365 låtar

som kräver en förklaring

231. Orange Crush (1988)


Artist: R.E.M. Kompositörer:  Bill Berry, Peter Buck, Mike Mills & Michael Stipe

Utgivningsår: 1988 Album: Green

___________________________________________________

Av någon konstig anledning har jag hamnat i nån slags R.E.M.-period. Hur man hamnar i en sådan 2016 vet jag inte; bandet är inte längre aktivt och det finns inga som helst planer på en återförening. Tror jag. (Fan, jag kan ju  inte veta).

Nåväl, jag tillhör nog de som tycker att Automatic For The People är bandets bästa platta. Och så är både Out of Time och Monster helt okej som plattor – men inte alls lika helgjutna som förstnämnda. Därefter är vi nere på låtar – på sin höjd.

Men det började egentligen mycket tidigare. Närmare bestämt 1983 med debutplattan Murmur. Men jag fattade inte grejen då – även om jag kan uppskatta “Radio Free Europe”. Och “So . Central Rain” från andra plattan Reckoning. Och några till.

Vad jag vill komma till? Jo, att jag inte är ett speciellt tungt R.E.M.-fan. Men jag gillar deras musik. Peter Bucks gitarrer, Bill Berrys ögonbryn, Mike Mills stämmor och Michael Stipes texter. Och i samma andetag som jag häver ur mig att Automatic For The People är så jävla bra har denna R.E.M.-period lärt mig att Green är förbannat bra. Plattan de släppte innan det stora genombrottet på MTV med “Shiny Happy People” och “Losing My Religion”.

“Orange Crush” är förmodligen den ultimata R.E.M.-låten. Aningen politisk, något stökig och disharmonisk med grymt snygga gitarrslingor. Det blir nog inte mer R.E.M. än så?

“I’ve got my spine, I’ve got my orange crush”

Advertisements
Leave a comment »

230. Time For Bedlam (2016)


Artist: Deep Purple Kompositörer: –

Utgivningsår: 2016 Album: InFinite

________________________________________________

Det här var oväntat. Jag menar, Deep Purple har ångat på de senaste åren men liksom inte gjort något egentligt avtryck sedan Perfect Strangers. En platta som släpptes 1984. Och medlemmarna från den klassiska sättningen – som spelade in just Perfect Strangers – har ju försvunnit successivt genom åren. Fast visst – kärntruppen Gillan, Glover och Paice finns fortfarande kvar.

Nyligen annonserade bandet sitt farväl med The Long Goodbye Tour som drar igång under 2017. Något slutdatum är dock inte satt – så det blir kanske ett väldigt långt avsked? Och det är vi ju vana vid i rockvärlden, eller hur? Fast mer sällan håller artisterna vad de lovar.  Kiss har ju gjort hejdåturneér, Scorpions ändrade sig mitt under pågående avsked och turnerar fortfarande. Motley Crue skrev på ett kontrakt som förbjuder dem att återförenas efter sin The Final Tour – men vi får väl se vad som händer där? Kanske kan svenska Kent hålla vad de lovar, då de i helgen slår igen butiken?.

Nåväl, tillbaka till gubbarna i Deep Purple. I och med farvälturnén släpper bandet även en ny platta nästa år. Inte speciellt upphetsande, jag vet. Men jag måste ändå tillstå att senaste plattan Now What? var oväntat bra. Och nu förvånar de igen genom att släppa en oväntat bra singel från kommande plattan InFinite.

I “Time For Bedlam”låter bandet orimligt pigga. Det är bara det ostiga introt som kan skrämma iväg en och annan lyssnare (men Deep Purples publik tillhör den generation som klarar att ha tråkigt i några sekunder, så detta innebär nog inget problem). Det låter lite som de tänkt: “äh, nu gör vi en klassisk Purplelåt med avstamp i just Perfect Strangers” och liksom kalkylerat och räknat ut exakt hur detta borde låta. Och det funkar fantastiskt bra.

Fast hur det där introt (som även funkar som outro) kom till kan jag inte för mitt liv förstå. Skitsamma – en positiv överraskning, som kanske inte har höjt mina förväntningar (ehhh, vilka?) inför ett kommande album utan mer funkar som en julklapp. Tack för den!

“Sucking my milk from the venomous tit of the state
this clearly designed to suppress every thought of escape
ah….. I surrender to fate”

Leave a comment »

229. It’s So Easy (1987)


Artist: Guns n Roses Kompositörer: Duff McKagan  & West Arkeen

Utgivningsår: 1987 Album: Appetite For Destruction

________________________________________

Det här var första singeln från debuten Appetite For Destruction (delad A-sida med “Mr Brownstone). “It’s So Easy” klättrade inte speciellt högt på listorna. Mer uppmäksamhet fick bandet för de två nästkommande singlarna “Welcome To The Jungle” och “Sweet Child O’ Mine”, där den sisnämnda blev en listetta på Billboard. Och idag är det kanske den klyschiga “take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty”-refrängen som ekar allra högst när någon säger Guns N Roses.

Det är – hur som helst – smått omöjligt att bestämma vad som är bäst på bandets debutplatta eftersom det inte finns några utfyllnadsspår. Det är bra hela vägen. Ingenting kan tas bort.

Men, på något sätt definierar “It’s So Easy” bandets sound. Det är inte konstigt att den släpptes som första singel. Och om jag hade fått gissa upphovsman till just den här låten så hade jag nog dragit till med Izzy Stradlin. Han var ju trotsallt ryggraden i bandet och stod för minst 49% av det coola (Axl 51 %). Det visar sig dock vara Duff McKagan som skrev den här, som liksom behandlar läget bandet befann sig i under tiden. Trots att de inte hade några pengar var livet ganska enkelt då de kunde leva gott på och utnyttja sina redan då växande fanskara.

Fast det där spelar mindre roll just nu. I juni står bandet på Friends arena och jag är ganska säker på att de öppnar med just den här låten. Det har de iallafall gjort på samtliga spelningar under pågående Not In This Lifetime-turnén.  Och jag kommer att vara där. Trots att Izzy uteblir.

I see standin’ there
You think you’re so cool
Why don’t you just
Fuck off

Leave a comment »