365 låtar

som kräver en förklaring

252. Rosanna (2018)

Artist: Weezer Kompositör: David Paich

Utgivningsår: 2018  Album: –

_________________________________________________________________________

Det här kan vara årets mest oväntade cover! Weezer tolkar Toto!!

Ni känner ju till den här gamla dängan från 1982 som gjorde Toto till världstjärnor med Jeff Porcaros helt omänskligt svängiga shufflekomp som grund. Och nej, Weezers trummis Patrick Wilson lyckas inte riktigt komma i närheten av detta men i övrigt måste jag säga att det låter förvånansvärt bra. Trots att de inte gör något annat med “Rosanna” så låter det mer eller mindre som en Weezerlåt.

Det började dock med en helt annan låt – “Africa”, Totos kanske mest kända låt. Ett Weezerfan har tydligen i månader trakasserat bandet via ett Twitterkonto i hopp om att de ska spela in en version av just “Africa”. Som svar på detta lade bandet istället upp sin version av “Rosanna” på twitterkontot – @WeezerAfrica.  Allt i sanna Weezeranda, såklart.

Men, några dagar senare kom så även önskemålet – “Africa” med Weezer. Och jag måste säga att båda låtarna funkar riktigt bra men då “Rosanna” känns något mer oväntad sitter den helt enkelt lite bättre. Riktigt skönt driv – fan, jag gillar verkligen Weezer.

Och vem vet….. snart kommer det kanske en helt nyinspelad version av plattan Toto IV – som båda dessa låtar ligger på. Det har ju gjorts förr, av bl.a. Ryan Adams som spelade in sin egen version av Taylor Swifts album 1989.

Go Weezer, Go!!!!!

  “I never thought that losing you could ever hurt so bad”

Advertisements
Leave a comment »

250: Vem är du? (2018)

Artist: Abramis Brama Kompositör: –

Utgivningsår: 2018  Album: Tusen år

___________________________________________________

För att vara ett band som funnit i över tjugo år har Abramis Brama gått mig obemärkt förbi. Bandets hemsidan pryds med rubriken “tung svensk rock sedan 1997”. De debuterade med plattan Dansa tokjävelns vals redan 1999 och har sedan dess givit ut ett gäng plattor och även nominerats i Grammissammanhang.

Det kan ju såklart vara så att jag upptäckt dem förr, och sedan liksom förträngt? Men ändå – det känns långsökt, och när jag inventerar diskografin lite hastigt hittar jag ingenting som känns bekant (även om “Enkel biljett” känns som en klassiker jag borde känna till). Hur som helst, det här är riktigt jävla bra!

Förutom de mest uppenbara referenserna i stonerrocken och de härligt sega Black Sabbathinfluerade riffen så är det ju det faktum att de sjunger på svenska något som  automatiskt för in dem lite i periferin, tyvärr. Det för vidare tankarna till den svenska proggrocken och kanske inte minst bandet November – som manglade hårdrock på svenska redan på 70-talet.

Abramis Brama är ett November 2.0, och 2018 är de tyngre och bättre än någonsin med en utomordentligt bra platta  – Tusen år. Låten “Vem är du?” är ett tvärsnitt; här hittar du allt jag gillar med detta band. Om detta inte tilltalar dig, ja då behöver du inte bemöda dig med vidare genomlyssning. Men om du som jag älskar det kompetenta musicerandet i tunga 70-talsriff med storslagna texter på svenska (ja, du vänjer dig) så kommer du att tacka mig. Precis så bra är det!

“lång är arbetsdagen som alltid börjar klockan sju

lång är längtan efter kärleken som du förtjänar

lång är vandringen till karriär och ekorrhjul”

Leave a comment »

248. If You Want My Love (1982)

Artist: Cheap Trick Kompositör: Rick Nielsen

Utgivningsår: 1982 Album: One On One

________________________________________________________________________________

Tror inte att jag skrivit om någonting med Cheap Trick hittills, vilket i sig inte är så konstigt då jag upptäckte bandet ganska sent. Ja, alltså – jag insåg inte hur bra de var (eller är?) förrän ganska nyligen.

Jag har egentligen ingen som helst relation till Cheap Trick. Konstaterar bara att de är bra och har en jävla massa schyssta låtar i diskografin – inte minst vräkte de ur sig bra låtar under sista delen av 70-talet och en bit in på 80-talet.

Kanske har jag missat bandet lite pga Rick Nielsens orockiga aura? Jag menar, vem fan har keps på sig och samtidigt spelar i ett seriöst rockband?  Se bara omslaget till plattan den här låten ligger på.

Men, döm inte boken efter omslaget och allt det där. Och det är just Nielsen som skrivit en av bandets skönare låtar; “If You Want My Love”. Ett fantastiskt skönt låtbygge med uppenbara Beatlesstölder – där bryggan till refrängen (som inleds med textraden “lonely is only a place you don’t know what it’s like..”) inte doftar så lite “While My Guitar Gently Weeps”. Men det gör den ju faktiskt bara bättre.

En låt som ofta dyket upp i mina spellistor. Lite mer än andra låtar med Cheap Trick!

Bonusinfo: om ni undrar varför stackars basisten Jon Brant (längst upp i vänsterhörnet) bara syns delvis på omslaget så beror det på att han var ny i bandet och bara medverkade på några låtar – så Nielsen med keps bredde ut sig lite extra eftersom han spelade bas på alla utom tre låtar.

“If you want my love you got it
When you need my love you got it
I won’t hide it
I won’t throw your love away”

Leave a comment »

246. Bone Dry (2018)


Artist: Eels Kompositör:  E (Mark Oliver Everett)

Utgivningsår: 2018 Album: The Deconstruction

___________________________________________________________________________

Efter fyra års tystnad – bortsett lite inhopp i småputtrigt roliga Netflixserien Love –  är E tillbaka. E är Mark Oliver Everett som sedan 00-talets början varit ensam herre på täppan i bandet Eels. Jag har hängt med sedan debuten 1996 – då de var en trio – och det har verkligen varit upp och ner. Inte minst på de senaste plattorna där vemodet tagit över lite väl mycket och hängt som en tung blöt handduk över låtarna.

Nu är han tillbaka med plattan The Deconstruction. Inte så mycket gladare men i “Bone Dry” – en låtformel han gjort många gånger tidigare – är iallafall musiken något mer upptempo. Men som vanligt är temat i texterna något svärtat; gärna sargade kärleksförhållande.

Under uppehållet lär E bildat familj och blivit pappa. Men säg den lycka som varar för evigt? Nu är han åter tillbaka i samma tillstånd som på deppsviten med album han släppte innan uppehållet; olyckligt övergiven. Fast musiken känns ändå lite piggare denna gång. Textmässigt är han bokstavligen dränerad då han sjunger om kvinnan som sög musten ur honom. Han har ingenting kvar att ge – hon tog allt. Och jag tror det är precis där han ska vara för att skapa sin musik.

Eels är tillbaka. Det känns bra. Och kanske ….. kanske, är jag också tillbaka och avslutar detta bloggprojekt. Lite mer än hundra låtar kvar nu bara.

“You drank all the blood
My heart is bone dry
Can’t give you more ’cause you took all of it”

 

Leave a comment »

245. On Top (2004)

Artist: The Killers Kompositörer: Brandon Flowers, Mark Stoermer, Dave Keuning & Ronnie Vannucci Jr

Utgivningsår: 2004 Album: Hot Fuss

_________________________________________________________________________

Hot Fuss är ett sjuhelvetes bra debutalbum.  Fy fan vilken start!! Tror inte att The Killers någonsin låtit bättre, och även om de kämpat på bra och försökt toppa detta album har de inte riktigt lyckats. De fyra första låtarna på plattan släpptes som singlar (fast inte i den ordningen).

Fast, den starka debuten till trots – The Killers har lyckats rada upp fler hitlåtar än de flesta. Exempel? “When We Were Young, “Human”, “Spaceman”, “Runaways” med flera.

Men någonstans tappade de bort ett av debutens allra starkaste spår. Det borde varit en singel. Ja, jag babblar om “On Top” som jag rankar som en av bandets allra bästa låtar. En smått töntig synthsliga inleder  – visst – men det stressiga kompet och Brandon Flowers desperata “Remember Rio and get down” gör hela låten. Det låter lite som om han sjunger för livet.

Och så en grymt skön refräng på det!

Jag hoppas verkligen att de levererar på kommande plattan Wonderful Wonderful. Senaste given Battle Born var ju en sorts besvikelse …. men senaste singeln “Run For Cover” lovar en del. Nåväl, tills dess får jag lyssna på “On Top”.

I can’t fake, we’re on top, we’re on top

Leave a comment »

244. Sign of the Times (2017)

Artist: Harry Styles Kompositörer: Harry Styles, Jeff Bhasker, Mitch Rowland, Ryan Nasci, Alex Salibian & Tyler Johnson

Utgivningsår: 2017 Album: Harry Styles

____________________________________________________________________________

Första gången jag såg låttiteln “Sign of The Times” trodde jag att det var en cover på Princelåten från 1987. Harry Styles kommer ju från ett slags pojkband – One Direction – och min första tanke var att han gjorde en Robbie Williams. Robbie lämnade ju framgångsrika pojkgruppen Take That (precis som Harrys One Direction) och debuterade med en cover av George Michael (‘Freedom’). Det lät förfärligt (men gick ju bra ändå… typ).

Jag tänkte att Harry gjorde samma sak.

Men inte!

Och när jag tänker efter på riktigt …. så inser jag att det är riktigt jävla bra. Ta bort Harry och hans historia och sätt in en annan artist (typ Prince) med den låten. Då blir det riktigt bra. Således, ‘Sign of The Times” är en av de bättre låtarna jag hört 2017. Ett fantastiskt låthantverk. Spelar roll vem som sjunger egentligen —- om det låter bra.

Och det gör det!

Ska dock inte pusha för resten av plattan. Men just den här låten; grymt bra ballad. En slags soft rockpianoballad … när den är som allra bäst. Harry or Not – grymt bra!

“Just stop your crying
it’s a sign of the times
we gotta get away from here”

Leave a comment »

243. Lonely Is the Night (1981)


Artist: Billy Squier Kompositör: Billy Squier

Utgivningsår: 1982 Album: Don’t Say No

_________________________________________________________________________

Den ultimata låten att spela luftgitarr till. Om jag någonsin tävlar i luftgitarr är “Lonely Is the Night” det självklara valet. Den har allt; riffet, gesterna, det kolossala gitarrdrivet och framför allt – pauserna. Tror fan att det är dessa (ehhh ——– pauserna, alltså) som gör hela låten.

Nåväl, Billy Squier är kanske allra mest känd med handklappshitten “The Stroke” men jag föredrar den här. Lite mer laidback. Och på tal om luftgitarr – den här låten finns givetvis med i guitar hero-spelet. Vad annars?

Så mycket mer vet jag inte om Billy. Han känns dock förfärligt underskattad. Jag menar, med hits som ovan nämnda och “Everybody Wants You”, “In The Dark” och “Rock Me Tonite” borde han väl vara lite mer household än de flesta? Fast  Eminem lär ha samplat just superhitten “The Stroke” i sin “Berzerk‘ (2013) – och det är ju ett erkännande i sig.

“Red lights, green lights, stop ‘n go jive
headlines, deadlines jammin’ your mind
you been stealin’ shots from the side
let your feelin’s go for a ride”

Leave a comment »

241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

Leave a comment »

240. Preaching the End of the World (1999)

Artist: Chris Cornell Kompositörer: Chris Cornell

Utgivningsår: 1999 Album: Euphoria Morning

__________________________________________________________________

R.I.P. Chris Cornell. Oerhört tragiskt att denna fantastiska artist och låtskrivare är borta. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån oss – oavsett omständigheterna.

Själv fick jag aldrig chansen att se varken honom, Soundgarden eller Audioslave live. Jag var dock bra nära en gång då Cornell debuterat som soloartist och skulle spela här i Stockholm. Minns än idag hur jag hoppade av bussen utanför Cirkus; förväntansfull och spänd inför vad jag hoppades skulle bli en fantastisk konsert. Och sedan lappen på dörren: inställt pga sjukdom.

Vet att det här var en mörk period i Cornells liv med missbruk och skilsmässa. Och hans första soloplatta motsvarade inte de kommersiella förväntningar han tidigare haft med Soundgarden. Fast han tog sig upp igen, bildade Audioslave med grabbarna från Rage Against The Machine och resten känner ni nog till.

Tillbaka till den där första soloplattan. Den kanske inte sålde så mycket men enligt mig är det bland det bättre han gjort. Något mer nedtonat och inte alls som Soundgarden, och det kanske var anledningen till att den inte sålde så bra? Men det är ju faktiskt i den inramningen han är var som allra bäst.

Skulle egentligen kunna hylla Cornell med en massa låtar. Listan kan göras lång: “Outshined”, “Black Hole Sun”, “Rusty Cage”, “Spoonman”, “Pretty Noose”, “Like A Stone”, “I Am The Highway”, “Be Yourself”, “Seasons”, “Bones of Birds”, “Worried Moon”, “Murderer of Blue Skies” …… och så vidare. Men jag väljer “Preaching the End of the World” där han är vackert sårbar. En fantastisk Cornellstund.

Återigen, en otrolig förlust av någon som hade så mycket kvar att ge. Det vittnar inte minst hans senaste soloplatta Higher Truth om. Kan verkligen rekommendera denna platta. Precis om på debuten är det avskalat.

“Hello, I know there’s someone out there who can understand
and who’s feeling the same way as me
I’m twenty-four and I’ve got everything to live for
but I know now that it wasn’t meant to be”

Bonusinfo: plattan skulle egentligen ha hetat “Euphoria Mourning” men pga av tryckfelsNisse så blev det istället “morning”.

Leave a comment »

239. Grandview (2017)

Artist: John Cougar Mellencamp & Martina McBride Kompositörer: John Mellencamp & Bobby Clark

Utgivningsår: 2017 Album: Sad Clowns & Hillbillies

___________________________________________________________________________________

Det är så otroligt gubbigt. Men jag gillar den verkligen, gubbigheten. Omfamnar den ogenerat nuförtiden och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet egentligen mindre än jag borde om John Cougar Mellencamp. Har alltid sett honom som en yngre och mindre framgångsrik kusin till Tom Petty. Och visst, han är visserligen ett år yngre och har förmodligen sålt mindre plattor men samtidigt känns han mer genuin; mer amerikansk singer- songwriter. På nåt sätt?

Bortom hits som “Jack & Diane”, “Pink Houses” och några till så vet jag inte speciellt mycket mer än ….. att Per Gessle snodde en hel låt från honom (“Small Town”) och kallade den “Småstad” samt att han varit ihop med Meg Ryan.

But thats’s beside the point!

Nu har Mellencamp släppt ny skiva och jag är ganska säker på att det är småroliga serien Roadies som fått mig att börja lyssna på honom på allvar. Mellencamp gjorde ett gästspel i ett avsnitt och “song of the day” – ett återkommande inslag i varje avsnitt – var hans “Longest Day”, från plattan Life, Death, Love and Freedom (2008). Den har varit återkommande i mina spellistor sedan dess.

Nya skivan Sad Clowns & Hillbillies kan jag således inte låta bli att lyssna på. Den är riktigt bra. Kan inte riktigt sortera ut vad som är bäst (då den är väldigt färsk) men har svårt att motstå lite mer direkta bilårkarnumret “Grandview” (som han gör tillsammans med Martina McBride). Det kan vara den bästa låten Tom Petty inte gjort de senaste 20 åren.

Retro rakt igenom nästan hela vägen. Synd bara att de försökt ‘poppa till’ trummorna nånstans där i mitten. Totalt onödigt då det skeva skramlet hade räckt längre. Men det är petitesser – det funkar ändå; inte minst i bilen nu när våren tittar fram och värmer asfalten.

Det finns dock en risk att jag kommer ångra detta inlägg då det känns som om det finns bra mycket bättre låtar på den här plattan, men som ännu inte hunnit sätta sig. Men då har man ju å andra sidan något att se fram emot.

“Got out of high school, got on at Whirpool
bought me a car, two guitars and everything
Me and Patty were falling in love before the summer was through
I started thinking about trailers and high lots in Grandview”

Leave a comment »