365 låtar

som kräver en förklaring

231. Orange Crush (1988)


Artist: R.E.M. Kompositörer:  Bill Berry, Peter Buck, Mike Mills & Michael Stipe

Utgivningsår: 1988 Album: Green

___________________________________________________

Av någon konstig anledning har jag hamnat i nån slags R.E.M.-period. Hur man hamnar i en sådan 2016 vet jag inte; bandet är inte längre aktivt och det finns inga som helst planer på en återförening. Tror jag. (Fan, jag kan ju  inte veta).

Nåväl, jag tillhör nog de som tycker att Automatic For The People är bandets bästa platta. Och så är både Out of Time och Monster helt okej som plattor – men inte alls lika helgjutna som förstnämnda. Därefter är vi nere på låtar – på sin höjd.

Men det började egentligen mycket tidigare. Närmare bestämt 1983 med debutplattan Murmur. Men jag fattade inte grejen då – även om jag kan uppskatta “Radio Free Europe”. Och “So . Central Rain” från andra plattan Reckoning. Och några till.

Vad jag vill komma till? Jo, att jag inte är ett speciellt tungt R.E.M.-fan. Men jag gillar deras musik. Peter Bucks gitarrer, Bill Berrys ögonbryn, Mike Mills stämmor och Michael Stipes texter. Och i samma andetag som jag häver ur mig att Automatic For The People är så jävla bra har denna R.E.M.-period lärt mig att Green är förbannat bra. Plattan de släppte innan det stora genombrottet på MTV med “Shiny Happy People” och “Losing My Religion”.

“Orange Crush” är förmodligen den ultimata R.E.M.-låten. Aningen politisk, något stökig och disharmonisk med grymt snygga gitarrslingor. Det blir nog inte mer R.E.M. än så?

“I’ve got my spine, I’ve got my orange crush”

Advertisements
Leave a comment »

228. Perfect 10 (1998)


Artist: The Beautiful South Kompositörer: Paul Heaton & Dave Rotheray

Utgivningsår: 1998 Album: Quench

_______________________________________________________

Det jag inte vet om The Beautiful South är förmodligen värt att veta. Får se nu; en grupp där frontfigurerna – en man och en kvinna – duettsjunger sig igenom låtarna. Charmigt och riktigt bra …. men mer än så vet jag egentligen inte.

Jag kan inte heller, på rak arm (ehhh), nämna tre bra låtar med The Beautiful South. Eller, jag kan inte ens nämna tre låtar. Kanske kan nynna dem, men då är jag inte säker på att ni skulle förstå eller ens uppfatta det som en låt?!

Och, en del låtar glömmer man bort att man hört. Som “Perfect 10” till exempel. En fantastiskt skön låt som dök upp i radiobruset härom veckan. Ja, fast låten kom ju ut redan -98 – och här är jag osäker: hade jag ens hört den? Vet inte – men spelar det nån roll?

Det är i vilket fall befriande med denna humorstänkta lilla duett där den manliga rösten bedyrar sin kärlek för en kvinna som kanske är något storväxt (storlek 12) men som i hans ögon är en perfekt tia. Och kvinnan svarar kärleksfullt med penisreferenser och menar på att även om han inte är XXL så är det ju inte storleken det hänger på.

På något sätt en snygg kärleksförklaring. Tror det räcker så.

“She’s a perfect 10, but she wears a 12
baby keep a little 2 for me
she could be sweet 16, bustin’ out at the seams
it’s still love in the first degree

When he’s at my gate, with a big fat 8
you want to see the smile on my face
and even at my door, with a poor poor 4
there ain’t no man can replace”

Helt galet onödig bonusinfo: Paul Weller gästspelar på gitarr.

Leave a comment »

227. Halo on Fire (2016)


Artist: Metallica Kompositörer: James Hetfield och Lars Ulrich

Utgivningsår: 2016 Album: Hardwired … to Self-Destruct ___________________________________________

Det bör sägas tydligt: det är lite tidigt att dra några egentliga slutsatser om Metallicas nysläppta album. Så mycket musik att ta in på så kort tid. Men en sak står klart – ingenting känns så här i början av bekantskapen speciellt helgjutet men allting är bättre än förstagiven “Hardwired” – där det lät som om parhästarna Hetfield och Ulrich skrivit låttexter med hjälp av kylskåpsmagneter (den där upplagan med “tuffa ord”).

Fast, problemet med alla de där andra låtarna är att de är alldeles för långa. Vi snackar onödigt And Justice  For All-långa, vilket kanske hänger ihop med att kombon James och Lars skrivit samtliga låtar (utom en, där basisten får lite credd) samt sitter i producentstolen (visserligen tillsammans med Greg Fidelman, men ändå).

Och då kanske ni tycker att jag skjuter mig själv i skallen genom att skriva om den allra längsta? Visst! Den är för lång!! Hade inte gjort något om de kapat en si siådär tre minuter, jag vet. Men det kan inte hjälpas. “Halo On Fire” är den låt som sticker ut mest efter ett par genomlyssningar. Trots sina ocharmiga åtta minuter och femton sekunder känns den här låten mest genomtänkt. En snudd på bluesgungande hybrid som passat såväl på Master of Puppets som på Load. (Sug på den all you haters out there.)

Men det andra kanske reder ut sig lite senare? Det finns ju även andra låtar som tar plats (och då menar jag inte bara längdmässig) och faktiskt förtjänar att nämnas: “Atlas, Rise”, “Moth Into Flame”och “Spit Out The Bone” (precis i den ordningen).

“I fear to turn on the light
for the darkness won’t go away
fast, is desire
turn out the light
halo on fire”

Leave a comment »

219. Hot Streak (2015)


Artist: The Winery Dogs Kompositörer: The Winery Dogs

Utgivningsår: 2015 Album: Hot Streak

__________________________________________

Musikaliska samarbeten som katalogiseras in under rubriken SUPERGRUPP är elva gånger av tio mindre bra. Det blir liksom inte automatisk “super” bara för att några som tidigare varit framgångsrika i andra sammanhang slår sina påsar ihop och bildar ny grupp. Ja,  en så kallad ‘supergrupp’.

Det finns ju dock några undantag, och The Winery Dogs är ett av dessa. Men det bevisade de först i och med sin andra platta Hot Streak för på den självbetitlade debuten lät de exakt så där förutsägbara som bara tekniskt spelskickliga instrumentalhjältar kan göra när de går samman och bildar grupp. Eller förlåt, ‘supergrupp’.

När gitarristen Ritchie Kotzen sade saker som “we elevated the band to the next level” i och med andra skivsläppet trodde jag givetvis honom inte. Men fan om han inte har rätt, för på uppföljaren koncentrerar sig bandet även på att leverera bra låtar. Det är inte bara snygga basslingor (al’a Billy Sheehan) och övernaturliga trumfills (al’a Mike Portnoy).

Och visst är det kul när man kan kombinera båda dessa egenskaper; bra låtar och ‘tittar jag spelar’-konster? Det tycker iallafall jag som verkligen uppskattar gruppens andra platta. Såg dem även live på en klubb för några månader sedan och kan säga att de levererade med råge och verkar ha kul tillsammans (vilket nog inte gäller alla supergrupper).

Ett nyckelspår från plattan? Jo då, det bjuder jag på. Titelspåret passar utmärkt som exempel på skön låt med bra driv kombinerat med knixigt “titta jag spelar”-exempel. Det här gillar jag, alla dagar i veckan. Vågar man hoppas på en tredje, ännu bättre platta?

“I know you’re aiming to take me out, I’m on a hot streak
I satellite where I wanna be, and then I let ’em chase me
’cause I know, I know, I know, I know, I know
I know, I’m on a hot streak”

2 Comments »

208. Break Into Your Heart (2016)


Artist: Iggy Pop Kompositörer:  Dean Fertita, Matt Helders, Joshua Homme & Iggy Pop

Utgivningsår: 2016 Album: Post Pop Depression

____________________________________________

Det var tydligen så att Iggy Pop sms:ade Josh Homme och efterfrågade ett samarbete. Kunde Homme tänka sig att träffas och skriva lite låtar tillsammans? Efter några månaders sms:ande, där de två delade textidéer och där Pop beskrev sitt samarbete med David Bowie, tog de sedan tag i saken.

Tillsammans med trummisen Matt Helders (Artic Monkeys) och basisten Dean Ferita (Queens of The Sone Age, The Dead Weather) har de nu spelat in en platta tillsammans. Post Pop Depression kommer senare i år (mars).

Det finns just nu två smakprov från plattan ute i cyberrymben (eller kanske fler, för den som letar). Det ena “Gardenia” låter faktiskt en hel del Bowie, men det är just det andra smakprovet som verkligen intresserar mig. Det har liksom en Josh Homme-stämpel över sig.

Har bara hört låten några gången men kan inte vänta … måste bara skriva om den. Reflektion noll, alltså. Men den låter en hel del QOTSA. Eller, den dryper QOTSA … men det är ju Hommes röst som ligger över den. Fast med något mer.

Ett oväntat samarbete för mig. Lätt melankoliskt släpig låt som greppat tag och inte släpper. Gillar det skarpt och ser fram emot plattan som kommer i mars. Sedan är ju omslaget till singeln helt grymt med Homme och Pop hand i hand.

“I’m gonna break into your heart
I’m gonna crawl under your skin
I’m gonna break into your heart
and follow till I see where you begin”

Leave a comment »

207. The Hearts Filthy Lesson (1995)


Artist: David Bowie Kompositörer: David Bowie, Brian Eno, Reeves Gabrels, Mike Garson, Erdal Kızılçay, Sterling Campbell

Utgivningsår: 1995 Album: 1. Outside

__________________________________________

Nu faller stjärnorna. Först Lemmy, och nu David Bowie.

Tänker inte på något sätt jämföra dessa herrars betydelse. Men jag har helt klart en helt annan relation till Bowie än till Lemmy. Iallfall då det gäller själva musiken. Bowie gjorde så otroligt mycket annorlunda – och skapade ju fantastiska rock- och popdrömmar via sina alter egon.

Vill passa på att minnas mannen med en låt från den något förbisedda plattan Outside. Tror jag. Tycker iallafall att den är något underskattad och sällan nämns när diskografin diskuteras. Och kanske har det med det något pretentiösa upplägget att göra? Eller att det är hans tjugonde i ordningen?

Outside är baserad på en novell Bowie skrev. En dystopi där vi får följa huvudpersonen Nathan Adler som …. ehhh, ja just det.. har aldrig riktigt fattat plotten. Och vad som händer egentligen. Men det spelar ingen roll, det är bra ändå.

Tanken var också att Bowie skulle följa upp den med ytterligare plattor (därav ettan framför titeln) men det stannade av nån anledning vid denna. Eller så ligger det material i något arkiv som bara väntar på att grävas fram av producenten Brian Eno? Vi får väl se.

“The Hearts Filthy Lesson” låter som Bowies samlade 90-tal i en och samma låt. Till ett stenhårt industriellt beat mässar Bowie runt i cirklar. Och jag bara älskar pianosnubblandet som övergår till jönsigt plinkade en och en halv minut in i låten. Kanske ingen hit men ett galet snyggt ljudlandskap. Och när låten dök upp i eftertexterna i kultrullen Se7en fick den genast lite högre status.

Inte David Bowies allra största stund men ändock en av de första plattorna jag plockade fram efter hans bortgång. RIP!

“Oh, Ramona – if there was only something between us
if there was only something between us
other than our clothes”

Leave a comment »

206. Rain (1966)


Artist: The Beatles Kompositörer: John Lennon & Paul McCartney

Utgivningsår: 1966 Album: –

__________________________________________

Ja, jag vet. Inläggen duggar inte alls tätt just nu (no pun intended).

Ingen har väl missat att vi nu kan streama vårt älskade Fab4. Världens mest älskade band. Det där fantastiska bandet från Liverpool – som alla älskar. The Beatles!

Och jag faller in i hyllningskören (men fattade galoppen lite sent pga min ålder). Hur som helst – vet inte hur många gånger jag lyssnat på Abbey Road, Revolver och Rubber Soul. Just i den ordningen. Ja, och så den där Sgt Pepper-plattan. Och några av de andra (just i den ordningen).

Tänkte dock uppmärksamma en annan låt. Bortglömd är den kanske inte men nog så underskattad. Jag snackar “Rain”. Det är en förträfflig Beatleslåt. Bara sådär. Faktiskt bättre än många andra!

Så varför är den då undanskuffad och aningen bortglömd?

Kanske för att den aldrig fick plats på någon av bandets plattor utan agerade B-sida till “Paperback Writer”. Ja ja, den har ni hört  – eller hur?

“Rain” är dock minst lika bra. En utomordentlig poplåt  – som bandet till och med lät spela in en video till. Och då snackar vi 1966!  Det här lär vara första låten där John Lennon (som sjunger och lär ha skrivit låten) hördes baklänges – lyssna på sista versen. Och sen har vi Ringo Starrs trumspel, som är något utöver det vanliga. Ett fantastiskt hantverk är väl den bästa beskrivningen –  de som någonsin tvivlat på Ringos förmåga kan ju lyssna på den här låten. Han gör ett gott jobb här – minst sagt.

Och med det sagt – gott nytt år! Vi syns 2016!!

“I can show you that when it starts to rain
everything’s the same”

 

Leave a comment »

204. Hey, Johnny Park (1997)


Artist: Foo Fighters Kompositörer: Dave Grohl, Nate Mendel & Pat Smear

Utgivningsår: 1997 Album: The Colour and The Shape

_________________________________________

Jag är inget stort Foo Fightersfan men den här låten är ta mej fan grym! Och Dave Grohl är inte världens bästa sångare men det han saknar röstmässigt tar han igen i ren och skär vilja. Nån form av bokstavskombination har han nog; sitter liksom aldrig still.

Sedan är han en jävligt bra trummis, och på den här andra plattan är det Dave som spelar trummor – även om Taylor Hawkins (som nog är en bättre sångare än Dave) tog över kort efter att skivan spelats in.

Ja, förresten – det där med trummorna på The Colour and The Shape är ju en historia för sig. Det var nämligen tänkt att plattan till skillnad från den första (där Dave spelade alla instrument) skulle vara en bandinsats. Men, Dave var inte nöjd med trummorna och spelade in dessa igen (i smyg). Fast sedan berättade han såklart för trummisen William Goldsmith om sitt tilltag och förklarade att det var så det måste bli – men erbjöd honom fortfarande platsen som bandets trummis. Goldsmith tackade dock nej och lämnade bandet (han har själv sagt att han i annat fall inte haft nån som helst värdighet kvar).

Nåja, “Hey, Johnny Park” är en utomordentlig låt. Kanske utan de allra hookigaste refrängsnuttarna bandets alla hits har? Men jag gillar den skarpt; inte minst det svängiga trumintrot och de gungande inledande ackorden. Sedan tar de ner låten i versen för att i sedvanlig FF-anda vräka på i refrängerna.

Den har ett osedvanligt sväng. På nåt sätt. Fast jag har ingen aning vad den handlar om. Grohl själv har sagt att den handlar om en himla massa saker, men att anledningen till att den heter “Hey, Johnny Park” är att det är namnet på en gammal barndomskamrat han  inte snackat med sedan han var fjorton bast. Och att han tänkte att om han döper låten till just detta kanske Johnny hör av sig.

Om de två barndomskamraterna återförenades eller inte förtäljer dock inte historien.

“it’s impossible
I can’t let it out
you’ll never know
am I selling you out
sit and watch
your every mood”

Leave a comment »

153. Shot In The dark (2012)


Artist: Tim Christensen Kompositör: Phil Soussan & Ozzy Osbourne

Utgivningsår: 2012 Album: Volume 1: Acoustic Covers

_______________________________________________

Nu när vi närmar oss andra advent och snön lyser med sin frånvaro undviker jag julglittret och serverar en stämningsfull indiecover. Tycker att den passar bra så här i decembermörkret.

I original görs den av ingen mindre än Ozzy Osbourne och återfinns på plattan The Ultimate Sin. Tror att det är en av Ozzys mest framgångsrika listklättrare men idag vill han inte riktigt kännas vid låten. Skvallret säger att låten skrivits av Ozzys dåvarande basist Phil Soussan, fast redan innan han började lira med Ozzy. När låten sedermera hamnade på plattan stod även Ozzy som låtskrivare trots att han inte skrivit en rad.

Låten har hur som helst ignorerats flitigt genom åren – trots sina listplaceringar. Det sägs att Ozzy och frugan Sharon är sura på Soussan för uteblivna royalties – vilket å andra sidan känns konstigt eftersom Soussan skrev låten. “Shot In The Dark” finns i alla fall inte med på samlingsplattor och spelas aldrig live.

Nåja, Tim Christensen gör ett bra jobb med den här. Snyggt plockande på akustiska guran och stämningsfullt reciterande den gamla Ozzy, ehhh förlåt, Phil Soussan-klassikern.

“Voices are calling from inside my head
I can hear them, I can hear them”

Leave a comment »

149. Hard Times (2007)


Artist: The Parlor Mob Kompositörer: David Rosen, Mark Melicia, Nicholas Villapiano, Paul Ritchie & Samuel Bey

Utgivningsår: 2007 Album: And You Were A Crow

______________________________________________

En del låtar behöver inte så mycket introduktion. Vet ingenting om The Parlor Mob. Kan ju lätt googla mig till att de har släppt tre plattor men mycket mer än så bryr jag mig inte om att ta reda på. För det behövs ju inte.

Har av någon anledning fastnat för “Hard Times” men hur och när jag hörde den för första gången minns jag inte längre. Fast anledningen är ju enkel då det påminner mig starkt om annan retrorock. Jag vurmar ju för tillbakasträvare som The Black Crowes och Rival Sons så det här passar som hand i handske.

Och så tycker jag att sångaren har en grymt skön röst. Något skrikig kanske, men på nåt sätt påminner han om en annan sångare – vars namn jag glömt bort – i en grupp vid namn Salty Dog. Fast dem är det väl bara jag som minns, eller?

“Ain’t no remedy to recommend
hard times, in the hearts of young men”

Leave a comment »