365 låtar

som kräver en förklaring

245. On Top (2004)

Artist: The Killers Kompositörer: Brandon Flowers, Mark Stoermer, Dave Keuning & Ronnie Vannucci Jr

Utgivningsår: 2004 Album: Hot Fuss

_________________________________________________________________________

Hot Fuss är ett sjuhelvetes bra debutalbum.  Fy fan vilken start!! Tror inte att The Killers någonsin låtit bättre, och även om de kämpat på bra och försökt toppa detta album har de inte riktigt lyckats. De fyra första låtarna på plattan släpptes som singlar (fast inte i den ordningen).

Fast, den starka debuten till trots – The Killers har lyckats rada upp fler hitlåtar än de flesta. Exempel? “When We Were Young, “Human”, “Spaceman”, “Runaways” med flera.

Men någonstans tappade de bort ett av debutens allra starkaste spår. Det borde varit en singel. Ja, jag babblar om “On Top” som jag rankar som en av bandets allra bästa låtar. En smått töntig synthsliga inleder  – visst – men det stressiga kompet och Brandon Flowers desperata “Remember Rio and get down” gör hela låten. Det låter lite som om han sjunger för livet.

Och så en grymt skön refräng på det!

Jag hoppas verkligen att de levererar på kommande plattan Wonderful Wonderful. Senaste given Battle Born var ju en sorts besvikelse …. men senaste singeln “Run For Cover” lovar en del. Nåväl, tills dess får jag lyssna på “On Top”.

I can’t fake, we’re on top, we’re on top

Advertisements
Leave a comment »

244. Sign of the Times (2017)

Artist: Harry Styles Kompositörer: Harry Styles, Jeff Bhasker, Mitch Rowland, Ryan Nasci, Alex Salibian & Tyler Johnson

Utgivningsår: 2017 Album: Harry Styles

____________________________________________________________________________

Första gången jag såg låttiteln “Sign of The Times” trodde jag att det var en cover på Princelåten från 1987. Harry Styles kommer ju från ett slags pojkband – One Direction – och min första tanke var att han gjorde en Robbie Williams. Robbie lämnade ju framgångsrika pojkgruppen Take That (precis som Harrys One Direction) och debuterade med en cover av George Michael (‘Freedom’). Det lät förfärligt (men gick ju bra ändå… typ).

Jag tänkte att Harry gjorde samma sak.

Men inte!

Och när jag tänker efter på riktigt …. så inser jag att det är riktigt jävla bra. Ta bort Harry och hans historia och sätt in en annan artist (typ Prince) med den låten. Då blir det riktigt bra. Således, ‘Sign of The Times” är en av de bättre låtarna jag hört 2017. Ett fantastiskt låthantverk. Spelar roll vem som sjunger egentligen —- om det låter bra.

Och det gör det!

Ska dock inte pusha för resten av plattan. Men just den här låten; grymt bra ballad. En slags soft rockpianoballad … när den är som allra bäst. Harry or Not – grymt bra!

“Just stop your crying
it’s a sign of the times
we gotta get away from here”

Leave a comment »

243. Lonely Is the Night (1981)


Artist: Billy Squier Kompositör: Billy Squier

Utgivningsår: 1982 Album: Don’t Say No

_________________________________________________________________________

Den ultimata låten att spela luftgitarr till. Om jag någonsin tävlar i luftgitarr är “Lonely Is the Night” det självklara valet. Den har allt; riffet, gesterna, det kolossala gitarrdrivet och framför allt – pauserna. Tror fan att det är dessa (ehhh ——– pauserna, alltså) som gör hela låten.

Nåväl, Billy Squier är kanske allra mest känd med handklappshitten “The Stroke” men jag föredrar den här. Lite mer laidback. Och på tal om luftgitarr – den här låten finns givetvis med i guitar hero-spelet. Vad annars?

Så mycket mer vet jag inte om Billy. Han känns dock förfärligt underskattad. Jag menar, med hits som ovan nämnda och “Everybody Wants You”, “In The Dark” och “Rock Me Tonite” borde han väl vara lite mer household än de flesta? Fast  Eminem lär ha samplat just superhitten “The Stroke” i sin “Berzerk‘ (2013) – och det är ju ett erkännande i sig.

“Red lights, green lights, stop ‘n go jive
headlines, deadlines jammin’ your mind
you been stealin’ shots from the side
let your feelin’s go for a ride”

Leave a comment »

241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

Leave a comment »

240. Preaching the End of the World (1999)

Artist: Chris Cornell Kompositörer: Chris Cornell

Utgivningsår: 1999 Album: Euphoria Morning

__________________________________________________________________

R.I.P. Chris Cornell. Oerhört tragiskt att denna fantastiska artist och låtskrivare är borta. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån oss – oavsett omständigheterna.

Själv fick jag aldrig chansen att se varken honom, Soundgarden eller Audioslave live. Jag var dock bra nära en gång då Cornell debuterat som soloartist och skulle spela här i Stockholm. Minns än idag hur jag hoppade av bussen utanför Cirkus; förväntansfull och spänd inför vad jag hoppades skulle bli en fantastisk konsert. Och sedan lappen på dörren: inställt pga sjukdom.

Vet att det här var en mörk period i Cornells liv med missbruk och skilsmässa. Och hans första soloplatta motsvarade inte de kommersiella förväntningar han tidigare haft med Soundgarden. Fast han tog sig upp igen, bildade Audioslave med grabbarna från Rage Against The Machine och resten känner ni nog till.

Tillbaka till den där första soloplattan. Den kanske inte sålde så mycket men enligt mig är det bland det bättre han gjort. Något mer nedtonat och inte alls som Soundgarden, och det kanske var anledningen till att den inte sålde så bra? Men det är ju faktiskt i den inramningen han är var som allra bäst.

Skulle egentligen kunna hylla Cornell med en massa låtar. Listan kan göras lång: “Outshined”, “Black Hole Sun”, “Rusty Cage”, “Spoonman”, “Pretty Noose”, “Like A Stone”, “I Am The Highway”, “Be Yourself”, “Seasons”, “Bones of Birds”, “Worried Moon”, “Murderer of Blue Skies” …… och så vidare. Men jag väljer “Preaching the End of the World” där han är vackert sårbar. En fantastisk Cornellstund.

Återigen, en otrolig förlust av någon som hade så mycket kvar att ge. Det vittnar inte minst hans senaste soloplatta Higher Truth om. Kan verkligen rekommendera denna platta. Precis om på debuten är det avskalat.

“Hello, I know there’s someone out there who can understand
and who’s feeling the same way as me
I’m twenty-four and I’ve got everything to live for
but I know now that it wasn’t meant to be”

Bonusinfo: plattan skulle egentligen ha hetat “Euphoria Mourning” men pga av tryckfelsNisse så blev det istället “morning”.

Leave a comment »

239. Grandview (2017)

Artist: John Cougar Mellencamp & Martina McBride Kompositörer: John Mellencamp & Bobby Clark

Utgivningsår: 2017 Album: Sad Clowns & Hillbillies

___________________________________________________________________________________

Det är så otroligt gubbigt. Men jag gillar den verkligen, gubbigheten. Omfamnar den ogenerat nuförtiden och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet egentligen mindre än jag borde om John Cougar Mellencamp. Har alltid sett honom som en yngre och mindre framgångsrik kusin till Tom Petty. Och visst, han är visserligen ett år yngre och har förmodligen sålt mindre plattor men samtidigt känns han mer genuin; mer amerikansk singer- songwriter. På nåt sätt?

Bortom hits som “Jack & Diane”, “Pink Houses” och några till så vet jag inte speciellt mycket mer än ….. att Per Gessle snodde en hel låt från honom (“Small Town”) och kallade den “Småstad” samt att han varit ihop med Meg Ryan.

But thats’s beside the point!

Nu har Mellencamp släppt ny skiva och jag är ganska säker på att det är småroliga serien Roadies som fått mig att börja lyssna på honom på allvar. Mellencamp gjorde ett gästspel i ett avsnitt och “song of the day” – ett återkommande inslag i varje avsnitt – var hans “Longest Day”, från plattan Life, Death, Love and Freedom (2008). Den har varit återkommande i mina spellistor sedan dess.

Nya skivan Sad Clowns & Hillbillies kan jag således inte låta bli att lyssna på. Den är riktigt bra. Kan inte riktigt sortera ut vad som är bäst (då den är väldigt färsk) men har svårt att motstå lite mer direkta bilårkarnumret “Grandview” (som han gör tillsammans med Martina McBride). Det kan vara den bästa låten Tom Petty inte gjort de senaste 20 åren.

Retro rakt igenom nästan hela vägen. Synd bara att de försökt ‘poppa till’ trummorna nånstans där i mitten. Totalt onödigt då det skeva skramlet hade räckt längre. Men det är petitesser – det funkar ändå; inte minst i bilen nu när våren tittar fram och värmer asfalten.

Det finns dock en risk att jag kommer ångra detta inlägg då det känns som om det finns bra mycket bättre låtar på den här plattan, men som ännu inte hunnit sätta sig. Men då har man ju å andra sidan något att se fram emot.

“Got out of high school, got on at Whirpool
bought me a car, two guitars and everything
Me and Patty were falling in love before the summer was through
I started thinking about trailers and high lots in Grandview”

Leave a comment »

238. Smell The Roses (2017)

Artist:  Roger Waters Kompositörer: –

Utgivningsår: 2017 Album: Is This The Life We Really Want?

___________________________________________________________________

I år släpper Roger Waters sin första rockplatta på 25 år. Den senaste, Amused To Death, var väl kanske inte sådär tvärbra och på senare år har han ju turnerat flitigt på gamla meriter. Med all rätt då han skrev merparten av Pink Floyds klassiska katalog (med försäljningssuccéer som The Wall och Dark Side of The Moon som publikdragare). Och nu när Pink Floyd verkligen somnat in har han ju fansen för sig själv.

Skönt då att han faktiskt släpper nytt!

När jag hör nya “Smell The Roses” från kommande plattan  Is This The Life We Really Want? höjs också mina förväntningar. Det låter nämligen riktigt bra.  Med andra ord: det låter Floyd! Den här låten hade kunnat vara en bortglömd pärla från, låt säga Wish You Were Here. En tvillingbror till “Have A Cigar” med precis samma sköna driv.

Ser verkligen fram emot plattan – som kastar sig över politiken och miljöfrågorna. Själv säger Waters “I will be making the point that we’re living the life that we don’t really want to live. I like to think that people would still like to live in a world where we might address the problems of climate change, where we might understand that if we empathize with others, it makes us feel happier”. Och det där låter ju inte så dumt, eller?

“Wake up
Wake up and smell the roses
Close your eyes and pray this wind don’t change
There’s nothing but screams in the field of dreams
Nothing but hope at the end of the road
Nothing but gold in the chimney smoke
Come on honey it’s real money”

Leave a comment »

237. Steady, As She Goes (2006)

Artist:  The Raconteurs Kompositörer: Jack White & Brendan Benson

Utgivningsår: 2006 Album: Broken By Soldiers

______________________________________________________________________

Det här är en låt som jag återkommer till med jämna mellanrum. Känns som om den ständigt hittar vägen in i mina spellistor. I övrigt har jag egentligen ingen relation till bandet The Raconteurs och vet inte så mycket mer än att det här är ett av Jack Whites (The White Stripes) många projekt samt att bandet hittills givit ut två skivor. Finns de ens fortfarande?

Jag fastnar mestadels i den här låten, om och om igen. Har aldrig lyckats ta mig vidare bland bandets låtar – kan alltså inte riktigt säga mer om dessa. Har dock ofta grottat ner mig i The White Stripes samt Jacks solomaterial – vilket jag verkligen rekommenderar.

Hur som helst, “Steady, As She Goes” lär vara den allra första låten Jack White skrev tillsammans med bandmedlemmen Brendan Benson. Inget dåligt förstaförsök om du frågar mig. Den osar givetvis om Whites karisma men har också en gudomligt skön basgång. Tror att det är den det hänger på, och att den liksom lyfter och tar en sån jävla fart i refrängen.

Det här är en låt som ofta går på repeat. Vilket är konstigt för jag är egentligen en albumkille och varje gång jag hör den tänker jag: “ska fan lyssna mer på The Raconteurs”. Men det slutar oftast med att jag hamnar i Whites soloplatta Lazaretto eller i något White Stripes-maraton.

Men, jag ska ta tag i det där. Snart. Ska bara lyssna en gång till.

“Find yourself a girl and settle down
live a simple life in a quiet town”

Leave a comment »

236. Feelin’ Stronger Every Day (1973)


Artist: Chicago Kompositörer: Peter Cetera & James Pankow

Utgivningsår: 1973 Album: VI

____________________________________________________________________

Fastnar i en dokumentär om bandet Chicago på Netflix (Now More Than Ever: The History of Chicago) och tänker att jag bara måste rekommendera något med detta band. Och min första tanke är givetvis att välja någonting från första plattan från 1969 (då de kallade sig Chicago Transit Authority) eftersom det var min inkörsport. Det var farsan (RIP) som skolade in mig då han varit på USA-besök och irrat runt på jazz- och bluesklubbar. Det väckte väl något som han ville föra vidare till mig. Jag kan ha varit tretton, eller kanske fjorton år?

Men sedan börjar jag lyssna, och inser att allt är bra fram till typ sjunde plattan – VII (Chicago numrerade sina plattor mycket lämpligt). Sedan hände något. Låtskrivandet var inte lika vässat efter det, och efter elfte plattan (XI, ni fattar) sköt sångaren och gitarristen Terry Kath skallen av sig (det var en olyckshändelse). Då tog Peter Cetera över med sina ballader och bandet mer eller mindre kollapsade (detta framgår i dokumentären). Och det som var så otroligt skönt var det faktum (som dokumentären visar) att stora delar av bandet (typ alla utom Cetera och producenten David Foster) mådde dåligt av denna smetiga balladförvandling.

Äh, nu tappade jag tråden. Se dokumentären själv.

Tillbaka till ämnet: något bra av Chicago. Och jag tänker så här: lyssna igenom de tre första plattorna – allt är bra (fast Terry Kaths “Free Form Guitar” är kanske något svårsmält men tar sig efter några genomlyssningar). Därefter kan du gå vidare – men lova att du slutar lyssna vid elfte plattan, okej!? (Ett undantag: “Street Player” från trettonde plattan).

Ironiskt nog väljer jag en låt skriven av Peter Cetera och James Pankow (bandets trombonist). Den ligger någonstans i gränslandet: ballad/70-talsflummigt jam. Och kanske representerar den min hatkärlek till Peter Cetera? Han som förstörde bandet när Kath försvann men som sjunger så in i helvete bra på de där tidiga plattorna. “Feelin’ Stronger Every Day” visar liksom upp Chicagos styrka på något sätt. Blåset, drivet, rösterna och så har den ett kolossalt skönt upptempostick. Och den är oftast med på alla de där greatest hits-samlingarna.

För att den är bra. Och för att Cetera sjunger så jävla bra. (Trots “Your The Inspiration” och alla de där vidriga västkustklibbiga låtarna som kom sedan och som ledde till att bandet (läs Cetera) jagade hitlistelåtar och tappade all själ – vilket sedemera ledde till att Cetera ville ha mer betalt och när resten av bandet sade typ ‘hell no’ hoppade han av).

Näe, jag ska sluta nu. Chicago anno 1969 – 1976 var så galet bra att det knappt går att ta in. De är visserligen invalda i Rock n Roll Hall of Fame men är ett av de mest underskattade banden någonsin. Kanske beror det på 80-talsåren då bandet förvandlades till något annat? Jag vet inte. Vill bara säga att ni bör lyssna på de där tidiga plattorna – inte minst på de tre första (fast det har jag nog redan sagt?).

 “I do believe in you
and I know you believe in me”

3 Comments »

235. Little Wing (1967)

Artist: Jimi Hendrix Kompositör: Jimi Hendrix

Utgivningsår:1967 Album: Axis: Bold As Love

_______________________________________________

Jag tänker fatta mig kort. Mestadels för att att den här låten är alldeles för kort. Nästan häpnadsväckande kort. Smått provocerande.

Världens vackraste gitarrintro, for sure. Det blir inte bättre än så här – krispigt ja visst, men så förbannat bra. Och så när Mitch Mitchells snygga trumintro drar igång “Little Wing” trettio sekunder in så dör jag nästan. Och så fortsätter det. “Well she’swalking…./../ fly on” och jag dör nästan igen. Och igen.

Men vad händer? Låten tonas ut efter två och en halv minut. Det är skandal …. they should just fly on …. and on …. and on. Jimi my man ….. keep it swinging.

Det finns mycket att säga om den här låten. Och det är många som sagt sitt i form av coverversioner, men de är för många för att nämnas här. Om ni frågar mig så är Pearl Jams egna “Yellow Ledbetter” en fantastisk förlängning av  “Little Wing” …. men att jämföra dessa två går kanske inte hem hos alla? Vill bara påpeka att både Jimi och Pearl Jam har tydliga Seattelrötter. Just sayin’.

Anyways, fantastisk låt.

“Well she’s walking through the clouds
with a circus mind
that’s running wild
butterflies and zebras and moonbeams
and fairly tales”

Leave a comment »