365 låtar

som kräver en förklaring

225. Seventh Star (1986)


Artist: Black Sabbath featuring Tony Iommi Kompositörer: Tony Iommi, Glenn Hughes, Geoff Nicholls &Jeff Glixman.

Utgivningsår: 1986 Album: Seventh Star

_____________________________________________________

En gång i tiden – för mycket längesedan – hade skivbolagen total makt över sina artister. Och de verkade vara av den bestämda uppfattningen att den mest igenkända nämnaren var det bästa och mest inkomstbringande alternativet. Visst, så kanske det var under första försäljningsveckan men när sedan konsumenterna (på den tiden kallad “skivköpare”) insåg att de köpt grisen i säcken så avstannade intresset. Det kanske var en bra platta, men det lät inte som produktplaceringen på skivomslaget.

Jag tror att det var precis det Tony Iommi var med om när han spelade in sin första soloplatta. Skivbolaget drog i nödbromsen; “Stopp här nu. vaddå soloplatta? Vem ska köpa den? Nej, vi sätter Black Sabbath på omslaget så att den säljer”. Det verkar dock som om Tony lyckades komma undan med en kompromiss då det står “Black Sabbath featuring Tony Iommi” på omslaget.

Bandet hade visserligen redan experimenterat med olika sättningar – mestadels sångarbyten – men till skillnad från föregångaren Born Again, där Deep Purples Ian Gillan plötsligt axlade manteln som frontfigur, hade Iommi fortfarande sällskap av Sabbath-polaren Geezer Butler. På den här var han ensam kvar.

Det låter inte mycket Sabbath om Seventh Star, och när jag köpte den på vinyl – som skivköpare – för väldigt längesedan blev jag minst sagt besviken. Det var liksom inte alls vad jag hade väntat mig – trots att Iommi skrivit musiken och samsats med kompetenta musiker i studion (Glenn Hughes på sång, Eric Singer på trummor bland andra). Mitt första intryck hade nog varit annorlunda om skivbolaget låtit Iommi fått sin vilja igenom. Men hade jag köpt den då?

Hursomhelst, många år senare ….. en hösttung oktoberkväll 2016 ….. kommer den till mig igen. Av någon konstig anledning låter den annorlunda. Bättre på något sätt. Och det är inte minst titelspåret som sätter klorna i mig och fortsätter sitt tunga, malande riff i mitt huvud.  Det slår mig att det här är riktigt bra. Underskattat.

Och det räcker så. Känns bra. Jag har försonats med en skiva jag besviket tryckte ner i skivbacken för en si sådär trettio år sedan. Visst är det fantastiskt, och jag tänker – vilka andra underskattade små skatter finns det där ute?  Jag kanske borde tacka skivbolagen för detta tilltag? Rotar fram Restless Heart med David Coverdale & Whitesnake men inser redan två låtar in att jag inte alls fått korn på något här. Nej, Seventh Star är kanske undantaget. Ja, och så Glenn Hughes förstås. Han är som oftast – fenomenal. Och förresten, en undanskuffad och bortglömd platta är inte illa alls. Det räcker gott en mörk oktoberkväll.

“Hear the sound of distant ages

it’s the call of the seventh star”

Advertisements
Leave a comment »

224. I Need You (2016)


Artist: Nick Cave and The Bad Seeds Kompositörer: Nick Cave & Warren Ellis

Utgivningsår: 2016 Album: Skeleton Tree

___________________________________________________

När Nick Cave och hans band var mitt uppe i arbetet med skivan Skeleton Tree inträffade en tragedi. En av hans tvillingsöner – Arthur – föll från en klippavsats i hemstaden Brighton. Sonens liv gick inte att rädda. Cave gjorde vad alla skulle gjort; avbröt arbetet med skivan.

Senare återupptogs arbetet, men majoriteten av låtarna skrevs innan tragedin. Det sägs att plattans första spår – “Jesus Alone” – med inledande textraden “You fell from the sky, crash landed in a field” skrevs innan den tragiska olyckan.

Hur som helst, den som lyssnat på Cave tidigare vet att han alltid haft ett mörker över sig och sin musik – nu kan ni ju tänka er hur det här låter. Deppigt? Ja, men ofantligt gripande och bra. Fast, till en början hade jag svårt för plattans dystra tilltal. I många fall saknas refränger och melodier. Det är iallafall så jag upplevde det i början av min bekantskap med Skeleton Tree.

Men för den som väntar och ger den lite tid finns en belöning. Efter ett tag vecklar fantastiska melodier och stämningar ut sig, och precis som när Cave gör filmmusik arbetar han tillsammans med parhästen Warren Ellis. Han har mycket riktigt stor del i detta projekt, och musiken påminner mycket om den musik de skapat tillsammans. De arbetar med små penseldrag som växer och blir skarpare vid närmare betraktelser.

En av de allra vackraste låtarna på plattan funkar precis så. “I Need You” kryper liksom på dig och efter några genomlyssningar vägrar den släppa taget. Det är som om Caves smärta tränger in i dig och bli kvar. Ett malande – likt katharsis funkar det som sköld mot det mesta. Förvånansvärt nog.

Det här kan mycket väl vara årets platta, mina vänner.

“Cause nothing really matters
On the night we wrecked like a train
Purring cars and pouring rain
Never felt right about, never again
Cause nothing really matters
Nothing really matters anymore, not even today
No matter how hard I try
When you’re standing in the aisle, and no, baby
Nothing, nothing, nothing
I need, I need, I need you”

Leave a comment »

223. Will O the Wisp (2016)


Artist: Opeth Kompositör: Mikael Åkerfeldt

Utgivningsår: 2016 Album: Sorceress

______________________________________________________

Alltså, jag får såna otroliga Jethro Tull-vibbar av det här. På ett bra sätt.

Det känns som om Opeth har hittat ett eget uttryck, och sedan plattan Heritage (2011) har de verkligen utvecklats och känns som ett av de mer intressanta svenska banden just nu. Ska kanske tilläggas att jag inte är något fan av bandets tidiga – lite hårdare – plattor.

Min introduktion till Opeth skedde med plattan Damnation, mestadels för att jag läst nån intervju – förmodligen med fronfiguren Mikael Åkerfeldt – som sade att just den skiljer sig från bandets övriga plattor.

Men det var då. Nu verkar Opeth vara ett band i ständigt sökande efter nya uttryck och jag har varit en flitig lyssnare sedan nämnda Heritage. Kanske har jag ett och annat att säga om Åkerfeldts något begränsade röstresurser – tänk om de slängde in en riktigt bra sångare i mixen? – men det är det lilla.

Nåja, Jethro Tull är kanske en missledande länk för skivan bjuder på långt mer hårdare tongångare än just detta spår. Fast ändå, det är något talande för bandets utveckling. Älskar blandningen av hårda progressiva partier med snudd på lättsamma jazzinfluenser. Som om Opeth vill vara hårdrockens Jan Johansson.

Fantastiskt bra – och jag har bara börjat lyssna på nya plattan Sorceress. Det känns som om den växer och bjuder på nya intryck vid varje ny genomlyssning.

“And time it waits for no one
It heals them when you die
and soon you are forgotten
A whisper within a sigh”

Leave a comment »