365 låtar

som kräver en förklaring

187. Rattle That Lock (2015)


Artist: David Gilmour Kompositörer: David Gilmour, Polly Samson & Michaël Boumendil

Utgivningsår: 2015 Album: Rattle That Lock

_______________________________________________

Tillåt mig att vara aningen aktuell, okej? Den här singeln (eller förlåt; låten – ingen säger väl singel nu för tiden) släpptes idag. David Gilmours första låt som soloartist på nästan tio år (förra plattan On an Island släpptes 2006). Han är kanske mer känd som medlem i inte helt obekanta Pink Floyd, men fjolårets oväntade sistaplatta var helt klart en ordentlig instrumental besvikelse.

Fast, nu är ju inte nya låten “Rattle That Lock” någonting som kastar om spelplanen och skapar jordskred. Nej, det doftar rätt mycket nattradio om detta första smakprov från kommande plattan med samma namn. Fast ändå; jämfört med föregångaren så verkar det här vara precis så mycket upptempo Gilmour mäktar med i sin behagligt mätta efterFloydtillvaro.

Det kan inte hjälpas: jag tror att jag gillar’t. Och detta trots ett något oljigt Chris Rea-filter som ligger likt en tunn glansig hinna över allting. Det kanske beror på att det är snudd på natt nu? Fan vet!? Det är sommar – då sviker kanske omdömet? Det skiter jag i! (Och gitarrsolot är kanske inte sådär ‘Comfortably Numb’-snyggt men jävligt skönt ändå.)

“So long sin, au revoir chaos
if there’s a heaven, it can wait
rattle that lock
lose those chains”

Advertisements
Leave a comment »

186. Elektra (2015)


Artist: Refused Kompositörer: Refused & Shellback

Utgivningsår: 2015 Album: Freedom

_______________________________________________

Jag ska vara helt ärlig. Jag brydde mig inte ett skvatt om Refused då det begav sig! Ja, alltså på 90-talet då bandet hade några rejäla år i rampljuset. Såg tio minuter av deras spelning på Hultsfred och gick därifrån helt oberörd. Jag var dessutom alldeles för upptagen av att surfa på grungevågen än att bry mig om några veganer från Umeå. Typ.

När det sedan var ‘hej och hallå’ i media när bandet återförenades för några spelningar förstod jag inte heller vad de tjatade om. Och det gör jag säkert inte nu heller. Jag har nämligen hört väldigt lite av det Refused som tydligen blivit svenska legender i hela världen.

Men, sedan hör jag “Elektra” från en NY platta med Refused – den första sedan 1998 – och undrar om jag haft huvudet långt upp i arslet hela tiden? Det låter nämligen alldeles förträffligt bra och inte alls som då. Och jo, jag lyssnades givetvis på valda delar ur gruppens diskografi, som hastigast dock, men INGENTING låter så bra som det här.

Och sedan visar det sig att resten av låtarna på denna platta också är riktigt bra!

Jag fattar ingenting. “Elektra” är ett raseriutbrott! Ett skränigt men fantastiskt välspelat vråååål. Det låter verkligen som ETT BAND SOM SPELAR TILLSAMMANS vilket är ovanligt idag. Kan inte sluta lyssna då det låter tyngre och bättre än precis all annan ny musik jag hört i år. Otroligt bra, har jag sagt det? Och jag bryr mig inte om vad som varit eftersom Refused anno 2015 duger gott för mig. Att sångaren vrålar “nothing has changed” tror jag inte ett dugg på. Så här bra lät det inte då – inte i mina öron iallafall.

“They scale the walls, their mind’s deranged
but down in the dirt, nothing has changed”

Leave a comment »