365 låtar

som kräver en förklaring

216. The Most Beautiful Girl In The World (1995)

Artist: Prince  Kompositör: Prince

Utgivningsår:1995 Album: The Gold Experience

_______________________________________________________

http://www.ultimedia.com/swf/iframe_pub.php?width=480&height=385&id=lf8lv&url_artist=http://www.jukebo.com/prince/music-clip,the-most-beautiful-girl-in-the,lf8lv.html&autoplay=0&mdtk=04516441&site=.fr
See all music videos Prince

Prinsen är död. Jag svär, det tog mig exakt all den här tiden att återhämta mig.

Jag fattade nämligen ingenting. Prince. Han var ju felfri; hälsan själv. Geniet som spelade alla instrument redan på debutplattan For You 1978. Och jag hade tänkt att jag skulle se honom live minst en gång till, för när jag såg honom i Stockholm – turnerandes med oinspirerade plattan Newpower Soul i bagaget – tänkte jag att det här är okej, för att vara Prince. Men han är bättre än så (och detta trots att han vräkte iväg världens jävla gitarrsolo under “Purple Rain”).

Och jag kan hålla med förståsigpåare som säger att Prince hade sin storhetstid på 80-talet.  Fantastiska låtar! Och jag fattar, han dalade på 90-talet och kunde inte – trots MTV-hits som “Cream” och “Diamonds and Pearls” – ta tillbaka sitt 80-tal. Men jag gillade 90-talet också. Ja, jag gillade även resten… typ allt (nästan)  …. hur han bröt sig fri från skivbolaget i lite överviktiga Emancipation-trippeln och sedan fortsatte att skapa på musik på sitt sätt. Utan att kompromissa. På sitt sätt. Ibland ganska bra, andra gånger fantastiskt bra.

Hur som helst, en av de allra bästa låtarna han gjorde kom på 90-talet. “The Most Beautiful Girl In The World”. En fantastisk låt; en komplett Princeballad. Den har allt; och lite till. Fast det känns löjligt att prata Prince med en låt. Han var mer än så; ett geni. Ett unikum. En fantastiskt inspirationskälla – en sån där artist som kunde spela vad som helst för sin publik. Det spelade ingen roll att han hade galet många hits; det var hans omänskligt musikaliska personlighet som styrde repertoaren. Och vi andra – dödliga – kunde bara storögt titta på och förundras detta underverk.

Prince – RIP! Fan vad jag saknar dig! Now doves cry in your little red corvette and I’m gonna party like it’s 1999 – and say “cream, boogie bop Pretzelbodylogic is so much fun”. See you in the purple rain.

“Could U be (could U be) the most beautiful girl in the world?
So beautiful, beautiful.”

Advertisements
Leave a comment »

215. Madagascar (2008)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Axl Rose & Chris Pitman

Utgivningsår: 2008 Album: Chinese Democracy

______________________________________

Det råder inget tvivel om att plattan Chinese Democracy är omtalad för allt annat än musiken den innehåller. Det lär vara ett av de dyraste albumen som någonsin spelats in (om inte det dyraste). I tio år kämpade Axl Rose med att färdigställa sin vision – efter att ha sparkat mer eller mindre hela bandet (endast keybordisten Dizzy Reed stannade kvar).

Relesedatumet flyttades fram så många gånger att det blev ett stående skämt. Som typ, “ja ja, det där tror jag på först när ‘Chinese Democracy’ kommer ut”. Det pratades om Axls kontrollbehov och att han aldrig var nöjd. Hur han avverkade medlem efter medlem, producent efter producent för att skapa sin vision.

Förväntningar på ambitiösa tioårsprojekt blir lätt skyhöga. Och mycket riktigt – när plattan väl släpptes var det lite som om nån släppt luften ur en ballong; den bara pös iväg ut i etern och landade lite sladdrig på marken. Och där glömdes den bort. Men, Chinese Democracy fick inte nödvändigtvis dåliga recensioner. Problemet är att det inte låter som Guns n Roses, men det står Guns n Roses på omslaget. De hade visserligen bevisat att GnR kunde utveckla sitt sound då de följde upp debuten med två mastiga dubbelalbum, men det här var någonting annat. Om Axl släppt det som ett soloalbum hade mottagandet säkerligen varit ett annat.

Personligen tycker jag att Chinese Democracy är en underskattad platta. Även som GnR-platta. Det må låta annorlunda jämfört med det Axl skapade tillsammans med Slash & Co men det är mestadels bra. Faktum är att de låtar som försöker låta gamla Guns n Roses (titelspåret t.ex.) är de låtar jag hoppar över. Styrkan ligger i de mer luftiga och avvaktande låtarna; låtar Axl förmodligen värkt fram sittandes vid pianot i sin lyxvilla. Men visst, ibland blir det överproducerat – fast någonstans i detta storslagna och pompösa ljudlandskap blir det stundtals väldigt avskalat. Som om Axl lag till och tagit bort i flera omgångar för att sedan ångra sig igen och skalat bort det mesta. Lager på lager som tunnats ut.

En av de allra bästa låtarna heter “Madagascar”. En låt Axl premiärspelade redan när bandet återuppstod med nya medlemmar på Rock In Rio 2001 – sju år innan plattan släpptes. Det är en mäktig midtempoballad med ett sånt där storslaget men avskalat ljudlandskap. Och teorierna kring låtens betydelse är ju många, men den allra vanligaste handlar om hur Axl metaforiskt jämför sig själv med ön Madagaskar i förhållande till det gamla GnR. Det är berättelsen om hur de växte isär och hur Axl kämpar vidare, avskild från det gamla bandet likt en ö i havet. Att han sedan låter repliker från filmen Se7en och Martin Luther King-citat blandas med “what we have here is failure to communicate”-citatet från låten “Civil War” gör inte precis den teorin svagare. Men Axl har aldrig bekräftat något, vad jag vet.

Hur som helst, om du tillhör de som dissat Chinese Democracy pga av all dålig press – tänk om. Se det som något annat än bara ett GnR utan Slash. Den är värd en ordentlig genomlyssning (den tog ju faktiskt Axl tio år att färdigställa, så du kan väl offra en timme?).

Och just det, om du undrar: JO, jag är medveten om att bandet återförenats med Slash och Duff och vill inte på något sätt föringa detta. Det är stort (har jag förstått) och bandet lyfter miljonbelopp genom att kuska runt på en sommarturné i USA – det blir säkert en Europavända också. Och de klipp jag sett (finns ju massor därute) skvallrar om att det låter jävligt bra. Men, jag förstår verkligen Axls envishet då det gäller låtar från Chinese Democracy (det återförenade bandet spelar låtar från denna) eftersom det måste vara grymt frustrerande att denna samling låtar är så förbisedd. Synd bara att de inte riktigt koncentrerat sig på guldkornen under de senaste spelningarna – tror nämligen att inte minst Slash skulle kunna tillföra något extra – inte minst på “Madagascar”.

 

Leave a comment »

214. Freddie Freeloader (1959)


Artist: Miles Davis Kompositör: Miles Davis

Utgivningsår:1959 Album: Kind of Blue

__________________________________________________

Nej jag har inte sett Miles Ahead ännu. Filmen om Miles Davis alltså. Fast, den har väl å andra sidan precis haft premiär?

Fast filmen om Miles är kanske att ta i då jag tror handlingen begränsas till bara några år ur Miles Davis liv – den så kallade tysta perioden i slutet av åttiotalet då han inte rörde en trumpet på flera år. Lustigt kan tyckas, men det blir nog bra. Don Cheadle både i huvudrollen och som regissör.

Själv minns jag när Miles gick bort i början av nittiotalet. Nån sade: “han var en legend, redan innan han dog”. Ja, det var säkert min jazzälskande far som delvis introducerade mig till musiken – fast jag fattade nog inte grejen förrän långt senare. Ska dock inte sticka under stol med att jag är långt ifrån bevandrad i trumpetlegendarens digra diskografi.

Han stack dock ut bland alla jazzkatter. Hade ett annat uttryck och en helt annan personlighet – något som mer liknade en rockstjärnas. Iallafall i slutet av sin karriär då han både klädde sig och uppförde sig som en sådan. Han var ju Miles Davis, trumpetguden. Och historierna kring hans uppförande är många; allt ifrån att han sparkat bandmedlemmar om de så bara spelat en ton fel till att han viskade skamliga förslag i Monica Zetterlunds öra två minuter efter att han träffat henne.

Nåja, film eller inte – Miles dyker upp i mina spellistor med jämna mellanrum. Och soundtracket till filmen är säkerligen en bra introduktion för den helt oinvigde. Har dock dålig koll på det. Själv fastnar jag oftast i mästerverket Kind of Blue – som sägs vara världens mest sålda jazzskiva. En fantastisk platta som är både bra och lättillgänglig, vilket är ovanligt i jazzsammanhang.

Lyssna bara på “Freddie Freeloader”! En jazzig blues som snudd på monotont gungar fram i över nio minuter och som aldrig exploderar i ekvilibristiska jazzövningar.  Utan att någonsin bli tråkig. Det är känsla hela vägen. Och titeln på låten sägs ha med ett fan att göra – en man vid namn Freddie som ständigt försökte se Miles och hans band utan att betala.

Galet bra platta att ha i bakgrunden varma försommakvällar med blicken fäst ner i den försvinnande grillglöden och handen löst och ledig kring ett riktigt tungt whiskyglas.

“I remember one time – it might have been a couple times – at the Fillmore East in 1970, I was opening for this sorry-ass cat named Steve Miller. Steve Miller didn’t have his shit going for him, so I’m pissed because I got to open for this non-playing motherfucker just because he had one or two sorry-ass records out. So I would come late and he would have to go on first and then we got there we smoked the motherfucking place, everybody dug it.” (Miles Davis)

 

Leave a comment »

213. Love Potion No. 9 (1963)


Artist: The Searchers Kompositörer: Jerry Leiber & Mike Stoller

Utgivningsår:1963 Album: Meet The Searchers

______________________________________

En del låtar känns aldrig gamla eller omoderna. “Love Potion No. 9” är en sådan.

Skriven av Jerry LeiberMike Stoller – den tidens Dennis Pop och Max Martin – spelades den in redan 1959 av The Clovers men är väl  mest känd med The Searchers? Och den har en sån där catchy refräng – på ett  bra sätt.

Vidare – på den tiden kunde de konsten att berätta en historia kort och koncist. Under låtens knappa två minuter får vi följa en man som pga kärleksbekymmer söker upp en zigenerska (Madame Rue) som ger honom den magiska kärleksdrycken nr 9, varpå mannen blir upp över öronen förälskad i allt han ser – vilket i sin tur leder till att han euforiskt trycker läpparna mot allting omkring sig. Det hela får dock ett abrupt slut när han kysser en polis, som krossar flaskan och gör slut på det roliga.

Ha, så kan det gå!

Låten har framförts av en mängd artister och även om jag inte hört ens en fjärdedel av dessa så lovar jag och kan nog hävda att jag föredrar The Searchers version.

“I didn’t know if it was day or night
I started kissin’ everything in sight
But when I kissed a cop down on Thirty-Fourth and Vine
He broke my little bottle of Love Potion Number Nine”

Leave a comment »