365 låtar

som kräver en förklaring

203. Somewhere Under Heaven (2015)


Artist: Tom Petty Kompositörer: Tom Petty & Mike Campbell

Utgivningsår: 2015 Album: Wildflowers – All The Rest

_________________________________________

Blev så otroligt positivt överraskad när jag hörde en ny låt med Tom Petty som var riktigt bra. Det är ju så att Petty inte riktigt varit ‘up to standard’ på de senaste plattorna. Både Mojo och Hypnotic Eye är ganska sega historier, som visserligen är gjorda tillsammans med The Heartbreakers. Senaste plattan Petty gav ut utan sitt kompband kom ut 2006, och den var faktiskt riktigt bra. Men det var ju snudd på tio år sedan.

Det visar sig dock att “Somewhere Under Heaven” (som är utgiven utan kompbandssuffixet) inte alls är en ny låt utan en sån där överbliven sak från förr. Den lär ha spelats in redan 1992 men kom aldrig med på plattan Wildflowers (hans andra utan kompbandet). Och nu har det visat sig att Petty hittat ett helt gäng outgivna/bortglömda låtar i nån banankartong i källaren.

Det kommer alltså mera!  Wildflowers – All The Rest är en låtsamling som ska komplettera det ursprungliga albumet. Wildflowers var tydligen tänkt som ett dubbelalbum men av någon anledning skrotades idén. Den här låten skvallrar dock inte om att det berodde på låtmaterialet.

Så, helt plötsligt ser jag fram emot en ny (nja, nygammal) skiva med Tom Petty. Det här kan ju bli hur bra som helst, och jag tror nog att Tom Petty kommit till den punkt i sin karriär där det mest intressanta han kan göra är att ge ut låtar retroaktivt.

“Somewhere under Heaven
in the eye of a hurricane
little Jenny would dance in the rain”

Advertisements
Leave a comment »

202. Ner mot terminalen (2015)


Artist: Thåström Kompositörer: Per Hägglund & Thåström

Utgivningsår: 2015 Album: Den morronen

___________________________________________

Jag vet inte vad det är med den här låten? Kan inte sluta lyssna. Och när jag inte lyssnar etsar den sig fast och stannar kvar som ett malande surr i mitt medvetande. Vart jag än går så styr jag ner mot terminalen.

Måste erkänna att jag har dålig koll på senare delen av Thåströms karriär. Ja, alltså de senaste plattorna. Tappade bort mig; trots den fantastiskt originella rösten tyckte jag att det stannade av för några år sedan och hamnade i industriellt muller. Men nu i november älskar jag det.

Kanske är det mörkret? Nu sitter iallafall senaste plattan Den morronen som ett perfekt soundtrack till mitt liv i novemberkylan. Inte minst “Ner mot terminalen” ringar in och definierar min höst – trots att jag är osäker på vad han egentligen vill säga med låten.

Tycker mest att det är vackert. Ett dovt vacker mullrande dimmoln som drar in. Med tonsatta diktstrofer rör sig Thåström i ett suggestivt industrilandskap där ljudbilden är skönt smoggig och så där gryningsvackert avhållsam. Det är kanske den kontrasten – till den mer stökiga rockmusiken jag så gärna lyssnar på – som jag behöver så här innan julruschen drar igång? Lugnet före, liksom. Kanske?

Stannar upp analysen där. Räcker så. Lyssnar några gånger till. Och så igen. Och igen.

“Kyss mig som en varm vind
kyss mig hundra meter upp i luften
kyss mig som Hermine kysste Harry
kyss mig så att nånting
kan bli gud
så att nånting kan bli gud igen”

Leave a comment »

201. Baba O’Riley (1971)


Artist: The Who Kompositör: Pete Townshend

Utgivningsår: 1971 Album: Who’s Next

_____________________________________________

Tänker att det nu är dags för en riktigt klassiker här på bloggen, och vad kan vara bättre klassikermaterial än The Whos mästerverk “Baba O’Riley”? Men om jag ska vara riktigt ärlig så har jag nog hört den mer med mina husgudar Pearl Jam – vars sångare Eddie Vedder är ett idogt The Who-fan som gärna river av denna låt i slutet av sina konserter – fast originalet är ju nästan alltid bäst. Så även i detta fall.

Den här låten var först tänkt som ett öppningsspår till rockoperan Lifehouse men då denna idé skrotades av bandet överlevde bara några av låtarna – och alltså inte minst denna lilla pärla. Namnet “Baba O’Riley” är en sammanslagning av Meher Baba (filosof) och Terry Riley (kompositör) vilka Pete Thownshend sägs varit extra förtjust i. Låten är dock inte som många tror en hyllning till ungdomen utan beskriver drogförödelsen som drabbade många unga under Woodstockfestivalen.

Som nördig bonusinfo kan tilläggas att omslaget till Who’s Next sägs vara en liten armbåge i sidan på regissören Stanley Kubrick. Denne hade nämligen nobbat erbjudandet att regissera bandets rockopera Tommy några år tidigare och monoliten som bandmedlemmarna står framför på omslaget påminner om precis en sådan som finns med i Kubricks film År 2001 – ett rymdäventyr. Så vad är då piken med detta omslag? Tja, om du tittar noggrant på bilden ser du att samtliga medlemmar precis pissat på föremålet och är i full färd att knäppa brallorna när bilden tas.

“Don’t cry
don’t raise your eye
it’s only teenage wasteland”

Leave a comment »

200. I Have To Quit You (2004)


Artist: The Solution Kompositör: Nicke Andersson

Utgivningsår: 2004 Album: Communicate

__________________________________________

Läste nyligen att Nicke Andersson tvingats ta paus som frontman mitt under pågående turné med Imperial State Electric då han delvis förlorat hörseln och doktorn beordrat vila. Kanske är de alla åren på vägarna med Hellacopters som slutligen kommit ikapp honom? Hoppas verkligen att han tillfrisknar, inte minst till sommaren då han återförenas med klassiska Supershitty To The Max!-uppsättningen av nämnda band på Sweden Rock Festival.

Så, för att fira tvåhundra inlägg (bara hundrasextiofem kvar nu) hyllar jag Nicke Andersson. Och kanske vore det då lämpligt med en Hellacopterslåt men jag tycker att Anderssons kortlivade grupp The Solution är så ofantligt underskattad att den måste uppmärksammas.

Gruppen bildades av Nicke (som här spelar trummor) och amerikanen Scott Morgan. Och inte är det här tal om nån stökig rock n roll utan ren och skär soul. Ni vet den där sköna bomullslena soulen med fett blås som pumpar upp rytmen. Och Mogan har den där skönt raspiga soulrösten. Vidare är det så galet retro att det kunde varit inspelat minst trettio år tidigare.

Det är också lätt att ta låtsamlingen för ett gäng soulörhängen men, även om några av dem är covers så är merparten signerade Andersson. Riktigt skön platta, där inte minst “I Have To Quit You” låter som en gammal klassiker man missat. Grymt underskattat!

“You were my dope, my needle and spoon
a damn right addiction I can’t quit too soon”

Leave a comment »