365 låtar

som kräver en förklaring

214. Freddie Freeloader (1959)


Artist: Miles Davis Kompositör: Miles Davis

Utgivningsår:1959 Album: Kind of Blue

__________________________________________________

Nej jag har inte sett Miles Ahead ännu. Filmen om Miles Davis alltså. Fast, den har väl å andra sidan precis haft premiär?

Fast filmen om Miles är kanske att ta i då jag tror handlingen begränsas till bara några år ur Miles Davis liv – den så kallade tysta perioden i slutet av åttiotalet då han inte rörde en trumpet på flera år. Lustigt kan tyckas, men det blir nog bra. Don Cheadle både i huvudrollen och som regissör.

Själv minns jag när Miles gick bort i början av nittiotalet. Nån sade: “han var en legend, redan innan han dog”. Ja, det var säkert min jazzälskande far som delvis introducerade mig till musiken – fast jag fattade nog inte grejen förrän långt senare. Ska dock inte sticka under stol med att jag är långt ifrån bevandrad i trumpetlegendarens digra diskografi.

Han stack dock ut bland alla jazzkatter. Hade ett annat uttryck och en helt annan personlighet – något som mer liknade en rockstjärnas. Iallafall i slutet av sin karriär då han både klädde sig och uppförde sig som en sådan. Han var ju Miles Davis, trumpetguden. Och historierna kring hans uppförande är många; allt ifrån att han sparkat bandmedlemmar om de så bara spelat en ton fel till att han viskade skamliga förslag i Monica Zetterlunds öra två minuter efter att han träffat henne.

Nåja, film eller inte – Miles dyker upp i mina spellistor med jämna mellanrum. Och soundtracket till filmen är säkerligen en bra introduktion för den helt oinvigde. Har dock dålig koll på det. Själv fastnar jag oftast i mästerverket Kind of Blue – som sägs vara världens mest sålda jazzskiva. En fantastisk platta som är både bra och lättillgänglig, vilket är ovanligt i jazzsammanhang.

Lyssna bara på “Freddie Freeloader”! En jazzig blues som snudd på monotont gungar fram i över nio minuter och som aldrig exploderar i ekvilibristiska jazzövningar.  Utan att någonsin bli tråkig. Det är känsla hela vägen. Och titeln på låten sägs ha med ett fan att göra – en man vid namn Freddie som ständigt försökte se Miles och hans band utan att betala.

Galet bra platta att ha i bakgrunden varma försommakvällar med blicken fäst ner i den försvinnande grillglöden och handen löst och ledig kring ett riktigt tungt whiskyglas.

“I remember one time – it might have been a couple times – at the Fillmore East in 1970, I was opening for this sorry-ass cat named Steve Miller. Steve Miller didn’t have his shit going for him, so I’m pissed because I got to open for this non-playing motherfucker just because he had one or two sorry-ass records out. So I would come late and he would have to go on first and then we got there we smoked the motherfucking place, everybody dug it.” (Miles Davis)

 

Advertisements
Leave a comment »

165. The Poet (2013)


Artist: Jan Lundgren Trio Kompositör: Jan Lundgren

Utgivningsår: 2013 Album: I Love Jan Lundgren Trio

___________________________________________________________

Måste nog säg att Jan Lundgren och hans trio, i rent kommersiella sammanhang, är något underskattade och hamnat i skuggan av mer haussade typer som EST. Ingen skugga över dem, konstaterar bara att den del artister inte riktigt har samma genomslagskraft. Eller så har jag helt fel?

Nåja, Jan Lundgren är rejält etablerad, inte minst i övriga världen, och har bland annat utsetts till ‘Steinway Artist” av inte helt obekanta pianotillverkaren Steinway & Sons. En exklusiv liten skara som alltså får äran att framföra sin musik på företagets pianon och flyglar; ett slags sponsoravtal deluxe antar jag?

Fast nog tjatat om produkter och andra artister. Jag går direkt på kärnan: är förbannat svag för den här typen av jazz. Trioformatet i form av bas, trummor och piano är det allra bästa i jazzsammanhang om du frågar mig. Inte minst i livesammanhang; och JA – jag har sett honom live och det var fantastiskt bra.

“The Poet” är ett bra exempel på detta format. Ett sväng som varken tränger sig på eller känns urvattnat utan bara låter lyssnare glida med, friktionsfritt. Det är skön avslappnande jazz för hemmasittande vabbare i snökaoset. Sedan gör det ju ingenting om det stundtals vibrerar till lite extra kring basisten eller kulminerar i små explosioner runt batteristen. Men just idag känns det här, lite mer återhållsamma stuket, alldeles perfekt.

Improvisation is like us sitting here talking. It’s impulsive without reflection. We just let it spin. It’s like speaking straight from the heart.” (Jan Lundgren)

Leave a comment »

159. I’m All Over It (2009)


Artist: Jamie Cullum Kompositörer: Jamie Cullum & Ricky Ross

Utgivningsår: 2009 Album: The Pursuit

_____________________________________________________________

Det är Sveriges Radio P2 som får mig att upptäcka detta. Sitter i bilen och nån konsertupptagning skvalar i bakgrunden. Det låter bra, riktigt jävla bra. Tror först att det är Kurt Elling, som jag lyssnat lite sporadiskt på under förra året, men blir sedan osäker. Det är något annat med rösten. Låter yngre, eller iallafall annorlunda.

Sedan får jag en briljant idé och tar fram telefonen. Appen Shazam kommer självklart att ge mig svaret – igenkänningsappen har iallafall gett mig svar tidigare. Men denna gång funkar det inte; vilket förmodligen är en kombination av liveinspelning (från förra årets Stockholm Jazz Festival lär jag mig senare) och att snubben improviserar, dvs. jazzar till det. Det klarar liksom inte appen, så det får bli good ol’ fashioned tablå; och via denna läser jag mig till att det är Jamie Cullum jag lyssnar på.

Namnet är givetvis bekant men jag har nog omedvetet avfärdat honom som nån slags poppig Norah Jones-jazzig katt som inte intresserar mig. Men, jag hade fel – Jamie är en svängig katt. Det kanske ska tilläggas att den liveupptagna P2-versionen jag först hörde är bra mycket bättre än Spotifyversionen jag rekommenderar här, men att jag upptäcker Jamie Cullum just nu tolkar jag som en rejäl fingervisning om att jag måste tillbaka till jazzen under 2015.

För att den finns där ute. I så många olika versioner, och inte minst i sådan som jag aldrig riktigt haft tålamodet att lyssna på. Så, det får bli mitt musiklöfte under detta år – att ge jazzen en chans! Jamie Cullum gör det definitivt lättare att tänka i dessa banor – och så ska jag tillägga att jag verkligen aldrig varit speciellt förtjust i vokaljazzen. Detta kanske ändras under 2015?

“I’m all over it now
and I can’t say how glad I am about that”

Leave a comment »

141. The Girls of Porn (1991)


Artist: Mr Bungle Kompositörer: Mr Bungle

Utgivningsår: 1991 Album: Mr Bungle

________________________________________________

Mr Bungle bildades 1985 men gav fram till 1991 bara ut demos – och som av en händelse blev de signade av ett stort bolag. Det kan ha haft någonting med att sångaren, Mike Patton, gjort succé som ny sångare i Faith No More?

Nåja, Mr Bungle lade ner verksamheten för en si sådär tio år sedan – efter tre plattor. Om gruppen är ny för dig kan jag garantera en rejäl åktur – och personligen föredrar jag den självbetitlade debutplattan. Musikaliskt går bandet inte att beskriva då de bokstavligt talat åker osammanhängande bergochdalbana mellan olika genres – ofta i en och samma låt.

Mr Bungle samplar, jazzar, skriker, vrålar, skönsjunger, instrumentalglänser, rapar och gör allt annat du kan tänka dig i ljudväg (och lite till). Det är långt ifrån lättsmält, men trots att intrycket stundtals blir schizofrent när de går från hårdaste hårda via jazzig soul till någon som sitter och skiter på dass så funkar det riktigt bra. Det hänger ihop ändå på nåt sätt.

Ett av de mer lättlyssnade spåren från debuten heter “The Girls of Porn” där Mike Patton namndroppar diverse vuxenfilmstjärnor och givetvis sjunger “I was trained to fuck you baby”. Ett snyggt porrfilmsblås förgyller det hela – och jag tycker att just den här låten faktiskt representerar bandets sound – om man nu kan nagla fast ett sådan – på denna första skiva.

“My hand gets tired and my dick gets sore
but the girls of porn want more”

Leave a comment »

120. Jeep’s Blues (1965)


Artist: Duke Ellington Kompositörer: Duke Ellington & Johnny Hodges

Utgivningsår: 1965 Album: Ellington at Newport

_______________________________________________________________

Från ostigt åttiotal till klassiskt storbandssväng. Tvära kast. Hur som helst, Duke Ellington går ju inte att motstå, och så är det något alldeles speciellt med storband. Inte minst live och att sitta på första parkett; möta kraften från bandets instrumentala blåsstötar.

Den här versionen av “Jeep’s Blues” är tagen från liveplattan Ellington at Newport (från 1965, men låten är äldre än så) som är en sån där platta som hamnar på ‘det här måste du lyssna på innan du dör’-listor. Framförandet på Newmark Jazz Festival var så bra att Ellington tvingades lugna ner publiken, som dansade i extas, efter ett galet långt – och improviserat – solo av saxofonisten Paul Gonsalves.

“Jeep’s Blues” har ett sånt där skönt storbandssväng. Blåssektionen rullar in som vågor i denna enkla bluesvariant. En riktig stämningshöjare. Gör ett undantag och slänger in ett klipp från filmen American Hustle, där huvudpersonerna möts och attraheras av varandra på grund av intresset för just Duke Ellington.

Citatet: “Who starts a song like that?”

Leave a comment »

112. Moondance (1970)


Artist: Van Morrison Kompositör: Van Morrison

Utgivningsår: 1970 Album: Van Morrison

_________________________________________

Det här är väl ändå en av Van Morrisons mest spelade låtar; en skönt jazzig historia som agerar titelspår på den buttre irländarens tredje platta. Och trots att plattan gavs ut redan 1970 släpptes denna låt inte som singel förrän sju år senare.

En av de låtar som Van Morrison kallar sofistikerad. Ja, så kanske den kan beskrivas. Själv kallar jag den nog helskön vokaljazz. Och kanske är den inte temamässigt helt rätt här på bloggen just nu då den handlar om hösten. Men det skiter jag i – jag kan lyssna på den här när jag vill, även om det är värsta sommarvärmen ute.

Den är precis lika bra nu som om några månader. Jag lovar!

“Well, it’s a marvelous night for a moondance
with the stars up above in your eyes
a fantabulous night to make romance
‘neath the cover of October skies”

 

Leave a comment »

59. New Coat of Paint (1974)


Artist: Tom Waits Kompositör: Tom Waits

Utgivningsår: 1974 Album: The Heart of Saturday Night

___________________________________________________________

Anledningen till att jag började  lyssna på Tom Waits The Heart of Saturday Night beror på det snygga omslaget. Som om just detta utlovade ett skönt klassiskt album fyllt med coola låtar. Och utan att kunna beskriva det utförligare tycker jag att musiken på plattan låter exakt så som omslaget ser ut. Det är tillbakalutat och ganska avslappnat men med ett lördagssväng.

Öppningsspåret “New Coat of Paint” är allra bäst, och om du nu inte känner till Tom Waits kan jag säga att här kommer han verkligen till sin rätt. Den karaktäristiskt hesa rösten ackompanjerad av jazzsvängigt komp och piano passar honom utmärkt. Waits blir ju gärna experimentell; med hårda beats och skeva ljudbilder på senare alster och mer bräkig och brölig ensam vid ett piano på tidiga skivor.

Här för han sig mer lättsamt utan att bry sig speciellt mycket om det visuella. En låt om att liva upp staden och nattlivet. Lite som en tavla, precis som omslaget. Den gör mig glad.

“Let’s put a new coat of paint on this lonesome old town
set ’em up, we’ll be knockin’ em down
you wear a dress, baby, I’ll wear a tie
we’ll laugh at that old bloodshot moon in that burgundy sky”

Leave a comment »

56. Premonition 1. Earth (2008)


Artist: E.S.T. Kompositörer: Esbjörn Svensson, Dan Berglund & Magnus Öström.

Utgivningsår: 2008 Album: Leucocyte

__________________________________________________________

Jag minns kanske i första hand Esbjörn Svensson som en halvlånghårig snubbe med bandana som sågs på teve. Han luktade lite ‘ny jazz’, och jag antar att jag undermedvetet sorterade in honom i just detta fack. Som en frisk yngre vind som spelar jazz – fast på samma sätt som alla andra. Men ‘lite’ annorlunda.

Det där kanske var fördomsfullt men det är så jag minns det. Hursomhelst, jag lyssnade på plattorna han gav ut och tyckte (av det jag hörde) att Esbjörn och hans två kumpaner – dvs. E.S.T. – försökte föryngra jazzen men bara lyckades sterilisera den. Det lät enbent; som om nya, lite hårdare beats, skulle skynda på processen. (Jag har dock i efterhand hört inspelningar med Esbjörn Svensson Trio som är sagolikt bra och inte alls stämmer in på beskrivningen jag just gav – så, med facit i hand, jag hade fel.)

Det må vara tragiskt att jag underskattade E.S.T. men än mer tragiskt är det faktum att Esbjörn omkom i en dykolycka 2008. Bara så där; han var ute och dök med sin son och träffade en sten – sedan var han borta. Tragiskt. Men, några månader senare släpptes Leucocyte – och det var något helt annat!

Leucocyte är en helt fantastisk platta! Den känns lite som jazzens Nevermind. Den är rå, snudd på punkig – men ändå jazzig. Lyssna bara på “Premonition 1. Earth”. Ett sjutton minuter långt skådespel! Det börjar avvaktande med en skön basslinga som strax får sällskap av Esbjörns piano och hårt klonkande hi-hatkomp. Och så växer den; breder liksom ut sig och blir drömsk och letar sig sedan in i stökigare landskap. Det blir mer intensivt från alla håll, och knappt tio minuter in i låten blir den något annat; något hårdare och stökigare. Nästan punkigt!?

Men det räcker inte; intensiteten höjs ytterligare. Smattret från virveltrumman blir mer genomgående även om den intensiva basgången och pianoklinkandet fortfarande leder ljudcollaget vidare. Sedan tar trumman över, med maskingevärssmatter, och det känns som att förflyttas till en krigszon. Det smattrar och mullrar. Vill aldrig sluta utan bara pågår och pågår och pågår! Men så plötslig tystnad, nästan …. det klinkar och mullrar ytterligare nån minut innan det är över (och leder in i nästa låt). Det är ta mej fan ett skådespel!

“In many respects this change, and the bold new sounds which don’t always make for comfortable listening, are reminiscent of the transformation that Radiohead underwent between the much loved OK Computer (Capitol, 1997) and the experimental Kid A (Capitol, 2000) which divided critics and fans alike.” ( Ian Patterson (allaboutjazz.com) i sin recension av Leucocyte)

Leave a comment »

13. Take Five (1959)


Artist: Dave Brubeck Quartet Kompositör: Paul Desmond

Utgivningsår: 1959 Album: Time Out

________________________________________________________________________________________

Dave Brubeck Quartet var en riktigt skön samling jazzkatter. Bandets musik etiketteras gärna under subgenren cool jazz, och redan 1959 klämde de ur sig en av de allra coolaste jazzlåtarna i mannaminne. Gruppen hade en förkärlek till de mest halvknepiga taktarterna och har jazzat loss både i 7/4- och 9/8-takt. “Take Five” mullrar loss i en galet svängig 5/4-takt.

En rökig saxofon tar befälet till tonerna av ett smått avvaktande bas- och trumkomp med Dave Brubecks piano aningen i förgrunden. Och någonstans i mitten ges ett litet spelrum för rytmsektionen att glimra till och lysa igenom lite extra, sedan tillbaka till den förförande saxofonsången. Ja, det var faktiskt bandets saxofonist Paul Desmond som skrev låten.

Låten hittar du på plattan Time Out (1959). En titel som avslöjar en del om dess innehåll då samtliga låtar bygger på ovanliga taktarter (som de nyss nämnda). Om du tycker att det här svänger så kan jag rekommendera att du lånar ett öra åt låtar som “Blue Rondo à la Turk”  och “Three To Get Ready” som innehåller mer av samma (men olika) aviga rytmmönster.

Dave Brubeck avled för knappt ett år sedan (december 2012) blott 90 år gammal (ja nittio är väl ingen ålder i jazzkretsar?). Fast musiken lever vidare, och om inte “Take Five” är en tvättäkta jazzklassiker så vet jag inte vad som är det. Lyssna och njut!

Leave a comment »