  & West Arkeen

Utgivningsår: 1987 Album: Appetite For Destruction

________________________________________

Det här var första singeln från debuten Appetite For Destruction (delad A-sida med “Mr Brownstone). “It’s So Easy” klättrade inte speciellt högt på listorna. Mer uppmäksamhet fick bandet för de två nästkommande singlarna “Welcome To The Jungle” och “Sweet Child O’ Mine”, där den sisnämnda blev en listetta på Billboard. Och idag är det kanske den klyschiga “take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty”-refrängen som ekar allra högst när någon säger Guns N Roses.

Det är – hur som helst – smått omöjligt att bestämma vad som är bäst på bandets debutplatta eftersom det inte finns några utfyllnadsspår. Det är bra hela vägen. Ingenting kan tas bort.

Men, på något sätt definierar “It’s So Easy” bandets sound. Det är inte konstigt att den släpptes som första singel. Och om jag hade fått gissa upphovsman till just den här låten så hade jag nog dragit till med Izzy Stradlin. Han var ju trotsallt ryggraden i bandet och stod för minst 49% av det coola (Axl 51 %). Det visar sig dock vara Duff McKagan som skrev den här, som liksom behandlar läget bandet befann sig i under tiden. Trots att de inte hade några pengar var livet ganska enkelt då de kunde leva gott på och utnyttja sina redan då växande fanskara.

Fast det där spelar mindre roll just nu. I juni står bandet på Friends arena och jag är ganska säker på att de öppnar med just den här låten. Det har de iallafall gjort på samtliga spelningar under pågående Not In This Lifetime-turnén.  Och jag kommer att vara där. Trots att Izzy uteblir.

I see standin’ there
You think you’re so cool
Why don’t you just
Fuck off

Leave a comment »

228. Perfect 10 (1998)


Artist: The Beautiful South Kompositörer: Paul Heaton & Dave Rotheray

Utgivningsår: 1998 Album: Quench

_______________________________________________________

Det jag inte vet om The Beautiful South är förmodligen värt att veta. Får se nu; en grupp där frontfigurerna – en man och en kvinna – duettsjunger sig igenom låtarna. Charmigt och riktigt bra …. men mer än så vet jag egentligen inte.

Jag kan inte heller, på rak arm (ehhh), nämna tre bra låtar med The Beautiful South. Eller, jag kan inte ens nämna tre låtar. Kanske kan nynna dem, men då är jag inte säker på att ni skulle förstå eller ens uppfatta det som en låt?!

Och, en del låtar glömmer man bort att man hört. Som “Perfect 10” till exempel. En fantastiskt skön låt som dök upp i radiobruset härom veckan. Ja, fast låten kom ju ut redan -98 – och här är jag osäker: hade jag ens hört den? Vet inte – men spelar det nån roll?

Det är i vilket fall befriande med denna humorstänkta lilla duett där den manliga rösten bedyrar sin kärlek för en kvinna som kanske är något storväxt (storlek 12) men som i hans ögon är en perfekt tia. Och kvinnan svarar kärleksfullt med penisreferenser och menar på att även om han inte är XXL så är det ju inte storleken det hänger på.

På något sätt en snygg kärleksförklaring. Tror det räcker så.

“She’s a perfect 10, but she wears a 12
baby keep a little 2 for me
she could be sweet 16, bustin’ out at the seams
it’s still love in the first degree

When he’s at my gate, with a big fat 8
you want to see the smile on my face
and even at my door, with a poor poor 4
there ain’t no man can replace”

Helt galet onödig bonusinfo: Paul Weller gästspelar på gitarr.

Leave a comment »

227. Halo on Fire (2016)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

Leave a comment »

226. Let Your Soul Be Your Pilot (1996)


Artist: Sting Kompositör: Sting

Utgivningsår: 1996 Album: Mercury Falling

_______________________________________________

Det började med att Sting släppte ny platta. Första rockplattan på hmm hmm år. Och jag tänker; okej – bring it on.

Sedan: besvikelsen. Det låter inte som förr.

Därefter: men vad hade jag väntat mig? Killen har spelat luta och tolkat 1600-talsklassiker. Släppt julalbum och komponerat musikal. Återförenats med The Police och gubbturnerat med Paul Simon. Go figure, typ.

Men ändå: det låter ändå Sting. Bättre ändå; än innan alltså. Fast … ändå inte.

Nåja, det slutar i vilket fall med att jag lyssnar på gamla grejer. Och jag vet; den här är kanske precis i början av den där gubbtrötta perioden men jag kan inte hjälpa det: gillar Mercury Falling. Visst, det är inte plattan med bäst låtar (lyssna på Ten Summoner’s Tales istället då’rå) men den hänger ihop som en helhet allra bäst i Stings diskografi. Inte minst nu, på hösten.

“Let Your Soul Be Your Pilot” är den exakta motsatsen till en 1600-talsaspirerande Sting. Den är ganska prestigelöst; halvseg och småsoulig men kanske lite “pretto” med sin bakgrundskör. Men vaddå, det är ju Sting vi pratar om. Den liksom bara flyter ut ur högtalarna och smittar av sig med krispigt gitarrhackande och souldämpat blås.

Svårt att motstå. Om du nånsin gillat Sting vill säga. Den är som honung i teet. Som grädde i potatismoset. Som en Kaffe latte. Som en semla…. i varm mjölk. Trivselfaktor tio med polotröja på, hemma hos svärföräldrarna.

“Just let your soul be your pilot
let your soul guide you
he’ll guide you well”

Leave a comment »