191. Stop (1990)

Artist: Jane’s Addiction Kompositörer: Perry Farrell, Dave Navarro, Eric Avery & Stephen Perkins

Utgivningsår: 1990 Album: Ritual De Lo Habitual

_________________________________________________

Börjar titta på Entourage, filmversionen av teveserien jag mindre entusiastiskt strötittat på under åren, men upptäcker ganska så snart att det är alldeles för pubertalt för mig. Eller så är jag för gammal. Eller för ointresserad av hela Hollywoodvurmandet.

Fast filmens förtexter är som vacker nostalgi för mig, om än i en mindre smickrande tappning. För precis som i teveserien – som jag väl inte behöver förklara ytterligare? – fungerar Jane’s Addictions “Superhero” signaturmelodi. En låt tagen från plattan Strays; ett magplask från 2003 tänkt som bandets stora comeback. Men låten får mig att sakna Jane’s Addiction och inte minst bandets karismatiske sångare Perry Farrell.

Bandet har en minst sagt brokig och ojämn karriär. Vet inte om de finns i någon form längre men de var som allra bäst i skarven mellan 80- och 90-talet. Sedan hände något. De försvann, kom tillbaka, försvann, kom tillbaka. Men aldrig på riktigt.

Och om jag vill tillbaka på riktigt hamnar jag i öppningsspåret på plattan Ritual De Lo Habitual. En fantastisk platta där det känns som att just Jane’s Addiction var före just alla andra och gjorde allting precis rätt, innan den stora massan fattade vad de höll på med. Sedan fipplade de bort allting. Varför eller hur vet jag dock inte.

“Stop” är drygt fyra minuter lång men ger ifrån sig mer energi än vilken progressiv tjugominuterslåt som helst. Glömmer aldrig första gången jag hörde det här och det träffade mig rakt i solarplexus. En stenhård knytnäve som for ur den gryniga tevebilden på Super Channel där jag satt och gapade i soffan.

“Gimmie that!
gimmie that – your automobile,
turn off that smokestack
and that goddamn radio
hum… along with me…
hum along with the t.v.”

190. To Be Alone (2014)

Artist: Hozier Kompositör: Andrew Hozier-Byrne

Utgivningsår: 2014 Album: Hozier

_______________________________________________

Jag hade givetvis hört Hoziers jättehit “Take Me To Church” men ändå avfärdat honom som någonting mindre intressant. Tror att det är nån slags Gotye-effekt! Ja, alltså artisten Gotye som slog igenom med Stingdoftande brottarhitten “Somebody That I Used to Know” för några år sedan. En briljant låt av en artist som inte lyckades leverera en platta en tiondel så intressant som sitt dragplåster. Och jag trodde givetvis att Hozier var en artist i samma anda.

Jag hade fel. Ja, fel så in i helvete – och upptäckte det precis härom dan.

Det har nämligen visat sig att Andrew Hozier-Byrne, som han heter, är en fena på att skriva bra låtar. Han har alltså inte bara en brunnsdjup gospelröst och en hitlåt att luta sig emot. Nej, debutplattan som kom ut för nästan exakt ett år sedan är riktigt jävla bra.

Snyggt producerat är det också. Och låter bra mycket mer blues än jag någonsin kunnat ana; fast inte tråkig malande blues som mullrar runt på tolvor utan mer skitig och välspelad stämningsblues. Lyssna bara på “To Be Alone” där Hozier använder hela sitt register och skapar skön, stämningsfull ‘ute på fältet med fotboja’-blues.

Det här kan jag inte sluta lyssna på.

“All I’ve ever done is hide
from our times when you’re near me
Honey, when you kill the lights, and kiss my eyes
I feel like a person for a moment of my life”

189. All Over My Head (2015)

Artist: Imperial State Electric Kompositörer:  Nicke Andersson & Dolf DeBorst

Utgivningsår: 2015 Album: Honk Machine

_________________________________________

Här har ni en god portion störtskön radiorock signerad Imperial State Electric. Och om soundet känns igen så är det mycket riktigt Nicke Andersson från Hellacopters som gått vidare med nytt band. Ja, fast nytt och nytt; Imperial State Electric har funnits ett bra tag nu och släpper inom kort sin fjärde fullängdare.

Tycket att det svänger skönt om “All Over My Head”, och även om det låter smärtsamt bekant ibland så kan jag inte låta bli att skaka foten till det här. Skön okomplicerad rock som inte kräver någonting utan bara finns där, fast på ett bra sätt.

Önskar Imperial State Electric en rejäl radiohit med efterföljande succéturne. Det är de sannerligen värda! Bra drag; rock n roll-aktigare blir det tamejfan inte år 2015. Retrosnyggt är ett ord som sammanfattar det hela ganska bra, eller?

“Is that a dark cloud over my head?”

188. Carpet Crawlers (1974)

Artist: Genesis Kompositörer:  Tony Banks, Phil Collins, Peter Gabriel, Steve Hackett & Mike Rutherford

Utgivningsår: 1974 Album: The Lamb Lies Down on Broadway

_____________________________________________________

Proggen är svår för mig. Och hur mycket jag än beundrar Peter Gabriel så har perioden då han frontade Genesis varit extra svår för mig. För mig är soloartisten Peter Gabriel den jag sätter i första rummet, och – när jag är på det humöret – så avfärda jag gärna Genesis med Gabriel som ‘snudd på’ cirkusmusik.

Det gör säkert några upprörda.

Men jag kan inte hjälpa det!

Fast, “Carpet Crawlers” är ett fantastiskt undantag. Den funkar till och med med Phil Collins på sång. Inget ont om honom men han är ingen Peter Gabriel. Eller hur?

Nåväl, den här låten hittar du ursprungligen på jättehyllade konceptplattan The Lamb Lies Down on Broadway men jag har ärligt talat aldrig fattat vad som är så bra med den. Fast den här låten fastnar – uppenbarligen tagen ur sitt sammanhang men ändå bra.

Vet inte riktigt vad det är jag gillar. Den känns bara bra. Lugnande och lite hymnaktig, liksom. Tror inte att jag kan förklara det  bättre. En flummig men ändå medryckande refräng som liksom biter tag i en och inte riktigt släpper taget, alls. Åhhh …. önskar att jag också kunde uppskatta och älska de där tidiga Genesisplattorna precis som fansen. Men det gifter sig sällan för mig, för att använda en klyschig klyscha.

“The carpet crawlers heed their callers
you gotta get in to get out”