365 låtar

som kräver en förklaring

207. The Hearts Filthy Lesson (1995)


Artist: David Bowie Kompositörer: David Bowie, Brian Eno, Reeves Gabrels, Mike Garson, Erdal Kızılçay, Sterling Campbell

Utgivningsår: 1995 Album: 1. Outside

__________________________________________

Nu faller stjärnorna. Först Lemmy, och nu David Bowie.

Tänker inte på något sätt jämföra dessa herrars betydelse. Men jag har helt klart en helt annan relation till Bowie än till Lemmy. Iallfall då det gäller själva musiken. Bowie gjorde så otroligt mycket annorlunda – och skapade ju fantastiska rock- och popdrömmar via sina alter egon.

Vill passa på att minnas mannen med en låt från den något förbisedda plattan Outside. Tror jag. Tycker iallafall att den är något underskattad och sällan nämns när diskografin diskuteras. Och kanske har det med det något pretentiösa upplägget att göra? Eller att det är hans tjugonde i ordningen?

Outside är baserad på en novell Bowie skrev. En dystopi där vi får följa huvudpersonen Nathan Adler som …. ehhh, ja just det.. har aldrig riktigt fattat plotten. Och vad som händer egentligen. Men det spelar ingen roll, det är bra ändå.

Tanken var också att Bowie skulle följa upp den med ytterligare plattor (därav ettan framför titeln) men det stannade av nån anledning vid denna. Eller så ligger det material i något arkiv som bara väntar på att grävas fram av producenten Brian Eno? Vi får väl se.

“The Hearts Filthy Lesson” låter som Bowies samlade 90-tal i en och samma låt. Till ett stenhårt industriellt beat mässar Bowie runt i cirklar. Och jag bara älskar pianosnubblandet som övergår till jönsigt plinkade en och en halv minut in i låten. Kanske ingen hit men ett galet snyggt ljudlandskap. Och när låten dök upp i eftertexterna i kultrullen Se7en fick den genast lite högre status.

Inte David Bowies allra största stund men ändock en av de första plattorna jag plockade fram efter hans bortgång. RIP!

“Oh, Ramona – if there was only something between us
if there was only something between us
other than our clothes”

Advertisements
Leave a comment »

202. Ner mot terminalen (2015)


Artist: Thåström Kompositörer: Per Hägglund & Thåström

Utgivningsår: 2015 Album: Den morronen

___________________________________________

Jag vet inte vad det är med den här låten? Kan inte sluta lyssna. Och när jag inte lyssnar etsar den sig fast och stannar kvar som ett malande surr i mitt medvetande. Vart jag än går så styr jag ner mot terminalen.

Måste erkänna att jag har dålig koll på senare delen av Thåströms karriär. Ja, alltså de senaste plattorna. Tappade bort mig; trots den fantastiskt originella rösten tyckte jag att det stannade av för några år sedan och hamnade i industriellt muller. Men nu i november älskar jag det.

Kanske är det mörkret? Nu sitter iallafall senaste plattan Den morronen som ett perfekt soundtrack till mitt liv i novemberkylan. Inte minst “Ner mot terminalen” ringar in och definierar min höst – trots att jag är osäker på vad han egentligen vill säga med låten.

Tycker mest att det är vackert. Ett dovt vacker mullrande dimmoln som drar in. Med tonsatta diktstrofer rör sig Thåström i ett suggestivt industrilandskap där ljudbilden är skönt smoggig och så där gryningsvackert avhållsam. Det är kanske den kontrasten – till den mer stökiga rockmusiken jag så gärna lyssnar på – som jag behöver så här innan julruschen drar igång? Lugnet före, liksom. Kanske?

Stannar upp analysen där. Räcker så. Lyssnar några gånger till. Och så igen. Och igen.

“Kyss mig som en varm vind
kyss mig hundra meter upp i luften
kyss mig som Hermine kysste Harry
kyss mig så att nånting
kan bli gud
så att nånting kan bli gud igen”

Leave a comment »

5. The Perfect Drug (1997)

Artist: Nine Inch Nails Kompositör: Trent Reznor

Utgivningsår: 1997 Album: Lost Highway

_____________________________________________________________________________________________

Jag är medveten om att upphovsmannen till den här låten, Trent Reznor, ser den som ett misslyckat experiment. Nine Inch Nail-bossen har sagt att “The Perfect Drug” är den enda låt han egentligen ångrar. Han verkar tycka att processen i studion blev stressad när han spelade in låten till filmen Lost Highway. “You have a week to do a track for a movie, the mindset that you kind of adapt in that situation, or I did, was ‘let’s go in and experiment and see what happens'” säger Trent och konstaterar sedemera: “it feels like the least thing that I would play to somebody if they said play me, y’know, the top hundred songs you’ve written”.

Hmmm, hundra sånger som är bättre än den här. Skrivna av Trent Reznor? Njae, det köper jag inte! Men visst, man bör inte fråga konstnären om  tavlan, eller hur? Den här låten är fantastisk, om du frågar mig (och hamnar lätt på topp 10, på reznorlistan). Vidare känns den på något sätt  mer begriplig än filmen den ackompanjerar. Har sett David Lynchs Lost Highway typ tre gånger men fattar fortfarande inte vad den handlar om. Fast jag kan ändå inte avskriva den som dålig. Är inte det underligt om något?

“The Perfect Drug” är så galet överproducerad att den slår över och blir bra. Det statiska gitarrharvandet blandat med den rytmiska industrihysterin och de stundtals överdimensionerade trummorna som blandas med ett programmerat dito utgör någon konstig symbios. Det kränger än hit, än dit!  Det är hysteriskt hela tiden. Som ett galet experiment. Ja, fast på ett lyckat sätt.

Tror att den här låten på något galet sätt kombinerar allt jag egentligen inte gillar – på ett bra sätt. Som en slags perfekt drog! Någon sade ‘less is more’. Ha! More is more!

Leave a comment »