365 låtar

som kräver en förklaring

199. Moonhorse (2013)


Artist: Avatarium Kompositörer: Leif Edling

Utgivningsår: 2013 Album: Avatarium

___________________________________________________

Fick ett musiktips! Jag hade verkligen missat något. Och då får man vara tacksam att omgivningen är lite mer uppmärksam, för det här är riktigt bra! Har lyssnat ganska intensivt på Avatariums debutplatta sedan dess. Det har också visat sig att bandet just nu är aktuella med nytt album – som släpptes några dagar efter att jag fått nys om bandet – men detta har jag inte riktigt orkat ta in ännu utan nöjer mig hitintills att avnjuta debuten.

Avatarium föddes när Leif Edling, mest känd som basist och kompositör i doomlegenderna Candlemass, arbetade med några låtar. Och för att undvika alla små detaljer – som jag i och för sig inte alls har koll på – kan man kort och gott säga att Leffes projekt blev ett band vid namn Avatarium.

Det låter kanske också precis som man förväntar sig att ett knippe låtar av forne Candlemass-maestron ska göra? Tempot är kanske högre bitvis, men bara en aning. Det är grymt tungt och med uppenbara Black Sabbath-influenser. Sångerskan, Jennie-Ann Smith, gör också den här sortens hårdrock lite bättre och lite mer spännande. Och på många sätt mycket bättre än alla andra hårdrockband som frontas av en kvinna just nu (tänker främst på ointressanta band som Within Temptation, Nightwish m.fl.).

Den första bilden som dök upp i min skalle när jag hörde “Moonhorse” första gången var Black Sabbath ridandes på enhörningar i ett dimmigt landskap med en nymf i förgrunden på sång. Och nånstans där tror jag nog att Avatarium vill vara. Och så köper jag drakar & demoner-texterna glupskt; sväljer dem hela utan att reflektera.

“Oh mother
are there horses on the moon?
I saw them last night
through the looking glass tube”

 

Advertisements
Leave a comment »

198. One of These Nights (1975)


Artist: Eagles Kompositörer: Don Henley & Glenn Frey

Utgivningsår: 1975 Album: One of These Nights

______________________________________

Fastnade framför en Eaglesdokumentär på Netflix härom dan. I tre timmar. The History of the Eagles – part 1 & 2. Kan rekommendera dem båda – då de på Netflix sitter ihop – men det är ju inte minst första delen som är mest underhållande. Hur de går från kompmusiker till superstjärnor på några år. Men, konflikterna i del 2 är ju också ganska underhållande ur ett rock n roll-perspektiv, fast det finns gott om konflikter att gotta sig i redan i del 1.

Det mest fascinerande med Eagles är att de sålt så in i helvetes mycket plattor. De splittrades 1980 då bandmedlemmarna – inte minst Glenn Frey och Don Felder – bokstavligt talat rök ihop och började slåss bakom scen efter ett gig. Då hade bandet tidigare spenderat tre år i studion med att spela in The Long Run – uppföljaren till jättesuccén Hotel California. Och den var inte alls lika bra och inte heller lika framgångsrik. Men trots detta – och att bandet splittrades – försvann de aldrig på riktigt utan radiostationerna fortsatte att spela Eagles och en samlingsplatta med bandet skeppades iväg i sextiofem miljoner exemplar.

Fjorton år senare återförenades de, och de håller fortfarande på och spelar inför fulla hus. Fast uppföljaren till The Long Run kom inte ut förrän 2007. Men, de spelar knappast på något annat än på gamla meriter, även om plattan var långt ifrån dålig.

Ett nyckelspår är “One of These Nights” från fjärde plattan med samma namn. Enligt dokumentären hade bandet tröttnat på producenten Glyn Johns countrykärlek och bytte ut honom mot Bill Szymczyk då de ville låta mer rock än country. Och även om det på papperet låter som en dålig idé – Eagles styrka är ju inte att vara ett rockband – så lyckades de i detta titelspår verkligen hitta den perfekta balansen. För mig är inte “Hotel California” den ultimata Eagleslåten utan “One of These Nights”. Den skönt radioslicka rocklunken tillsammans med signaturen – stämmorna – och glödande gitarr passar dem perfekt.

Men visst, det är slick, polerat, gråtmilt och nästan löjligt stämsångseuforiskt. Men det är ju så förbannat jävla bra – inte minst sittandes bakom ratten i en bil på en motorväg.

“We’re gonna find out
pretty mama
what turns on your lights”

 

 

Leave a comment »

197. Too Much Is Not Enough (2015)


Artist: Graveyard Kompositör: Graveyard

Utgivningsår: 2015 Album: Innocence & Decadence

____________________________________________

Jag har på senare tid ständigt återkommit till låten “Slow Motion Countdown”. En enormt underskattad låt av svenska Graveyard. Ett band jag tidigare underskattat i och med uppmärksammade genombrottsplattan Hising Blues  där stökiga öppningsspåret “Ain’t Fit To Live Here” fungerat som mall för gruppens sound. Inget fel med det men Graveyard har visat sig vara så mycket mer än ett bröligt rock n roll-gäng.

Hade tänkt skriva om just “Slow Motion Countdown”, men så visar det sig att Graveyard är aktuella med purfärska plattan Innocence & Decadence. Och när jag hör stillsamma balladen “Too Much Is Not Enough” blir jag alldeles själaglad. Den är kanske inte bättre än nyss nämnda låt men iallafall minst lika bra. Om jag tvingas göra en lista över bästa Graveyardlåtarna hamnar de där två på delad förstaplats.

Det är i låtar som dessa bandet visar sin verkliga styrka. Inte i de stökigare rocklåtarna (som visserligen är bra) utan i de mera stillsamma och avskalade numren. I “Too Much Is Not Enough” får de till ett otroligt skönt sound. Det lär vara inspelat live och det hörs verkligen! Ett souligt driv för låten framåt, som påminner om de där gamla soulsinglarna jag brukar lyssna på. Det är ju såhär det ska låta; med instrumenten i centrum. Varenda antydning till beröring av virveltrumman hörs; inget reverbdoftande studioljud som river upp själsliga sår.

Vad ska jag säga? Det låter analogt på ett bra sätt. Och när körtjejerna kommer in i låten, bara sådär, ja då får de mitt själsliga inre att göra små piruetter. Fy fan vad bra. Årets mest oväntade soulstänkare levererad och signerad ett skönt gäng från Göteborg. .

“It was too little, too late,
and now too much is not enough
I know we got it wrong
I did too little, too late
someday you’ll see the shades of grey
so baby, please, don’t let your love turn to hate”

Leave a comment »

196. Tanken e fri (2015)


Artist: Conny  Bloom Kompositör: Coony Bloom

Utgivningsår: 2015 Album: –

_______________________________________

Som Electric Boys-fan kan jag inte annat än ofamna detta. Conny Bloom på svenska låter proggigt sjuttiotal med blommig dekor. Eller förlåt, blooomig.

Här gör han sin första låt på svenska (tanken är inte bara fri utan även att ett helt album ska följa) och det känns helt naturligt. Stockholmskan spär på det proggiga intrycket (jag får nästan lite November-vibbar).

Texten känns lite stolpig till en början men jag säger som grabbarna i Café Bärs – den är rätt schysst asså! Conny på svenska håller. Jag gillar’t! Det svänger och jag hoppas att resten av plattan är lika bra. Och så borde han ändra namn till Conny Blom, såklart – då är cirkeln sluten.

“Hoppsan lilla Kerstin”

Leave a comment »