Artist: Last In Line Kompositörer: Vinny Appice, Jimmy Bain, Vivian Campbell & Andrew Freeman
Utgivningsår: 2015 Album: Heavy Crown
_______________________________________________
Det är mitt gamla hårdrockshjärta som slår igen. Dubbelslag. Och kanske, förmodligen, lite i onödan.
Historien upprepar sig. Nästan på ett löjligt sätt – och egentligen vet jag inte vad jag tycker om det hela. Jag menar, om vi spolar tillbaka till tiden då Ronnie James Dio levde. Han upprepade själv historien genom att återförenas med sina Black Sabbath-kollegor under namnet Heaven & Hell – taget från en av bandets plattor tillsammans med Dio. Namnbytet var logiskt; de ville ju inte gärna slita ut varumärket Black Sabbath och en eventuell återförening med Ozzy. (Och ja, Black Sabbath är nu ute på en farvälturné med Ozzy i skrivande stund – begravningståget når Stockholm i juni detta år).
När sedan Ronnie går ur tiden (2010) och lämnar sitt eget band – Dio – utan sångare gör först medlemmarna i senaste upplagan av bandet nån slags tributeturné i sångarens ära, innan de somnar in och försvinner. Men egentligen handlar mycket av bandets framgång mestadels om de tre första plattorna – där Vinny Appice, Jimmy Bain, Vivian Campbell (och senare även keybordisten Claude Schnell) tillsammans med Ronnie vräkte ur sig riff som definierar bandets karriär och som fortfarande står sig starka idag. Ingen av dessa herrar fanns med i den senaste upplagan av bandet.
Men nu, fem år efter Ronnies död, har de bestämt sig för att återförenas under namnet Last In Line – taget från en av de där första klassiska Dioplattorna. Namnbytet är logiskt; de vill inte bli stämda av Dios fru (och manager) Wendy Dio.
Att gitarristen Vivian Campell (som hoppade av bandet efter tre plattor) kallat Ronnie både det ena och det andra och att Ronnie själv blev alldeles högröd i ansiktet av ilska bara nån nämnde gitarristens namn verkar inte längre spela nån roll. Här ska hyllas och minnas, tillsammans med nyinsatta sångaren Andrew Freeman. Fast keybordisten Schnell, som till en början var del i projektet, har lustigt nog försvunnit. Och inte nog med det, i början av året avled även basisten Jimmy Bain hastigt då bandet spelade på nån hårdrockskryssning.
Trots detta kommer bandet att släppa plattan Heavy Crown senare i år. Och jag gillar egentligen inte den här sortens nostalgihopkok. Men, mitt hårdrockshjärta säger något annat. Det kanske inte slår dubbelslag men jag har svårt att motstå detta. Det slår an en nostalgisk sträng som jag både vill ha och mista. Det är lite som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på.
Av de fyra låtar bandet släppt hittills är “Devil In Me” klart bäst. Lite som en kopia av bandnamnets alter ego, dvs titelspåret från “Last In Line”. Nästintill utstuderat – javisst – men jag kan inte motstå tyngden i detta retropekoral. Och sångaren Freeman gör ett bra jobb, utan att vara en kopia.
Det kanske inte är bra. Det kanske är löjlig nostalgi? Men jag pillar på det och kan inte sluta lyssna – ‘bara en gång till’. Och inser att jag gillar det. Det får jag leva med, men fråga mig inte vad jag tycker om det här om, låt säga, tre månader.
“When I climb the mountain or part the sea, I stare the sun down to kill that devil in me”
365 låtar 