365 låtar

som kräver en förklaring

134. Samarithan (1987)


Artist: Candlemass Kompositörer: Leif Edling

Utgivningsår: 1987 Album: Nightfall

_______________________________________________________

Det går inte fort men allt som oftast ganska sakta. Och vad kan var bättre som söndagskuliss än doom metal-veteranerna Candlemass? De är ju till råga på allt också svenskbördiga och ett av de band som sägs ha grundat hela genren, som lättast beskrivs som en saktmodigare variant av den nedstämda metal Black Sabbath en gång i tiden skapade.

Nåja, mer om genren kan du läsa på det allomfattande Internet. Jag vill bara påminna om denna eminenta låt från 1987. Är inte speciellt bevandrad i genren men Candlemass har av nån underlig anledning hamnat under min radar. Sist jag verkligen lyssnade på bandet var när de för några år sedan tog nytag med sångaren Robert Lowe och släppte plattan King of The Grey Islands.

“The Samarithan”är dock gammal som gatan och hittas på bandets andra platta Nightfall. Här är det den munkbeklädde och inte på något sätt fryntlige men dock smått korpulente sångaren Messiah Marcolin som står för sången. Han låter precis som han ser ut, och fyller lungorna med en kubikmeter luft innan han tar ton. Och det är ju precis det som gör hela skillnaden mellan den här versionen av bandet och senare upplagor.

Messiah är dock, enligt ryktet (dvs. övriga bandmedlemmar), inte helt lätt att samarbeta med vilket lett till att Candlemass gått vidare utan honom. Ja, även detta finns det spaltmeter att läsa om. Men allt det där kan väl kvitta? Nu lyssnar vi på “The Samarithan” (och glöm inte att spela luftgitarr under solot).

 “One day I saw a man
dressed in rags, with a staff in his hand
begging for a penny to survive
how poor a man can be”

Advertisements
Leave a comment »

133. World On Fire (2014)


Artist: Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators Kompositörer: Slash & Myles Kennedy

Utgivningsår: 2014 Album: World On Fire

____________________________________________________________

Jag vet ärligt talat inte vad det är som tilltalar mig med det här, egentligen. På ett plan är det ganska ytlig rockradioskval där Slash plockar ur den allt för tunga Appetite For Destruction-ryggsäcken han ständigt bär med sig. Kan tycka att den där inledande koskällan är lite väl onödig då den bara ytterligare påminner om stunder Slash aldrig mer kommer att uppleva – hur mycket han än försöker.

Men försöker, det gör han! I samma destructionanda har han nu harvat på i tre plattor som soloartist. Och det är något beundransvärt över det där då det aldrig är dåligt men heller aldrig blir den där egentliga förlösningen alla väntar på. Förmodligen beror det på avsaknaden av en Axl. Någon med personlighet utöver det vanliga. Det hittar han inte i Myles Kennedy – hur bra sångare han än är. Det Myles har i röstomfång förlorar han i personlighet, typ.

Men med det sagt – “World On Fire” är nog det bästa jag hört med Slash sedan just Appetite For Destruction. Synd bara på den plastiga ljudbilden. Visst, Slashs gitarr låter väl bra (fy satan vilket riff) om än något vasst i distortionkanterna och Myles är ju Myles, men resten låter bara ‘in med grabbarna i studion och låt dem sätta sina bas- och trumprylar snabbt som satan”-aktigt. Hårt och digitalt borde ersatts med mjukt och analogt, om du frågar mig.

Men nu klagar jag. Förlåt. Trots detta diggar jag denna låt. Vet, som sagt, inte vad det är men den här låten får igång mig på något märkligt sätt. Tänk om den här låten hade dykt upp hos Slash på 80-talet när han spelade på klubbarna i Los Angeles. Då hade den varit en klassiker idag! Det är ett som är säkert!!

“you’re the misfit, I’m the sinner
you’re the eve and I’m the fool”

Leave a comment »

132. Calling Elvis (1991)


Artist: Dire Straits Kompositör: Mark Knopfler

Utgivningsår: 1991 Album: On Every Street

______________________________________________

“Calling Elvis” är en av de mer underskattade låtarna med Dire Straits, som ligger på den definitivt mest underskattade – sista – plattan med bandet. Om man nu kan kalla en platta som sålt i över tio miljoner exemplar för underskattad? Det ska dock tilläggas att föregångaren – Brothers In Arms – sålde mer än det tredubbla.

Hur som helst, som ett bevis på att jag besitter galen och helt ovidkommande information då det gäller musiker kan jag berätta att följande dyker upp i mitt huvud när jag hör låten. En intervju med Mark Knopfler som berättar hur han fick idén till låten. Det var nämligen så att när han var ute och turnerade med bandet i slutet av åttiotalet (i sviterna av nyligen nämnda försäljningssuccé) var han tämligen svår att få tag i, och hans fru som försökte få tag i honom via telefon (ja, det fanns ju inga mobiler då) lär ha kommenterat det hela med ett “det är ju som att ringa Elvis att försöka få tag i dig”*. Och tjillevippen – en låtidé var född.

Ja, tänk att det kan vara så lätt! Lite schyssta trummor, ett par textrader i stil med “let me leave my number, heartbreak hotel … oh love me tender – baby don’t be cruel” och ett karaktäristiskt gitarrplockande. Och så har du en helskön låt. Inte  så dumt va?

“Calling Elvis – I’m here all alone
did he leave the building
or can he come to the phone?
Calling Elvis – I’m here all alone”

* Wikipedia hävdar att det inte alls var frugan utan Knopflers svåger som hävde ur sig den där Elvisreferensen. Jag är skeptisk – litar hellre på mitt eget minne.

Leave a comment »

131. Touching Tongues (1993)


Artist: Steve Vai Kompositör: Steve Vai

Utgivningsår: 1993 Album: Sex & Religion

_______________________________________________________

Nu är det inte så att jag är någon större anhängare av smått onanistiska, instrumentala gitarruppvisningar men det finns undantag.  Några stycken. Och faktiskt är det så att en del av dessa ‘stycken’ faktiskt har en och samma kompositör – Steve Vai. Och, “Touching Tongues” är ett särskilt stort utropstecken i denna utvalda skara.

Här gör väl Steve Vai det Steve Vai gör allra bäst; snyggar sig med gitarren? Men som han gör det! Kanske tycker du som är gitarrist att det inte ens är att spela gitarr, för en och annan effektpedal är ju med i ekvationen. Trots detta tror jag nog inte att det här är något som den ölmagade trubaduren nere på lokala pizzerian skulle ge sig på.

Om jag skulle ge mig på att försöka beskriva Vais onanistiska gitarrljud så går det ömsom från en pitchad centrifugerad distvägg till ljudet jag tror uppstår när laserstårålar yr runt i rymden i nån sci fi-film. Och nånstans där i mitten bryter sångaren Devin Townsend illusionen med ett makalöst wailande; som går från stämningsfullt till gutturalt kväkande.

Att jag gillar det här så mycket beror givetvis också på att skivan låten ligger på, Sex & Religion, är en fantastisk platta, om än något överproducerad. Tanken var att Vai skulle samla ihop ett gäng supermusiker – vilket han också gjorde – för att sedan med dessa arbeta under demokratiska former, precis som i ett band – vilket han inte gjorde. Det började dock bra med två hypermusiker i rytmsättningen och när han sedan hittade den då unge sångaren Devin, som skickat in en demotejp, var saken klar. Men, efter en tid i studion tog Vai över mer och mer och det hela slutade med att han tog över helt. Bandet var upplöst redan innan plattan gavs ut – och då var det helt plötsligt en soloplatta.

När Vai sedan turnerade med projektet var rytmsektionen utbytt. Vad som hade hänt om musikerna får fritt spelrum får vi kanske aldrig veta men jag kan säga att liveversionen inte var dum alls. Jag såg nämligen en av spelningarna (i Lund) under denna turné och kan säga att det är en av mina allra bästa liveupplevelser, någonsin. Och “Touching Tongues” lät f-an i mig precis lika bra där i den svettiga lilla lokalen som på den överproducerade plattan.

“I gave them some freedom, but the freedom musicians of this calibre need, I wasn’t able to give. Therefore, blame it on me, this project will not come together again.” (Steve Vai)

Leave a comment »

130. Age of Reason (2013)


Artist: Black Sabbath Kompositörer: Geezer Butler, Ozzy Osbourne & Tony Iommi

Utgivningsår: 2013 Album: 13

_______________________________________________

Det tog ett tag innan jag förstod hur fantastiskt Black Sabbaths nittonde album (förvirrande nog döpt till 13) faktiskt är. Att detta är en av få lyckade återföreningar där en rockdinosaurie försöker återskapa någonting de själva gav liv åt för en sådär fyrtio år sedan.

Att bandet återuppstått i många olika versioner med den gemensamme nämnare Tony Iommi och verkligen tänjt ut och dragit bandnamnet i smutsen genom åren spelar ingen som helst roll längre. De är reinkarnerade, precis som förut. Eller nästan, då trummisen Bill Ward inte deltar blir det ingen riktig återförening men det överskuggar inte det faktum att 13 är den allra bästa plattan med Black Sabbath sedan 70-talet. Sedan gör ersättaren Brad Wilk (Rage Against The Machine, Audioslave) ett alldeles utmärkt jobb bakom pukorna.

Höjdpunkten på den här skivan heter “Age of Reason” och spelar – precis som allt annat här – på nostalgiska strängar fast utan att låta forcerad eller konstlad. Och det där sista gäller för övrigt nästan alla andra låtar också! Fast på något sätt har “Age of Reason” fastnat lite extra med sitt blytunga trumkomp, de malande riffen och Ozzymässandet. Det låter klassiskt utan att vara det. Jag tycker att det är fantastiskt bra – nu vet ni!

“Prozac days and sleepless hours
seas of change that don’t bear through

these times are heavy”

Leave a comment »

129. Devil Delight (1978)


Artist: Heart Kompositörer: Ann Wilson & Nancy Wilson

Utgivningsår: 1978 Album: Magazine

____________________________________________________

Du vet ju att Heart inte bara är synonymt med smetiga radiodängor stöpta i 80-talet eftersom en av bandets allra största hits – “Barracuda” – visade var riffskåpet ska stå redan på debuten 1977. Och på bandets andra platta – Magazine – hittar du även en av mina favoritlåtar med Heart; som har ett sånt där galet segt 70-talsriff. Ja, och så Ann Wilsons mäktiga rockstämma på det – vilket gör den smått majestätisk.

Lite kul info om albumet Magazine är att det faktiskt gavs ut i två versioner – den första redan 1977 av skivbolaget Mushroom Records som ansåg sig ha rätt att ge ut skivan (som inte var klar) trots att bandet lämnat bolaget pga. missnöje med marknadsföring. Systrarna Wilson gick dock till vidare och vann sedermera fajten i rätten och skivan kallades tillbaka. Men, på grund av kontraktet de hade med Mushroom på två plattor gavs den nya versionen ut på just detta bolag.

Det du hör här är versionen utgiven året efter, alltså 1978. “Devil Delight” är kanske ingen optimal Heartlåt men i mitt tycke en skönt och galet tung bluesig låt där Ann Wilsons röst verkligen kommer till sin wailande rätt, och i all denna bluesighet dyker snygga och spejsiga Brian May-gitarrer upp som från ingenstans.

“Dance in the spotlight, I feel alright
just my devil, just my devil delight”

Leave a comment »

128. Precis som du vill (2014)


Artist: Jens Hult Kompositörer: Alexander Schöld & Jens Hult

Utgivningsår: 2014 Album: Precis som du vill EP

__________________________________________________

Det här måste vara den bästa svenska låten jag hört i år. Plötsligt dök den upp; fanns bara där och bröt radiovågorna så där vackert Håkan Hellströmskt. Fast ändå med en en mer vuxen folkmusiktouch. Lite ‘Så ska det låta’-stämning med fejkad öppen spis och studiopublik, fast på ett bra sätt. En sån där låt där sångaren står lite för nära micken och låter ‘lite bakom’ – fast även det på ett bra sätt.

Är det här den outgivna låten som Magnus Lindberg skrev för Grymlings men som aldrig spelades in, och som Jens Hult nu gör en alldeles utomordentlig cover på? Nej! Det är en låt med …. Jens Hult, som är nån slags Idoldeltagare jag missat. Kanske försvann redan i första gallringen eller har han figurerat i rutan som nån slags teveikon? Jag vet bara att det låter bra.

Det här sticker ut. Det här berör. Mest för den direkta texten om saknaden efter …. ja, vaddå? Själv tänker jag att det handlar om kärlek och hur en älskad lämnat sin älskare och denne måste gå vidare, men tröstar sig i vetskapen att kärleken består. Men så gör jag det stora misstaget att GOOGLA texten och snubblar in i en intervju där Jens berättar vad låten handlar om: “Låten är en tröstvisa till min flickvän och hennes familj efter att de förlorat deras gamla tax, Challe”.

Då blir låten inte lika bra längre. Faaaan, här har jag suttit och snyftat åt en låt om en jävla tax. Tack(x) som fan för det! Men jag har överseende med det – skiter i Jens tolkning och gör min egen. Då blir det bra igen.

“Nu nalkas våren
har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
nu vandrar åren
har ingen att gå med
och du vandrar runt som en vind
precis som du vill”

* Note to Jens: ge fan i att berätta vad låtar handlar om. Ge lyssnaren tolkningsföreträde.

Leave a comment »